S-kurvan och de två världarnas utveckling över tid

I dokument Normvetenskap Hydén, Håkan (sidor 83-96)

normativa världar och deras inbördes förändring över tid

2.3. S-kurvan och de två världarnas utveckling över tid

För att få en dynamisk samhällsteoretisk grund för den fortsatta analysen finns det anledning att återvända till den beskrivning av samhällsutveck-lingen i termer av kurvor eller vågor som presenterades i kapitel 1. S-kurvan beskriver ett samhälleligt förlopp från småskaligt till storskaligt



88 Ibid s 21.

med de fyra stegen, födelse, uppväxt, mognad och död. Om vi sätter in diskussionen om livsvärld och system i detta perspektiv finns det anled-ning att hänföra livsvärlden till den grundläggande etableringen av sam-hällssystemet. Precis som en individs levnadslopp kännetecknas av en inle-dande fas av primär socialisation, varigenom individens livsvärld byggs upp, så kan en ny samhällsera sägas genomgå en första formering där livs-världen byggs upp. Ett samhälle föds, enligt det synsätt som presenterades i kapitel 1, genom framväxten av en ny kärnteknologi. Detta är steg 1 i eta-blerandet av en ny era. Denna ger upphov till sociala förändringar. Sam-hället måste anpassas till den sociala organisation som den nya teknologin kräver, vilket i sin tur skapar ett behov av inlärning av nya sociala mönster, steg 2. Denna fas i samhällsutvecklingen kännetecknas av uppbyggnaden av det som Habermas kallar för social integration.

När väl förutsättningarna för denna stabiliserats övergår samhället till steg 3, en mognadsfas, som innefattar skapande av behov och krav på kärn-teknologin samt en ekonomisk exploatering av den. Under denna tid skif-tar den sociala utvecklingen fokus från att ha dominerats av den primära socialisationens krav på social integration till att utveckla sociala anpass-ningar till de ekonomiska system för exploatering som växer fram. Det är här som den sekundära socialisationen gör sig gällande både på ett samhäl-leligt och ett individuellt plan. System byggs upp som kräver alltfler pro-fessioner för sin hantering. Ju mer differentierat och funktionsspecialiserat samhället blir desto större kunskapsfragmentering och speciell inlärning i form av sekundär socialisation. När väl det ekonomiska systemet med dess olika kompletterande delsystem utvecklats så långt dess potential medger, så inträder det politiska systemet på arenan. Det har visserligen funnits re-dan i tidigare faser, men då framförallt som komplement till den sociala ordningen. Den primära socialisationens kulturella attribut har en längre periodicitet än den sekundära socialisationens med skifte av kärnteknologi varierande systemkaraktär. Uttryckt på ett annat sätt, den primära sociali-sationen pågår hela tiden och är relativt oförändrad, medan den sekundä-ra socialisationen fsekundä-ramfösekundä-rallt växer fsekundä-ram efter det att en ny samhällsesekundä-ra eta-blerats och vuxit till sig, steg 3 och 4 i figuren nedan.

Med Swidlers resonemang som utgångspunkt kan man på ett individu-ellt plan hävda att den kulturella uppfostran som hänger samman med den primära socialisationen är lika nödvändig över tid oavsett samhälleligt ut-vecklingsstadium, medan den sekundära socialisationens av samhälls-strukturen präglade krav på ett samhälleligt plan innebär att kulturen för-lorar i betydelse. Systemen tenderar att i den storskaliga fasen kolonisera livsvärlden och den primära socialisationens normala mekanismer genom att infiltrera livsvärldens institutioner. För att uttrycka det med konkret



exempel, att staten genom skolan som institution övertar uppgifter från fa-miljen i fråga om uppfostran som förutsätter ett mer passionerat förhållan-de än vad staten kan erbjuda. Det framstår sålunda i vår tid för många som en uppgift för det offentliga att ombesörja den primära socialisationen. I välfärdsstaten lägger föräldrar i (alltför) stor utsträckning över ansvaret för uppfostran på det offentligas institutioner.

Sett i S-kurvans perspektiv är Swidlers viktigaste bidrag att hon klar-gjort att kulturen interagerar med samhällsstruktur och att detta förhållan-de varierar över tid och historisk situation. I början av en samhällsera spe-lar kulturen en viktig roll genom att synliggöra handlingsstrategier. Ge-nom ideologier som uttrycker handlingsalternativ formas en ny samhälls-struktur. Ytterst menar Swidler att det är strukturella och historiska tillfäl-ligheter som bestämmer vilka strategier och därmed vilka kulturella system som växer fram. När väl dessa etablerats och blivit stabila fungerar de tvärt-om stvärt-om restriktioner på beteendet. Den kulturella repertoaren begränsar de möjliga handlingsstrategierna. Samtidigt osynliggör samhällsstrukturen kulturen. Den blir ett system bland andra och förskjuts till systemens peri-feri, för att följa Habermas analys. I stabila historiska situationer bidrar kulturen enligt Swidler till att minska handlingsmöjligheterna på grund av att kostnaderna för kulturell nyorientering är för höga. Vad krävs det då för att åstadkomma förändring?

Det handlar om vilket system som vid en viss tidpunkt är drivande i samhällsutvecklingen. Detta skiftar över tid. S-kurvan bygger på logiken att ett system kan ge upphov till en viss optimal nytta, varefter det blir mer och mer kontraproduktivt. I det fjärde och sista steget inträder så det in-vanda samhället i en nedgångsfas som slutar med dess upplösning och död eller möjligen en transformering över i något nytt. Detta skede känneteck-nas av att det politiska systemet intervenerar i och kompletterar det eko-nomiska systemet, allt i syfte att ”suga ut” mesta möjliga av den existeran-de kärnteknologin. Unexisteran-der tiexisteran-den har en ny samhällsera börjat leta sig fram, vilket gör att steg 4 i den gamla eran är densamma som steg 1 för den nya.

Det är liktydigt med att den gamla samhällseran lägger begränsningar på den kulturella repertoarens strategiska handlingsmöjligheter. Den nya samhällseran växer dock fram som en reaktion mot den gamla. Denna re-aktion kan ta sig uttryck i revolutionära förändringar eller mer reformistis-ka, där det gamla samhällets progressiva krafter, hattarna, ingår allianser med det nya samhällets entreprenörer. Man börjar s a s om på nytt, men nu med annan kärnteknologisk bas. En ny samhällseras innehållsmässiga motsats ligger dock i slutet av S-kurvan, dvs i högsta punkten i steg 4.

Man kan se samhällsutvecklingen i termer av övergång från en S-kurva till en annan som en dialektisk process, en logik genom motsägelser. Enligt



Friedrich Hegel kan den dialektiska logiken ge systematisk kunskap om hur ett visst historiskt skede, t ex upplysningstiden, övergick i ett annat skede, romantiken, som i väsentliga avseenden var det förras motsats. Det begrepp som bildar utgångspunkten är tesen. Denna tvingas så småning-om över till sin antites och de båda stridande idéerna förenas slutligen i en syntes. Hegels framställning av tankens utveckling börjar med det abstrak-ta begreppet vara, som slår över i sin antites, intet. Syntesen är begreppet vardande, där båda motpolerna medverkar. Vardandet innefattar nämligen dels uppkomst och dels undergång. Dessa båda utgör S-kurvans ytter-punkter och markerar därmed att syntesen alltid ligger i mittpunkten av S-kurvan i den samhällsera som följer närmast efter.

Anders Ewerman har utvecklat S-kurvan enligt följande:89

Figur 2.1

Under de två första faserna utvecklas kärnteknologins produktiva potenti-al. Det sker lokalt, av amatörer som prövar sig fram. De är besjälade av en helhetssyn och strävar efter att producera nytt genom att sätta ihop saker på nya sätt. De använder sig då bl a av den isärtagna, specialiserade kun-skap som den föregående eran lämnat efter sig i sin storskaliga fas. När S-kurvan nått mittpunkten och den nya eran stabiliserats övergår denna från



89 Ewerman 1999:8.

produktion till reproduktion, dvs den är inriktad på att exploatera den ex-isterande kärnteknologin inom ramen för etablerade samhällsstrukturer.

Utvecklingen kännetecknas då av utvidgade marknader, vilket leder till ett globalt fokus. Imitatörer upprepar i allt större skala den beprövade tekni-ken och dess administrativa rutiner. En ökad funktionsspecialisering leder till inriktning på detaljer och en isärtagande kunskapsstrategi på det sätt som beskrevs i kapitel 1.

Utvecklingen kan förklaras på olika sätt. Ett är att människan under en längre civilisationsepok, hela tiden strävar efter förnyelse och förbättring.

Drivkraften i denna utveckling är enligt Anders Ewerman kulturen. John Huizinga driver tesen att kulturen i sin tur uppstår och utvecklas i leken, som lek.90Myter och riter är lek, ja själva språket är lek. Bakom varje ab-strakt uttryck ligger en metafor, och varje metafor är en lek med ord, ett prövande av såväl begrepp som metaforer och ord. Snart sagt allting är i grund och botten lek: lag och ordning, kommers och profit, hantverk och konst, poesi och vetenskap, menar Huizinga.91 Han karakteriserar leken som en frivillig aktivitet. Tvång är uteslutet. Leken har inga yttre mål eller syften utan utgör sin egen anledning. Den är för det tredje en avgränsad aktivitet i såväl tid som rum. Leken skapar vidare ordning eller är ordning.

Den följer regler. Varje lek har sina regler och dessa är absolut bindande.

Varje lek är som en kultur. Den får sin bestämda form och kan därefter bli till en tradition. Slutligen är leken spännande. Dess utfall är alltid en öp-pen historia.

Johan Asplund ställer sig frågan vad det är som gör leken till lek.92Vari består nöjet? Det svar han ger är att det är responsiviteten som är nöjet och drivkraften för att leka. Att leka är att respondera, skriver Asplund, dvs att svara med något mer än och utöver det som frågan kräver och att få den andres erkänsla. Han menar att spel, till skillnad från lek, är organiserad social responsitivitet. I spelet formaliseras den sociala responsiviteten. Den underställs bindande spelregler. Genom spelreglerna bestäms också indi-rekt spelets idé på det sätt vi varit inne på tidigare i detta kapitel. Spelets idé är relaterat till den logik som kännetecknar spelets uppbyggnad sådant det framstår enligt spelreglerna. Leken föregår spelet. I det ögonblick som allt har blivit till spel och all lek har upphört är kulturen avslutad, färdig. Från och med denna tidpunkt är kulturen ett enda stort avtalsverk. Spelarna har gått från att vara amatörer till att bli professionella spelare. Så småningom tar spelets idé överhanden och ändamålsbestämmer aktörernas handlande.

Asplund förklarar det med att en levande kultur förutsätter redundans.93



90 Huizinga 1955.

91 Ibid s 4 f.

92 Asplund 1992:63.

93 Ibid s 64.

När man har förföljt och lagstiftat bort all redundans, återstår bara att

”flippa ut”. Det är vad som kännetecknar vår tids kultur. Den extrema in-dividualismen är det enda som återstår för den som söker efter en kultur för sitt identitetsskapande. Den som ”flippar ut” leker måhända, men det är en lek som per definition inte kan bli till annat än flipperspel och följ-aktligen i bristen på responsivitet aldrig kunna upptas i kulturen.

En annan förklaring till övergång från en S-kurva till en annan är att när gapet blir för stort mellan livsvärld och system, när den primära socialisa-tionens kulturella ideal inte längre stämmer överens med den sekundära socialisationens systempräglade ideal, då uppstår grogrunden för kulturell förnyelse. Alfred Schutz har uttryckt detta förhållande indirekt genom att påstå att när ”(t)he cultural pattern no longer functions as a system of tes-ted recipes at hand; it reveals that its applicability is restrictes-ted to a specific historical situation”.94“Eftersom relationerna mellan olika sektorer i sam-hället förändras, förändras också de värderingar, som är ett uttryck för des-sa relationer”, skriver Durkheim.95I denna förändringsprocess kommer so-ciala vetenskapsmän med självstyrka (engelskan Virtue) och principiell hållning, som bekänner sig till en etisk kod som är förenlig inte bara med gångna tiders teologiska läror utan också med vad som behövs för en mo-ralisk förnyelse och överlevnad. Dessa kommer att följas av sociala rörelser sammanhållna av en gemensam ideologi.

S-kurvans fyra olika steg kan innehållsmässigt beskrivas på olika sätt be-roende av vilket perspektiv som väljs. Samtliga av de perspektiv som Ewer-man anger har normativa implikationer. Det finns dock anledning att läg-ga till ytterliläg-gare något perspektiv. Ett sådant perspektiv är moral. Ordet moral kommer från latinets moralis som betyder, ”som rör sederna”, dvs vad som människan vid olika tidpunkter har värderat som bra eller dåligt.

Moralen och det närbesläktade begreppet etik, varmed brukar menas den systematiska behandlingen av moraliska fenomen,96anger handlingsanvis-ningar utifrån ett värdemässigt perspektiv. Moraliska värderingar kan vara av två slag. De kan antingen peka ut vilka handlingsmål som är goda eller åtråvärda eller så kan de föreskriva plikter, dvs. vad man bör eller inte bör göra. Man skiljer i enlighet härmed på konsekvensetiker eller teleologer och på pliktetiker eller deontologer (av grekiskans deon som är lika med plikt). Deontologer kan t ex betrakta det övervägande som ligger till grund för en handling som avgörande, medan teleologer hävdar att ett riktigt övervägande i sig aldrig kan göra en handling god. För detta krävs en vär-deteori som säger vad som är gott (t ex hedonism).



94 Schutz 1964:96.

95 Durkheim 1968.212.

96 Filsosofiskt lexikon 1988:143.

Man kan vidare skilja på de som hävdar att det är den enskilda hand-lingen och dess resultat som räknas och på de som menar att man skall se till effekterna av att bryta en regel. De förra kallas för handlingsetiker och de senare för regeletiker.97På motsvarande sätt kan man bland deontolo-gerna skilja mellan de som menar att plikterna kan anges med allmänna regler, såsom Kant, och de som menar att plikten visar sig i den enskilda handlingssituationen, såsom Adam Smith.

Frågan är vad som är god moral och etik. Den dygdetiska inriktningen företräder den uppfattningen att fundamentet för moralen är utvecklingen av en god karaktär hos individen, goda mänskliga drag och dygder. Dygd anses vara liktygdigt med mänsklig egenskap som är moraliskt god. Kriti-ker har hävdat att det kan vara svårt att med denna utgångspunkt avgöra vem som är dygdig. Går det avgöra med utgångspunkt från de handlingar individen vidtar eller krävs det något mer? Begreppet dygd ställs ofta i motsats till begreppet last. En person är god om han har dygder och saknar laster. Bland typiska dygder räknas mod, styrka, måttfullhet, ordentlighet, pålitlighet och generositet.98Vissa dygdetiker räknar med så många som hundratalet dygder som bidrar till att göra en person till en god människa.

Platon (427 – 347 f Kr) hävdade att människans själ bestod av tre delar:

förnuftet, modet och begäret. I anslutning härtill utvecklade Platon idén om de fyra kardinaldygderna. Visheten var förnuftets dygd, tapperheten modets, måttligheten begärets, medan rättrådigheten anger ett harmo-niskt förhållande mellan de tre själsdelarna. Dygdetisk teori lägger tonvik-ten vid moralisk utbildning eftersom den dygdetiska personlighetonvik-ten ut-vecklas under uppväxten. Misslyckas man med att tillgodogöra sig dygder-na blir man en lastbar person. Lasterdygder-na är oftast motsatsen till dygden.

Dygdetiken är den äldsta av de normativa traditionerna i Västvärlden och den har sina rötter i den gamla grekiska civilisationen. Grekiska epiker, såsom Homeros (700-talet f Kr.), som anses vara den som skapat eposet Iliaden och Odysséen och Sofokles (496 – 406 f Kr) i stycket Antigone, be-skriver sina hjältar och anti-hjältar i termer av deras respektive dygder och laster. Överhuvudtaget spelar det narrativa en central roll i dygdetiken.

”Man is in his actions and practice, as well as in his fictions, essentially a story-telling animal”, skriver Alasdair MacIntyre.99Han fortsätter: ”To be subject of a narrative that runs from one´s birth to one´s death is ... to be accountable for the actions and experiences which compose a narratable life”.100 Sett från ett handlingsteoretiskt perspektiv menar MacIntyre att



97 Ibid s 144.

98 The Internet Encyclopedia of Philosophy under Virtue Theory.

99 MacIntyre 1982:216.

100 Ibid s 217.

“(n)arrative history of a certain kind turns out to the basic and essential genre for the characterization of human actions”.101

Det tidigaste och mest inflytelserika bidraget till en utveckling av dyg-detiken är Aristoteles verk (384 – 322 f Kr) Nichomakeanska Etik och då speciellt dess andra del. Där argumenterar Aristoteles för ståndpunkten att moraliska dygder har en önske-reglerande karaktär. Det handlar om att finna den rätta balansen mellan dygd och last. Speciellt intressant är att Aristoteles skiljer mellan intellektuella dygder som människan kan få sys-tematisk undervisning i och karaktärsdygder som uppövas genom regel-bunden träning. Han tänker sig att dessa två dygder hänger ihop så att ing-en av dygderna är möjlig utan ding-en andra. I detta sammanhang för Aristo-teles in begreppet phronesis, dvs det goda omdömet, som ledstjärna. Det-ta kan i själva verket ses som en argumenDet-tation för en förening av livsvärld och system, där båda måste tillåtas ha lika värde. Det goda omdömet är att inte låta den sekundära socialisationen och systemen ta överhanden utan att samtidigt ha den primära socialisationens kulturellt präglade och emo-tionellt förankrade värden intakta för bedömningen av vad som är bra eller dåligt. MacIntyre uttrycker det som att

(t)he virtues therefore are to be understood as those dispositions which will not only sustain practices and enable us to achieve the goods internal to practices, but which will also sustain us in the relevant kind of quest for the good, by enabling us to over-come the harms, dangers, temptations and distractions which we encounter, and which will furnish us with increasing self-knowledge and increasing knowledge of the good.102

Aristoteles idéer togs sedermera upp av den medeltida filosofen Thomas Aquinas (1225 – 1274). Under denna tid utvidgades kardinaldygderna med teologiska dygder hämtade från Nya Testamentet såsom tro, hopp och kärlek. När medeltiden led mot sitt slut och renässansen tog vid börja-de inflytanbörja-det från Aristoteles dygbörja-detik att avta. Med börja-den vetenskapliga re-volutionen och upplysningstiden var den definitivt borta. Den utsattes för kritik och revision.103 Sin största utmaning fick dygdetiken genom upp-komsten av naturrätten på 1600-talet. Det var den holländske filosofen Hugo Grotius som utvecklade en morallära som gick ut på att moralen handlar om att anpassa sitt handlande till moralnormer som är en del av naturen och som inte ens Gud kan ändra på. Under 1700-talet fick dygde-tiken en förnyad aktualitet genom David Humes etiklära.104Hume mena-de att våra uppfattningar, perceptioner, bygger mena-dels på intryck och mena-dels på



101 Ibid s 208.

102 Ibid s 219.

103 Schneewind 1990.

104 Angående David Hume som dygdetiker, se Homiak 2001.

idéer. Men intrycken är starkare och livligare än idéerna. I sin moralfiloso-fi betonade Hume att värderingen av de båda sociala dygderna, välviljan och rättvisan, är beroende av den nytta de medför.105Hume hävdade att vi hade en naturlig känsla för andras väl och ve och att det var detta som lade grunden för samhället. Den moraliska känslan som ligger till grund för vårt bedömande av handlingar, dygder och laster, utvecklar sig ur en käns-la för sympati för mänsklig lycka.

Under 1800-talet tog fixeringen vid regeletiken överhanden och träng-de fullständigt ut dygträng-detiken. Det är först unträng-der träng-de senaste träng-decennierna som ett förnyat intresse för dygdetiken kan skönjas.106Här kan hänvisas till namn som Elizabeth Anscombe och Alasdair MacIntyre. Den sistnämnde menar att vi idag enbart har fragment av olika moraltraditioner och att vi behöver återerövra meningen med livet genom moralen och då framförallt dygdetiken. MacIntyre har i sin bok After Virtue gjort gällande att moralfi-losofin idag befinner sig i samma situation som naturvetenskapen skulle göra om man först bränt ner laboratorierna, lynchat alla fysiker och för-stört böcker och instrument och långt senare försökt rekonstruera ett idé-bygge ur de fragment som funnits kvar.107MacIntyre visar i en stor histo-risk genomgång att det som betraktas som dygder i ett givet samhälle be-stäms av samhällets art och utvecklingsstadium.108Under Homerisk tid var det rådande människoidealet krigaren. Följaktligen värderas i första hand fysisk styrka och mod. Aristoteles beundrade de egenskaper som gjorde den frie atenaren till god medborgare. En egenskap som ödmjukhet blev en dygd först i och med kristendomens syn på varje människa som med-lem av två olika gemenskaper, den ena jordisk, den andra himmelsk.

Det tycks som om dygden som moralisk princip har som starkast ställ-ning i inledställ-ningen av en S-kurva. Det är helt enkelt i etablerandet av en ny samhällsera som de personliga kvaliteterna blir bestämmande för vilken moral som utvecklas i fråga om vad som är bra eller dåligt handlande.

Dygd heter på engelska Virtue och det betyder också inneboende kraft och förmåga. I början av en era är man någon, dvs det är personligheten som är det viktiga. Då är det självstyrkan som gäller.109Införandet av något nytt förutsätter att personligheten tar initiativ på bekostnad av samhälle och kultur. För förändring krävs uppfinnare och innovatörer som tar egna ini-tiativ. I slutet av en era är man något, dvs det är den tilldelade rollen som bestämmer vem man är. Då är man regelföljande och imitatör. De

alterna-

105 Humes mest kända moralfilosofiska verk är An enquiry concerning the principles of mo-rals som kom ut 1751.

106 Se t ex den danske historiken Østergaard i tidskriften Kritik nr 108, 1995.

107 MacIntyre 1982:1 f.

108 Ibid s 182 f.

109 Jfr Ewerman 1996:47.

I dokument Normvetenskap Hydén, Håkan (sidor 83-96)