Kalktallskog omfattar ett brett spektrum av vegetationstyper och vanligen räknas kalkpräglade tallskogar på alla torra jordarter dit. Kalktallskog på sand behandlas i denna rapport under sand- och åstallskog (sid 84). Kalktallskogar i rasbranter (exempelvis Höga Kustens doleritbranter) behandlas under brantskog dominerad
av barr- och triviallövträd (sid 102). Resterande kalktallskog, på hällar med grunt
jordlager, behandlas här. Se även hällmarkstallskog (sid 93).
Den typiska kalktallskogen finns på kalkrik berggrund med tunna jordlager. Den är talldominerad och har artrik (om än gles) örtvegetation, omväxlande med lav- eller rished där jordtäcket är riktigt tunt. I sänkor med djupare jordtäcke över- går biotopen i örtrika blandskogar, ofta med stort inslag av gran. Ibland är kalkpå- verkan mycket otydlig och kalktallskogen påminner då om vanlig hällmarkstall- skog. Eftersom kalkhällarna inte släpper igenom vatten förutom i sprickor finns ofta fuktsänkor med rikkärrsvegetation i bestånden. I sluttningar, särskilt i norra Sverige, kan hela bestånd ibland präglas av översilande ytvatten. På Öland och Gotland kan kalktallskog på hällar övergå utan skarp gräns i alvarvegetation. Ofta har den luckiga kalktallskogen ett rätt stort inslag av lövträd och, i synnerhet, en rik diversitet av buskar. Ibland kan kalktallskog utbildas även på sura bergarter, om berggrunden är täckt av ett tunt lager torr kalkhaltig morän (t.ex. i Norduppland), sand eller skalgrus (fragment i Bohuslän, större förekomster finns på norska sidan gränsen).
Kalktallskog är vanlig på Gotland men i övrigt sällsynt. Några kustnära bestånd finns på Öland (på kalksten) och i Upplands och Sörmlands skärgård (på urkalksten eller kalkhaltig morän). De nordligaste kustnära förekomsterna av kalktallskog finns vid Höga Kusten och på finska sidan av Torneälvens mynning.
Kustnära kalktallskogar skiljer sig inte nämnvärt från kalktallskogar i inlandet.
Ekologiska processer och påverkan
Kalktallskog präglas av den kalkhaltiga jordarten, av torka och i viss mån av dåligt rotfäste för träden. Det sistnämnda innebär att en avsevärd andel av träden blåser omkull när de nått viss storlek. Dessa faktorer medför att kalktallskogen blir luckig, med många solvarma, örtrika småmiljöer, särskilt där inslaget av hällmarker är stort. Den kalkrika marken gör att öppna ytor i skogen ofta har en artrik örtflora. Även om mängden död ved sällan är stor i kalktallskogen rör det sig ofta om värdefulla vedsubstrat genom det varma läget.
Nästan alla kalktallskogar har ingått i utmarksbeten och många är starkt påverkade av ved- och virkeshuggning, tjärbränning m.m. Efter upphört bete präglas bestånden idag av igenväxning med bl.a. gran och ung tall. På många håll har skogen varit, och är fortfarande, mycket gles. Till skillnad från flertalet av inlandets kalktallskogar tycks beståndskontinuiteten ha bibehållits i många områden i kustregionen. Däremot är kontinuiteten av lågor ofta bruten vid kusten och i skärgården vilket ofta resulterat i en artfattigare flora och fauna knuten till död ved än vad som är fallet i inlandet. Mer produktiva typer av kalktallskog nyttjas vanligen för skogsbruk.
Naturvärden
Kalktallskogens naturvärden är i första hand knutna till örtrikedomen i varma och soliga småmiljöer. Floran skapar förutsättningar för en mycket rik fauna av växt- ätande insekter, särskilt bland stor- och småfjärilar, vivlar och bladbaggar. Exempelvis har Gotlands och Upplands örtrika kalkmarker en mycket artrik småfjärilsfauna. Kalktallskogen hör till de biotoper som har kvar mest naturvärden från skogsbetesepoken, genom att den växer igen förhållandevis långsamt och genom att markförhållandena håller liv i hävdgynnade växtpopulationer långt efter det att betet upphört.
Ett annat viktigt naturvärde utgörs av kalktallskogens fuktiga partier. Den rikkärrsliknande miljön är viktig för exempelvis ett antal mollusker.
I den mån biotopen undgått skogsbruk och lågorna lämnats kan den ha höga värden knutna till solexponerad tallved (se sandtallskog, sid 84, och hällmarks-
tallskog, sid 93).
Åtgärdsbehov
Precis som för sandtallskog och hällmarkstallskog är en avsevärd del av natur- värdena knutna till den öppna, solvarma och ofta betade miljön. Förtätning och igenväxning är därför allvarliga hot och det är mycket angeläget att se över behovet av återupptagen hävd eller andra metoder för att vidmakthålla glesheten i
bestånden.
Där kalktallskog och liknande gamla utmarksbeten idag hävdas är betestrycket ofta för hårt ur växternas och de växtätande organismernas synvinkel. Dels är betet troligen intensivare idag än i de gamla skogsbetena genom att djuren idag är fler och större. Dessutom betar djuren idag på mindre ytor som därtill ofta har ett tätare trädskikt än förr och därigenom mindre bete. Vidare har de örtrika miljöerna idag trängts undan till mycket begränsade fragment, vilket innebär att när sådana frag- ment betas har beteskänsliga arter små möjligheter att komma undan. De fragment som fortfarande finns kvar av skogsbeten behöver hävdas. Betestrycket behöver dock anpassas så att det betesgynnade fältskiktet har möjlighet att återhämta sig. Det är angeläget att uppmärksamma detta i de åtgärdsplaner för skötsel och restaurering som görs för betesmarker och vid behov modifiera reglerna för miljöersättning så att svagt bete eller enstaka år utan bete uppmuntras.
Värdefulla bestånd samt bestånd med god potential att bli luckiga naturskogar bör identifieras och områdesskyddas. Skötselplanerna måste beakta naturtypens behov av hävd.
Referenser
Alexandersson, H. m.fl. 1986. Stränder vid fågelsjöar: om fuktängar, mader och vassar i odlingslandskapet. Skötsel av naturtyper. LT:s förlag, Statens
naturvårdsverk.
Andersson, L., Appelqvist, T., Bengtsson, O., Nitare, J, & Wadstein, M, 1993. Betespräglad äldre bondeskog från naturvårdssynpunkt. – Skogsstyrelsen rapport 7, 1993.
Danmarks natur. Nörrevang, A. (red) 1979-82. Köbenhavn, Politikens forlag. Drakenberg, B. m.fl. 1991. Lövskogens naturvärden. Statens naturvårdsverk. Ekstam, U m.fl. 1996. Äldre fodermarker. Skötsel av naturtyper Naturvårdsveket förlag.
Ekstam, U. m.fl. 1988. Ängar: om naturliga slåttermarker i odlingslandskapet Skötsel av naturtyper. LT:s förlag.
Emmelin, L. 1984. Kulturlandskap och samhällsplanering; Nordiska ministerrådet. Frisén, R. 2000. Kust- och skärgårdsområden i Sverige: bevarandestrategi.
Naturvårdsverket rapport 5116.
Hultengren, S., Pleijel, H. Holmer, M. 1997. Ekjättar – historia, naturvärden och vård. Naturcentrum.
Johansson, O., Ekstam, U. & Forshed, N. 1986. Havsstrandängar. Skötsel av naturtyper. LT, Naturvårdsverket, cop.
Jordbruksverket & Skogsstyrelsen 2001. Hamling och lövtäkt. Jordbruksverket 1994. Träd i odlingslandskapet.
Jordbruksverket 1998. Skötselhandbok för gårdens natur- och kulturvärden. Kihlblom, D. 1991. Skärgårdsskog: ekologi och skötsel. Skogsstyrelsen. Nationalencyklopedin 1995. Band 16.
Naturvårdsverket 1998. Den maritima lövskogen i Stockholms skärgård: naturlig eller kulturskapad? Rapport 4873.
Naturvårdsverket 2000. Sydsvenska lövskogar och andra trädbärande marker; kriterier för naturvärdering, skydd och skötsel. Rapport 5081.
Naturvårdsverket 2001. Åtgärdsprogram för läderbagge Osmoderma eremita. Naturvårdsverket 2004. Åtgärdsprogram för särskilt skyddsvärda träd i kulturlandskapet.
Nordiska Ministerrådet 1994 (Påhlsson, L. red.). Vegetationstyper i Norden. Tema Nord 1994:665.
Nordiska ministerrådet 2001. Kustbiotoper i Norden. Hotade och representativa biotoper. TemaNord 2001:536.
Rülcker, C., Angelstam, P. och Rosenberg, P. 1994. Ekologi i skoglig planering. Skogforsk Redogörelse nr 8.
Sjörs, H. 1971. Ekologisk botanik.
Slotte, H. 1999. Lövtäkt i Sverige 1850-1950. Agrarhistoria 2:1-248. Uppsala. Statens naturvårdsverk 1987. Inventering av ängs- och hagmarker: handbok. Statens naturvårdsverk 1991. Naturvårdsplan för Sverige: en strategi för säkerställandearbetet.
Statens naturvårdsverk 1994. Myrskyddsplan för Sverige. Statens naturvårdsverk 1994. Åtgärdsprogram för sandstäpp.
Svensson, L. 1996. Biologisk mångfald i skogslandskapet, Naturvårdsverket Rapport 4644.
Valovirta I. 1984. Freshwater pearl mussel. Suomen Luonto 43 (1) : 64–67. Westerberg, S. 1989. Skärgårdsgruppens inventering av öar i Luleå skärgård 1989. Luleå Skärgårdsgrupp.
Westerberg, S. 1991. Skärgårdsgruppens inventering av öar i Luleå skärgård 1991. Luleå Skärgårdsgrupp.
Westerberg, S. 1995a. Skärgårdsgruppens naturinventering i Luleå skärgård 1994. Luleå Skärgårdsgrupp.
Westerberg, S. 1995b. Hindersön. Luleå Skärgårdsgrupp. Westerberg, S. 1996. Junkön. Luleå Skärgårdsgrupp.
Westerberg, S. 1997. Skärgårdsgruppens inventering av öar i Luleå skärgård 1997. Luleå Skärgårdsgrupp.
Westerberg, S. 1998. Skärgårdsgruppens inventering av öar i Luleå skärgård 1998. Luleå Skärgårdsgrupp.