Redovisningsdirektiven och IAS-förordningen

Framtagandet av de redovisningsrättsliga direktiven inom EU var en lång och mödosam process, inte minst eftersom det inom EU finns flera olika kulturer med olika syn på redovisningens syfte och därmed även på redovis-ningslösningar. När direktiven väl var framförhandlade vilade de formellt sett på en hög auktoritet eftersom direktiv måste implementeras i medlems- staternas nationella lagstiftning. Detta har i Sverige skett genom ÅRL.

Direktiven har uppdaterats under årens lopp i syfte att anpassa sig till IFRS, vilket har implementerats i ÅRL. Genom direktiven har företagen därför kunnat närma sig en redovisning enligt IFRS redan innan IAS-förordningen trädde i kraft. Detta innebär att även redovisning i juridisk person samt redovisning i koncerner som inte tillämpar IFRS, kan närma sig IFRS inom ÅRLs ramar.

Harmoniseringen inom EU genom direktiv ses dock av vissa som ett miss-lyckande eftersom direktiven tolkats och implementerats på olika sätt inom EU, se bland annat olikheterna avseende införandet av begreppet rätt-visande bild ovan. Dessutom innehåller direktiven många alternativa val,

vilket medlemsstaterna har utnyttjat. Det finns även många områden som inte är reglerade i direktiven, varför olika praxis har utvecklats i medlems-länderna. Detta innebär att målet med harmoniserade redovisningsnormer inte medfört den harmonisering som var tänkt, varför man istället valde att införa IFRS via en förordning.

Enligt Rundfelt (1990; 1991) genomförde Fédération des Experts- comptables Européens – Federation of European Accountants (FEE) års- redovisningsgranskningar i de länder där direktiven införts, i syfte att undersöka harmonisering av redovisningspraxis mellan länder. Dessa undersökningar visade att harmonisering skett på de områden där direk-tiven hade detaljregler och på dessa områden hade hög grad av enhetlighet uppnåtts. Detta gällde till exempel uppställningsformer och varulager- värdering. På andra områden, till exempel pensionsredovisning och intäktsredovisning avseende pågående arbeten, fanns inte samma enhet-lighet. Med detta resultat som grund utvidgades samarbetet mellan EG och IASC, i syfte att uppnå harmoniserade redovisningsnormer inom Europa och övriga delar av världen.

Enligt Rundfelt (1999) hade den sektion inom EU-kommissionen som arbetar med redovisningsfrågor i slutet av 1990-talet föreslagit att IAS skulle bli obligatoriskt, men detta förslag avfärdades vid denna tidpunkt.

Majoriteten tycktes föredra en möjlighet, men inte en skyldighet, att tillämpa IAS. Bakgrunden till att över huvud taget diskutera tillämpning av IAS var att uppnå jämförbarhet över landsgränserna. Det framfördes även ett stort behov av enhetlig tillsyn inom EU, för att IAS skulle tillämpas på ett enhetligt sätt och att jämförbarhet därmed skulle uppnås (Rundfelt, 1999).

Frågan om tillämpning av IAS inom EU väcktes sedan till liv igen (Rundfelt, 2000) och kravet på att följa IFRS kommer nu till uttryck i IAS-förordningen.

En förordning är en rättsakt från EU som till alla delar är bindande och direkt tillämplig för den eller dem som den riktar sig till, i detta fall noterade företags koncernräkenskaper. En förordning vare sig kan eller får trans-formeras till nationell lag. I samband med IAS-förordningen tryckte EU hårt på att alla företag som har att följa förordningen ska följa samma regler och att det är viktigt att likartade tolkningar görs. Ett led i detta är att EU redan i IASBs normgivningsarbete är en viktig aktör. EU anser till exempel att det är viktigt att de är med i processen med att starta och driva projekt, i syfte att praxis inte ska utvecklas lokalt. Innan en IFRS blir bindande inom EU krävs det enligt IAS-förordningen att den genomgår en antagningsprocess.

En IFRS får enbart antas om den inte strider mot den princip som fast-ställts i redovisningsdirektiven om att redovisningen ska ge en rättvisande bild av företagets resultat och ställning, om den bidrar till det europeiska gemensamma bästa samt uppfyller kriterierna för begriplighet, relevans,

tillförlitlighet och jämförbarhet. I antagningsprocessen är både redovisnings- expertis och politisk expertis involverade. Dessutom kräver förordningen att medlemsstaterna bedriver tillsyn av efterlevnaden. Allt detta för att IFRS ska tillämpas på ett enhetligt sätt inom EU.

Genom införandet av IAS-förordningen flyttades makten över redovis-ningsnormerna från Sverige till EU-nivå och internationell nivå. Även om svensk redovisning, vilket beskrivits ovan, började internationaliseras långt före 2005 innebar kravet på IFRS via en förordning att det inte längre gavs någon möjlighet till svenska anpassningar. Även om Redovisningsrådets rekommendationer i stor utsträckning var en ren översättning av dåvarande IAS hade Redovisningsrådet frihet att ändra, lägga till och ta bort vad de önskade och sedan var det Sverige som hade suveränitet avseende tolkning.

Det fanns inget krav på att Redovisningsrådets rekommendationer skulle tillämpas på samma sätt som IAS tillämpas i andra länder. IAS-förordningen innebar att makten över redovisningen flyttades bort från Sverige.

Vad gäller tillsyn och efterlevnad etablerades Committee of European Securities Regulators (CESR) i syfte att ha en överordnad roll i tillsynsarbetet.

Denna roll sköts nu av ESMA som agerar som samordningsmyndighet för bland annat tillsynsfrågor avseende finansiell rapportering inom EU.

Ansvaret för tillsyn ligger dock på respektive land. ESMAs roll är bland annat att koordinera medlemsländernas tillsyn i syfte att eftersträva en enhetlig tillämpning av IFRS inom EU. Hur tillsynen sköts i respektive land varierar. Vissa länder – däribland Sverige – låter börserna utöva tillsyn över sina egna emittenter, medan tillsynen i till exempel Danmark sker via en statlig myndighet. ESMA, tidigare CESR, publicerar rapporter inne- hållande konkreta frågeställningar kring de tillsynsärenden som behandlats i medlemsländerna. ESMA anger själva att IFRS är globala standarder vars effekt uppnås först när enhetlig tillämpning uppnås i världen. Deras erfarenhet i Europa är att effekt endast kan uppnås om tillsynen samordnas mellan länderna. För att uppnå enhetlig tillämpning krävs även att tillsynen är enhetlig. I syfte att uppnå enhetlig tillämpning av IFRS har ESMA givit ut riktlinjer för hur tillsynen ska gå till i medlemsländerna (ESMA, 2014). För genomgång av tillsyn inom EU se till exempel Berger (2010).

I Sverige är det Finansinspektionen som har det yttersta ansvaret för till-synen. Genom lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden samt genom Finansinspektionens föreskrift (FFFS 2007:17) är det dock de reglerade marknaderna som har i uppdrag att hantera den praktiska tillsynen av finansiell information från de noterade företagen. Resultatet från tillsynen presenteras på börsernas webbplatser. Varje år lämnas en slutlig rapport över den granskning som genomförts och vad granskningen resulterat i.

Börserna har möjlighet att utdöma sanktioner vid regelverksöverträdelse

utifrån överträdelsens art och väsentlighet. Dessa sanktioner kan utgöras av uppmaning att bolaget ska anpassa sin redovisning i kommande årsredovis-ning, begäran om att bolaget går ut med särskild rättelse antingen separat eller i nästa kvartalsrapport, krav på att skicka in en ny årsredovisning, varning, vite eller avnotering.

Före införandet av IFRS i Sverige fanns inte någon tillsynsfunktion i Sverige.

Redovisningsrådet bedrev dock viss tillsyn genom en särskilt inrättad panel, Övervakningspanelen, vars uppgift inte var reglerad i lag utan skedde på eget initiativ. Syftet var att skydda investerarna och upprätthålla förtroendet för kapitalmarknaden. Panelen hade dock ingen möjlighet att utdöma sanktioner utan det var upp till börserna att göra detta. Panelens ärenden offentliggjordes, vilket kunde innebära negativ publicitet för företagen.

5.3 Globalt

Flera organisationer har påverkat normgivningen och harmoniseringen på redovisningsområdet. Tre aktörer som varit viktiga är IASB, FASB och SEC. Historiskt sett anses amerikanska organisationer varit mest dominanta (Barbu & Baker, 2010). Nedan redogörs för den roll som IASB och FASB har på normgivningsområdet och vilken betydelse de har och har haft för harmoniseringsarbetet.