(ÄRENDE NR 6)
Följande sammanställning har gjorts utifrån dokumentation i ärendet samt samtal med kommunens miljöjurist.
Sammanfattning av ärendet
Ägaren av en åkeriverksamhet ansöker hos Länsstyrelsen om tillstånd för yrkes- mässig transport av farligt avfall vilket beviljades den 19 mars 2004. Länsstyrelsen beredde miljönämnden i Helsingborg tillfälle att yttra sig över ansökan inför beslu- tet vilket man gjorde den 5 mars 2004. Den 11 maj påförde miljönämnden verk- samheten en avgift för tillsyn om 700 kronor för det utförda remissarbetet. Detta överklagades av verksamhetsutövaren till Länsstyrelsen som i sin tur upphävde miljönämndens beslut. Miljönämnden överklagade Länsstyrelsens beslut till miljö- domstolen som avslog överklagan. Därefter överklagade man även till miljööver- domstolen som fastställde miljödomstolens dom den 13 december 2004.
Lagstöd
Miljökontoret tog ut tillsynsavgiften med stöd av 27 kap. 1 § 1 st. miljöbalken: ”Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgift för myndigheters kostnader för prövning och tillsyn enligt denna balk eller en- ligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken samt för prövning och tillsyn med anledning av EG:s förordningar inom denna balks tillämpningsområde. Kommun- fullmäktige får meddela föreskrifter om sådana avgifter när det gäller en kommunal myndighets verksamhet.”
Den aktuella tillsynsavgiften följde av nämnda lagrum och den tillsynstaxa som kommunfullmäktige i Helsingborg beslutat.
Samarbete och information
Efter att tillståndet lämnats av Länsstyrelsen informerade miljökontoret verksam- hetsutövaren om tillsynsavgiften och att en avgift för en timmes arbete påförts. Inspektören som ansvarade för ärendet hade även skickat med ett tidkort som påvi- sar den nedlagda tiden. Verksamhetsutövaren har sedan inlämnat klagomål på detta eftersom han inte ansåg att kommunen hade rätt att ta ut avgift för yttrandet. En person på Åkeriföreningen Syd har även hört av sig till miljökontoret och uttryckt missnöje över avgiften. Denne fick ta del av kommunfullmäktiges bestämmelser kring taxor i sådana här ärenden.
Miljökontoret har inte arbetat aktivt med spridning av information. En kommun har hört av sig för att berätta att även de brukade ta ut avgifter vid sådana yttran- den. Ärendet har också uppmärksammats i några branschtidningar.
Miljökontoret har vänt sig till Sveriges Kommuner och Landsting som i sin tur fört frågan vidare till regeringen.
Svårigheten är att nå ut i större omfattning än så. Tillsyns- och föreskriftsrådet finns men han tror att många kommuner ”uppfinner hjulet” på egen hand och att ingen riktigt känner till vad de andra gör. Det är först i sådana här lite mer upp- märksammade fall som kontakt tas. Han tror att någon slags intern nyhetstjänst för miljönämnder i landet som ständigt uppdateras skulle vara bra.
Vidtagna åtgärder och ärendets utfall
Miljökontorets yttrande i ärendet motsvarade en timmes arbete. Man hade inget att erinra mot tillståndet. Verksamhetsutövaren överklagade miljönämndens beslut om avgift på 700 kronor till Länsstyrelsen, som biföll överklagan. Miljökontoret har sedan överklagat först till miljödomstolen och sedan till miljööverdomstolen.
Lärdomar och förändringar
Idag får remissyttranden lämnas utan att någon avgift påförs och intäktsbortfallet är betydande för kommunerna. Detsamma gäller för många andra miljönämnder, vilka tagit ut motsvarande avgift.
Begreppet tillsyn kan tolkas på olika sätt. Domstolarna har en snävare tolkning av begreppet än de myndigheter som utövar tillsynen.
Övrigt
Miljöjuristen anser att det idag finns två stora problem med miljöbrottstillämpning- en. Det första problemet är att brottskatalogen i 29 kap. miljöbalken är mycket omfattande vilket i praktiken innebär att de flesta lagöverträdelser ska åtalsanmä- las. Samtidigt finns vissa allmänna regler som säger att om brottet är lindrigt ska åtal inte väckas. Kontentan av det här blir att miljökontoren ska anmäla väldigt mycket, men att åklagarna vid sin prövning ofta kommer fram till att åtal ej ska väckas eftersom brottet anses vara lindrigt. Det andra problemet är att tillämpning- en av miljöstraffreglerna idag har gjort att en olägenhet måste konstateras för att någon ska kunna ställas till ansvar. Men miljöproblemen och miljöeffekterna upp- står ju ofta inte direkt utan blir synliga långt senare. Eftersom miljörättsreglerna tillämpas felaktigt av domstolarna så går många som brutit mot miljöbalken ändå fria. Nu vill man förtydliga reglerna så att även risken för en skada leder till straff. Ytterligare en del av det problemet är att åklagare och domare inte är vana vid den typen av material som miljöbrott innefattar. Miljömålen bygger på en riskvärdering som många gånger saknar en påvisbar effekt och eftersom domstolarna inte har erfarenhet av miljömål så frikänns den åtalade. Självklart påverkar detta åklagarnas benägenhet att väcka åtal. Åklagaren får inte väcka åtal om denne inte kan emotse en fällande dom. Om denne redan på förhand bedömer att det inte kommer att leda någonstans ska han heller inte gå vidare med ärendet.
Problemet med att miljökontoren måste anmäla allt kommer sannolikt att bli mindre när lagstiftningen ändras och det antingen blir miljösanktionsavgift eller straff som ska utdömas. De mindre allvarliga fallen ska endast leda till miljösank- tionsavgift.
Att åklagarna lägger ner ärenden och att domstolarna frikänner påverkar ju in- spektörernas motivation i arbetet i stort utsträckning tror miljöjuristen. Inspektörer-
na lägger ner mycket tid på att kartlägga ett ärende som sedan bara läggs ner. Själv- klart minskar ju viljan att ”dra i gång något stort”. Ytterligare en faktor är att polis och åklagare förväntar sig att få allting serverat, att till exempel all dokumentation ska vara klar när miljökontoret lämnar ärendet vidare. Den bakomliggande tanken i detta samarbete är ju att miljökontoren ska anmäla vid misstanke om brott och att polis och åklagare därefter ska ta över utredningen. Dessa har ju möjlighet att göra mer ingående utredningar bland annat eftersom de kan förhöra inblandade personer vilket miljökontoren inte kan på samma sätt. Miljöjuristen säger att när vissa utred- ningar har lagts ner har polis och åklagare utdelat kritik mot miljökontoret att dessa inte har gjort ett tillräckligt arbete. Dock ska ju miljökontoren arbeta fram till den punkt då det finns misstanke om brott och sedan ska ärendet lämnas vidare. Bevis- säkring i ett brottsmål är ju inte inspektörernas uppgift.
Det har kommit en dom som behandlat frågan huruvida miljökontoren har rätt att ta ut en avgift vid arbete med att skriva åtalsanmälningar. Detta kom miljödom- stolen fram till var i sin ordning så numer får avgift för en timmes arbete tas ut. Det kan te sig lite märkligt, och står i strid med alla rättsprinciper att ta ut en avgift för ”att sätta dit någon” anser miljöjuristen. För övrigt tar det i regel betydligt längre tid än en timme att handlägga en åtalsanmälan. Slutligen framstår det som mycket inkonsekvent att miljönämnderna får ta ut en tillsynsavgift vid åtalsanmälningar, men inte för remissvar. Båda dessa åtgärder är återkommande uppgifter i nämnder- nas tillsynsarbete.
Erfarenheter från ärendet
Ärendet påvisar problem gällande tolkning av regler, i det här fallet huruvida mil- jökontoren har rätt att ta ut avgift för remissyttranden eller ej. Efter det att miljö- överdomstolen fastställde miljödomstolens dom har miljökontoret påtalat proble- met för Sveriges Kommuner och Landsting. De har i sin tur framfört frågan till miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet som förstod problemet men hittills har inga förändringar i förordningstexten synts till. Sveriges Kommuner och Landsting har också haft information om ärendet på sin hemsida vilket även Naturvårdsverket och Tillsyns- och föreskriftsrådet haft. Det har också kommenterats i nyhetsbrevet TillsynsNytt som utges av Naturvårdsverket. Ärendet borde på så vis ha fått till- räcklig spridning till berörda kommuner.