Natura 2000 Veg.typ. i Norden Kustbiotop. i Norden Sydsv. lövskogar 1620, 8210, 9020, 9130, 9180 2233, 2234, 2235, 2236, 712 7817, 78111, 78117, 7826, 78211, 78215, 78314, 78413, 78513 1, 6, 13, 18 Allmän beskrivning
Halvöppen (i branter) eller mer sluten (i blockig mark nedanför branter) ädellövrik skog. Trädslagssammansättningen varierar men ofta finns ett stort inslag av ek, ask, alm, lind, hassel och lönn. Mullrik jord med lundvegetation förekommer i skuggi- gare partier mellan och på blocken. Miljön i branten är exponerad och nedanför branten vanligen skuggig och fuktig men det är i båda fallen stor skillnad mellan nord- och sydbranter. Skogstypen är mycket sparsamt förekommande, särskilt lundartade brantfotsbestånd.
Där biotopen förekommer i kust- och skärgårdsmiljöer skiljer den sig från inlandsbestånd genom bl.a.:
x Högre luftfuktighet.
x Saltpåverkan och kraftigare vindpåverkan.
x Välutvecklade och skiktade bryn där bestånden gränsar mot vattnet.
Ekologiska processer och påverkan
Ädellövdominerad brant- och blockskog präglas vanligen av torka (i branten), vind-, vatten- och saltpåverkan samt en stor variation i markens beskaffenhet, både vad gäller jordmån, jorddjup och fuktighet. Även om skogstypen ovanför och nedanför branten kan ha påverkats av såväl bete som husbehovshuggning, har den sällan varit hårt nyttjad och ofta kan både träd- och beståndskontinuitet finnas. Brantfoten är ofta mycket produktiv varför självgallrad och vindskadad ved
förekommer kontinuerligt och ofta i tämligen stor mängd, även om dimensionerna vanligen är klena. Solinstrålningen är mycket hög i branten och tämligen låg nedanför, med undantag för brynzonen.
Regionala skillnader
Brantskog dominerad av ädellövträd finns bara i södra Sverige.
Ostkusten
Brantskog dominerad av ädellövträd finns i anslutning till de större förkastnings- zonerna men är överallt en mycket ovanlig skogstyp. Oftast är enbart branten ädellövdominerad, medan brantfoten är av barr- och triviallövtyp.
Sydkusten
Större branter och blocksluttningar är mycket ovanliga i regionen. Skogstypen förekommer i stället sällsynt som små bestånd i trånga dalar och nedanför häll- marker med hällmarksekskog i Blekinge samt i östra och nordvästra Skånes högsta kustområden, där skuggig blockskog omväxlar med smärre partier av exponerade, framskjutande branter. De enda större förekomsterna i Skåne finns på Stenshuvud samt på Kullaberg. Även i mindre branta sluttningar mot havet, exempelvis på Listers huvud i Blekinge, kan man finna liknande blockrik ädellövskog. Sydväst- sveriges branter har tidigare varit öppna utmarker men igenväxningen har här sällan hunnit längre än till buskmark.
Öland och Gotland
Brantskog dominerad av ädellövträd är en karaktäristisk skogstyp nedanför kalk- stensbranter, främst på Gotland och Stora Karlsö men även på enstaka ställen nedanför Landborgen på Öland. De utgörs av gamla erosionsbranter, bildade när havet stod högre än idag och saknar i stort sett träd i själva branterna.
Västkusten
Brantblandskog är förhållandevis vanlig i denna region genom den storkuperade terrängen. Skogklädda branter går dock inte särskilt långt ut i kustbandet, utan är vanligast ett stycke in från kusten.
Naturvärden och arter
x Död ved av olika lövträd, dels i lundmiljö vid brantfoten, dels i starkt exponerade lägen i branten. Veden förekommer som självgallrade stammar och lågor, nedblåsta grenar och toppar samt storm- och torkskadade träd.
Vedinsekter: *asksmalpraktbagge, *fläckig lindbock (båda i skuggigare lägen). I exponerade lägen: se ekdominerad hällmarksskog (sid 98). Vedsvampar: *stenticka. *nyponskinn (på döda grenar av rosväxter). Hot: gallring och plockhuggning.
x Lövrik mulljord och lundvegetation mellan och på block, inte sällan med kalkinslag.
Växtätande insekter: *springkornfältmätare, *nätådrig parkmätare, *oren malmätare. *lindmalmätare, *vit lavmätare, *poppelbuskfly, (alla tre främst i Bohuslän).
Mollusker: *smalgrynsnäcka.
Kärlväxter: *strävlosta, *norskoxel, desmeknopp, tandrot, myskmadra, vätteros, vårärt, springkorn, hässleklocka.
Mossor: mörk husmossa.
Hot: vissa objekt kan vara mycket utsatta för kvävenedfall, vilket har visats påverka vegetationen, även om inga utvärderingar av effekterna på rödlistade arter är gjorda. I övrigt knappast några hot så länge skogen är intakt.
x Örtrika, torra klippängsfragment på hyllor och i skrevor, ofta med mullrik varm jord.
Växtätande insekter: *fetörtsblåvinge, *blekgult lavfly, *kungsmyntefjädermott.
Vertebrater: *sandödla, *hasselsnok. Hot: inga kända.
x Olika typer av exponerade eller beskuggade klippväggar och block, med en stor variation i bergart, fuktighet etc.
Kärlväxter: *hjorttunga.
Stenlevande lavar: *jättelav, *örtlav, *västlig njurlav, *blylav (alla på klippväggar skuggade av ädellövträd i kustnära områden).
Mossor: *fågelfotsmossa, *dvärgsprötmossa (mycket skuggigt mellan stenblock och i skrevor), baronmossor, fällmossa, trubbfjädermossa, grov fjädermossa, platt fjädermossa, porellor, guldlocksmossa, kalkkrusmossa. Mollusker: se brantskog dominerad av barr- och triviallövträd
(sid 102).
Hot: åtgärder i trädskiktet som orsakar plötsliga exponeringsförändringar. x Gamla lövträd.
Lavar: lunglav, *ädellav, njurlavar, gulpudrad spiklav, slanklav, rikfruktig blemlav.
Svampar: lönnticka. x Biotopen som helhet.
Vertebrater: *mindre hackspett.
Åtgärdsbehov
Skogstypen är i viss utsträckning utpekad som nyckelbiotop och det är angeläget att säkerställa objekten på lämpligt sätt. Därvid bör så stora sammanhängande områden som möjligt eftersträvas, vilket innebär att långa förkastningsbranter och långsmala branta fjärdar får hög prioritet. Många lågproduktiva partier har inte uppmärksammats i inventeringar pga. låga substratmängder men det bör betonas att substratkontinuiteten är ett mycket viktigare kriterium i dessa lågproduktiva biotoper (se även hällmarksskogar, sid 92). Brantskogarnas betydelse som värdekärnor bör förstärkas genom att omgivande skog restaureras och skyddas.
Värdekriterier
Gamla, senväxta och grova träd, liksom grövre död ved indikerar kontinuitet och utgör särskilt värdefulla substrat. Hydrologiska företeelser som bäckar och källor. Måttligt exponerade bergväggar och lodytor med sippervatten. Kalksten eller annan basisk bergart. Grova block nedanför branten. Rik kärlväxtflora och kraftigt
Ź STRANDALSKOG
Natura 2000 Veg.typ. i Norden Kustbiotop. i Norden
Sydsv. lövskogar
9030 2241, 2242 - 32, 35
Allmän beskrivning
Strandalskog bildar skogsgräns mot havet längs en stor del av våra kuster. I norr dominerar gråal, i söder klibbal. Den är karaktäristisk på friska och fuktiga finsedi- ment eller moränjordar i eller strax innanför områden som regelbundet störs av vågor, vind, isskjutning eller översvämningar. Blötare typer behandlas under löv- sumpskog. Skogstypen förekommer antingen i långa sammanhängande band på morän- eller finjordskust eller mer begränsat i sänkor insprängda i klippkust. Den kan även bilda skogsgräns mot havet i fuktiga sänkor som avsnörts av exempelvis låga stranddyner. Särskilt vanlig är strandalskog i landhöjningspräglad skärgård och kust. Ofta är albårderna smala, bara några meter breda, men kan i gengäld följa långa strandsträckor. Albårdernas
bredd beror bland annat på strän- dernas sluttning och exponering. I långgrunda skyddade vikar kan strandalskogen breda ut sig och bilda tämligen stora och breda bestånd.
Markvegetationen är ofta frodig och varierar beroende på jordmån. I gråalskogen är den ofta av lågörttyp men de nordliga grå- albårderna kan också ha en för regionen ovanligt rik och lund- artad vegetation. Inslag av sälg, jolster, grönvide, glasbjörk, hägg och rönn är här vanliga. Rönn kan även bilda rena bestånd i en del strandpartier i norr. I södra Sveriges klibbalskogar är inslaget av ask ofta stort.
Orörda albårder på landhöj- ningsmark är ofta att betrakta som urskog, då alarna är den första generationen skog på det nya land som bildas. Sådana bestånd har också lång kontinuitet genom att skogsgränsen kontinuerligt vandrat utåt, även om alskogen oftast ersätts av grandominerad skog. I jordbruksbygderna har
strandzonen tidigare i stor utsträckning hållits öppen genom slåtter, bete och vedhuggning. Även där är dagens alskog ofta den första generationens skog på den igenväxande marken men här saknas vanligen kontinuitet.
Där biotopen förekommer i kust- och skärgårdsmiljöer skiljer den sig från inlandsbestånd genom bl.a.:
x Ofta tydlig landhöjningsprägel, dvs. ständig succession. x Salt- och ispåverkan samt kraftigare vindpåverkan. x Ofta med exponerade bryn mot havet.
x Påverkan av driftmaterial.
x Stora bestånd, om än ofta smala och utspridda.
Ekologiska processer och påverkan
Biotopen präglas av fuktig, näringsrik mark, ständig störning från vatten, vind och is, exponerad brynkaraktär samt ofta landhöjning. Störningarna hindrar barrskogen från att ta över och skapar ett kontinuerligt flöde av död alved i olika exponerings- förhållanden. Ofta är mängden exponerad alved mycket större än i alsumpskogar i inlandet. Alved bryts ned förhållandevis snabbt. Den totala mängden ved är sällan särskilt hög men alens växtsätt, med stubbskott och kort livslängd för varje stam, bidrar till ett kontinuerligt vedflöde. Strandalskog kan dock innehålla en ovanligt hög andel långlivad ved i form av delvis döda alstammar med hård ved. Dessa är ofta skapade av isskjutning som orsakat isbleckor på stammarna.
Översvämningar, rörligt grundvatten, saltvattenpåverkan, ansamling av drift- material, ibland kalkrikedom samt alens kvävefixering skapar en speciell vegetation av högörts- eller lundtyp med rik evertebratfauna.
I områden med landhöjning pågår en ständig succession i strandalskogen I Bottenhavet och Bottenviken är landhöjningen 8–12 mm per år. I princip består sådana albårder av ett bryn med yngre al, en varierad zon med gammal al innanför brynet samt en mer eller mindre bred zon med gamla döende alsocklar där barr-
Strandalskog längs Bottenhavets strand. Ofta bildar en bård av alskog skogsgräns mot havet. Västerbottens län. Foto: Sven Halling, Naturbild.
skogen alltmer tar över. Alsocklarnas storlek är ett bra mått på trädens ålder och beståndets kontinuitet. I landhöjningsbestånd pågår en ständig självgallring, t.ex. av klen al och ask, i de yttre delarna samt gradvis avdöende av grova lövträd i de inre delarna.
Många bestånd av södra Sveriges strandalskog har tidigare varit betesmarker eller slagna strandängar. Därför är många av bestånden förhållandevis unga. Smärre partier med längre kontinuitet förekommer ofta på öar och i svårtillgängliga områden.
Regionala skillnader
Strandalskog finns i hela Sverige där tillräckligt näringsrika och djupa jordmåner når kusten.
Norrlandskusten
Gråalbårder utgör en stor del av regionens kuststrandskogar. Biotopen har ibland lundartad vegetation med sydliga inslag, t.ex. lundelm. Särskilt vid Sundsvallskusten är andelen örtrik lövstrandskog stor, med t.ex. hägg, vinbär och måbär i buskskiktet. Vanligast är dock att gråalskogen har lågörtsvegetation med t.ex. åkerbär, klot- och vitpyrola. Från Höga kusten och söderut blir inslaget av klibbal allt större.
Ostkusten och västkusten
Strandalskog är vanligast långt från byarnas inägomarker, särskilt vid ostkustens flacka landhöjningsområden med finsediment och morän. Bestånden utgörs där av långsträckta men tämligen smala bårder. I områden med berg i dagen (som dominerar på västkusten) blir bestånden mindre och mer isolerade. För båda kusterna gäller att breda bestånd på finsediment nästan alltid är igenväxningsskog på gammal strandäng. Inslaget av ask kan vara stort. Ostkustens skogar, särskilt i norra Östersjön, är mer präglade av
landhöjningens effekter än de på västkusten.
Strandalskog. Stora Fjäderägg, Västerbottens län. Foto: Jörgen Wiklund.
Sydkusten
Strandalskog är ovanlig i regionen och skogsgränsen mot havet utgörs vanligen av andra lövskogstyper eller saknas helt.
Naturvärden och arter
x Död alved av olika slag, från stående, solexponerad, ofta hård ved, till liggande brunrötade stammar och grenar i fuktigt läge.
Vedinsekter: *alpraktbagge, *stekelbock, *orange rödrock, *svartfläckad rödrock. *albrunbagge, *trefläckig brunbagge (båda på alticka),
halvknäpparen *Xylophilus corticalis.
Vedsvampar: alpluggskivling (översvämningspåverkad alskog), *aldyna. Hot: gallring och plockhuggning i samband med skogsbruk i zonen innanför. Ofta huggs och gallras i strandalskogens inre del där den grövsta veden finns. Avverkning och vedhuggning i områden med fritidsbebyggelse. På många håll är igenväxning efter upphörd hävd ett hot. Gamla albryn skuggas då ut av ung al, björk och Salix innan nya bryn hinner bildas eller av fastmarksskog när torrare betesmarker växer igen.
x Övrig död ved, av fr.a. björk och olika Salix-arter. Vedinsekter: *robust trägnagare.
Vedsvampar: *rosenporing, *sydlig anisticka, *sälgtagging, *tandknotterskinn.
Hot: som ovan.
x Trädstammar i varierande exponering av al och andra lövräd.
Epifytiska lavar: *finflikig brosklav, (gamla gråal- och rönnstammar vid Bottenviken).
Mossor: blåmossa, *bågpraktmossa. Hot: som ovan.
x Lundvegetation på fuktig, näringsrik, störd mark med alsocklar, ofta med ett stort inslag av driftmaterial.
Växtätande eller nektarsökande insekter: sköldbaggarna *Cassida
murraea och *Cassida ferruginea (båda på krissla), *stormhattshumla.
Mollusker: *slätspolsnäcka, *långtandad spolsnäcka.
Kärlväxter: *lundkardborre, smånunneört, desmeknopp, gullpudra, *skuggviol, stormhatt (Norrlandskusten), murgröna, korallrot, spindelblomster, fågelstarr (främst de inre delarna av bestånden, där alskogen övergår i granskog).
Marksvampar: alsopp, *scharlakansvårskål, *alflugsvamp, liten stinksvamp.
Hot: skogsbruk är vanligt i de inre delarna, mot fastmarken. Igenväxning i tidigare hävdpåverkade områden som ännu rymmer betesgynnade växter. Återupptaget hårt bete i områden med beteskänsliga växter som hyser en rik insektsfauna (t.ex. krissla). Oljeutsläpp.
x Biotopen som helhet.
Vertebrater: *mindre hackspett, *mindre flugsnappare. Viktig rastplats för födosökande flyttfåglar. Mosaiken av öppna kulturmarker,
igenväxningsmarker och strandskog hyser en mycket artrik flora och fauna. Bland annat finns den starkt hotade *mnemosynefjärilen i dessa miljöer.
Åtgärdsbehov
Strandalskog bör generellt undantas från skogsbruk, vilket numera vanligen är praxis inom skogsbruket. Det är dock rätt vanligt att albårdernas innersta del avverkas, vilket innebär att alskogens sista successionsstadium slås ut och den intressanta övergångszonen mot fastmark exponeras. Det är också vanligt att hela alsocklar gallras, vilket har starkt negativ påverkan på flödet av död ved. Det behövs därför särskild information till enskilda markägare och bolag om skogs- typens naturvärden och vad som krävs för att bevara dessa (se även lövsumpskog, sid 118). Informationen kan med fördel riktas även till fritidsboende.
Särskilt stora förekomster av strandalskog eller särskilt värdefulla kustmosaiker bör utpekas och säkerställas med områdesskydd.
Värdekriterier
Bestånd med lång kontinuitet (grova alsocklar, träd i flera generationer och grov ved) samt stora bestånd eller många närliggande bestånd är särskilt värdefulla. Exponerad ved, både hård och rötad. Kläckhål av alpraktbagge. Förekomst av alticka. Bäckflöden, källor och dråg. Ask- eller aspinslag. Välutvecklad bryn- vegetation utanför och lövrik naturskog innanför. Artrik lundflora och drift- material.
Ź LÖVSUMPSKOG
Natura 2000 Veg.typ. i Norden Kustbiotop. i Norden
Sydsv. lövskogar
9030, 9080, 91E0 2234, 224 7819, 7828 31
Allmän beskrivning
Strandnära lövdominerad sumpskog med al, ask, Salix och ibland asp förekommer i de inre delarna av flacka vikar med blöta finsediment eller i svackor strax innanför stranden (se även strandalskog, sid 113, samt deltaskog och svämskog, sid 122). I en del fall har sumpskogen kontakt med havsvattnet. Den kustnära sumpskogen förekommer vanligen i blöta partier insprängda i strandalskog och påverkas ofta av landhöjningen. Vattensamlingar är vanliga och i blöta bestånd med lång kontinuitet bildar särskilt alarna socklar. Ofta betraktas alkärr som en egen biotop men
behandlas här tillsammans med övriga lövsumpskogar. Lövkärr med ett tätt träd- skikt är oftast en yngre succession medan äldre bestånd normalt är glesare och luckigare.
Markvegetationen varierar beroende på vattenregim och jordmån Av särskild betydelse är vattengenomströmning, typen av torvbildning samt jordmånens näringshalt och pH-värde.
I rikare områden med rörligt markvatten utvecklas ofta en artrik flora. Ibland har vegetationen rikkärrskaraktär, ibland högörtskaraktär.
Där biotopen förekommer i kust- och skärgårdsmiljöer skiljer den sig från inlandsbestånd genom bl.a.:
x Ofta tydlig landhöjningsprägel, dvs. ständig succession. x Salt- och ispåverkan samt kraftigare vindpåverkan.
x Högre markfuktighet – även små objekt kan vara mycket blöta under en stor del av året.
x Påverkan av driftmaterial.
x Ofta exponerad brynkaraktär i de yttre delarna av bestånden. x Markavvattning förekommer mer sällan än i inlandet.
Ekologiska processer och påverkan
Biotopen präglas av blöt, näringsrik mark, vindpåverkan, ofta en ständig eller regelbunden havsvattenpåverkan, samt störning från is och driftmaterial. Land- höjningspåverkan är vanlig och då pågår en ständig succession med självgallring av klen al och ask (de yttre delarna) och gradvis avdöende av grova lövträd (de inre delarna). Bestånden har ofta exponerad brynkaraktär. Mycket ofta befinner sig bestånden i en tydlig igenväxningssuccession efter upphörd hävd. I sådana fall förekommer ofta en kraftig självgallring av klen och medelgrov al och ask. Alen har en hög och jämn produktion av död ved, eftersom de enskilda stammarna är kortlivade. De störningar som nämnts ovan innebär att de strandnära klibbalkärren blir särskilt rika på ved. Å andra sidan bryts liggande ved snabbt ner i den blöta miljön och vedens livslängd är därför kortare än i strandalskog på fastmark.
I klibbalkärr bildar träden med tiden höga socklar. En hel del gran och tall kan förekomma på socklarna men konkurrerar inte ut lövträden. Under torra somrar kan ibland gran etablera sig även mellan socklarna men dessa blir sällan långlivade i blöta kärr.
Stabiliteten hos lövdominerade sumpskogar har diskuterats eftersom lövträdens rotskott kan ha svårt att överleva i den skuggiga miljön under ett högt och tätt krontak. Det har därför föreslagits att alkärr med stora socklar är skapade av skott- skogsbruk, där upprepad avverkning startar om stubbskottsbildningen från alla socklar samtidigt (Drakenberg m.fl. 1991). Det är dock dåligt känt vad som egentligen händer med lövkärr som lämnas för fri utveckling. Mycket tyder på att det med tiden uppkommer en viss luckighet så att stubbskott kan utvecklas. I Uppland förekommer exempelvis lövkärr med mycket gamla, upp till 350-åriga, martallar på socklarna vilket indikerar lång kontinuitet utan avverkning.
Översvämningar, saltvattenpåverkan och ansamling av driftmaterial kan skapa högörtskärr med en stor andel blottad, gyttjig jord.
I områden med landhöjning sker en successiv upptorkning av kärren, vilken leder till nedbrytning av lövkärrstorven och därmed ibland en viss återförsump- ning. Successionen i trädskiktet försiggår i övrigt enligt samma mönster som beskrivits för strandalskogar (sid 114).
Regionala skillnader
Norrlandskusten
De vanligaste trädslagen är gråal, glasbjörk och sälg. Från Höga kusten och söderut finns också rena klibbalkärr. I vissa delar av regionen, främst vid Höga kusten och i det södra kustavsnittet, är inslaget av kalk och kalkkrävande arter påtagligt. I otillgängliga och glest befolkade områden kan lövkärren vara primär landhöjnings- skog, dvs. den första generationen skog på den nya marken.
Ostkusten och sydkusten
Riktigt välutvecklade lövkärr är ovanliga på öarna men förekommer spritt på fast- landet vid kusten. De flesta bestånd är relativt unga och utgör en successionsfas på tidigare slåttermark. På några platser i Sydsverige med en mosaik av skog, igen- växningsmark, hagar och småkärr förekommer den sällsynta långbensgrodan.
Västkusten
Större, välutvecklade kustnära lövkärr är ovanliga i regionen eftersom kusten ofta är exponerad, brant och klippig. I de inre delarna av västkustens långsmala kilvikar kan dock välutvecklade bestånd finnas.
Öland och Gotland
Biotopen är ovanlig eftersom Ölands och Gotlands jämna kustlinjer inte är tillräckligt skyddade. Ett undantag finns vid Beijershamn på Öland, där blöta finsedimentjordar skapats genom sedimentation bakom den kilometerlånga piren. De objekt som finns är alla starkt havsvattenpåverkade.
Naturvärden och arter
x Död ved av främst al och ask. Veden förekommer t.ex. i form av blöta, ibland vattendränkta stammar och grenar, stående kraftigt rötade grova stammar och stubbar, samt hårda exponerade stammar.
Här upptas arter knutna till fuktig ved. (För övriga vedsubstrat se
strandalskog, sid 113, och deltaskog, sid 122).
Vedinsekter: brunbaggar (släktet Abdera varav flera rödlistade). Vedsvampar: *dallerskål, *skinntagging, *finporing.
Vedlevande mossor: *platt spretmossa, *alsidenmossa, rörsvepemossa, stubbspretmossa, långfliksmossa, flagellkvastmossa, terpentinmossa, *vedsäckmossa.
Hot: avverkning, gallring och plockhuggning, ofta i samband med skogsbruk på fastmarken innanför. Markavvattning i kärr som släppt kontakten med havet eller markavvattning genom muddring i grunda vikar (muddringsproblemet diskuteras närmare under gölkärr, sid 57). x Trädstammar av främst al och ask. Mest i skuggigt, fuktigt läge men i
brynen exponerat.
Epifytiska lavar och mossor: *hållav, *parkhättemossa (på ask), *aspfjädermossa, kattfotslav, gammelgranlav, lunglav, tjärfläck, glansfläck, havstulpanlav.
x Blöt högörtskärrvegetation med socklar, vattensamlingar och bar gyttjig jord, ibland saltvattenpåverkad och då med inslag av driftmaterial.