Strukturen enligt Giddens (1986) används för att skapa mening i interaktioner, legitimera handlingar men också för maktutövning. En viktig del i hans teori är att det finns en dualitet mellan aktör och struktur. Strukturer kan därför begränsa handlingsutrymmet för aktörer samtidigt som det också utgör en förutsättning för handlingar. Struktur enligt Giddens består av regler och resurser och i de kontinuerliga interaktioner, som sker mellan aktörer tillämpas både regler och resurser samtidigt. Regler kan man säga syftar på hur aktörer kan tänka och handla och därmed vara normerande för dem i det dagliga handlandet (ibid.). Genom olika interaktioner i den sociala praktiken skapas därför underförstådda regler och förväntningar på hur en aktör skall uppträda eller bete sig (ibid.)
Som framkommer är personalen både chockade och oroliga för vad som skulle hända när brukaren själv skall få välja vem de vill skall komma hem till dem. Men det framgår att de ”anpassar” sig efterhand till de till olika typer av brukare, som finns inom hemtjänsten. Men också till de ökade ekonomiska krav som enheterna ställs inför. Enhetschefernas utsagor kring ersättningar kan tolkas som att de menar att ekonomin inte räcker till för att utföra de uppgifter eller insatser som de och deras personal anser behövs för att ”måna om brukarna” men också om sin egen arbetsmiljö. Uttryck för detta är bland annat följande utsagor: ”först kommer ekonomin, sedan brukarna och sista personalen” eller ”ersättningen är den allra lägsta i hela Sverige och med de förutsättningar vi har så är det bra att vi inte går med större underskott”, eller ”det blev bättre för kunderna men lite mindre bra för personalen att säga till om” eller ” jag kan bara göra punktinsatser för delar av gruppen”.
De ekonomiska förutsättningarna utgör således en begränsning för enhets- cheferna i deras arbete med personal och brukare. Men enhetscheferna kämpar på för att få den tid de anser att brukaren är i behov av. Men de för också en verbal kamp för att de och personalen skall kunna få en ökad handlingsfrihet och en rimlig arbetsbörda. Följande utsaga av en enhetschef menar jag är ett uttryck för detta: ”kunden skall ha rätt beslut och att de skall ha tiden eftersom det är avgörande för om hennes personal skall springa benen av sig, det skall ju finnas justa möjligheter till en vettig arbetsmiljö” eller ”kunden skall vara i fokus”. Detta menar jag kan ses som att det är verksamheten med dess personal och brukarna, som kraven kommer från snarare än att det är de ekonomiska förutsättningarna i sig, som ställer kraven. Ekonomin utgör en begränsning för att enheterna skall kunna ”göra ett bra jobb så att både personalen och kunderna blir nöjda” men också för att enhetschefens ”personal skall alltid känna stolthet i sitt arbete”. Ytterligare exempel på detta är utsagor, där det framgår att personalen visserligen har ett fritt men slitit och tungt jobb och att det finns problem med att rekrytera personal med rätt kompetens. Det finns inte heller tillräckligt med resurser för att låta all
100
personal samlas och utbyta tankar framhålls det. Att kunna samla hela arbetsgruppen och diskutera samverkan mellan arbetets regler och resurser bidrar till att upprätthålla det sociala systemets (re)produktion (Giddens, 1979). Med andra ord skapas här förutsättningar för att upprätthålla den ansvarighet chefer och personal förknippar med regler.
Fler exempel på denna ansvarighet menar jag vi kan se när en av enhetscheferna men också hennes personal ifrågasätter den interna administrationen, som ger dem ”extra jobb”. Extraarbetet tar bara tar tid från det som de anser är viktigare, nämligen att ha brukaren eller kunden i fokus. Det framkommer tydligt att kärnan i personalens arbete är att ha tid för omvårdnad men också sociala aktiviteter. Ovanstående utsagor, som rör enhetschefernas och personalens arbetssituation tolkar jag som ett sätt att visa att enhetscheferna försöker påverka sitt arbete och dess innehåll. Det som är viktigt för enhetscheferna och personalen är att utföra ett bra jobb, där såväl omvårdnad som sociala aktiviteter för brukarna är centralt. Men som vi ser finns svårigheter med detta på grund av de ekonomiska begräsningarna de har att förhålla sig till. Man kan därför säga att enhetscheferna både vägleds och begränsas av sin ansvarighet genom de krav som de påtalar finns dels sedan tidigare och dels nu på deras verksamheter. Ansvarigheten utifrån deras professionella perspektiv eller omsorgsideal innebär en ständig konflikt att hantera begränsade ekonomiska resurser och krav på ökad handlingsfrihet för att skapa en rimlig arbetsmiljö för personalen samtidigt som de vill ”måna om brukarna”.
Sammanfattningsvis menar jag att vi här kan se ett tydligt samspel mellan struktur och aktörer. Enhetscheferna och dess personal anpassar sig till de strukturella förutsättningarna men det sker under irritation och argumenten kring hur BUM och dess ekonomiskt administrativa ideal, får konsekvenser för deras egen ansvarighet i verksamheterna. När de pratar eller agerar utgår de från de dominerande regler som finns i deras sociala struktur (Giddens,1986). Det är den sociala logiken som vägleder dem i deras vardag (Barley, 1986) och där den kunskap de har kan ses som virtuell i de sociala strukturerna för att veta hur de skall göra (Giddens, 1979). Den sociala strukturen lämnar med andra ord minnesspår hos aktören som bidrar till att de vet hur de skall göra saker och ting. Den här virtuella kunskapen utnyttjar de genom att argumentera med hjälp av såväl sin praktiska som sin diskursiva medvetenhet kring effekterna, som de strukturella reglerna har på deras verksamhet. De argumenterar utifrån den ansvarighet de har inför de dominerande regler (omsorgsideal) som vägleder men också begränsar dem i de sociala strukturerna. Men även om de framhåller sin ansvarighet så anpassar de sig till de politiska besluten. Detta eftersom de överordnade med sina resurser och ekonomiskt administrativa regler bestämmer verk- samheternas förutsättningar och villkor.