En viktig skillnad mellan kusten och de stora insjöarna är att kusten har en naturlig vattenföring. Vågor och is påverkar zonen närmast vattnet på flera sätt.
Som tidigare nämnts hålls träd och buskar tillbaka i en mer eller mindre bred zon mot vattnet. Isen skadar då och då träden närmast innanför den öppna zonen, vilket skapar en bård av tåliga träd med exempelvis al, Salix (kan skjuta nya stubbskott) eller tall (tålig mot stamskador). Genom störningarna skapas och underhålls i denna bård en kontinuerlig tillgång på död ved. Vissa vedsubstrat är mycket specifika för kusten, t.ex. barkflängda alstammar som skadats av is, ett substrat som gynnar bl.a. alpraktbaggen.
Strandnära skogar längs norrlandskusten, t.ex. kring älvarnas mynningar och i albårderna på landhöjningsstränderna, är naturligt nog särskilt utsatta för isskador. Dessa kan verka på olika sätt, t.ex. genom fastfrysning vid högvatten eller genom stötskador från stora tunga isflak som transporteras längs älvarna. Buskar som frusit fast i isen kan ryckas upp eller slitas av då vattennivåerna stiger på våren.
Sverige saknar i stort sett tidvatten men vattenståndet kan ändå variera mer än en meter, beroende på vindar och lufttryck. Snabba fluktuationer är särskilt vanliga i Östersjön. I synnerhet i norra Sverige har också snösmältningen betydelse för vattenståndet kring älvmynningarna. Vattenståndsvariationerna märks mest i flacka kusttrakter, där strandnära områden regelbundet översvämmas. Översvämningarna bidrar till att fördröja successioner från lövskog till granskog, eftersom granen hämmas av översvämning. På havsstrandängar, en biotop som i sig gynnas av återkommande översvämningar, kan salthaltigt vatten bli stående i sänkor och bilda i s.k. saltskonor (eller saltfrätor) där endast mycket salttåliga växter klarar sig.
Ansamlingen av lösa växtdelar, tång, trädstammar och allsköns skräp vid högvattenlinjen, den s.k. driftvallen, ger en speciell miljö för bl.a. svampar och insekter. Zonen med salthaltig jord har en unik markfauna med bl.a. ett antal specifika jordlöpare och kortvingar.
Markanvändningshistoria
Människan har varit närvarande i skärgårdarna ända sedan öarna steg ur havet. Vattenvägarna var under mycket lång tid de främsta färdlederna och skärgårdar som idag uppfattas som otillgängliga var förr betydligt lättare att färdas i än det vägfattiga inlandet. I vissa avseenden skiljer sig markutnyttjandet i skärgården från det i inlandet.
Eftersom havet erbjudit ett kompletterande näringsfång har skärgårdsjord- bruken kunnat vara mindre än gårdar utan havskontakt. Skärgårdsbönderna behövde själva inte producera allt livsmedel eftersom fångad fisk kunde säljas och möjliggöra köp av andra livsmedel. På vissa skärgårdsöar användes exempelvis inte kreatursgödseln på vanligt sätt för spannmålsproduktion, utan för höproduktion eftersom det var lättare att köpa och frakta spannmål än hö.
De små gårdarna har å andra sidan krävt att all tillgänglig mark tagits i anspråk. Sammantaget innebär det att människans areella utnyttjande av landskapet i kuster och skärgårdar varit mer omfattande än på de flesta andra håll.
Människorna i skärgården påverkade öarnas skogar hårt, genom exempelvis vedhuggning och skogsbete. I vissa fall tycks öarna varit mycket kala, medan andra öar har haft en träd- eller till och med beståndskontinuitet. Under andra världs- kriget bedrevs kolning på många öar och då gjordes kraftiga avverkningar, särskilt i innerskärgården och på de gamla, igenvuxna ängsmarkerna. Många öar har å andra sidan haft tämligen orörd skog under 1900-talet, sedan jordbrukets utnytt- jande minskat. Delvis beror det på att öarna varit svårtillgänga men ytterligare en bidragande orsak är säkert att öarna tidigare varit så avskogade att det är först nu som de börjar bära avverkningsmogen skog.
Biotopbeskrivningar
Det finns ingen absolut sanning för vad som är kustspecifika biotoper eller inte. Vi har i denna rapport valt att dela in de beskrivna biotoperna i tre huvudgrupper enligt tabellen nedan. Biotoper som är unika för kust och skärgård, starkt
präglade av närheten till kusten eller som har tydligt avvikande karaktär vid
kusten jämfört med inlandet har givits mer noggranna beskrivningar, artuppgifter och är vanligen avbildade med ett eller flera foton. För alla kustspecifika biotoper finns dessutom en liten tabell med hänvisning till motsvarande eller liknande typer i andra indelningssystem (Natura 2000, Vegetationstyper i Norden, Kustbiotoper i
Norden samt Sydsvenska lövskogar). Observera att graden av överensstämmelse
mellan dessa indelningssystem varierar och att uppgifterna ska ses som en fingervisning.
Biotoper som är allmänt förekommande vid kusten men inte skiljer sig från motsvarande miljöer i inlandet har antingen utelämnats (t.ex. alvarmarker) eller är mer summariskt beskrivna än övriga biotoper. Vanligen saknar dessa regional indelning, artuppgifter, värdekriterier och biotopfoton.
Om naturtyperna är kustspecifika eller ej framgår dessutom dels i den löpande texten för varje biotop och dels i tabellen på nästa sida där de kustspecifika biotoperna fetmarkerats samt försetts med symbolen Ź.
Öppna biotoper, ej hävdbetingade
Ź Öppna kustklippor sid 36
Vegetationsfattiga berg-, klipp-, eller
klapperstensstränder Ź Storblockiga stränder kala kustklippor och skär sid 38 Ź Erosionsbranter i berg sid 41 Klintkust i berg, morän eller
moränlera Ź Erosionsbranter i lösmaterial sid 43
Ź Öppna sanddyner sid 45
Ź Öppen strand på sand eller grus sid 49 Öppna eller buskbeväxta
torra strandbiotoper
Ź Strandbuskmarker sid 54
Ź Successionskärr vid landhöjningskust sid 57
Ź Hällkar sid 61
Kustnära myrar och fuktängar
Övriga myrbiotoper sid 63
Hävdbetingade biotoper
Ź Havsstrandäng sid 65
Öppen eller buskbeväxt
betes- eller slåttermark Torr-frisk slåtter- eller betesmark sid 72 Trädbärande hagmarker sid 76
Skogsbetesmark sid 80
Trädbärande betes- och slåttermarker
Trädbärande slåttermark (Löväng) sid 82
Skogsbiotoper
Ź Sand- och åstallskog sid 84
På sand
Ź Lövdominerad sandskog sid 89 Ź Talldominerad hällmarksskog sid 93 På hällmark eller liknande
Ź Ekdominerad hällmarksskog sid 98 Ź Brantskog dominerad av barr- och triviallövträd
(Brantblandskog) sid 102
Ź Brantskog dominerad av asp sid 106 I bergbranter och
blockmarker
Ź Brantskog dominerad av ädellövträd sid 109
Strandskogar Ź Strandalskog sid 113
Ź Lövsumpskog sid 118
Ź Deltaskog och svämskog sid 122 Sumpskogar
Barrsumpskog sid 127
Ź Kustnära björk- och rönnskog sid 129 Ź Kustnära björkskog på torv sid 133
Ź Avenbokskog sid 136
Bokdominerad skog sid 138
Ek-bok-björkskog sid 139
Ekskog av ristyp sid 140
Ź Ek-/hasseldominerad lund sid 141
Ź Blandädellövlund sid 145
Ź Gråalraviner sid 147
Ź Kustgranskog sid 148
Annan grandominerad skog sid 152 Annan talldominerad skog sid 154 Övriga skogsbiotoper