Natura 2000 Veg.typ. i Norden Kustbiotop. i Norden
Sydsv. lövskogar
9160 2232(a) - 19
Lundar förekommer spritt efter en stor del av södra och mellersta Sveriges kuster. Beroende på bl.a. skillnader i klimat, geografiskt läge och jordmån skiljer sig lundarna en hel del från varandra, inte minst med avseende på trädslagsbland- ningen. Dessa skillnader medför att exempelvis insektsfaunan, lav- och vedsvamp- floran samt lundfloran i de olika lundtyperna också skiljer sig sinsemellan, även om historiken många gånger är snarlik. De olika lundtyperna är här sammanslagna till två huvudtyper: Ek-/hasseldominerade lundar (nedan) respektive blandädel-
lövlundar (sid 145). För en mer detaljerad indelning, se Naturvårdsverkets rapport
nr 5081 ”Sydsvenska lövskogar och andra lövbärande marker”.
Allmän beskrivning
Ek-/hasseldominerade lund utgörs av två snarlika varianter, dels de med ett stort antal gamla ekar, dels lundar där hassel dominerar. Indelningen är inte alltid tydlig eftersom de två varianterna ofta går i varandra – det är exempelvis vanligt att hassel dominerar i buskskitet under äldre ekar. Lundar med ekar och/eller hassel är en ganska framträdande lundtyp i flera kust- och skärgårdsregioner efter Östersjön. Typen avser lundar på djupa, mullrika marker som har varit slutna under lång tid.
De flesta ekar yngre än 100 år visar inga tecken på att ha vuxit upp i glesa hagmarksbestånd. Äldre ekar är däremot oftast av hagmarkstyp med spärrgrenig eller hamlingspräglad krona, vilket visar att biotoperna har ett förflutet som trädbärande hagmark eller löväng.
I denna rapport skiljs en lund från en igenväxt äng/hage genom att hävdens upphörande ligger långt tillbaka i tiden, ibland uppemot 100 år eller mer. Under- vegetationen tillhör den s.k. lundfloran och består inte av hagmarksväxter.
Biotopen som sådan är på många ställen idag relativt stabil, särskilt där jordarna är kraftigt kalkpåverkade. Här har granar svårare att få fotfäste (t.ex. många lundar i Blekinge, Östergötland och Sörmland), men inslaget av ek och hassel kan på sikt minska och istället växer ask, lind, bok, asp och björk in i lundarna.
Mer eller mindre rena hassellundar (hässlen) är särskilt utbredda på kalk- och mullrika jordar i flacka områden, särskilt på öar i innerskärgården.
Lundar med riktigt gamla och grova ekar är mycket ovanliga i kust- och skärgårdsområden.
Kustnära ek-/hasselbestånd skiljer sig föga från de i inlandet när det gäller trädslagssammansättning och strukturer, men behandlas i denna rapport som kustspecifik eftersom de kustnära lundarna vanligen är mer artrika och hyser en mer krävande flora och fauna än motsvarande inlandsbestånd i samma geografiska område.
Ekologiska processer och påverkan
Flertalet bestånd har långt tillbaka varit slåttermarker. En period av bete har förekommit på de flesta marker. Många bestånd har mycket lång trädkontinuitet, särskilt av ek.
Ofta har den långa tiden av slutenhet inneburit att många hävdberoende arter, inte minst bland kärlväxterna, försvunnit och istället ofta ersatts av en beteskänslig lundflora. I bestånd där träden har stor åldersspridning och där det finns inslag av riktigt gamla träd, luckor och solexponerade stammar finns en artrik kryptogam- flora med en del mycket krävande och sällsynta arter. Den flora och fauna (se nedan) som är knuten till riktigt gamla träd, jätteträd (grövre än en meter i diameter på det smalaste stället under brösthöjd) och inte minst spärrgreniga äldre hag- marksekar missgynnas om lundarna slutit sig så mycket att dessa träd konkurrerats ut och dött.
Regionala skillnader
Södra ostkusten
Typen finns i hela regionen men ekinslaget ökar i söder. Lundfloran tycks artrikare i norr medan lav- och vedsvampfloran ofta är något rikare i söder.
Sydsverige
En vanlig lundtyp i delar av kust- och skärgårdsregionen. Många bestånd har mycket lång trädkontinuitet av ek.
Norra västkusten
Biotopen täcker endast en liten areal i västra Sverige.
Naturvärden och arter
x Jätteträd (se definition ovan). På gamla ekar och grov bark, samt marken runt/under ekarna återfinns flera krävande arter.
Fåglar: *skogsduva.
Skalbaggar: *brun guldbagge, *ekoxe, *bokoxe, *brunoxe, *rödrockar (flera arter), *kamklobaggar (flera arter), *brunbaggar (flera arter), *sexfläckig blombock m.fl.
Rätvingar: *lövvårtbitare.
Lavar: *skärelav, *grå skärelav, *stiftklotterlav, *gammelekslav, *gulpudrad spiklav, *silverlav, *ekspik.
Vedsvampar: *saffransticka, *tårticka, *oxtungsvamp, *blekticka, *brödmärgsticka, *korallticka.
Marksvampar: *igelkottsröksvamp, *lömsk flugsvamp, *liten
stinksvamp, *gulfotshätta, *grå kantarell, *rutkremla, *lundvaxskivling, *kremlevaxskivling, *cinnoberspindling, *scharlakansvårskål.
Mollusker: vitglanssnäcka. För en mer utförlig beskrivning, se Naturvårdsverkets rapport nr 5081.
x Lundfloran är ofta välutvecklad och vissa arter kan bilda stora bestånd. Kärlväxter: desmeknopp, tandrot, murgröna, vätteros, vårärt, låsbräken (i väutvecklade lundmiljöer), lundskafting, myska, lundelm, lundslok, skogsbingel, nässelklocka, underviol, tvåblad.
Mossor: fällmossa, krusulota, baronmossor, platt fjädermossa, grov fjädermossa, kruskalkmossa, guldlocksmossa.
Lavar: stor rostfläck, lunglav.
Mark- och vedsvampar: liksvamp, rutskinn, rostticka, kremlevaxskivling. x Hässlen.
Vedsvampar: hasselticka.
x Kalkrik mark. Här finns ibland värmekrävande marksvampar knutna till främst ek.
Marksvampar: *bronssopp, *sommarsopp, *bleksopp, *rotsopp. Dessa svampar föredrar halvöppna förhållanden eller gläntor i skog.
Åtgärdsbehov
Många lundmiljöer med ädellövträd har höga skyddsvärden och bör ges hög prioritet i bevarandearbetet. Eftersom flertalet av dagens lundar uppkommit genom en igenväxning som ligger långt tillbaka i tiden, ibland uppemot 100 år eller mer, har ofta merparten av hagmarkens flora försvunnit och istället ersatts av en vårblommande lundflora. I det stadiet är lunden ofta relativt stabil, särskilt på kalkrika jordar. Bestånden utvecklas mot tillstånd av intern dynamik. Stabiliteten, den slutna lundkaraktären och en ofta beteskänslig lundflora medför att skötseln i många objekt kan inskränkas till röjning av eventuell inväxande gran. På sikt kan
det dock ske en succession där inslaget av ek och hassel minskar när andra lövträd växer in i lundmiljön. Detta bör beaktas i reservatets skötselplan. I vissa objekt behöver därför behovet av att röja undan även andra trädslag än gran utredas.
Även för många arter som är knutna till gamla grova ädellövträd (inklusive hagmarksträd), lågor och torrträd anses det idag ofta att fri utveckling med naturlig intern störningsdynamik och eventuell röjning av inväxande gran är tillräckligt för en långsiktigt gynnsam bevarandestatus. Om så verkligen är fallet behöver dock utredas vidare.
Om det däremot finns ett rikligt inslag av gamla spärrkroniga ekar, andra gamla ädellövträd av hagmarkstyp, mulmträd eller hamlade träd måste det beslutas vilka naturvärden som skall prioriteras. Om de hävdberoende naturvärdena finns kvar och prioriteras behöver ofta omedelbara riktade röjningsinsatser sättas in för att träden och en eventuell förekomst av arter knutna till denna typ av hagmarksträd skall kunna räddas. I reservat med ädellövlundar behöver därför skötselbehovet i förekommande fall ses över för att hantera bevarandet av sådana jätteträd och dess följearter. För att undvika framtida kontinuitetsbrott måste även föryngringen av exempelvis ek beaktas i skötselplanen. Se trädbärande hagmark (sid 76) för en mer utförlig diskussion.
Värdekriterier
Välutvecklad lundkaraktär med rik örtflora. Värdefulla element är jätteträd (se definition ovan), jättelågor, gamla träd, döda träd, nedfallna grova grenar, torrträd och högstubbar. Välutvecklade brynmiljöer intill bestånden. Rösen och bergskravel innebär ofta ytor med äldre hasselbestånd. Objekt med jätteträd (se definition ovan) är särskilt värdefulla. Hässlen med lång kontinuitet och skyddat läge kan innehålla en krävande och sällsynt svampflora och bör i så fall särskilt uppmärksammas.