Biotopen utgörs av betesmark med större eller mindre inslag av buskar. Enstaka träd kan finnas. Grässvålen är välutvecklad och ofta mycket artrik. Även busk- skiktet kan ibland vara mycket varierat.
Biotopen förekommer både vid kusten och i inlandet och skiljer sig inte nämnvärt mellan de två områdena.
Olika typer behandlas ingående i Naturvårdsverkets handbok för inventering av ängs- och hagmarker (Naturvårdsverket 1987) och i Vegetationstyper i Norden (NMR 1994). Av alla olika typer av betesmarker, förekommer sandstäppen mycket begränsat i landet, främst i kustnära områden i östra Skåne. Övriga torra- friska slåtter- eller betesmarker utgör en mycket heterogen grupp, exempelvis torr sandig enbuskmark, kalkgräsmark, stagghed och ljunghed. Sådana biotoper har förekommit i alla delar av Sverige där jordbruk bedrivits även om ljungheden, särskilt hällmarksljunghed, är vanligast i kustnära områden på västkusten. En
Hällmarksljunghed. Bohuslän, Västra Götalands län. Foto: Bo Brännhage/N - Naturfotograferna.
tämligen kustspecifik typ med liten geografisk utbredning är torr kalkrik betes-
mark på skalgrus. En annan typ av betesmark som främst förekommer kustnära är alvarmark, huvudsakligen på Öland och Gotland.
Ekologiska processer och påverkan
Slåtter- och betesmarkernas ekologi behandlas utförligt i bl.a. flera volymer i serien ”skötsel av naturtyper” (Ekstam m.fl. 1988 och 1996, Alexandersson 1986). Sand- stäppens ekologi behandlas i ett särskilt åtgärdsprogram för sandstäpp (Naturvårds- verket 1994).
Biotoperna i biotopgruppen som helhet präglas framför allt av bete eller slåtter som skadar växterna, håller vegetationen låg, motverkar ansamling av förna samt för bort näring. Slåtter skiljer sig från bete genom bl.a. den ostörda försommar- perioden, en mer koncentrerad, generell och förutsägbar skada av växtligheten samt spridning av frön och liknande genom hötransporter. I många torrare betesmarker är torkstress en påtaglig naturlig störningsfaktor.
En stor andel av dagens betesmarker är inägomark med ett förflutet som
slåttermark med efterbete under hösten. Traditionella betesmarker var av olika slag, av vilka många är nästan försvunna i dagens landskap. Även många inslag i det traditionella betet är ovanliga idag, exempelvis sent bete i marker i åkergärden. Den traditionella hävden av sandstäpp omfattade en regelbunden grund omrörning av sandjordens översta skikt. I skötseln av ljunghed ingick regelbunden bränning för att hålla tillbaka ljungen och få den att skjuta späda skott.
Kustnära ljunghed på skalgrus. Ramsvikslandet, Bohuslän, Västra Götalands län. Foto: Tommy Lennartsson.
Vissa sandstäppslokaler, exempelvis Haväng på Österlen, är kustnära och når på flera platser havet, medan andra ligger längre in i landet. I de kustnära sand- stäppsobjekten, liksom i kustnära betesmarker över huvud taget, finns en viss salt- och vindpåverkan. Biotoperna i denna grupp kan dock inte sägas vara påtagligt präglade av närheten till havet.
När hävden upphör i slåtter- eller betesmarker, kan de under en tid ha kvar större delen av sin artuppsättning. Igenväxningen med hög vegetation och så småningom buskar och träd går i regel rätt snabbt söderut i landet, medan
Norrlands torrare gräsmarker kan ha kvar sina naturvärden under betydligt längre tid.
Naturvärden
Naturvärdena i sandstäpp och övriga öppna, torra-friska slåtter- eller betesmarker behandlas i tidigare nämnda referenser.
I korthet skapar hävden förhållanden där ingen hög- eller snabbväxande växtart kan dominera över de andra. Orsakerna är främst bortförseln av näring samt den regelbundna störningen av vegetationen. Därtill motverkas förnaansamling och grässvålen trampskadas vilket förbättrar möjligheterna för nya plantor att etablera sig. Detta gynnar ytterligare konkurrenssvaga arter samt ett- och tvååriga arter som måste etablera sig från frö regelbundet. I sandstäppen hölls vegetationen dessutom artrik genom den störning som regelbundet inträffade då marken traditionellt harvades.
Resultatet av hävden blir en artrik vegetation med flera specialiserade arter. Vegetationen är i sin tur basen för en artrik växt-, pollen- eller nektarätande everte- bratfauna och alla de predatorer och parasitoider som lever på dessa insekter och andra evertebrater. Den lågvuxna vegetationen, här och där med jordblottor och trampskador, ger en solvarm miljö gynnsam för många marklevande och grävande evertebrater. Såväl floran som den lägre faunan är slutligen födobas för högre djur, exempelvis insekts- och fröätande fåglar.
Genom den ostörda försommarperioden är slåttermarkerna särskilt gynnsamma för växtätare samt pollen- och nektarsamlare.
Upphörd hävd motverkar alla de faktorer och processer som nämns ovan och som är avgörande för betesmarkens artrikedom.
Åtgärdsbehov
Den absolut viktigaste åtgärden är att fortsätta hävden i befintliga objekt. Till stor del kan detta åstadkommas genom jordbrukets miljöersättningsprogram. Nästan lika viktigt som att fortsätta pågående hävd är att återuppta hävden i slåtter- eller betesmarker som ännu har kvar större delen av sin artuppsättning. En stor andel av våra populationer av rödlistade hävdberoende arter förekommer i sådana ohävdade objekt. Det är även nödvändigt att förstärka små objekt genom restaurering och att skapa tillräcklig areal hävdade gräsmarker på landskapsnivå. Särskilt värdefullt är det att återskapa större sammanhängande områden. Träd, buskar och smärre skogs- partier måste också få förekomma i betesmarken. För vissa arter, exempelvis törnskata och höksångare, är partier med tätare buskage i välhävdad betesmark
nödvändiga. Det är därför nödvändigt att reglerna för miljöersättningar tolkas så att denna typ av ohävdade partier kan rymmas inom miljöersättningsprogrammet. I igenväxande betesmarker finns ett stort antal restpopulationer av hävdberoende, långlivade gräsmarksarter vilka – om de försvinner – kan förväntas förlänga rödlistorna avsevärt.
Det är nödvändigt att i naturvård, styrmedelsanvändning och allmän jordbruks- politik uppmärksamma att de mest värdefulla gräsmarkerna i hög grad finns där jordbrukets bärkraft är som sämst. Denna motsättning måste överbryggas om de skötselberoende naturvärdena skall bli kvar i kust- och skärgårdsområden och i landets mest värdefulla jordbruksområden över huvud taget.
Skötselmetoderna för gräsmarker skulle behöva förbättras så att skötseln blir så bra som möjligt för biologisk mångfald i de få kvarvarande objekten. I princip bör man hitta metoder som fungerar bra i dagens jordbruk samtidigt som de uppfyller de hävdberoende arternas krav. Vissa komponenter som fanns i den traditionella hävden saknas i dagens hävd. Vissa av dessa kan antas vara helt nödvändiga för biologisk mångfald och måste därför återinföras eller imiteras. Exempel kan vara fröspridning med hö inom och mellan gräsmarker samt den ostörda försommar- period som slåttern skapade.