5 Auktioner med differentierad ersättning
5.5 Olika ”överbud” kan ge lägre kostnadseffektivitet
I ovanstående avsnitt har vi utgått från att ”överbuden”, skillnaden mel lan nettokostnad och bud, i princip har varit lika stora18 för alla budgivare.
Men, det finns egentligen ingen anledning att förvänta sig att detta blir fal let. Tvärt om, det kan inte alls uteslutas att graden av ”överbud” varierar på ett sätt så att rangordningen utifrån bud kommer att skilja sig från rang ordningen utifrån nettokostnader.
Vi har redan konstaterat att budgeteffektiviteten kan förbättras eller försämras beroende på hur mycket buden överstiger (de okända) netto
18 ”Lika stora” kan syfta på att de är lika stora i absolut bemärkelse, att alla lägger bud som överstiger respektive nettokostnad med samma summa. Men det kan också syfta på att alla bud procentuellt över- stiger respektive nettokostnad lika mycket. Det viktiga antagandet är egentligen att en rangordning efter bud sammanfaller med en rangordning efter nettokostnader. Detta uppfylls exempelvis om ”överbuden” är lika stora.
kostnaderna. Men det konstaterades också att samhällsekonomisk kostnads effektivitet kunde uppnås oberoende av detta. Vi skall här konstatera att det finns risk för försämrad samhällsekonomisk kostnadseffektivitet när rangord ningen utifrån bud skiljer sig från rangordningen utifrån nettokostnader.
Vi har tidigare konstaterat, i avsitt 5.2 ovan, att deltagarna i en auktion sannolikt har som mål att få ett så bra utfall för sig själva som möjligt. Ett bra utfall karaktäriseras av ett kontrakt som åtminstone täcker kostnaderna men därutöver ger så hög ersättning och vinst som möjligt. En auktion där ersättning betalas i enlighet med den enskildes bud ger ett incitament att avge ett högt bud. Detta motverkas dock av risken att helt bli utan kontrakt. Den enskilde bör alltså, för att få ett så fördelaktigt utfall som möjligt, ge ett högt, men inte alltför högt, bud. Vad är då ett ”lagom högt” bud och hur kan den enskilde bestämma den nivån?
Några olika faktorer påverkar vilket bud den enskilde bör ge. Vi utgår från att den enskilde vill få ett så bra utfall som möjligt. Ett bra utfall karak täriseras för det första av att ersättningen täcker de egna nettokostnaderna19.
En lägre ersättning än så är knappast intressant (då är det bättre att avstå från såväl ersättning som kostnader) och därmed utgör den egna nettokostnaden en gräns nedåt för budet. Alla ersättningar som överstiger den egna netto kostnaden ger ett positivt netto och bidrar till lantbrukarens vinst. Storleken på detta bidrag beror på i) ersättningsnivån och ii) sannolikheten för att få ett kontrakt och därmed ersättningen. Ersättningsnivån bestäms i detta fall av nivån på budet. Sannolikheten för att myndigheten skall acceptera ett bud bestäms av myndighetens målsättning och av vilka bud andra ger. Det finns alltså i regel ett visst mått av osäkerhet här. Om ”tillräckligt” många andra ger lägre bud än man själv lägger så blir man utan kontrakt. Vilken budnivå man väljer i en osäker situation beror bland annat på graden av osäkerhet och på den individuella inställningen till att ta risker. Vi återkommer till vilka bud som kan förväntas i nästa avsnitt, 5.6, på sidan 47.
Här skall vi dock först beskriva vilka effekterna kan bli av olika grad av överbud hos lantbrukarna. Vi har ovan konstaterat att det inte finns någon anledning att förvänta sig lika stora överbud från alla. Man kan dock, åtmins tone om lantbrukarna har rimligt korrekta antaganden om andras bud, för vänta sig ett visst mönster i överbuden. Vi återkommer till det i nästa avsnitt. Om överbuden istället är ”ojämnt fördelade” finns det en risk för att rang ordningen av budgivarna utifrån budnivå avviker från rangordning utifrån nettokostnader. Detta i sin tur kan medföra att onödigt dyra åtgärder genom förs när det finns billigare åtgärder som hade kunnat genomföras istället. Ett sådant utfall är inte samhällsekonomiskt kostnadseffektivt.
Exempel 4, kan illustrera problematiken. Vi känner sedan tidigare exempel igen de sex aktörerna med olika nettokostnader. Målet, att åtgärder genom förs av tre aktörer, skulle kunna nås med en enhetlig ersättning på 150.
19 Det bör upprepas att nettokostnaderna beaktar egna positiva ”upplevelser” av att genomföra åtgärden, se sidan 28.
Myndigheten skulle då betala 450 i ersättningar och den totala netto kostnaden skulle bli 360 eftersom kontrakt tecknas med aktörerna A, B och C som sedan genomför åtgärder.
Vid en auktion med ersättning utifrån bud så finns det incitament att ge bud som är högre än kostnaderna. Vi kan tänka oss ett fall där aktörerna B–F är försik tiga av sig (riskaverta) och ger bud som endast lite överstiger kostna derna (se kolumn 4 i exemplet). Aktör A däremot har ingenting emot att ta risker. A tror sig veta att hon har lägre kostnader än alla andra (vilket ju stäm mer) och misstänker att de flesta andra har minst dubbelt så höga kostnader (vilket ju inte stämmer). Hon ger där för ett bud på 200 och hoppas därmed kunna göra en vinst på 100. Myndigheterna rangordnar, i enlighet med reglerna för denna auktion, aktö rerna utifrån buden och skriver avtal med de tre aktörer som lämnar lägst bud, B, C och D. Notera också att myndigheterna inte känner till aktörernas kostnader, så någon rangordning utifrån dessa skulle inte ens teoretiskt låta sig göras.
Utfallet av auktionen blir alltså att myndigheterna får lägre utgifter än vid en enhetlig ersättning, 435 istället för 450. Detta är en slutsats som beror på hur höga överbuden är, jämför Figur 5 och Figur 6 ovan. Med högre bud från alla aktörer så hade budgeteffektiviteten kunnat försämras även i detta fall med ojämnt fördelade överbud. Den viktiga slutsatsen här är dock att den samhällsekonomiska kostnadseffektiviteten försämras. Och, vilket möjligen kan vara förvånande, detta kan inträffa samtidigt som budgeteffektiviteten förbättras.
Exempel 4, OJÄMNT FÖRDELADE ÖVERBUD
Rangordningen utifrån bud (BCDEFA) blir här en annan än den utifrån nettokostnader
(ABCDEF) eftersom A avgett ett större överbud än de andra. En auktion leder här till förbättrad budgeteffektivitet (435 < 450) men en försämrad kostnadseffektivitet (420 > 360).
Aktör Nettokostnad
1
Åtgärd vid enhetlig ersättning=150 Bud (och ev. ersättningsnivå) Kontrakt & åtg. vid i
ndivi du ell ers. A 100 Ja 200 Nej B 120 Ja 125 Ja C 140 Ja 145 Ja D 160 Nej 165 Ja E 180 Nej 185 Nej F 200 Nej 205 Nej ∑ kostnad 360 420 Myndigh. utgift 450 435
Är det med nödvändighet så att kostnadseffektiviteten försämras vid ”ojämnt fördelade överbud”? Nej, det behöver inte alltid vara fallet. Problemet upp står, som nämnts, när rangordningen mellan aktörerna utifrån bud blir en annan än den utifrån kostnader. Avgörande är om detta påverkar sammansätt ningen av ”gruppen som får kontrakt” så att kontrakt ges till (delvis) andra än till dem med lägst kostnader. Låt oss anta att A, i Exempel 4, hade gett budet 150. Rangordningen utifrån buden skulle då bli BCAD, alltså en annan än utifrån kostnaderna, men de aktörer som har lägst kostnader skulle ändå få kontrakt och ersättningar och genomföra åtgärderna. Ojämn för delning av överbuden behöver alltså inte leda till försämrad kostnadseffektivitet20.
Å andra sidan krävs det inte ett så extremt exempel som i det just beskrivna. Skillnaden mellan den aktör med lägst kostnader i gruppen med ”för höga kostnader” och den aktör med högst kostnader i gruppen med ”lägst kostnader” behöver inte vara stor. Det räcker därmed med ett rela tivt lite större överbud hos en aktör för att dennes bud skall förkastas till för mån för ett bud från någon annan. I Exempel 4 skulle vi kunna tänka oss bud enligt följande: A=125, B=145, C=165 och D=160. Det skulle innebära att myndigheterna väljer D istället för C och att de samhällsekonomiska kostna derna blir 380 istället för 360.