Sammanfattning av analys

Betänkandet om genomförande av direktivet om skattetvistlösningsmekanismer inom EU skapade en glädjande reaktion hos nästintill samtliga remissinstanser som valt att yttra sig. Den positiva delen av återkopplingen handlade främst om att direktivet utgör ett steg i rätt riktigt för att lösa en problematik som pågått under längre tid tillbaka och antas öka i framtiden, inte minst i och med arbetet med BEPS-åtgärderna. I den handlingsplan som togs fram inför arbetet med att motverka BEPS, dvs skattebaserosion och flyttning av vinster, förutsågs att antalet tvister kan öka. Åtgärd 14 i BEPS-projektet och skattetvistlösningsdirektivet har därför som främsta mål att lösa skattetvister, att lösningen ska nås inom en rimlig tid och också att lösningen sker utifrån en på förhand bestämd tid.

I remissrundan framkom också en del negativ kritik. Flera synpunkter riktade sig på huruvida den svenska implementeringen ansågs förenlig med skattetvistlösningsdirektivet. Några övergripande omdömen rörde synpunkter kring hur lagstiftningstekniken kan få effekter av otydlighet och därtill ansåg ett flertal remissinstanser att vissa begrepp behövde definieras för ökad förståelse. Vissa begrepp användes enligt remissinstanserna som synonymer trots att de inte har en helt överensstämmande betydelse. Det framkom även kritik gällande ett flertal olika bestämmelser om det verkligen är i sin ordning att föreskriva ”ska” istället för ”får”, eller vice versa. Det kan anses petigt att ta strid mot enstaka bokstäver som föreslås, men jag belyser dessa resonemang eftersom att valen är betydelsefulla för den tillämpning som kommer ske. Både uppfattningar och ageranden kommer justeras

utefter ordalydelsen av bestämmelserna, särskilt med tanke på den starka ställning som den skatterättsliga legalitetsprincipen har. Principen är ett ämne för sig, men kort innebär den att skatt enbart tas ut genom lag och skatterättsliga bestämmelser följaktligen får en central bundenhet till skattereglernas ordalydelse. Inom EU-rätten råder inte samma strikta bundenhet till reglernas ordagranna formulering, utan syften och ändamål kan påverka tolkningen. Därför uppmärksammar jag att det blir extra viktigt att se till att EU-direktivens syften och ändamål i största möjliga mål kommer till uttryck i den svenska lagtexten när Sverige har ett sådant att implementera.

En remissinstans menade att lagtexten inte återspeglade att mindre företag och fysiska personer enligt direktivet ges en lättnad i hur denne måste kommunicera med behöriga myndigheter. Att detta är en rättighet för den skattskyldige ansågs behöva klargöras så pass tydligt att den skattskyldige inte riskerar att gå miste om sin rätt, vilket också föranledde förändringar i enlighet med remissinstansens yttrande.

Ett ämne som likaså motiverade förändringar var ett ämne om huruvida påfört skattetillägg skulle kunna utgöra skäl för att neka en skattskyldig möjlighet till skattetvistlösningsförfarande. Kritiken upptog större delen av remissinstansernas yttranden och regeringen såg inga skäl mot att inte justera lagstiftningsförslaget såsom remissinstanserna argumenterat för.

Oberoende personer ska enligt direktivet ingå i den rådgivande kommittén.

Frågan om vilken instans som ska ges uppdraget att utse dessa personer samt huruvida det är lämpligt att de oberoende personerna erhåller sitt arvode från behörig myndighet, dvs SKV, var ett ämne som remissinstanser intog en mycket kritisk inställning mot. Varken den synpunkterna om utnämnandet eller om arvodet ansåg regeringen gav skäl för ändring. En remissinstans föreslog att rätten att utse personerna istället borde ges till finansdepartementet eller annan från SKV fristående instans. Jag analyserade huruvida den svenska förslaget var förenligt med direktivet i denna del och landade i slutsatsen att utnämningen av de oberoende personerna ska enligt direktivet göras av de behöriga myndigheterna, för svensk del är detta SKV och därför är den svenska implementeringen förenlig med direktivet.

Jag kom däremot fram till att det inte för den sakens skull är omöjligt att SKV kan överlåta rätten till exempelvis finansdepartementet, eftersom det uppstår tvivel om personer som ska vara oberoende från SKV verkligen ska utses av SKV. Denna problematik har emellertid sin orsak i det bakomliggande direktivet. Vad gäller de oberoende personernas arvode anser jag att det står klart att de oberoende personerna enligt direktivet inte får arbeta utifrån anställning eller uppdrag av behörig myndighet, därmed blir det problematiskt att regeringen trots det menar att det inte är ovanligt att personer kan erhålla sitt arvode från SKV och samtidigt vara fristående från myndigheten. Jag misstänker att den svenska regleringen inte stämmer överens med direktivet vad gäller oberoende personers arvode.

Verkställighet av den slutliga överenskommelsen efter att behöriga myndigheter har inhämtat och mottagit yttrande från en rådgivande kommitté, anser jag är en viktig fråga. Min analys fastslår att det också är en fråga som får betydelse i praktiken, men som inte tagits upp av remissinstanser eller Lagrådet, åtminstone inte mer än ett snuddande. Det kan förvisso vara en missuppfattning från min sida som gör att det inte var ett hett ämne i lagstiftningsprocessen, min analys resulterar emellertid i att den svenska lagstiftningen inte står i harmoni med direktivet i det avseendet. Detta är också något som jag kommer fram till ger betydande konsekvenser för den skattskyldige då det snabbaste sättet att lösa en skattetvist ser

ut att vara att behöriga myndigheter inte beslutar i enlighet med den rådgivande kommitténs yttrande. Jag anser, till skillnad från den svenska lagstiftaren, att direktivet föreskriver att den slutliga överenskommelsen ska verkställas av SKV inom 60 dagar från att verket meddelat den skattskyldige, oavsett huruvida överenskommelsen beslutats i enlighet med kommitténs lösningsförslag eller inte.

Den skattskyldiges möjlighet att under förfarandets gång kunna vända sig till en behörig domstol var ett ämne som uppmärksammandes av några remissinstanser.

Det kritiseras att den svenska utredningen tilldelat SKV både rollen som behörig myndighet och även rollen som behörig domstol, trots att detta omnämns som två separata instanser i direktivet. Min analys resulterade i att det finns både för- och nackdelar med det svenska sättet att införa direktivets bestämmelser. Jag landar i slutsatsen att den svenska lagstiftningen troligtvis inte motsvarar direktivets syften med regelverket i denna del, men att det i och för sig går att diskutera från vilken parts perspektiv direktivets syften ska utläsas.

Jag tar upp ämnet om publicering för att belysa två aspekter. Det ena är att jag bedömer det som önskvärt att skattetvistlösningslagen innehåller en bestämmelse som tydliggör att sökanden faktiskt har rätt att motsätta sig ett offentliggörande av den slutliga överenskommelsen i sin helhet. En sammanfattning ska dock publiceras oavsett. Någon bestämmelse om publicering förekommer inte i lagen över huvud taget, vilket kan den skattskyldige kan eftersöka. Därtill vill jag lyfta fram att den obligatoriska publiceringen kan fungera som en morot för de tvistande staterna att förhandla fram en lösning på egen hand, i syfte att undvika att överenskommelsen blir tillgängligt för andra att beskåda. Detta eftersom en ömsesidig överenskommelse mellan två stater som inte omfattas av direktivet, vanligen är sekretessbelagda.

I uppsatsen har jag räknat samman alla tidsfrister som gäller i tvistlösningsförfarandet. Direktivet är ägnat att förkorta den långa process som tidigare var normalfallet och effektivisera alla moment. Enligt min uppskattning kommer förfarandet likväl inte gå snabbare än fyra år. Remissinstansen SCC uppskattar den totala tidsåtgången till fem år. I min analys kommer jag fram till slutsatsen att tidsfristerna i den svenska lagen må vara långa, kanske till och med för långa, men att detta är något som angivits i direktivet och det är av större betydelse att tidsfristerna är samstämmiga i alla EU-medlemsländer.

Som sista del av analysen diskuterar jag en synpunkt från Lagrådet där det ifrågasätts huruvida en korrekt implementering har gjorts av direktivet. Jag valde att diskutera frågan särskilt av den anledningen att regeringen, som i hög grad värdesätter Lagrådets synpunkter, inte justerade lagbestämmelsen i enlighet med rådets ståndpunkt i det avseendet. I min diskussion framkommer argument för båda sidor. Tillslut gör jag bedömningen att den valda formuleringen i den svenska lagen kan gå stick i stäv med ordvalet i direktivet, men att det inte alls är lika tydligt huruvida den praktiska effekten av svensk regleringen för den sakens skull är oförenlig med direktivets ändamål. Det kan till och med vara så att det var en bra lösning att implementera direktivet genom att formulera lagtexten så, eftersom bestämmelsen annars riskerar att hamna i konflikt med svensk grundlag.