KUST
kust och skärgård
Huvudförfattare:
Tommy Lennartsson
Kristoffer Stighäll
Redaktörer:
Göran Blom & Krister Mild, Naturvårdsverket
NATURVÅRDSVERKET
2005
Internet: www.naturvardsverket.se/bokhandeln
Naturvårdsverket
Tel: 08-698 10 00, fax: 08-20 29 25 E-post: natur@naturvardsverket.se
Postadress: Naturvårdsverket, SE-106 48 Stockholm Internet: www.naturvardsverket.se
ISBN 91-620-5482-1 ISSN 0282-7298 © Naturvårdsverket 2005
Tryck: CM-Gruppen
Layout: Göran Blom, Naturvårdsverket
Omslagets framsida: Blommande gökblomster på skärgårdsö. Bråviken, Östergötlands län. Foto: Bengt Ekman/ naturfotograferna
Förord
Sveriges kust är 700 mil lång. Ingen kuststräcka är den andra lik. För oss är våra kuster och skärgårdar en självklar tillgång men vid en internationell jämförelse framstår Sveriges kust- och skärgårdslandskap som unika, med få motsvarigheter i världen. Skärgården längs svenska Östersjökusten och vidare över till Finland utgör världens största sammanhängande skärgårdsområde. Den stora spännvidden av ekosystem och biotoper ger förutsättningar för en artrikedom, såväl i vatten som på land, som få andra landskapstyper kan uppvisa. Kust- och skärgårdsområden är en begränsad resurs som på många håll är utsatt för ett starkt exploateringstryck vilket är ett hot mot både kultur- och naturvärden.
Denna rapport är en kunskapssammanställning om kust- och skärgårdsspecifika landmiljöer, deras naturvärden och behov av skydd och skötsel. Huvudsyftet med rapporten är att förbättra underlaget för urval, skydd och skötsel av svenska kust- och skärgårdsbiotoper och den biologiska mångfald som finns där. Rapportens redovisningar av naturvärden, värdekriterier och åtgärdsbehov kan användas som underlag för regional inventering och planering av bevarande- och skötselåtgärder i kust- och skärgårdsområden, men också som beslutsunderlag för skydd och skötsel av enskilda objekt eller mindre områden. Rapporten kan även användas för att precisera såväl skogsbrukets naturvårdshänsyn som inriktningen på jordbrukets miljöstöd vid våra kuster och i skärgårdar.
Rapporten kan ses som ett kunskapsuppbyggande bidrag till genomförandet av miljökvalitetsmålet Hav i Balans samt levande kust och skärgård. Enligt miljö-kvalitetsmålet skall kust och skärgård ha en hög grad av biologisk mångfald, upp-levelsevärden samt natur- och kulturvärden, samt att särskilt värdefulla områden skall skyddas mot ingrepp och andra störningar. Dessutom föreslås i delmål 1 att ”senast år 2010 skall minst 70% av kust- och skärgårdsområden med höga natur- och kulturvärden ha ett långsiktigt skydd” och i delmål 2 att ”Riksantikvarie-ämbetet senast 2005 skall ha tagit fram en strategi för hur kustens och skärgårdens kulturarv och odlingslandskap kan bevaras och brukas”.
Texten är huvudsakligen framtagen av Tommy Lennartsson, SLU/Upplands-stiftelsen och Kristoffer Stighäll, biolog Norrtälje. Krister Mild, Naturvårdsverket och Anders Arnell, tidigare Naturvårdsverket, har också bidragit med text. ArtDatabanken, olika länsstyrelser och ett antal privatpersoner med specialiserad art- och lokalkunskap har bidragit med uppgifter. Vi tackar alla de som bidragit med underlag. Ett särskilt tack riktas till Björn Cederberg, Björn Carlberg, Åke Widgren, Magnus Wadstein och Bengt Landström. Rapporten är faktagranskad och redigerad av Göran Blom och Krister Mild, landmiljöenheten, Naturvårdsverket. Stockholm maj 2005
Björn Risinger
Innehåll
Förord 3 Innehåll 5 Inledning 6 Vad är skärgård och varför är den värdefull? 8 Historisk utveckling av naturskydd i skärgård 9 Avgränsningar och definitioner 11 Regioner 13 Förutsättningar 28 Biotopbeskrivningar
Öppna kustklippor 36
Storblockiga stränder, kala kustklippor och skär 38
Erosionsbranter i berg 41
Erosionsbranter i lösmaterial 43
Öppna sanddyner 45
Öppen strand på sand eller grus 49
Strandbuskmarker 54 Successionskärr vid landhöjningskust 57
Hällkar 61
Övriga myrbiotoper 63
Havsstrandäng 65
Torr-frisk slåtter- eller betesmark 72
Trädbärande hagmarker 76
Skogsbetesmark 80
Trädbärande slåttermark (Löväng) 82
Sand- och åstallskog 84
Lövdominerad sandskog 89
Talldominerad hällmarksskog 93
Ekdominerad hällmarksskog 98
Brantskog dominerad av barr- och triviallövträd (Brantblandskog) 102
Brantskog dominerad av asp 106
Brantskog dominerad av ädellövträd 109
Strandalskog 113
Lövsumpskog 118
Deltaskog och svämskog 122
Barrsumpskog 127
Kustnära björk- och rönnskog 129
Kustnära björkskog på torv 133
Avenbokskog 136 Bokdominerad skog 138 Ek-bok-björkskog 139 Ekskog av ristyp 140 Ek-/hasseldominerad lund 141 Blandädellövlund 145 Gråalraviner 147 Kustgranskog 148
Annan grandominerad skog 152
Annan talldominerad skog 154
Kalktallskog 155
Inledning
Kuster och skärgårdar fick tidigt uppmärksamhet i det svenska naturvårdsarbetet. Det tidiga friluftslivet och den gryende turismen kring förra sekelskiftet riktade sig i hög grad mot våra skärgårdar. Gradvis skärpta bestämmelser om strandskydd och tidiga naturreservat på 1950–70-talen hade sin grund i ett ökande tryck från fritids-bebyggelse framförallt längs kuster och i skärgårdar. Sju av Sveriges national-parker är belägna i eller nära kust och skärgård: Haparanda skärgård, Skuleskogen, Ängsö, Tyresta, Gotska Sandön, Blå Jungfrun och Stenshuvud.
Utmärkande för kust- och skärgårdsmiljöer är i korthet:
x speciella geologiska förutsättningar, i synnerhet den påtagliga anpassade arter
x naturliga störningar orsakade av närheten till havet, t.ex. vattenståndsvariationer och hårda vindar
x en naturligt småskalig biotopmosaik och förekomst av vegetationssuccessioner från hav till barrskog
x en mångfald av skogsbiotoper på öar, i många fall av naturskogskaraktär med lång trädkontinuitet
x långvarig kulturpåverkan, ofta med början redan då öarna/kusten steg ur havet
x ett småbrutet landskap med grund i en historisk markanvändning med många små kustjordbruk vars påverkan omfattat flertalet biotoper
Praktiskt taget all mark i kust och skärgård har brukats av människan vilket starkt präglat ekosystemen. Skogsbete har t.ex. förekommit över stora arealer i förhållan-devis sen tid. Inte desto mindre finns stora värden knutna till naturskogselement, eftersom påverkan varit småskalig. Mer storskaligt skogsbruk nådde dock ut i
Gräsö skärgård, Uppsala län. Foto: Bergslagsbild AB. Upphovsrätt: Upplandsstiftelsen/ Länsstyrelsen Uppsala län.
skärgårdarna framförallt i 1980-talets högkonjunktur, vilket föranledde ett behov av ökad satsning på reservatsskydd för kust- och skärgårdsskogar. I ”Naturvårds-plan för Sverige” (1991) lyftes sålunda kust- och skärgårdsskogarna fram som en viktig objekttyp för 1990-talets säkerställandearbete. I planen påtalas bl.a. behovet av förbättrade föreskrifter för många befintliga reservat för att ge ett bättre skydd mot skogsbruk samt att den regionala fördelningen av reservaten behöver utjämnas.
Någon samlad central eller regional satsning på inventering av landets skärgårdsnatur eller på att skydda denna natur har dock egentligen aldrig skett. Skärgårdarna har endast utgjort en del av de riksomfattande inventeringarna av ängs- och hagmarker, urskogar (mycket begränsat), våtmarker (i viss mån) och nyckelbiotoper. Säkerställandet av objekt har huvudsakligen skett från fall till fall. Samtidigt har skärgårdarna avfolkats och drabbats av allt mer utpräglad glesbygds-problematik. Eftersom brukandet utgör en förutsättning för vissa naturvärden i kust och skärgård finns här delvis gemensamma intressen mellan naturvård och
regionalpolitik.
Under 1990-talet har skärgårdsfrågor i hela sin bredd uppmärksammats av regering och myndigheter. På uppdrag av regeringen redovisade miljövårds-beredningen 1996 betänkandet “Hållbar utveckling i Sveriges skärgårdsområden”. Därefter gav regeringen i december 1997 skärgårdslänen i uppdrag att utarbeta regionala miljö- och hushållningsprogram för skärgårdsområdena. Resultaten av regeringsuppdragen till länsstyrelserna redovisades i december 1999.
Parallellt med regeringsuppdragen hade Naturvårdsverket startat ”Utredning med handlingsprogram och åtgärder för bevarande och vård av de svenska skärgårdarnas terrestra och marina miljöer”. Denna utredning, kallad ”Skärgård 2000”, har avkastat flera underlagsrapporter samt en bevarandestrategi (”Kust- och skärgårdsområden i Sverige – Bevarandestrategi”. Naturvårdsverket 2000, rapport 5116). Inom ramen för naturvårdsverkets arbete med skydd av skogsekosystem har vidare flera projekt initierats för att ta fram förfinade kriterier och strategier för skydd och vård av olika typer av skogsobjekt. Ett sådant projekt kring kust- och skärgårdsskogar startades 1996 och utgjorde också en del av Naturvårdsverkets redovisning 1999-06-30 av regeringens uppdrag (M 98/3991/4) att utarbeta kunskapsöversikt, förslag till kriterier m.m. för arbetet med skydd av skogsmark.
Denna rapport utgörs till väsentlig del av såväl den förstnämnda utredningen, som av projektet om kust- och skärgårdsskogar. Vid tiden för de två uppdragens slutförande beslöt Naturvårdsverket att presentera resultaten i en samlad rapport. Här presenteras nu resultatet av koncentrerade studier av såväl representativa som unika terrestra biotoper och arter i kust och skärgård. Detta kommer att öka förutsättningarna för ett mer systematiskt säkerställande av de biologiska värdena utefter landets kust och skärgård och därtill ge underlag för mer preciserat hänsynstagande i bl.a. jord- och skogsbruk samt för utvärdering och översyn av befintliga naturreservat.
Vad är skärgård och varför är den värdefull?
Ordet skärgård används både för en ögrupp eller samling öar och skär med mellan-liggande vatten, t.ex. St. Nassa skärgård, och för hela kustområden, såsom i Stockholms skärgård.
Nationalencyklopedin beskriver skärgård som ett ”kustområde med talrika öar, holmar, skär, kobbar och grynnor. En skärgård är vanligen bildad i hårda bergarter som gnejser och graniter. Skärgårdskusten är en primär kust, som inte nämnvärt påverkats av vågor och strömmar. Undantag finns dock, t.ex. tombolon på Bohus Malmön och öarna av sand och klappersten i Luleå skärgård. Skärgårdar är främst begränsade till områden som varit täckta av inlandsisar och nu har landhöjning. De har relativt liten utbredning, koncentrerad till Skandinaviska halvön och Finland, Skottland, n.ö. Canada och s. Chile. Bland berömda skärgårdar i Norden märks Stockholms, Åbos och Ålands skärgårdar samt skärgårdarna i Östergötland, Blekinge och Bohuslän” (Nationalencyklopedin, 1995, bd. 16).
Av ovanstående framgår att Sveriges skärgårdar är av internationellt intresse. Flera egenskaper hos de svenska och finska skärgårdarna är ovanliga eller unika i ett internationellt perspektiv. Ingen skärgård i världen är så stor som den svenska och finländska övärlden utanför Uppland, Södermanland, Åland och s.v. Finland. Till denna region får också räknas skärgårdarna i Östergötland och n. Småland. Utöver de ovan nämnda skärgårdsregionerna kan framhållas Norrbottens starkt landhöjningspräglade skärgård samt Höga kusten, som är av internationellt geolo-giskt intresse och världsarvsområde. Variationerna är stora mellan Norrbottens låga öar, Ångermanlands skogiga och höga kust, den småbrutna urbergspräglade
karaktären hos Stockholms och Östergötlands skärgårdar, Blekinges ljusa och lummiga ädellövskogsmiljöer och Bohusläns karga kust med oceaniskt präglade randlövskogar innanför skärgården.
Många naturtyper är gemensamma för skärgårdarna och de kuster som ligger innanför. Även kuststräckor utan skärgård hyser vissa specifika biotoper. Syftet med denna rapport är därför att försöka peka ut de terrestra naturtyper som före-kommer såväl vid kuster som i skärgårdar, med tonvikt på det som är särskilt kust- och skärgårdsspecifikt.
Nyckelord när det gäller kust- och skärgårdsmiljöernas naturvärden är helhets-miljöer och mosaikaspekter. Naturvärdena förekommer ofta i sammansatta ekosystem med grunda bottnar, strandbiotoper, våtmarker, hävdade miljöer och småskaligt kulturpåverkade skogar med naturskogselement. Andelen övergångs-zoner eller ekotoner är hög. De riksobjekt för naturvård som finns i skärgården har ofta stor utbredning, eftersom det vanligen är just helheten som är mest värdefull. Till detta kommer kusternas och skärgårdarnas utpräglade värden för friluftsliv och kulturmiljövård.
Inte desto mindre finns det många värdefulla enskilda kust- och skärgårds-miljöer. Flera sådana finns t.ex. med i bilaga 1 till EU:s habitatdirektiv. Särskilt kust- och skärgårdsspecifika är flera olika typer av strandängar och sanddyns-biotoper samt några speciella naturtyper för Östersjön, t.ex. ”Skär och små öar i Östersjön”, vilka kommit med i habitatdirektivet som ett resultat av svensk-finska förslag. Ytterligare ett sådant exempel är ”Naturliga primärskogar i
landhöjnings-kust”. Vidare finns ett stort antal mer generellt förekommande naturtyper i direktivet som även är viktiga i kust och skärgård, t.ex. lövängar, rikkärr, ädellövskogar och betade skogar.
Många arter, såväl rödlistade som vanligare, har sin huvudsakliga svenska utbredning i kust- och skärgårdsområden. Det gäller inte minst häckande fågelarter som storskarv, grågås, gravand, ejder, svärta, småskrake, havsörn, större
strandpipare, rödspov, rödbena, roskarl, kustlabb, silltrut, gråtrut, havstrut, tretåig mås, skräntärna, fisktärna, silvertärna, kentsk tärna, småtärna, sillgrissla, tordmule, tobisgrissla, skärpiplärka, och höksångare. För skräntärnan är den svenska och finska populationen i Östersjön den största och viktigaste i Europa.
Svenska kuster och skärgårdar utgör livsviktiga flyttningsvägar för Europas fågelfauna. Ett stort antal nordliga häckfåglar tar sig under våren från Finland över till den svenska kusten eller når kusten under hösten via de norrländska älvarna. Strand- och strandängsfåglar som gäss, änder och vadare är välkända exempel men kustbiotoperna utnyttjas också av stora mängder sträckande tättingar. Särskilt lövrika strandskogar och strandbuskmarker kan vissa dagar under sträcksäsongerna digna av trastar och andra småfåglar. Vintertid är vissa avsnitt av våra sydliga kust- och skärgårdsområden av internationell betydelse för visa änder, exempelvis för övervintrande alfågel.
Även flyttande fladdermöss nyttjar i stor utsträckning kustbiotoperna. Särskilt lövrika strandskogar och öppna högörtsängar utanför dessa är viktiga födosöks-miljöer för fladdermöss. Exempel på rödlistade arter som flyttar längs kusterna är fransfladdermus, stor fladdermus, dammfladdermus och trollfladdermus.
Historisk utveckling av naturskydd i skärgård
Även om människan under ”alla tider” starkt påverkat skärgårdens natur och nyttjat dess naturresurser, uppfattades detta inte som något större problem när natur-skyddet började växa fram i Sverige kring förra sekelskiftet. Det var först genom fritidsbebyggelsens expansion utefter landets stränder från 1950-talet (1920–30-talen i Stockholmsområdet) som ett påtagligt problem uppmärksammades. Stränder och attraktiva närområden utefter kuster, som tidigare varit allemansrättsligt tillgängliga för bad och friluftsliv, började i allt högre grad blockeras av fritids-bebyggelse. Naturskyddets och friluftslivets företrädare tillhörde dem som tidigt reagerade mot detta. Problemet ledde till att Sverige fick en strandlag (1952) för reglering av bebyggelse och vissa anläggningar vid stränder. Lagstiftningen har sedan skärpts i flera etapper.
Exploateringen utefter stränder var endast ett av flera naturvårdsproblem som blev allt tydligare under 1950- och 60-talen. Det gällde konsekvenser av vissa ”rationella” former av skogsbruk och jordbruk som bl.a. drabbade kust och skärgårdar. Det omfattade täktverksamhet såväl på land som i vatten, liksom reglering av vattendrag och sjöar, dikning, anläggning av småbåtshamnar och kraftiga ingrepp i landskapet till följd av omfattande expansion av vägnätet m.m.
De negativa konsekvenserna som följde på denna utveckling påvisade behovet av en skärpt naturvårdslagstiftning och större statligt ansvar för bevarandet av
presenterade sitt resultat i betänkandet ”Naturen och samhället” 1962. Utrednin-gens förslag ledde bl.a. till att staten tog ett övergripande ansvar för naturvården i landet. Statens naturvårdsnämnd inrättades 1963 och utvidgades till Statens naturvårdsverk 1967, med centralt ansvar för naturvård och miljöskydd. Läns-styrelserna fick det statliga regionala ansvaret.
Vidare ledde utredningens förslag till en starkt förbättrad naturvårdslagstift-ning, 1964 års naturvårdslag. Statliga medel anslogs till inköp eller intrångs-ersättning för säkerställande av mark. Parallellt med en successiv förstärkning av såväl naturvårdslagstiftningen som de statliga medlen för naturskydd har det kommit en rad nya eller förstärkta styrmedel för bevarande av naturens värden, för hänsyn till natur och miljö i areella näringar och vid bebyggelse, vägbyggande och andra former av utnyttjanden av naturresurser. Härtill har sektorsansvaret blivit allt mer uttalat liksom kommunernas lokala ansvar för natur och miljö. Internationella konventioner och överenskommelser liksom EU:s direktiv är också viktiga nya styrmedel för en allt bättre natur- och miljövård i landet.
Hur har då de successivt ökade resurserna för naturvård använts inom kust- och skärgårdsområdena för att skydda värdefulla områden och för att tackla de problem som finns?
Från mitten av 1960-talet och i början av 1970-talet användes en stor del av de för naturvård avsatta statliga medlen till att skydda skärgårdsavsnitt som var akut hotade genom planer på bebyggelseexploatering. Det primära var då att köpa in mark eller lösa in den s.k. glesbebyggelserätten och därigenom förhindra ny bebyggelse såväl inom som utanför strandskyddsområden och därefter bilda natur-reservat. Ett av de tidigaste och mest betydelsefulla exemplen på detta var när Naturvårdsverket köpte in den vidsträckta skärgården Bullerö i Stockholms län. Vid inlösen av bebyggelserätten avsattes i många fall naturreservat utan annan reglering av markägarens nyttjanderätt än just bebyggelse. Under denna period var naturvårdsarbetet i skärgården starkt inriktat mot att bevara områden som var värdefulla för friluftslivet. Kunskapen om de samlade värdena för naturvård, friluftsliv och kulturmiljövård var bristfälliga men vid denna tid påbörjades olika former av regionala naturinventeringar i flera län.
Genom riksplanearbetet på 1970-talet kom stora delar av skärgårdarna att klassificeras och avgränsas som riksintressen för naturvård och friluftsliv. Kunskapen från detta arbete och från länsinventeringarna kunde läggas till grund för ett bredare inriktat säkerställandearbete med beslut om ett stort antal natur-reservat och naturvårdsområden under 1970- och 1980-talen. Föreskrifter och skötselplaner fick nu mer långtgående regleringar av markanvändning och annat nyttjande. Arbetet med reservatsbildning underlättades av att glesbebyggelserätten avskaffades 1974.
Hoten mot marint värdefulla och känsliga miljöer började uppmärksammas mot slutet av 1970-talet. En första kunskapssammanställning med utvärdering och förslag till marina reservat gjordes såväl nationellt (1980) som i ett nordiskt samarbete (1984). Det första marina naturreservatet i Sverige blev Gullmaren som beslutades 1983.
Naturinventeringar av olika slag har naturligtvis genomförts även i kust- och skärgårdsområden. Riksomfattande inventeringar som våtmarks- och nyckel-biotopsinventeringarna har erbjudit speciella problem i skärgårdarna, bl.a. till följd av höga kostnader för fältinventering. Vidare är många inventeringsunderlag för-åldrade idag och omfattar inte alltid för naturvården intressanta organismgrupper.
Många av skärgårdens naturvärden är skötselberoende och den kanske största utmaningen för naturvården är hur en framtida skötsel skall klaras.
Avgränsningar och definitioner
Rapporten har utformats för att vara operativ och tillämpbar i naturvårdsarbetet. Därför har biotoperna inte delats upp mer än vad som ansetts nödvändigt för tillämpning inom naturvårdsarbetet. Likartade biotoper har slagits samman om de har likartade skydds- eller skötselbehov men delats upp om de måste behandlas olika för att naturvärdena skall bevaras.
Syftet med rapporten är att lyfta fram naturvärden i skärgårdspräglade kuster, som varit försummade i det systematiska naturvårdsarbetet. Öland och Gotland har inte ingått i arbetet då andra strategiprojekt, kring t.ex. kalkskogar och betade skogar, täcker behovet av utvecklade naturvårdsstrategier för dessa öar. Öland och Gotland omfattas inte av regeringsuppdraget om levande skärgård och deras kustnära natur är väl dokumenterad i andra sammanhang. Dessutom skulle den rikliga mängden av artuppgifter från öarna riskera att dominera materialet. Detta hindrar inte att biotopuppgifter och slutsatser i rapporten i viss mån kan tillämpas på Öland och Gotland, t.ex. avseende strandängar, kalkskogar och dynområden.
Begreppet biotop används i rapporten i betydelsen naturtyp och objekt i betydelsen en viss plats, t.ex. ett bestånd, en lokal för en art eller ett skyddsvärt naturområde. En viss biotop förekommer således i många olika objekt, samtidigt som ett (större) objekt kan bestå av flera biotoper.
Skärgården delas ofta upp i tre zoner, som är mest utpräglade i djupa skärgårdsområden som Stockholms skärgård (här enligt Kihlblom 1991):
x Innerskärgården, som domineras av stora öar och ofta långgrunda vikar. x Mellanskärgården, med stora fjärdar omväxlande med gyttringar av små,
mellanstora och enstaka större öar.
x Ytterskärgården, dominerad av små vegetationsfattiga holmar och mer eller mindre kalspolade kobbar och skär.
Hela Sveriges kuststräcka med utanför liggande skärgårdar har beaktats i rapporten. Biotoper som är unika för kust och skärgård, starkt präglade av närheten till kusten eller som har tydligt avvikande karaktär vid kusten jämfört med inlandet har givits mer noggranna beskrivningar under avsnittet biotopbeskrivningar. Naturtyper som är allmänt förekommande vid kusten men inte skiljer sig från motsvarande miljöer i inlandet har antingen utelämnats (t.ex. alvarmarker) eller är mer summariskt beskrivna än övriga biotoper.
Med kust menas som regel endast sträckan allra närmast kustbandet. I vissa regioner görs nedslag något längre in i landet, så t.ex. i Höga kusten, vars särprägel
Kihlblom (1991) definierar skärgårdsskog som skogsmark inom 500 m från strand på öar och fastland. Med denna definition finns enligt riksskogstaxeringen ca 450 000 ha skärgårdsskog, vilket är ca 2 % av Sveriges skogsareal. I riksskogs-taxeringens siffra inkluderas även Vänerns kuststräcka vilken inte är medtagen i denna rapport. Kust- och skärgårdsmiljöer i insjöar behandlas överhuvudtaget inte i rapporten, bl.a. eftersom dessa inte ingått i de nämnda regeringsuppdragen.
Djupare havsvikar som Bråviken, Gullmaren och Ångermanfjorden är däremot en del av kusten och omfattas i princip av rapporten.
Regioner
Detta avsnitt ger en kortfattad beskrivning av de svenska kust- och skärgårds-regionerna. Regionindelningen som används här följer i stort sett Nordiska
ministerrådets (NMR 1994) regiongränser med hänvisning även till Kustbiotoper i Norden (Nordiska ministerrådet, NMR, 2001).
BOTTENVIKENS OCH N. KVARKENS SKÄRGÅRD OCH KUSTSLÄTTER
Ingår i region 29 (”Kustslätter och dalar med finsediment kring norra Bottenviken” med två underregioner: 29a, södra delen, från Nordmaling till Piteå och 29b, norra delen, från Piteå till finska gränsen) enligt NMR (1994) och i region 1
(”Bottenviken”) enligt NMR (2001).
Den norra delen (29b) utgörs av Norrbottens skärgård och flikiga kust. Skärgården
består av ca 1 500 låga, huvudsakligen skogklädda öar.
Den södra delen (29a) har något gynnsammare klimat och längre
vegetations-period än den norra. Den består av en vid moränkustslätt med omväxlande klipp-, grus-, sand- och klapperstensstränder. Talrika drumliner skjuter ut som låga morän-uddar och öar i nord-sydlig riktning. Holmöarna är den enda egentliga ytterskär-gården och består av drygt 200 öar och skär i en grund skärgård med ett rikt fågelliv.
Kusten i denna region är långgrund och mestadels flikig, delvis med en skärgård uppbyggd av lösmaterial, framförallt morän. Slättkaraktären är mest uttalad i norr mot finska gränsen samt i söder, medan området däremellan består av vågig bergkullterräng som från inlandet här når kusten. Landhöjningen är omkring
en meter per 100 år (8–12 mm per år). Speciella moränformer som drumliner och DeGeer-moräner är vanliga, bl.a. i Kvarken (29a).
Huvuddelen av kustområdet är skogbeväxt och inte uppodlat, fr.a. många av öarna. Jordbruksbygden är koncentrerad till älvdalarna, s.k. ladriken, där de gamla ängsladorna är karaktäristiska. Någorlunda kustnära exempel på särskilt värdefulla odlingslandskap (Naturvårdsverket 1997) av denna typ är Röbäcksslätten vid Umeå och Avan-Unbyn vid Luleälven. På Hindersön i Luleå skärgård finns Sveriges nordligaste skärgårdsjordbruk.
Den yttersta kust- och skärgårdszonen har nyligen höjts ur havet och har därför inte nyttjats i det gamla bondesamhället. I många fall har den också undgått sentida skogsbruk. I zonen innanför har marken däremot i stor utsträckning tagits i anspråk allteftersom den stigit ur havet. Skogsbruk har en lång historia i regionen. Rekogni-tionsskogar, dvs. kronoskogar som mot avgift uppläts för de järnbruk som under 1600–1800-talen anlades längs norrlandskusten, fanns bl.a. på Rånön och Bergön i Kalix skärgård. Sågverksindustrin och vedhandeln med städerna etablerades på 1700–1800-talen men ett areellt omfattande skogsbruk påbörjades egentligen inte förrän vid mitten av 1900-talet. Under senare decenniers skogsbruk har ofta tall planterats på tidigare typiska kustgranskogsmarker.
BOTTENHAVSKUSTEN
Ingår i region 27 och 28 (”Skogslandskapet norr om Norrlandsgränsen” respektive ”Sydligt boreala kuperade områden”) enligt NMR (1994) och i region 3
(”Bottenhavet”) enligt NMR (2001).
Skuleskogens nationalpark. Höga Kusten, Västernorrlands län. Foto: Jan Schützer/N - Naturfotograferna.
Två underregioner kan urskiljas. Höga kusten inklusive norra Medelpad (28a) samt Södra norrlandskusten, dvs. södra Medelpad, Hälsingland och norra Gästrikland (NMR region 27, utom sydligaste delen).
Höga kusten präglas av 200–300 m höga kustberg där den mer storkuperade
norrlandsterrängen når Östersjön. Högsvedjeberget, 349 m.ö.h. utgör svensk kusts högsta punkt och Mjältön, 236 m.ö.h. är Sveriges högsta ö. På flera håll, exempel-vis kring Nordingrå, stupar bergen brant i havet. Diabasklippor är vanliga. Kusten är flikig med mycket långa fjärdar men är öfattig, med endast ca 75 öar. Flera av öarna, exempelvis Ulvöarna, är stora och har ett gammalt kulturlandskap. Det inre av fjärdarna, liksom älvmynningarna, har sand- och lersediment och i övrigt är morän- och klapperstensstrand vanlig. Dyner förekommer på vissa öar, främst på utsidan. Indalsälvens delta är landets mest omfattande deltaområde. Höga kusten är sedan år 2000 av UNESCO utsett till världsarv, främst av geologiska skäl.
Södra Norrlandskusten är en småkuperad klipp- och moränkust med rikligt
inslag av klapperstensstränder. Kusten blir gradvis flackare söderut. Kuststräckan innehåller mest sura bergarter men kalk förekommer lokalt, exempelvis på Alnön.
Kustlinjen vid Bottenhavet är till stora delar flikig med ett glest band av större och mindre öar. På flacka kuststräckor är landhöjningen påtaglig. Liksom i den nordliga regionen är jordbruksbygden mest utbredd kring älvarna, med stora sparsamt bebyggda områden däremellan. Utpekade områden (Naturvårdsverket 1997) med särskilt värdefullt, ålderdomligt och mosaikartat odlingslandskap finns vid Alnön-Tynderö-Söråker (Sundsvall-Timrå) samt vid Omne-Kåsta (Kramfors).
Järnbruk anlades från slutet av 1600-talet och under 1700- och 1800-talen längs hela norrlandskusten. I brukens närhet står idag första generationen skog efter tämligen omfattande avverkningar fram till början av 1900-talet. Påverkan på skogarna ökade förstås ytterligare efter sågverksindustrins genombrott på 1850-talet och massaindustrins expansion i början av 1900-1850-talet. Särskilt Västernorrlands län blev tidigt ett centrum för dessa båda industrigrenar. Kustskogarna där och i angränsande regioner tömdes under denna tid på det mesta av sitt virke.
GÄVLEBUKTEN OCH NORRA ROSLAGEN
Ingår i sydligaste delen av region 27 (”Skogslandskapet norr om gränsen”) samt i region 26 (”Skogslandskapet omedelbart söder om norrlands-gränsen”) enligt NMR (1994) och i region 3 (”Bottenhavet”) och till mindre del region 4 (”Åland, Skärgårdshavet och Stockholms skärgård”) enligt NMR (2001).
Region 26 når kusten endast i Norduppland och kring Gävle.
Kuststräckan är en flack moränkust som endast i södra delen har nämnvärda inslag av fast berg. Hela området karaktäriseras av en omfattande förekomst av kalk, vilket skiljer den från andra kuststräckor norrut och söderut. Det ger ibland vegetationen en karaktär som påminner om förhållandena på Öland och Gotland. Kalken förekommer som löst material i moränen. Den härstammar från Gävle-sandstenen som går i dagen på Limön i Gävlebukten. På flera platser når rullstens-åsar och sandrika områden Östersjön. Regionen utgör den norra gränsen för det mellansvenska skärgårdsområdet. Skärgården är smal men örik, med mestadels obebodda skogklädda öar. Mer omfattande skärgård och större öar finns utanför
Gräsö. Landhöjningen är drygt en halv meter per hundra år, vilket i hög grad påverkar den flacka kusten.
Större delen av området har stigit ur havet under sen järnålder och medeltid och landet har tagits i anspråk för jordbruk och betesdrift allteftersom det danats. Utpekade områden med särskilt värdefullt odlingslandskap (Naturvårdsverket 1997) finns på Hållnäshalvön och i Lövstabukten (Tierp) samt vid Kallrigafjärden och på Söderön och Gräsö (Östhammar).
Flertalet öar har ingått i skärgårdsjordbrukens utmarksbeten, med endast en ringa eller ingen förekomst av skog. Sedan sent 1800-tal har betet upphört och öarna i stor utsträckning lämnats orörda, varför många öar och kuststräckor idag har barrdominerad naturskog.
ÖSTERSJÖNS KUST OCH SKÄRGÅRDAR
Ingår i region 25 (”Östersjöns kust och skärgårdar samt Åland”) enligt NMR (1994) och i region 4 och 6 (”Åland, Skärgårdshavet och Stockholms skärgård” respektive ”Egentliga Östersjön”) enligt NMR (2001).
NMR (1994) tar upp tre underregioner men i denna rapport betraktas emellertid hela region 25 som ett och samma kust- och skärgårdsområde.
Kusten är till största delen sprickdalsterräng med mycket berg i dagen och finsediment i dalgångarna. Utanför kustlinjen utbreder sig en vidsträckt skärgård som når sin största omfattning, med som mest åtta mils bredd, i Stockholms skärgård med ca 30 000 öar. Stockholms och Roslagens skärgård ingår i samma underregion som Åland. De yttre delarna av Stockholms skärgård har dock mer samband med Åbolands skärgård. Detta finländsk-svenska skärgårdsområde är det största i världen. Inåt landet övergår kustnaturen gradvis i Mälaren. Skärgården
Flack landhöjningskust i norra Roslagen och kring Gävlebukten. Ängsskär-Bondskäret, Uppsala län. Foto: Bergslagsbild AB. Upphovsrätt: Upplandsstiftelsen/Länsstyrelsen Uppsala län.
glesnar söderut utanför Östergötland (S:t Anna och Gryts skärgårdar) samtidigt som kustlinjen bryts upp av flera mil långa vikar som Bråviken, Slätbaken och Valdemarsviken. Norra Smålands kust med Tjusts och Misterhults skärgårdar är än mer präglad av långa vikar, t.ex. Syrsan, Gamlebyviken och Verkebäcksviken. Dessa delar upp fastlandet i långsmala tungor, vilket vanligen medför en kustprägel långt in i landet.
Skärgården i denna del av Sverige har under 1600–1800-talen tidvis varit relativt tätt befolkad. Roslagens invånare har, via Åland, haft en nära kontakt med den finländska skärgårdsbefolkningen. Såväl kusten som skärgården har haft ett omfattande jordbrukslandskap, även långt ut i havsbandet. På många öar har aktivt jordbruk idag upphört och hela skärgården präglas därför starkt av igenväxning. Utpekade områden med värdefullt odlingslandskap (Naturvårdsverket 1997) finns i Ängsö nationalpark (Norrtälje), Svartsjöområdet (Värmdö), Tullgarn-Mörkö (Södertälje), Horsvik och Skebol-området (Nyköping) samt på Björkö, Smågdö, Sladö och Äskeskär (Västervik). Dessa landskap representerar bl.a. karaktäristiska mosaikartade skärgårdsjordbruk och ädellövskogsrik herrgårdsmiljö.
De flesta öar har nyttjats för bete, husbehovshuggning samt produktion av brännved för avsalu till den tätbefolkade Stockholmsregionen. Möjligheten att transportera ved och virke med båtar har inneburit att veduttaget pågått under betydligt längre tid i skärgården än på fastlandet. Även gruvdrift, huvudsakligen under 1600-talet, krävde stora mängder ved. Virke och ved till Stockholm fick under vissa perioder hämtas från Åland, vilket tyder på lokal skogsbrist.
Delar av den vidsträckta Stockholms Skärgård. Rödlöga, Stockholms län. Foto: Hasse Schröder, Naturbild.
ÖLAND OCH GOTLAND
Ingår i region 14 (”Öland och Gotland”) enligt NMR (1994) och i region 6 (”Egentliga Östersjön”) enligt NMR (2001).
Båda öarna karaktäriseras av kambrosiluriska sedimentbergarter, huvudsak-ligen kalksten. Undantagen är Blå Jungfrun väster om Öland och Gotska sandön norr om Gottland som också räknas till denna region. Gotska Sandön i norr är helt uppbyggd av sand medan Blå Jungfrun reser sig som en mäktig granitkupol mitt i Kalmarsund. Öland och Gotland utgörs av låga och flacka platåer med högsta punkten 57 respektive 81 m.ö.h. Båda öarna har legat under högsta kustlinjen. Jordtäcket är normalt tunt. Stora arealer kalt berg (bl.a. alvarmarker) men likaså moränleror förekommer.
Vintrarna är relativt milda och somrarna varma, medan årsnederbörden är låg, i vissa områden ned till 400 mm/år. Den låga nederbörden och berggrundens
egenskaper ger upphov till en mycket omfattande sommartorka. Större vattendrag saknas pga. kalkstenens genomsläpplighet och den flacka topografin. Lokalt förekommer därför underjordiska dräneringslopp och karstbildningar.
Båda öarna karaktäriseras av kalkgynnad eller kalkbunden vegetation men stora skillnader finns (se nedan). Eftersom flera av Ölands och Gotlands kust-habitat, med sin särpräglade och artrika flora och fauna, inte finns medtagna i denna rapports biotopbeskrivningar – av skäl som beskrivs under avsnittet
Avgränsningar och definitioner – ges nedan en lite fylligare beskrivning av öarnas
naturförhållanden än för övriga kust- och skärgårdsregioner.
Öland
Ölands landformer är direkt knutna till de sedimentära bergartslagren från
kambrium och ordovicium. Öland utgörs därför av en lång, låg och flack platå som sluttar svagt åt öster och åt norr. Den Öländska klinten, huvudsakligen kalkstens-klint, finns längs västra kuststräckan norr om Borgholm och vidare norr ut till Byrum. Längst södra ostkusten löper en flack strandslätt. Norr om Kapelludden blir kustkonturen uppflikad med morän. Vid Böda, längst upp på nordligaste delen av Öland finns ett större sammanhängande sandområde med dyner. Välutbildade klapperstensfält finns i Bruddesta, Byrum och i Byxelkroksområdet. Det mest kända klapperområdet är Neptuni åkrar norr om Byxelkrok. Raukar förekommer vid Byrums Sandvik. Längs kusten på östra sidan samt på södra Öland är komplex av strandvallar framträdande. Dessa svallades fram i samband med att ön höjde sig över vattenytan under Östersjöns olika utvecklingsstadier efter den senaste istiden. Jordlagren har spolats bort från stora delar av ön med alvarmark som följd. Särskilt stora och sammanhängande är dessa ytor på södra delen av ön, där Stora Alvaret utbreder sig. Kustlinjen saknar vikar och uddar utom längs delar av östkusten samt Bödabukten och Grankullavik längst i norr.
Ölands ålderdomliga kulturlandskap präglas sedan årtusenden av människan och hennes betesdjur. De öländska radbyarna skingrades inte av de olika skiftes-reformerna under 1800-talet, vilka annars drabbade bybebyggelsen i stora delar av övriga Sverige. Radbyarna tillsammans med de betade alvaren, sjömarkerna och sjöängarna, stengärdena, en riklig förekomst av fornlämningar, samt en rik flora
och fågelfauna har bidragit till att stora delar av Ölands kuster tillhör våra mest värdefulla odlingslandskap. De internationellt unika natur och kulturvärdena har medfört att Öland söder om Mittlandsskogen upptagits på Världsarvslistan som Södra Ölands Odlingslandskap, som ett led i att skydda jordens mest värdefulla kultur- och naturhistoriska miljöer.
Öland är ett av Sveriges artrikaste landskap. Här finns t.ex. över 1 000 kärl-växtarter och mer än 390 fågelarter har påträffats. Kusterna på södra delen av ön karaktäriseras av, jordbruksmark och betade strandängar, endast på några ställen når alvarmark kusten – medan kusten längs de nordliga två tredjedelarna domineras av ädellövskogar (inklusive ett mindre antal hävdade lövängar), ängsartad tallskog, igenväxande buskmarker, samt mindre områden med alvar, strandängar och jordbruksmark. Såväl växt- som insektslivet präglas av kalkrikedomen och de varma, torra somrarna. Hävdens påverkan på habitaten och artrikedomen är slående. När betestrycket minskar och förbuskningen startat har detta omedelbart kunnat utläsas i form av en utarmad flora och ett snabbt minskande bestånd av häckande vadararter.
Mittlandsskogen är Nordeuropas största sammanhängande lövskog. Den har bildats av äldre betesmarker och lövängar som nu bildar täta ädellövskogar av exempelvis ask, avenbok, ek, hassel och lundalm. Här finns rika förekomster av bl.a. hotade skalbaggar, groddjur och fåglar. Buskmarker med björnbär, slån och olika rosarter är karaktäristiska för många områden.
Strandängarna med sin långa beteskontinuitet hyser en rik flora av bl.a. orkidéer och andra kalkgynnade kärlväxter, samt ett rikt fågelliv. De hävdade
Utsikt norrut från Långe Jan över Sandvik och delar av Schäferiängarna. Ottenby, Ölands södra udde, Kalmar län. Foto: Klas Rune/N - Naturfotograferna.
strandängar som vid sidan av den odlade jorden sträcker sig ned mot havet på östra Öland kallas för sjömarker och sjöängar. Den kalkrika och bördiga marken jämte den långvariga och omfattande hävden har gett upphov till en artrik växtlighet och en rik fågelfauna. Liknande strandängar finns även på Gotland samt i Estland och Litauen. Men Ölands nästan 10 000 ha strandäng utgör en mycket stor del av Östersjöns totala strandängsareal. Ölands strandängar är av internationell betydelse som rastlokal för flyttfåglar men är också mycket viktig för häckande sjöfåglar och vadare. I årtusenden har dessa marker nyttjats för bete eller slåtter och kvarvarande sjömarkern och sjöängar nyttjas fortfarande som betesmark. För att bibehålla det öppna landskapet behövs ett levande lantbruk med djurhållning.
Gotland
Gotlands berggrundsförhållanden ger ön en för Sverige unik topografi. Öns platå-artade yta är flack och ligger mestadels under 30 m.ö.h. Den gotländska silurkusten sluttar svagt åt sydost. Västra kusten är därför ofta en hög och mäktig klintkust som stupar brant i havet, medan östra halvan huvudsakligen utgörs av flack och flikig moränkust omväxlande med sandstränder. Kustklinter finns dock även i öster och i söder. Sandstränder finns även längs västra kuststräckan och på Fårö. Sanddyner förekommer bl.a. på Fårö och Gotska Sandön. Erosionen och vittringen har på många ställen skulpterat fram välutbildade raukar av hård revkalksten, men även grottor i de branta klintarna, ofta högt över stranden. Strandvallar från olika stadier i Östersjöns historia utgör ofta tydliga drag i kustlandskapet.
Gotland har ett rikt och särpräglat kustnära kulturlandskap. Till skillnad från Öland har Gotland aldrig haft någon egentlig bybebyggelse. De helåkersbygder
som idag har ersatt det äldre jordbrukslandskapet sammanfaller med märgel-förekomsterna runt Roma och Hemse på södra och mellersta Gotland. På många håll i åkerbygdernas utkanter och längs kusterna har dock de ålderdomliga dragen i markanvändningen konserverats, exempelvis i form av beten i kalkbarrskogar, på torrängar och strandängar, samt genom skötsel av ett mindre antal lövängar. Men på det hela taget har det gamla, småskaliga och mångskiftande kulturlandskapet ersatts av mer likformig natur över stora ytor. Alvaren och strandängarna förbuskas och växer igen, lövängarna övergår i lövlundar, och ensartade barrskogar vinner terräng på bekostnad av lövskog och äng.
Stora delar av kusten, framförallt på öns norra halva, är skogsklädd och huvudsakligen i form av hällmarkstallskog samt hedartad tall- och granskog. Tidigare betades skogarna och rester av sådana betespräglade kalkbarrskogar med en särpräglad insektsfauna finns fortfarande på många håll. Den lövskog som tidigare fanns på ön har oftast odlats upp. Förr var hävdade lövängar mycket vanliga (även i kustnära lägen), idag finns ett hundratal sådana s.k. ängen kvar, ofta i form av s.k. prästängen nära kyrkorna. Många ängen har genom utebliven hävd återgått till ädellövlundar, men de kvarvarande hävdas på uråldrigt sätt med bl.a. fagning, gallring och lövtäkt. Ängenas rika flora, inte minst mångfalden orkidéer, är välkänd. Torrängar med sin artrika flora är ett karaktäristiskt inslag i landskaps-bilden och inte minst längst kusterna.
Alvarmarken har en betydligt blygsammare utbredning än på Öland, men når kusten på flera ställen. Mer än två tredjedelar av öns myrmarker har utdikats och odlats upp, men några stora agmyrar finns fortfarande kvar, liksom ett större antal källkärr. De kvarvarande myrarna har ofta en rik flora. Öns stränder (klippstränder, sandstränder, stenstränder) och inte minst de betade strandängarna, bjuder ofta på såväl ett rikt fågelliv som åtskilligt av botaniskt intresse. På Stora och Lilla Karlsö finns Sveriges enda riktiga fågelberg med tusenhövdade kolonier av sillgrisslor, tordmular och måsfåglar. Längs Gotlands kuster finns många kärlväxter och insekter som saknas, eller numera är mycket sällsynta, i resten av Sverige.
Exempelvis finns i Gotska Sandöns tallskogar mer än 850 skalbaggsarter, varav sju saknas i övriga Norden.
KALMARKUSTEN
Ingår i region 12 (”Sydöstra Smålands skogs- och sjörika slättområden”) enligt NMR (1994) och i region 6 (”Egentliga Östersjön”) enligt NMR (2001).
Regionen omfattar kuststräckan i mellersta och södra Kalmar län samt nordöstra Blekinge. Den indelas av NMR (1994) i två underregioner men i denna rapport görs inte denna uppdelning.
Större delen av fastlandskusten vid Kalmarsund är flack med kalkrika grusstränder och tämligen få och låga öar i en smal och gles skärgård. I den norra delen är kusten högre, örikare och klippigare eftersom berggrunden utgörs av urberg. Kuststräckan är mycket torr sommartid på grund av låg nederbörd.
Landhöjningen är knappt märkbar.
I kuststräckan finns ett utpräglat gammalt kulturlandskap. Vidsträckta och ofta något steniga havsstrandängar är vanliga. Jordbrukslandskapet i sydöstra Smålands
slättbygd brukar räknas till samma region som södra Öland. Längs kusten ligger en rad områden som pekats ut som särskilt värdefulla odlingslandskap
(Naturvårdsverket 1997). Dessa områden representerar bl.a. herrgårdslandskap (t.ex. Kråkerum i Mönsterås kommun och Värnanäs i Torsås) och mer bybetonad bebyggelse (exempelvis Påbonäs i Torsås). På flera ställen når betade ekhagar kusten, exempelvis vid Björnö (Kalmar).
Såväl skogs- som jordbrukslandskapet är rikt på ädellövträd, inte minst i anslutning till herrgårdarna. Det kustnära skogslandskapet har nyttjats under lång tid i bondesamhället men hela området tycks ha haft en trädkontinuitet. Regionens insektsfauna, främst den som är knuten till ek, saknar motstycke i landet.
BLEKINGEKUSTEN
Ingår i NMR:s region 9 (”Blekinges sprickdalsterräng och ekskogsområde”) och i region 6 (”Egentliga Östersjön”) enligt NMR (2001).
Blekinges kust är en granit- och gnejskust med rikligt med kustklippor. Utanför kusten finns Sveriges sydligaste skärgård, en relativt smal skärgård med ca 1 000 öar. Skärgården är som bredast vid Karlskrona, där några stora öar avskärmar breda inre fjärdar. Öster om Karlshamn är kusten djupt flikig. Under 1800-talet pågick omfattande stenbrytning på främst de större öarna.
Såväl skärgården som fastlandsdelen av Blekinges kust har under lång tid varit starkt kulturpräglad. Området har haft en omfattande by- och torpbebyggelse ända ut i skärgården. Stora delar av Blekinges östra kust och Karlskrona skärgård är utpekade som särskilt värdefulla odlingslandskap (Naturvårdsverket 1997).
Områdena omfattar både kustnära herrgårds- och bondebygd samt rena skärgårds-jordbruk. Naturliga kustlövskogar, herrgårdslandskap och igenväxande betes-marker gör sammantaget Blekingekusten mycket lövrik.
Kusten och skärgården karakteriseras idag på många håll av igenväxande lövskogsdominerade utmarker där ekskog ofta går ända ut till klippstränderna. Variationen är dock stor mellan olika kustavsnitt och öar beroende på lokala skillnader i brukandet. De ädellövskogar som innehåller jätteträd (grövre än en meter i diameter på det smalaste stället under brösthöjd) av ek finns främst i anslutning till herrgårdsmiljöer och har i huvudsak skapats genom igenväxning av tidigare öppna ekhagar eller glesa betade ekskogar. Under den danska tiden (före 1658) skeppades stora mängder brännved från Blekinge till övriga Danmark vilket, tillsammans med avverkning av skeppsvirke, bidrog till att avskoga kustzonen.
SKÅNEKUSTEN
Kustavsnitt av regionerna 7 (”Skånes sediment- och horstområden samt Bornholm”) och 6m (”Den skånska sydvästslätten”) samt ett par små avsnitt av region 8 (”Nordöst-Skånes skogslandskap”) NMR (1994). Ingår i region 6 (”Egentliga Östersjön”) enligt NMR (2001).
NMR:s region 6 omfattar stora delar av södra och östra Danmark och indelas i en mängd underregioner, varav den sydvästskånska avgränsas mot norr av gränsen för fennoskandiska urbergarter, ungefär i höjd med Hallandsåsen och Söderåsen.
Region 7 sträcker sig i ett långsmalt band från norra Jylland till Bornholm och omfattar förutom de skånska delarna även Listerlandet i Blekinge.
Skånekusten karakteriseras dels av öppna långgrunda stränder, som exempelvis runt Falsterbohalvön, dels av branta klintkuster med upp till 70 m höga branter, som t.ex. Kullahalvön. De långgrunda stränderna är mest sandstränder med en omfattande sandvandring, exempelvis i Hanöbukten och vid Falsterbonäset. Stranddyner finns på många håll. Vid Åhusbukten finns landets största aktiva dynområde, här och där med inslag av sandtallskog.
På många håll går åkermarken ända ut till strandzonen men det är också vanligt med betesmarker eller tidigare betade marker. Skånekusten har till skillnad från övriga Sverige en liten landsänkning. På grund av denna får stränderna på många håll ett erosionshak som avgränsar den vattenpåverkade zonen från
betesmarken. Egentliga strandängar med fuktighetszonering är därför mycket ovanliga. Flera kustområden är utpekade som särskilt intressanta odlingslandskap (Naturvårdsverket 1997). Några exempel är
Östersjökusten (Kristianstad, bondebygd), sandstäppsområden i Simrishamns kommun, strandängar och naturbetesmarker vid Foteviken och Skanörs ljung (Vellinge) samt det ålderdomliga jordbrukslandskapet på Ven (Landskrona).
Klintkusterna är mest utpräglade där horstarna, dvs. urbergsryggarna, Hallandsåsen och Kullaberg når havet. En speciell biotop utgör de höga erosionsbranter som bildas där tjocka lager av moränlera når kusten. En annan särpräglad och hotad biotop är sandstäppen, som finns lokalt i östra Skåne.
Skånekusten är längs långa
sträckor uppbruten av bebyggelse.
Kustnära skog i större bestånd är ovanlig, med undantag för dels de nämnda områdena med sandtallskog och dels lövskogsområden på Kullen och där moränen når kusten kring Stenshuvud. I dessa områden bildar brynlövskogar skogsgräns mot havet.
Sandstrand och planterad tallskog på sand. Hanöbukten, Skåne län. Foto: Patrik Olofsson/N - Naturfotograferna.
SÖDRA HALLANDSKUSTEN
Ingår i region 10 (”Södra Hallands kustland”) enligt NMR (1994) och i region 7 (”Öresund, Isefjorden, Bälthavet, Kattegatt”) enligt NMR (2001).
Hallandskusten är tämligen flack, mestadels en sand- och finsedimentslätt genomskuren av de halländska åarnas dalgångar. Kring Ätran finns system av ändmoräner. Långa sträckor med betade strandängar omväxlar med områden med sanddyner, vilka exempelvis i Tylö- och Laholmsbukterna blir uppemot 10 m höga. Sveriges högsta sanddyn – 36 m – finns i Haverdals naturreservat mellan Halmstad och Falkenberg. Skogslösa dynområdena har tidigare sträckt sig längre in från kusten och under flera hundra år var sandflykten ett stort problem för kustbönderna i södra Halland. Numera är sanddynerna innanför kusten normalt skogsklädda. År 1819 omfattade flygsandfälten i Halland drygt 4 000 ha. Sedan slutet av 1800-talet har sandfälten stabiliserats genom trädplanteringar.
Norr om Varberg upp till regiongränsen finns en smal skärgård.
Hallandskusten är till stor del uppodlad. Betesmarker når kusten längs långa sträckor. I vikar med sand och slam finns vidsträckta strandängar men vanligen är betesmarkerna, precis som i Skåne, avskiljda från vattnet genom ett hak. Stora
Betesmarker, havsstrandängar och grunda vikar. Fyrstrandsfjorden sedd från naturreservatet Gamla Varberg. Hallands län. Foto: Patrik Leonardsson/N - Naturfotograferna.
områden med kusthällmark och ljunghed fanns tidigare längs kusten. En del finns bevarade i naturreservat men flertalet har sedan sekelskiftet till största delen skogsplanterats eller bebyggts. Utpekade områden med intressant odlingslandskap (Naturvårdsverket 1997) finns idag vid Halmstad (Laxvik-Hagön med bl.a. ljunghed) och Varberg (de betespräglade Vendelsöarna).
VÄSTKUSTEN
Ingår i region 15 och 18 (”Ljungheds- och kustskogsområden längs svenska västkusten och norska sydkusten” respektive ” Den sydöstnorska och bohuslänska kustregionen”) enligt NMR (1994) och i region 11 (”Skagerrak”) enligt NMR (2001).
Västkusten har här indelats i två regioner. Södra västkusten ingår i NMR:s (1977) underregion 15d (”Norra Hallands och södra Bohusläns kust- och skärgårdsområde”). Norra västkusten ingår i NMR (1994) region 18.
Södra västkusten är ett djupt flikigt fjordlandskap, som präglas av stora
Kala kustklippor, rika finsediment i dalgångarna och magra betesmarker är typiskt för många kustområden i Bohuslän. Veddö naturreservat, Västra Götalands län.
kontraster mellan karg klippkust och rika finsediment i vikar och dalgångar. Ädellövskog förekommer relativt rikligt.
Norra västkusten har en jämnare kustlinje i en bergig sprickdalsterräng med
små förekomster av ädellövskog.
Förutom de stora öarna, som Orust och Tjörn, finns i regionen en utspridd skärgård med ca 3 000 öar. Kuststräckan har under lång tid avskogats genom avverkning och bete. Hällmarker och tunna jordlager bidrog till dålig återväxt. Med tiden skapades vidsträckta ljunghedar, både på hällmark och på morän. Längs de långa vikarna finns vidsträckta betesmarker som ofta övergår i havsstrandäng av västkusttyp och längre ut marskland. Utpekade områden med särskilt värdefullt odlingslandskap (Naturvårdsverket 1997) finns på flera ställen längs kusten, längs södra västkusten exempelvis vid Kungsbacka (Tjolöholms herrgårdsmiljö), Kungälv (kustnära betesmarker, Ödsmåls kile) samt på Tjörn. Längs norra väst-kusten finns utpekade områden t.ex. vid Sotenäs (bergiga utmarksbeten, Ramsviks-landet) och Tanum (ålderdomligt kustjordbruk, Lindön-Kalvön). De tidigare talrika ljunghedarna finns idag huvudsakligen kvar i naturreservat, exempelvis på Onsala-halvön, men har i övrig till stor del försvunnit genom exploatering och beskogning.
Fortfarande är andelen skog på västkusten lägre än i landet som helhet. Den mest påtagliga förändringen under 1900-talet är skogens ökade utbredning. Ljung-heden har till stor del trädplanterats, al- och annan lövskog har brett ut sig på gammal fuktig slåttermark och ekskogen har expanderat i zonen mellan åker och hällmarker. I regionen finns idag rikligt med lövrika brynskogar av olika slag. Tall och bergek bildar ofta skogsgräns mot havet.
Förutsättningar
Svenska kust- och skärgårdsbiotopers karaktär bestäms av en kombination av småskaliga och storskaliga faktorer. Småskaliga är bl.a. ekologiska processer och lokal topografi, geologi och markanvändningshistoria. Till de storskaliga hör bl.a. klimat, övergripande topografi och geologi samt havsvattnets salthalt. Flera av dessa faktorer samverkar till att ge kust- och skärgårdsbiotoper kvaliteter som skiljer dem från liknande miljöer i inlandet. Dessa faktorer är nödvändiga att känna till för att kunna arbeta med art- och biotopbevarande i svenska kuster och
skärgårdar.
Naturliga förutsättningar
KLIMAT
TemperaturSkärgårdens temperatur präglas av havets värmemagasinerande verkan, som ger varma och utdragna höstar och sena vårar. Det maritima klimatet avspeglas i de naturgeografiska regionerna, som sträcker sig norrut längs kusterna. Under den isfria perioden jämnar vattnet också ut temperaturvariationer inom och mellan dygnen. När vattnet väl värmts upp är exempelvis kalla sommarnätter mer ovanliga vid kusten än i inlandet, något som bl.a. har betydelse för förekomsten av natt-flygande fjärilar.
En viktig aspekt på temperatur är att antalet soltimmar sommartid är betydligt högre vid kusten än i inlandet. Solinstrålning ger den lokala uppvärmning som är så viktig för bl.a. många insekter.
Nederbörd och fuktighet
Soltimmarna hänger samman med vädret och i många skärgårdsregioner är det karaktäristiskt med låg nederbörd och försommartorka. På grund av den sena våren är dock försommartorkan mindre utpräglad i mellan- och ytterskärgården. I
innerskärgård och kustland kan torrperioder ha stor inverkan på vegetationen, i synnerhet där jordlagret är tunt.
Fuktighet kommer inte bara som regn – även fuktig luft, dimma och nattdagg kan ha stor betydelse för exempelvis mossor och lavar. Även de torraste kusthäll-marker kan nattetid drypa av dagg. I kustens sönderblåsta skogar når sådan fuktighet långt in i bestånden. Nordvända branter blir särskilt fuktiga eftersom de är mindre solexponerade. Uttorkningskänsliga arter kan därför förekomma långt ut i havsbandet, t.ex. silverlav och jättelav.
Stora snömängder i kombination med hård vind gör snöbrott till en påtaglig störningsfaktor främst i Bottenviken. Där kan det lokalt uppstå en mycket rik tillgång på grova högstubbar, av framförallt gran, till följd av blötsnöns påverkan.
GEOLOGI OCH TOPOGRAFI
Jordmån och processerSkärgårdarna är starkt präglade av inlandsisen. De utgör unga landskap som stigit ur havet efter isens reträtt. Sådana kusttrakter är starkt påverkade av ursvallning, vilket skapat ett landskap med omväxlande renspolade berg, lager av ursvallad morän och ansamlingar av sand och finsediment. Mer eller mindre ursvallad morän är helt dominerande bland de lösa avlagringarna. I vissa skärgårdsområden är moränen så mäktig att den helt bygger upp öarna. Avlagringar avsatta i rinnande vatten finns i större omfattning endast i Luleå och Haparanda skärgård som till stora delar byggts upp av älvtransporterad sand. Andra exempel på mer omfattande avlagringar i rinnande vatten är det föränderliga landskapet i Umeälvens delta. Vindsediment i form av dynområden finns här och där, fr.a. längs kusterna i de sydligaste landskapen.
Större torvmarker är relativt ovanliga vid kusten men i exempelvis västkustens klippterräng finns rikligt med småmyrar och gölkärr. På ostkusten är myrar ovanliga dels för de inte hunnit bildats, dels för att öarnas avvattningsområden är små och nederbörden låg. I dessa områden saknas därför ofta rörligt markvatten, medan det är betydligt vanligare i sluttningarna mot västkustens fjordar.
Genom vågor och strömmar svallas de finare partiklarna ur strandzonens marker och ibland kan vidsträckta block- eller klapperstensfält bildas. Detta är särskilt tydligt vid landhöjningskuster, där nya blockfält ständigt kan svallas fram. Även fasta kustklippor eroderas, vilket är tydligast där landhöjningen är liten, så att vattnet kan nöta under lång tid, exempelvis vid Skånes horstar. Det ursvallade finmaterialet transporteras kortare eller längre sträckor och deponeras i vikar, sänkor och på revlar.
Markförhållandena i skärgården kan vara mycket växlande över små ytor. De nämnda processerna skapar ofta extrema skillnader i jordtäckets tjocklek. Ren-spolade klippor och ursvallade blockmarker omväxlar med bördiga sedimentjordar. Vid landhöjningskusten har de ursvallade jordarna ännu inte täckts med organisk jord och kusten karaktäriseras därför av skarpa kontraster mellan ursvallad jord och deponerat finmaterial.
MOSAIK AV NATURTYPER
Ett utmärkande drag för kust- och skärgårdsmiljöer är flikigheten och den mosaik-artade förekomsten av olika biotoper både i stor och i liten skala. Såväl naturliga förutsättningar och processer som långvarig kulturpåverkan bidrar till mosaik-karaktären.
Det finns alltid en utpräglad zonering av vegetation och livsmiljöer, dels från stranden och inåt land, dels på öar med ökande avstånd från land. I landhöjnings-områden pågår därtill en vegetationssuccession. Kustlandhöjnings-områdenas topografi skapar dessutom en stor rikedom på naturliga kantzoner eller bryn med havsvikar,
stränder, klippor, hällmarker, åker, äng, skogar, våtmarker och småvatten, ofta i en småskalig blandning. Kustskogarna utgör Sveriges längsta sammanhängande bryn-zoner, där särskilda ekologiska förhållanden skapas av att brynen är slingrande och sönderblåsta. I södra och västra Sverige utgörs brynskogarna ofta av ädellövskog,
medan tall, gran och är vanligast i Mellansverige och längs norrlandskusten. Betydelsen av solexponerade träd diskuteras i flera av biotopbeskrivningarna.
Den småskaliga mosaiken skapar unika förutsättningar för arter som behöver flera biotoper inom nära räckhåll under sin livscykel eller under olika årstider. Småskaligheten ger också möjlighet för mindre rörliga organismer att hitta till samt flytta runt mellan olika successionsbiotoper.
LANDHÖJNINGEN
När isen dragit sig undan låg stora delar av nuvarande markområden under vatten. Högsta kustlinjen ligger från ca 50 m.ö.h. i Skåne till 285 m.ö.h. vid Höga kusten. Landhöjningen pågår fortfarande och är kraftigast i Bottenviken med i medeltal ca 9 mm per år. Den avtar söderut för att i södra Skåne övergå till en svag landsänk-ning, kring 1 mm per år. Landhöjningens effekter blir mest påtagliga där kusten är flack, exempelvis i Norduppland, Kvarkenregionen och Norrbottens skärgård. Landhöjning förekommer också i andra delar av världen som varit nedpressade av inlandsis, exempelvis i östra Kanada.
Successionsbiotoper
På landhöjningsmark finns närmast havet en öppen zon, som utsätts för upprepad störning från vatten och is. Störningen har liknande effekt som slåtter och bete och landhöjningskustens stränder är ofta en slags naturliga ängsmarker. Under tidigare slåtter- och beteshävd kunde de vidgas till breda strandängar. Eftersom vågorna inte får nöta länge på samma strandlinje vid landhöjningskusten, bildas aldrig det karaktäristiska hak som annars finns vid de flesta av jordens kuster. De öppna strandängarna övergår därför utan avbrott i fastmark.
Ovanför den öppna zonen bildar alar och havtorn den yttersta zonen av ved-växter. Lövskogen i den yttre zonen är tålig mot vind, vågor, isskjutning och översvämningar. Andra trädslag som inte tål dessa förhållanden hålls borta men ersätter brynskogen längre upp på land. Landhöjningsskogen övergår successivt i normal fastmarksskog. Hela denna gradient ”vandrar nedåt” i takt med landhöj-ningen. Den ständiga förnyelsen skapar ett kontinuerligt flöde av död ved i exponerade brynmiljöer, vilket ger sällsynt goda förutsättningar för vedlevande arter.
Vissa faktorer kan dock hindra skogens invandring på den nydanade marken, exempelvis strandängsbete, klippor eller våtmarker. Våtmarkerna genomgår en ständig succession, från grunda havsvikar via s.k. flador eller glosjöar till avsnörda gölar och småsjöar och vidare mot myrmarker, vassdominerade våtmarker eller sumpskogar.
Nya jordar
När landet stiger ur havet sjunker successivt grundvattennivån och näringstill-gången minskar. Vegetationen övergår från rik lundflora till ris- och lågörts-vegetation. I landhöjningsområden är marken ännu ung och varken urlakning eller försurning har hunnit särskilt långt. Bland annat kalkrikedomen är därför högre i många skärgårdsområden vilket bl.a. märks på den kalkgynnade floran.
De nya jordarna är kraftigt buffrade, vilket är en viktig faktor för exempelvis landmollusker och kärlväxter. Mycket tyder på att försurningskänsliga landsnäckor klarar sig bättre i strandnära områden som buffras av baskatjoner från havet jämfört med områden längre inåt land. Exempelvis tycks smalgrynsnäckan ha försvunnit från högre liggande områden i Blekinge medan den finns kvar intill stränderna.
VINDENS VERKNINGAR
Vinden präglar naturen i skärgårdsområdena, främst i ytterskärgården och längs exponerade kuster. Vinden är en av de viktigaste störningsfaktorerna i kust och skärgård och har många olika effekter.
Sönderblåsning
Sönderblåsning påverkar alla kustnära skogsbiotoper. Kraftiga stormar kan på kort tid skapa stora mängder död ved något som numera är sällsynt i inlandet. Vindens påverkan på kust- och skärgårdsskogen gör att bestånden blir höjdskiktade, med lågvuxna träd längst ut och successivt högre träd inåt land. Detta ger utpräglat djupa och luckiga bryn, där exponerade miljöer finns även långt in i brynen. Brynen kan ibland utvecklas till nästan trädfria luckiga buskmarker. Dessa är ofta örtrika och en mycket viktig biotop för de många organismer som behöver halv-öppen mark, samtidigt som de missgynnas av både igenväxning och alltför hårt bete.
Störningen ger bestånden en småskalig successionsdynamik, vilket bl.a. ger en hög lövandel, olikåldrighet och luckighet. Särskilt luckigheten är betydelsefull, eftersom den skapar örtrika, solvarma miljöer, av stor betydelse för exempelvis insekter. En viktig effekt av vinden är att igenväxningen efter upphörd hävd går långsammare i exponerade miljöer vid kusten än i inlandet. Detta gör att många hävdberoende arter, exempelvis bland fjärilarna, har kunnat hålla sig kvar i kust- och skärgårdsområden, där flera arter numera har sina starkaste fästen.
Vinterförhållanden
Vinden har även en indirekt effekt på floran och faunan på öppna hällmarker, genom att snön blåser av. Det skapas naturtyper som har stora likheter med fjällhed, inte bara utseendemässigt utan även artmässigt. Längs kusterna förekommer flera alpina element just i skärgårdens mest vindutsatta delar, exempelvis arter som stentagel, hjälmmossa och rostlummermossa.
Saltstänk
Vattnets saltinnehåll är en faktor som påverkar kustmiljöerna till skillnad från de stora insjöarnas skärgårdsområden. Saltstänk påverkar strandnära miljöer och vindexponerade delar av träd, klippor m.m., framförallt på västkusten, där påver-kan påver-kan skönjas flera kilometer inåt land. Planterade granskogar i Halland har haft problem att överleva då de fått saltskador på barren när de nått vindutsatt höjd i 30–40-årsåldern. Skogar av tall, ek, asp m.m. som växer naturligt längs västkusten tål sin karga miljö, men även här bidrar saltet till att öka mängden död ved i
skogsbestånden. Framför allt brukar det efter varje vinter finnas en stor mängd döda klenare grenar och toppar.
De saltmättade vindarna gör att vegetationen längst ut i havsbandet kan ha svårt att få fäste och endast specialiserade arter klarar sig i längden. Fuktighet och salt i kombination skapar speciella lavmiljöer på kustklippor. En särskilt värdefull typ är s.k. fågeltoppar, klippor gödslade av fåglars spillning.
Mineraler i saltstänket, fr.a. magnesium, bidrar till att öka buffringskapaciteten. Tydligast är detta i jordmånen (se avsnitt Nya jordar) men det kan antas att
liknande påverkan finns på trädstammar, klippväggar etc., vilket har betydelse för bl.a. lav- och mossfloran. Ett exempel på saltets betydelse är att högmossar och andra våtmarker, som brukar vara extremt fattiga på elektrolyter, kan uppvisa rikkärrstendenser när de ligger vid kusten.
VÅGOR, IS OCH ÖVERSVÄMNING
En viktig skillnad mellan kusten och de stora insjöarna är att kusten har en naturlig vattenföring. Vågor och is påverkar zonen närmast vattnet på flera sätt.
Som tidigare nämnts hålls träd och buskar tillbaka i en mer eller mindre bred zon mot vattnet. Isen skadar då och då träden närmast innanför den öppna zonen, vilket skapar en bård av tåliga träd med exempelvis al, Salix (kan skjuta nya stubbskott) eller tall (tålig mot stamskador). Genom störningarna skapas och underhålls i denna bård en kontinuerlig tillgång på död ved. Vissa vedsubstrat är mycket specifika för kusten, t.ex. barkflängda alstammar som skadats av is, ett substrat som gynnar bl.a. alpraktbaggen.
Strandnära skogar längs norrlandskusten, t.ex. kring älvarnas mynningar och i albårderna på landhöjningsstränderna, är naturligt nog särskilt utsatta för isskador. Dessa kan verka på olika sätt, t.ex. genom fastfrysning vid högvatten eller genom stötskador från stora tunga isflak som transporteras längs älvarna. Buskar som frusit fast i isen kan ryckas upp eller slitas av då vattennivåerna stiger på våren.
Sverige saknar i stort sett tidvatten men vattenståndet kan ändå variera mer än en meter, beroende på vindar och lufttryck. Snabba fluktuationer är särskilt vanliga i Östersjön. I synnerhet i norra Sverige har också snösmältningen betydelse för vattenståndet kring älvmynningarna. Vattenståndsvariationerna märks mest i flacka kusttrakter, där strandnära områden regelbundet översvämmas. Översvämningarna bidrar till att fördröja successioner från lövskog till granskog, eftersom granen hämmas av översvämning. På havsstrandängar, en biotop som i sig gynnas av återkommande översvämningar, kan salthaltigt vatten bli stående i sänkor och bilda i s.k. saltskonor (eller saltfrätor) där endast mycket salttåliga växter klarar sig.
Ansamlingen av lösa växtdelar, tång, trädstammar och allsköns skräp vid högvattenlinjen, den s.k. driftvallen, ger en speciell miljö för bl.a. svampar och insekter. Zonen med salthaltig jord har en unik markfauna med bl.a. ett antal specifika jordlöpare och kortvingar.
Markanvändningshistoria
Människan har varit närvarande i skärgårdarna ända sedan öarna steg ur havet. Vattenvägarna var under mycket lång tid de främsta färdlederna och skärgårdar som idag uppfattas som otillgängliga var förr betydligt lättare att färdas i än det vägfattiga inlandet. I vissa avseenden skiljer sig markutnyttjandet i skärgården från det i inlandet.
Eftersom havet erbjudit ett kompletterande näringsfång har skärgårdsjord-bruken kunnat vara mindre än gårdar utan havskontakt. Skärgårdsbönderna behövde själva inte producera allt livsmedel eftersom fångad fisk kunde säljas och möjliggöra köp av andra livsmedel. På vissa skärgårdsöar användes exempelvis inte kreatursgödseln på vanligt sätt för spannmålsproduktion, utan för höproduktion eftersom det var lättare att köpa och frakta spannmål än hö.
De små gårdarna har å andra sidan krävt att all tillgänglig mark tagits i anspråk. Sammantaget innebär det att människans areella utnyttjande av landskapet i kuster och skärgårdar varit mer omfattande än på de flesta andra håll.
Människorna i skärgården påverkade öarnas skogar hårt, genom exempelvis vedhuggning och skogsbete. I vissa fall tycks öarna varit mycket kala, medan andra öar har haft en träd- eller till och med beståndskontinuitet. Under andra världs-kriget bedrevs kolning på många öar och då gjordes kraftiga avverkningar, särskilt i innerskärgården och på de gamla, igenvuxna ängsmarkerna. Många öar har å andra sidan haft tämligen orörd skog under 1900-talet, sedan jordbrukets utnytt-jande minskat. Delvis beror det på att öarna varit svårtillgänga men ytterligare en bidragande orsak är säkert att öarna tidigare varit så avskogade att det är först nu som de börjar bära avverkningsmogen skog.
