Regler är intimt förknippat med resurser (Giddens, 1976, 1979, 1986). Beroende på hur dessa resurser används kan vi tala om resurser som en strukturell komponent i sociala system (ibid. 1979). Giddens (1976) definierar resurser på följande sätt:
Any other resources which a participant is capable of bringing to bear so as to influence or control the conduct of other who are parties to that interaction, including the possession of “authority” and the threat or use of “force” (s. 112).
Innebörden av detta är att resurser möjliggör för aktören att utöva makt i interaktionerna och därmed påverka utfallet i eller för aktören positiv riktning. Resurser kan därför ses som kapacitet att företa handlingar (ibid.). Det finns en kopplingen mellan makt och handling; “Action intrinsically involves the application of “means” to achieve outcome]……. [Power represents the capacity of the agent to mobilize resources to constitute these “means” (Giddens, 1976, s. 110). Makt är således en viktig komponent i de sociala interaktionerna. Giddens (1986) ser makt så här:
Power within social systems which enjoy some continuity over time and space presumes regularized relations of autonomy and dependence between actors or collectivities in contexts of social interaction. But all form of dependence offer some resources whereby those who are subordinate can influence the activities
70
of their superiors. This is what I call the dialectic of control in social systems (s. 16).
De med mindre makt kan därmed använda resurser på ett sådant sätt att de kan utöva kontroll över de som har mer makt i de relationer som finns. Makt kan ses såväl som ett relationsbegrepp som ett vanligt och rutinartat fenomen och den aktör som utövar makt kan handla annorlunda men det kan också den aktör som makten utövas över. Den aktör som har makt kan också påverka de regler som vägleder och begränsar andra aktörer (Englund, 2005).
Makt utgår från två olika dimensioner (Giddens (1976, 1979, 1986). Den ena kallar Giddens för transformativ förmåga och den andra för makt som har med reproduktion av självständighet och beroendeförhållanden att göra. Den transformativa makten innebär att en individ har kapacitet eller en förmåga att handla och påverka sin egen (livs)situation. Den andra dimensionen handlar om makt vid interaktion med andra individer i form av förmåga att påverka andras handlingar eller icke-handlingar. Det handlar här om att ha makt över andra i betydelsen dominans. Giddens (1976) påtalar att maktutövandet inte förutsätter att det behöver finnas en konflikt. I en given situation finns nämligen alltid möjligheten att individen kan agera annorlunda och att individen kan påverka sina egna handlingar genom att göra val. Men eftersom individen utnyttjar sin praktiska medvetenhet när hon interagerar med andra kommer hon att vara mer eller mindre beroende av andra aktörers agerande (Englund, 2005). Maktutövandet kan därför inte ses som en isolerad företeelse utan sker i en specifik kontext som individen utgör en del av eller är situerad i för tillfället.
Maktrelationer innehåller alltid olika grader av autonomi och beroenden (Giddens, 1979). Av det följer att även den mest självständige aktören eller grupp av aktörer till viss del kan vara beroende liksom den mest beroende aktören eller aktörsgruppen kan ha viss autonomi. Aktörerna kan därför anses vara mer eller mindre självständiga i sina relationer. När man därför talar om makt i sociala sammanhang kan den ses som betydligt snävare än den makt, som inbegrips i begreppet transformativ förmåga. Anledningen är att aktören är beroende av andra aktörers handlingar för att erhålla önskat eller förväntat utfall (Giddens, 1976).
För att utöva makt kan aktörer i sina interaktioner använda sig av egna eller uppbringade resurser och därmed påverka utfallet av relationen. Giddens (1979, 1986) skiljer mellan allokativa och auktoritativa resurser. Allokativa resurser innebär en förmåga att skapa åtkomst till eller kontroll över fysiska objekt, exempelvis materiella resurser, som råmaterial eller land. Auktoritativa resurser innebär en förmåga att kunna styra och kontrollera andra människor med hjälp av icke-materiella resurser, som till exempel utbildning, kunskap, auktoritet, hot eller tvång. Resurser är ofta asymmetriskt fördelade, vilket också underlättar maktutövandet (Englund, 2005).
Utifrån ovanstående beskrivningar kan vi konstatera att aktörer vägleds och begränsas av såväl regler som resurser. När en aktör därför agerar i enlighet med de dominerande regler som finns i den sociala strukturen gör hon det utifrån den ansvarighet38 som hon förknippar med dessa regler. Enligt Giddens innebär denna ansvarighet följande (1986):
To be accountable for one´s activities is both to explicate the reasons for them and to supply the normative grounds whereby they may be justified. Normative components of interactions always center upon relations between rights and obligations expected of those participating in a range of interaction contexts (s. 30).
Men reglerna behöver inte betyda samma sak för alla eller att man agerar i enlighet med dessa regler (Englund, 2005; Parkatti, 2007). Men det omvända kan också gälla. Alla individer behöver inte instämma i eller acceptera de värderingar som strukturerar de sociala interaktionerna men icke desto mindre omfattas de av och påverkas av dem (ibid.). Anledningen är att aktörerna i såväl sitt praktiska som diskursiva medvetande visserligen kan uppfatta sig tillhöra ett kollektiv eller en grupp som förväntas agera på ett visst sätt (Giddens, 1986). Därmed inte sagt att det behöver föreligga konsensus kring att agerandet ses som lämpligt.
I nästa kapitel redovisas hur jag samlat in material till min studie samt vilka vetenskapliga utgångspunkter den bygger på. Min studie utgör en delstudie i projektet HEKLA. I kapitlet redogörs även kort för de övriga projekt- medlemmarnas utgångspunkter och studie.
38. Enligt Robert & Scapens (1985, s. 447) har begreppet ”accountability” getts följande innebörd: ”the giving and demanding of reasons for conduct” (jfr även Blomgren & Sahlin- Andersson, 2003). Men kritiker menar att denna ansvarighet i stort endast fokuserar på ”kalkylativa aspekter” och missar därför möjligheterna till att reflektera och tänka (se till exempel Messner, 2009).
72