Biotopgruppen innefattar skogskärr, öppen mosse, blandmyr och öppet kärr. Öppna myrbiotoper saknar sluten träd- eller buskvegetation till följd av hög mark- fuktighet, ofta i kombination med näringsfattiga förhållanden. Ett visst inslag av buskar och lågväxta träd finns oftast och om inslaget är tillräckligt stort kan våt- marken kallas skogskärr. Skogskärren har alltså ett visst träd- eller buskskikt men inte så tätt som sumpskogens. Markblötan i myrarna gör att organiskt material inte bryts ner fullständigt utan bildar lager av torv av olika slag. Myrar brukar indelas i två huvudtyper med utgångspunkt från hur de får sitt vatten. Mossar har så tjocka torvlager att ytan förlorat kontakten med mark- och grundvatten. De bevattnas därför främst av nederbörden. Kärr bevattnas även av grund-, yt- eller sjövatten. Kärren har därför högre halt av näringsämnen i vattnet. Blandmyrar har inslag av både mosse och kärr. Kärr med högt pH-värde brukar betecknas rikkärr.
Olika typer beskrivs i bl.a. NMR (1994) och i Naturvårdsverkets myrskydds- plan (Naturvårdsverket 1994). Kustnära myrar av dessa typer skiljer sig inte nämnvärt från dem i inlandet.
Ekologiska processer och påverkan
Olika processer i myrarnas ekologi skildras bl.a. i Sjörs (1971).
Särskilt i södra och mellersta Sverige har myrar historiskt nyttjats till slåtter och bete, både i inlandet och vid kusten. På flera håll, t.ex. längs kusten i Nord- uppland, var slåttermyrarna så viktiga att de var byns samfällda egendom långt in på 1900-talet. I regel var det de näringsrikare kärren som slogs men, särskilt i Norrland, även magra mossar och blandmyrar. Successionen efter sådan upphörd hävd har av forskare uppmärksammats relativt lite jämfört med annan myrekologi. Klart är att en igenväxning med buskar pågår i många myrar men det är svårt att avgöra om den beror på upphörd hävd, ökat nedfall av luftburet kväve eller har andra orsaker.
En stor andel av myrarna, fr.a. i södra och mellersta Sverige, är påverkade av markavvattning, reglering av sjöar och vattendrag etc. En mindre del av denna påverkan är av gammalt dato, från bergsbruk och flottning, medan den mest omfattande markavvattningen förekom under 1900-talets andra hälft. Dränering påverkar myrarna på flera sätt. Först genom upptorkning och igenväxning, senare genom återförsumpning när torven börjar brytas ner så att markytan sjunker närmare grundvattennivån och när dikena förlorar effekt.
Naturvärden
Myrarnas naturvärden har behandlats i en särskild myrskyddsplan (Naturvårdsverket 1994).
Ett stort antal arter förekommer enbart i våtmarker och därtill ofta bara i vissa typer av våtmarker. Ett exempel är mollusker, vars viktigaste landmiljö utgörs av rikkärr, en arealmässigt mycket begränsad naturtyp. Även om många av våt- markens arter är tämligen vanliga i Sverige, är de oftast ovanliga i ett europeiskt
perspektiv. Exempelvis är arter som kallgräs och storsileshår rödlistade i många Europeiska länder
Våtmarker kan i många avseenden betraktas som en övergång (ekoton) mellan land och vatten. För många våtmarkstyper gäller det i bokstavlig mening, t.ex. strandnära våtmarker, myrkanter, laggkärr och surdråg. Även i själva våtmarken finns mängder av ekotoner i liten skala, t.ex. runt och på socklar, trädbaser, stenar och tuvor samt runt höljor och vattensamlingar. Dessa mikrobiotoper samlar arter både från land- och vattenmiljöer, speciellt bland evertebraterna.
Runt öppna våtmarker finns också ekotoner mellan skog och öppen mark. De utgör tillsammans med strandbryn våra äldsta brynmiljöer. Brynen är förmodligen en ursprunglig miljö för många arter som senare kunnat kolonisera andra hävdade biotoper i jordbrukslandskapet. Ett exempel är ved- eller trädlevande kryptogamer som kräver god ljustillgång. Flera kärlväxter är ljuskrävande men samtidigt betes- känsliga och förekommer därför främst i bryn.
Ekotonaspekten är beroende av att såväl våtmarkens struktur som hydrologi hålls intakt. Den hotas därför av såväl skogsbruk som hydrologiska förändringar. Ett särskilt stort problem är reglering av sjöar och vattendrag, som starkt påverkar de ursprungliga översvämningszonerna. Vattenreglering har fått som effekt att sådana växelfuktiga ekotoner reducerats kraftigt.
Hävdade myrar är, precis som annan hävdad mark, beroende av fortsatt eller återupptagen skötsel för att naturvärdena skall bestå.
Åtgärdsbehov
Med tanke på myrbiotopernas höga naturvärden och med vetskap om hur mycket som redan försvunnit av dessa biotoper genom markavvattning och regleringar, finns det starka skäl för att idag förhindra markavvattning (inklusive dikesrensning och skyddsdikning) i odränerade objekt eller objekt som funktionellt sett har intakt hydrologi.
Vissa särskilt artrika och hotade myrbiotoper bör restaureras. Det gäller bl.a. rikkärr. Restaurering kan exempelvis göras i samband med att vattendomar omprövas. Det gäller både regleringar av vattendrag och större dikningsföretag.
Även om markavvattning inte är tillåten i syd- och mellansverige, sker i praktiken en avsevärd avvattning i samband med dikesrensning. Regelverket runt rensning, skyddsdikning och markavvattning är tämligen tydligt formulerat för att skydda våtmarker, men tillämpas inte alltid konsekvent. För att klargöra detta behövs därför en särskild informationssatsning. Det behöver också utarbetas metoder som tillåter underhåll av vissa dikessystem utan att intilliggande värdefulla våtmarker påverkas negativt. Sådana metoder kan innefatta exempelvis kulverte- ring genom känsliga områden.
Ź HAVSSTRANDÄNG
Natura 2000 Veg.typ. i Norden Kustbiotop. i Norden Sydsv. lövskogar 1310, 1330, 1630 422, 424, 425, 4231, 4233, 4252, 4253 7835, 7845, 7855, 78614, 78615, 78616, 78718, 78721, 78x4 - Allmän beskrivning
Havsstrandängar finns i flacka kustavsnitt som är tillräckligt skyddade för att marken skall bli vegetationstäckt. Havsstrandängen finns inom den zon som regelbundet översvämmas av havsvatten, och där vegetationen hålls låg genom regelbunden slåtter eller bete eller naturlig nötning genom vågor och is. Längs flacka kuster vid Öresund och på västkusten förekommer s.k. marskland. Det är en naturligt öppen strandängstyp med blöta och lösa sediment som bildas genom att fint material avsätts i skyddade lägen i områden utan landhöjning. Alla typer av strandängar har vanligen hävdats, och flertalet havsstrandängar växer igen då hävden upphör.
Vegetationen skiljer mellan hävdade och naturligt öppna typer, men varierar också med jordmån och salthalt. I Bottenviken är inslaget av salttåliga växter mycket lågt. Längs fuktighetsgradienten från vattnet och uppåt urskiljer man vegetationszonerna vattenstrand, nedre landstrand, övre landstrand och strandnära område. Inom varje zon utbildas karaktäristiska vegetationstyper. På västkusten, med högre salthalt, domineras vattenstranden ofta av styv glasört medan bladvass, havssäv och blåsäv är vanligare i Östersjön. Västkusttypens nedre landstrand domineras av revigt saltgräs – östersjötypen av krypven och agnsäv.
Betad havsstrandäng med zonerad vegetation och saltskonor (nedre högra hörnet). Ledskär, Lövstabukten, Uppsala län. Foto: Bergslagsbild AB. Upphovsrätt: Upplandsstiftelsen/Länsstyrelsen Uppsala län.
Havsstrandängar har behandlats utförligt i en volym i serien ”skötsel av naturtyper” (Johansson m.fl. 1986).
Biotopen saknar motsvarighet i inlandet.
Ekologiska processer och påverkan
Biotopen präglas vanligen av bete (eller annan hävd), påverkan av salt, vågor, is och vind, över- svämningar samt den ovan nämnda fuktighets- gradienten från vattnet och inåt stranden. För flertalet objekt är hävden är den avgörande faktorn som gör att strandängsvegetationen kan breda ut sig dels längre upp från vattnet, dels i sådana lägen där strandängen annars skulle växa igen. I landhöjningsområden hindrar hävden skogens vandring ut mot vattnet och strand- ängarna (särskilt landstrandvegetationen) blir därför med tiden allt bredare.
Generellt har havsstrandängarnas jordmån låg vattengenomsläpplighet vilket skapar en fukt- ängsvegetation. I sänkor i havsstrandängen kan saltvatten bli stående vilket orsakar saltackumu- lering som dödar grässvålen. Sådana s.k. salt- skonor eller saltfrätor domineras i stället av
Fuktig betad havsstrandäng som utåt övergår i marskland. Skillnaden i vegetation mellan den betade och obetade delen framgår tydligt. Tjolöholm, Kungsbackafjorden, Hallands län. Foto: Patrik Leonardsson/N - Naturfotograferna.
Saltskona (saltfräta) på havsstrandäng vid västkusten. Hallands län.
särskilt salttåliga växter. Kreaturstramp bidrar till att saltskonor bildas. Om betet upphör växer flertalet havsstrandängar igen. Successionen efter upphörd hävd är mer eller mindre märkbar beroende på hur lång tid som förflutit sedan marken senast hävdats. Havsstrandängen förlorar mycket av sin karaktär redan efter fem till tio år efter upphört bete. Successionen består dels av förskjut- ningar av vegetationszonerna ut mot vattenlinjen, dels av en allmän igenväxning med högväxt vegetation. Igenväxningen inleds ofta med vass samt högväxta gräs och örter, och på landstrandens övre delar ansamlas stora mängder gräsförna. Åtminstone de övre delarna förbuskas och övergår så småningom vanligen till skog.
Naturligt betestryck av gäss kan många gånger vara påtagligt på blöta, lösa jordar där boskap sällan betar, men kreatursbete behövs i regel för att skapa den öppna biotop som attraherar gässen.
I flacka områden som är tillräckligt skyddade för att bli vegetationstäckta, men som samtidigt nöts av kraftiga isskjutningar vintertid, kan naturligt öppna strand- ängar förekomma. Ibland kan is frysa fast i vegetationen och slita loss stora flak vid högre vattenstånd.
Historiskt har många havsstrandängar varit slåttermark, medan eventuell hävd idag nästan uteslutande sker genom bete. Hur denna förändring i hävden har påverkat strandängens naturvärden är dåligt känt. En tydlig förändring sedan ängsepoken är att många havsstrandängar fått en bård med vass i vattnet, utanför den zon som betas. En annan viktig skillnad, exempelvis för växtätande insekter samt nektar- och pollensamlare, är att den tidigare ostörda försommarperioden numera saknas pga. betet.
Även på havsstrandängar som förblir öppna även efter upphörd hävd förändras ofta sammansättningen av arter hos växter, insekter och fåglar när vegetationen av örter och gräs blir högre och tätare. Även om successionen till synes går långsamt kan påverkan på fr.a. hävdberoende arter vara mycket kraftig. Exempelvis minskar antalet häckande vadare normalt mycket snabbt vid upphörd hävd, även på
havsstrandängar som förblir naturligt öppna.
På strandängar i norra och mellersta Östersjön är landhöjningen en viktig faktor som på flacka stränder danar åtskilliga meter ny mark varje årtionde. I sådana områden sker en kontinuerlig upptorkning av strandängens högre delar och dessa omvandlas successivt – om de hävdas – till betesmark av torr-frisk typ. I landsänk- ningsområden i södra Sverige motverkas vegetationszoneringen av ett hak ovanför den vegetationsfattiga sandstranden.
Vid flacka kuster utan landhöjning kan s.k. marskland bildas på skyddade strandavsnitt utanför strandängens fasta delar. Det lösa översta markskiktet består av organiska eller oorganiska sediment som avsätts vid högvatten men som kontinuerligt rörs om av vågor och översvämningar. Sådan påverkan är kraftigast i områden med en landsänkning som håller jämna steg med sedimentationen. Slammet saknar normalt vegetation pga. att det omfördelas genom vågornas påverkan, men kan ibland bindas av salttålig vegetation och så småningom byggas upp till torrare mark. Sådana lager av s.k. marsktorv består av blandningar av sand, lerslam, växtdelar och annat organiskt finmaterial. Även marskland förblir ofta
öppet även efter upphörd hävd, genom markblöta, avsättning av sediment samt störning (vågor, is vind) av markskiktet.
Deponering av tång och annat driftmaterial är en typisk påverkan på flacka havsstrandängar. Driftvallarna flyttas ofta runt vid översvämningar men ansamlas så småningom vid högvattenlinjen.
Regionala skillnader
Skillnader beroende på salthalt har berörts ovan. De största hävdade strand- ängarna finns längs de flacka strandområdena i Östersjön, inklusive Öland och Gotland. Stora hävdade strandängsområden finns även på syd- och sydvästkusten, även om många betade havsstränder här saknar strandängszonering genom att landsänkningen bildar ett hak. Flera karaktäristiska strandängsväxter har sin nordgräns i norra Roslagen. Bottenvikens strandängar har ett intressant inslag av ishavsväxter.
Marskland och liknande gyttjiga, naturligt öppna, strandängar finns främst vid sydkusten, t.ex. i Öresund, och lokalt i skyddade lägen längs västkusten (exempel- vis i Hallands och Bohusläns kilvikar). Betydligt större områden av denna typ finns annars vid Vadehavet, d.v.s. längs södra Jyllands, nordvästra Tysklands och Neder- ländernas kuster.
Naturligt öppna strandängar på fastare mark finns längs mycket exponerade kustavsnitt med tunna jordlager, t.ex. på västkusten, Öland och Gotland. Smalare strandängsremsor kan även hållas naturligt öppna från Norduppland och vidare längs Norrlandskusten där isskjutningen är kraftig. Strandängar vid Östersjöns landhöjningskuster växer annars vanligen snabbt igen efter upphörd hävd.
Naturvärden och arter
x Kortbetad exponerad, fuktig och salt mark med tämligen hög diversitet i fältskiktet. Tidvis översvämmad mark som ofta har trampskador från betesdjuren.
Marklevande insekter: kortvingarna Bledius diota, B. tricornis, *B.
furcatus, jordlöparna Bembidion minimum och Dyschirius chalceus.
Växtätande insekter: vivlarna Smicornyx reichi (på Arun på ostkusten) och *Trichosiroculus thalhammeri (på gulkämpar på västkusten), jungfrulinpraktmal, sältingblomvecklare, havssältingsmåstävmal, gulkämpesmåstävmal, motfläckdystermal (på Potentilla).
Kärlväxter: *dvärglåsbräken, *saltstarr, *marrisp, *smal käringtand, liten kärrmaskros.
Mossor: *lutande strandtuss (på västkusten), *trubblansmossa (på kalkrik, lerig strandäng vid ostkusten).
Svampar: kärrjordtunga. Hot: upphört bete.
x Saltbemängd, vegetationsfattig mark i saltskonor.
Marklevande insekter: kortvingarna Bledius diota, B. tricornis, *B.
Kärlväxter: *saltmålla (i strandängens grässvål som gränsar mot skonan). Hot: som ovan.
x Lös, gyttjig, blöt mark (marskland eller blöt havsstrandäng), tidvis under salt- eller brackvatten, med ojämn vegetationstäckning.
Marklevande insekter: jordlöparna *Agonum marginatum och Dyschirius
chalceus, kortvingarna Bledius diota, B. tricornis och *B. furcatus.
Kärlväxter: ävjepilört, nordslamkrypa (båda främst runt Bottenviken), *ishavshästsvans.
Hot: oljeutsläpp och liknande. I vissa havsvikar kan kvävenivåerna bli tämligen höga, främst genom näringsläckage från jordbruket. Detta torde påverka även havsstrandängarna.
x Tidvis översvämmad fastare mark (naturligt öppen) med varierad vegetation av exempelvis rödsvingel, salttåg eller norrlandsstarr. Kärlväxter: *strandstarr, *strandviva, *marrisp.
Växtätande insekter: sältingblomvecklare, havssältingsmåstävmal, gulkämpesmåstävmal, motfläckdystermal (på Potentilla).
Hot: oljeutsläpp och liknande.
x Driftvallar på blöt eller torrare strandäng. Vid Västerhavet och Östersjön främst med tång, vid Bottenviken med strandvegetation och sjösäv. Marklevande insekter: Jordlöparen Pogonus luridipennis.
Kärlväxter: *dansk iris.
Hot: oljeutsläpp och liknande. x Biotopen som helhet.
Vertebrater: *skärfläcka, *sydlig kärrsnäppa, *rödspov, *småtärna, *skedand, *årta, *stjärtand, *sydlig gulärla. Betad strandäng är en viktig rastbiotop för bl.a. svanar, gäss, änder, vadare och måsfåglar.
Hot: upphörd hävd. Upphörd slåtter eller för lågt betestryck i vattenlinjen som orsakar att vass breder ut sig är ett hot mot rastande och häckande vadare. Längs vissa kustavsnitt är ilandflutet skräp ett problem.
Åtgärdsbehov
Hävdade havsstrandängar är uppmärksammade i Naturvårdsverkets ängs- och hagmarksinventering och även väl representerade i miljöersättningsprogrammet. I många fall är dock objekten små och det är angeläget att restaurera och återuppta hävd även i andra värdefulla eller strategiskt belägna objekt. Arealen hävdad havs- strandäng behöver allmänt öka kraftigt genom restaurering för ett långsiktigt bevarande av ett stort antal hävdgynnade arter. Resultaten av restaurering och återupptagen hävd av havsstrandängar är mycket goda. Antalet hävdgynnade och lättspridda växter och insekter ökar vanligen snabbt efter sådana åtgärder. Detsamma gäller antalet häckande vadare och rastande fåglar generellt.
Vidmakthållen hävd är högprioriterat på välhävdade strandängar. Slåtter eller annan mekanisk bekämpning av den vass som växer utanför den betade zonen behöver återupptas i många av de mest värdefulla objekten.
Liksom för andra f.d. slåttermarker bör man om möjligt tillämpa, samt utvärdera effekten av ett sent betespåsläpp på någon del av strandängen för att gynna reproduktionen av växter och växtätande insekter, samt för att minska trampskadorna på markhäckande fåglars bon. Det finns exempelvis från Gotland, indikationer på att hårt försommarbete missgynnar strandängsfåglar genom betes-
Marskland som uppåt land övergår i en gyttjig, delvis ohävdad, strandäng. Även utan hävd kan vissa blöta strandängar förbli öppna genom vattnets och isens inverkan, även om vege- tationen och artsammansättningen blir annorlunda än vid bete. För att gynna hävdberoende strandängsflora och öka antalet häckande vadare behöver dock strandängen betas. Fiskebäckskil, Bohuslän, Västra Götalands län. Foto: Tommy Lennartsson.
djurens tramp. Vid en utvärdering av sent betespåsläpp måste man ställa detta i relation till risken att betesdjuren inte hinner beta av området tillräckligt väl innan vintern, vilket riskerar missgynna exempelvis häckande vadare under kommande säsonger. Kontroll av avbetning i strandängar bör göras på våren, eftersom förna och kvarstående vegetation i viss utsträckning förs bort av vatten under vintern. Slåtter bör också prövas i vissa objekt för att möjliggöra en utvärdering av olika hävdregimers påverkan på strandängarnas naturvärden. Det är t.ex. känt att slåtter gynnar vissa häckande vadare som exempelvis rödspov och brushane.
Havsstrandängar hotas på flera håll av vindkraftverk, utfyllnad för vägdragning etc. I områden där detta förekommer, behövs en inventering och naturvärdesbe- dömning av strandängar och andra strandbiotoper, för att användas som planerings- underlag.
Nedskräpning, i form av ilandflutet avfall och diverse bråte är lokalt av stor omfattning, exempelvis längs västkusten och västra Skånes kust. I avvaktan på internationella åtgärder för att minska nedskräpningens omfattning, behöver iland- flutet skräp omhändertas i vissa områden – åtminstone i reservat och national- parker. Städning av havsstrandängar bör helst ske i februari till mars för att minimera störningen på fågellivet.
Värdekriterier
Storlek (både bredd och längd är viktiga), välutvecklade vegetationszoner, salt- skonor, vattensamlingar, störda partier utan (eller med gles) vegetation, vatten- strand utan vass, bäckutflöden samt hävdkontinuitet.