Särskilda krav på genomförandet

Medlemsstaterna skall vart tredje år rapportera genomförandet av batteridirektivet till kommissionen. Den första rapporten skall omfatta perioden fram till 26 september 2012. Rap- porteringen skall följa ett frågeformulär som kommer att upprättas inom ramen för kommitté- förfarandet. Eventuella åtgärder för att främja en positiv utveckling när det gäller batteriers miljöpåverkan, särskilt i fråga om batteriers innehåll av farliga ämnen, återvinnings- och behandlingstekniker, användning av miljöledningssystem, forskning och åtgärder för att främja förebyggande av avfall skall också rapporteras.

Medlemsstaterna skall fastställa sanktioner vid överträdelse av direktivets bestämmelser som är effektiva, proportionerliga och avskräckande. Bestämmelserna skall anmälas till kommissionen i samband med att tiden för genomförande löper ut (den 26 september 2008).

Under vissa förutsättningar får kraven på insamlingssystem, export och information till slutan- vändare genomföras genom frivilliga avtal.

3 Batteriförordningen

3.1 Rättslig grund

Batteriförordningen har sitt ursprung i den tidigare gällande lagen (1985:426) om kemiska pro- dukter (LKP). Av övergångsbestämmelserna till batteriförordningen framgår att förordningen ersatte förordningen (1989:974) om miljöfarliga batterier, som meddelades med stöd av LKP (se t ex Michanek, Svensk Miljörätt, 1993, s 169 jfrd med s 164). Batteriförordningen inne- håller dock också bestämmelser som skulle kunna ha meddelats med stöd av 15 kap 6 och 7 §§ miljöbalken (hantering, uppgiftsskyldighet m m). Avgifter för samhällets kostnadstäckning, se vidare avsnitt 3.7 nedan, har föreskrivits med stöd av den särskilda lagen (1990:1332) om avgifter för miljöfarliga batterier.

Frågan om vilka bemyndiganden som ligger till grund för batteriförordningen är alltså tämligen komplicerad. Detta är dock inte särskilt anmärkningsvärt. Även det tidigare batteridirektivet antogs med stöd av (nuvarande) artikel 95 trots att direktivet innehåller bestämmelser om in-

2007-04-02 10(20)

samling och återvinning av batterier, d v s typiska ”miljöskyddsbestämmelser”. Frågan har i det nya batteridirektivet hanterats med hjälp av dubbel rättslig grund (artikel 95 och artikel 175 i EG-fördraget). Detta skall jämföras med WEEE-direktivet och det därtill kopplade direktiv 2002/95/EG om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektro- niska produkter (RoHS-direktivet). WEEE-direktivet har antagits med stöd av artikel 175 och RoHS-direktivet, som innehåller förbud mot att släppa ut elektriska och elektroniska produkter med visst innehåll på marknaden, har antagits med stöd av artikel 95. I vissa medlemsländer har WEEE- och RoHS-direktiven införts i den nationella avfallslagstiftningen (t ex Slovakien, Tyskland och Nederländerna) medan de båda direktiven har hållits åtskilda i andra länder. I Sverige gäller det sistnämnda. RoHS-direktivet har genomförts i 11 a – 11 c §§ förordningen (1998:944) om förbud m m i vissa fall i samband med hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter (förbudsförordningen). WEEE-direktivet har genomförts i förordningen (2005:209) om producentansvar för elektriska och elektroniska produkter (elavfallsförord- ningen).

Den nu gällande batteriförordningen genomför det tidigare batteridirektivet och det kan över- vägas att genomföra det nya batteridirektivet delvis i förbudsförordningen och delvis i en ny batteriförordning eller i elavfallsförordningen.

3.2 Syfte och tillämpningsområde

Syftet med batteriförordningen är att förhindra utsläpp i miljön av kadmium, kvicksilver och bly från batterier (avser även batteripaket och ackumulatorer). Förordningen är tillämplig på alla typer av batterier, men särskilda bestämmelser gäller för miljöfarliga batterier. Med miljö- farliga batterier avses batterier med mer än 0,0005 viktprocent kvicksilver, 0,025 viktprocent kadmium, eller 0,4 viktprocent bly.

3.3 Förbud

Batterier som innehåller mer än 0,0005 viktprocent kvicksilver får inte saluföras eller överlåtas yrkesmässigt. Detta gäller även batterier som är inbyggda i varor. Förbudet gäller inte knapp- celler som innehåller högst 2 viktprocent kvicksilver.

2007-04-02 11(20)

3.4 Utsläppande på marknaden och märkning

Den som yrkesmässigt till Sverige för in eller hanterar (i den mening som avses i 14 kap 4 § miljöbalken) miljöfarliga batterier skall vidta de åtgärder som behövs för en övergång till bat- terier som inte är miljöfarliga och iaktta de försiktighetsmått som är nödvändiga för att hindra eller motverka skador på människor eller miljön till följd av hanteringen av miljöfarliga batter- ier.

Miljöfarliga batterier får överlåtas yrkesmässigt endast om de har märkts med en överkorsad soptunna och förkortningarna Hg, Cd eller Pb på en yta med en storlek som motsvarar vad som föreskrivs i det nya batteridirektivet, se avsnitt 2.4 ovan. För enstaka knappceller gäller att förpackningen skall vara märkt på detta sätt. Ansvaret för märkningen åvilar tillverkare och

importörer.

Varor med inbyggda miljöfarliga batterier saluföras och överlåtas yrkesmässigt endast om batterierna med lätthet kan avlägsnas av användaren när de är förbrukade. Detta krav gäller inte för vissa i bilaga 2 till förordningen angivna varor. I bilaga 2 anges i stort sett de apparater som undantas från kraven på utformning och information enligt batteridirektivet, se avsnitt 2.4 ovan. Undantagna varor skall åtföljas av information om att miljöfarliga batterier ingår och hur de kan avlägsnas på ett säkert sätt.

3.5 Insamling

Alla kasserade batterier skall sorteras ut och hanteras skilt från annat avfall. Om ett batteri är inbyggt eller på annat sätt ingår i en annan kasserad vara och batteriet med lätthet kan avlägs- nas från den andra varan, skall så ske. Det är kommunen som har att ta hand om kasserade bat- terier och kommunen skall för det ändamålet tillhandahålla lämpliga insamlingssystem. Kom- munen skall vidare se till att insamlade batterier transporteras bort, sorteras samt återvinns eller bortskaffas.

Den som yrkesmässigt överlåter eller saluför batterier och i samband därmed tar emot kasserade batterier skall lämna dessa till kommunens insamlingssystem. Om batterierna har sorterats, får de lämnas direkt till anläggning för bortskaffande eller återvinning. Överlåtaren skall också informera sina kunder om var kasserade batterier kan lämnas.

2007-04-02 12(20)

För blybatterier med en över tre kg finns särskilda bestämmelser.

3.6 Behandling, återvinning, bortskaffande och export m m

Batteriförordningen innehåller inga närmare bestämmelser om tillvägagångssättet för behand- ling, återvinning, bortskaffande eller export.

3.7 Finansiering, registrering och information

För miljöfarliga batterier som överlåts på den svenska marknaden eller förs in till Sverige för eget bruk i yrkesmässig verksamhet skall följande avgifter tas ut (vikten inkluderar elektrolyt och i fråga om batteripaket vikten av hela paketet):

x 500 kr/kg för miljöfarliga alkaliska brunstensbatterier, x 500 kr/kg för miljöfarliga silveroxidbatterier,

x 500 kr/kg för miljöfarliga zinkluftbatterier, x 300 kr/kg för slutna nickel-kadmiumbatterier, x 30 kr/startbatteri som innehåller bly,

x 1,70 kr/kg för övriga blybatterier.

Avgiften betalas kvartalsvis efter beslut av Naturvårdsverket. Beslutet grundas på uppgifter om den mängd batterier som överlåtits eller förts in till Sverige, som tillverkare och importörer av miljöfarliga batterier och tillverkare och importörer av varor som innehåller sådana batterier har att redovisa till Naturvårdsverket. Avgiften skall täcka bortskaffande eller återvinning av miljöfarliga batterier, informationsspridning, kommunernas sortering av miljöfarliga batterier, insamling av blybatterier, samt Naturvårdsverkets handläggning.

Kommunernas ersättning för sortering av batterier skall bestämmas i förhållande till levererad mängd utsorterade miljöfarliga batterier och kostnad för sortering enligt taxa som fastställs av Naturvårdsverket.

Några uttryckliga krav på registrering eller informationskampanjer finns inte i batteriförord- ningen.

2007-04-02 13(20)