Natura 2000 Veg.typ. i Norden Kustbiotop. i Norden
Sydsv. lövskogar
8220, 8230 5211, 711, 713 - 3
Här urskiljs tre typer av brantskog: blandskog med huvudsakligen barr- och trivial- lövträd, aspdominerad (sid 106) samt ädellövdominerad (sid 109). Typerna går i hög grad i varandra, särskilt i Upplands, Södermanlands och Östergötlands skärgårdar samt på västkusten. Beroende på om ädellövträdsinslag förekommer eller ej, är naturvärdena dock så pass olika att en uppdelning kan motiveras. Till brantskog räknas både skog på krönet, i själva branten och i rasmarkerna nedanför. Brantskogen övergår uppåt vanligen utan skarp gräns i skog av hällmarkstyp.
Allmän beskrivning
Gles skog i branter, block- marker och i viss mån ras- branter (Höga kusten) av varierande
sammansättning.
Barrträden dominerar men det finns normalt ett stort lövinslag, av asp, björk, rönn och ibland
ädellövträd. Ofta är det motiverat att tala om brantblandskog. Träden växer i skrevor och fickor med djupare jordlager och skogen blir därför påtagligt luckig och ofta gles, inte sällan med mindre än 30 % krontäckning.
Väderstrecket är av stor betydelse och syd- och öst- vända branter kan vara av s.k. sydväxtkaraktär, med sydliga inslag i artsamman- sättningen. Sådana före- kommer främst vid Höga kusten. Berggrunden och jordmånen i de mer artrika brantbergen är basisk, ofta
Örtrika partier i brantskog dominerad av barrträd. Barstaön, Höga kusten, Västernorrlands län. Foto: Kristoffer Stighäll.
kalkhaltig och luftfuktigheten är vanligen hög. Branterna som behandlas här är kustnära, även om de inte behöver stupa direkt i vattnet.
Gles brantblandskog i kust- och skärgårdsmiljöer skiljer sig från inlandsbestånd genom bl.a.:
x Högre luftfuktighet, dagg och dimma från havet.
x Ofta intensiv solexponering ända ner till brantens nedersta delar. x Särskilt tydlig sydväxtkaraktär, orsakad av solexponeringen och havets
utjämnande effekt på temperaturen. x Kraftig vindpåverkan
Ekologiska processer och påverkan
Gles brantblandskog präglas av vindpåverkan, torka, stor variation i jordtäckets tjocklek, vertikala eller starkt sluttande växtplatser samt extrema exponerings- förhållanden, beroende på brantens väderstreck. I vissa branter med ”spröda” bergarter, t.ex. Höga kustens doleritberg, kan ras vara en påtaglig faktor. De olika störningarna skapar en kontinuerlig tillgång på död ved av flera slag men ofta av rätt klena dimensioner. Brantskogens arter utnyttjar vanligen även substrat i hällmarksskog omedelbart ovanför branten och i vissa fall skog i blockmarken nedanför. Dessa förstärkningszoner är viktiga för att åstadkomma tillräcklig mängd substrat, grövre dimensioner etc., för att långsiktigt tillgodose många av
brantskogsarternas krav på livsmiljön.
Brantskogar är naturligt lövbärande, oftast solvarma miljöer, som ofta har längre lövträdskontinuitet än successionsskogar och många hagmarksskogar. Lövskogar i branter är ofta relativt stabila miljöer särskilt där ras, markrörelser eller vindförhållandena missgynnar gran. Även om trädens dimensioner är små och substratmängderna är låga, är brantskogarna genom sin kontinuitet ofta mycket artrika. Kontinuiteten förstärks av att brantskogarna i stor utsträckning undgått skogsbruk, plockhuggning och bete. Till artrikedomen bidrar också en mycket småskalig biotopvariation.
Regionala skillnader
Brantblandskogen finns där någorlunda höga, renspolade bergområden når kusten. I områden med lägre hällmarker övergår hällmarksskogen mer eller mindre direkt i havet.
Norrlandskusten
Som nämnts förekommer brantblandskogen främst vid Höga kusten. Den tillhör de artrikaste biotoperna på dessa breddgrader, med en större andel sydliga inslag än någon annan naturtyp i regionen. I denna miljö växer ett varierande antal ädellöv- träd, som lönn, lind och hassel, i blandskogen. I särskilt artrika branter är vegeta- tionen därför ibland lundartad. Kryptogamfloran är bristfälligt känd men bl.a. finns i ett av regionens brantberg en utpostlokal för jättelav.
Ostkusten
Även i denna region, från Stockholms skärgård och söderut, finns både syd- och nordväxtberg men branterna är lägre, klimatet mildare och skillnaderna i växtlighet mellan syd- och nordväxtberg är därför inte lika dramatiska som vid Höga kusten. Inslaget av ädellöv ökar söderut och biotopen övergår därmed alltmer i brantskog
dominerad av ädellövträd. Sydkusten
Blekingekustens bergområden är oftast så låga att hällmarkerna når kusten utan några uttalade brantbiotoper. Där branter finns växer nästan alltid, liksom i Skåne,
brantskog dominerad av ädellövträd. Västkusten
Brantblandskog är vanlig i denna region genom den storkuperade terrängen. Flertalet har ett högt ädellövinslag. Skogklädda branter når dock inte särskilt långt ut i kustbandet, utan är vanligast innanför kusten.
Naturvärden och arter
x Död ved av olika träd och buskar, i varma lägen, främst i form av döda eller försvagade kvarsittande grenar, toppar, stamdelar och rotben. Se även hällmarkstallskog (sid 93).
Vedinsekter: sälggetingbock, prydnadsbock, svartbrun brunbagge, *gulröd smalhalsbock. Om lämpliga tallsubstrat förekommer finns ofta hällmarkstallskogens arter.
Vedsvampar: vintertagging.
Hot: uppväxande skuggande skog nedanför lägre branter som inte stupar direkt i vattnet. Vedplockning i branter och hyllor som ofta besöks av friluftslivet.
x Örtrika, torra klippängsfragment på hyllor och i skrevor, ofta med mullrik varm jord.
Växtätande insekter: *apollofjäril, *fetörtsblåvinge, *blekgult lavfly, *kungsmyntefjädermott.
Kärlväxter: idegran, bergviol. Vertebrater: *sandödla, *hasselsnok. Hot: inga kända.
x Olika typer av klippväggar, med en stor variation i exponering, bergart, fuktighet etc.
Mollusker: smalgrynsnäcka, *tandpuppsnäcka, *ribbcylindersnäcka. Mossor: fågelfotsmossa (varma klippväggar på västkusten), kustgrimmia (dito upp till Uppland).
Lavar: *kustskinnlav (exponerade översilade silikatklippor), *stiftbroklav (kustnära nordbranter). *jättelav (en utpostlokal vid Höga kusten). Hot: klättring kan lokalt vara ett hot mot t.ex. häckande rovfåglar (se nedan).
x Lundvegetation, ofta i smärre fragment med ädellövträd.
Kärlväxter: tandrot, underviol, vårärt, myskmåra, myskmadra, lundarv, lövbinda, smånunneört, skogsknipprot, hässleklocka, lundelm, olvon (samtliga utgör sydliga arter i Norrlandskustens sydväxtberg). Lavar: lunglav.
x Biotopen som helhet.
Vertebrater: gråspett, *berguv, *pilgrimsfalk.
Åtgärdsbehov
Brantskog är en relativt stabil biotop som genom topografin sällan påverkas kraftigt av markanvändning. Däremot kan skogsmarken omedelbart ovanför branten påverkas av skogsbruk och fritidseldning vilket på flera håll har orsakat allvarliga kontinuitetsbrott i flödet av död ved. På de lågproduktiva hällarna är substratmängderna låga vilket gör dem känsliga även för måttlig plockhuggning. På samma sätt kan skogsbruk i skogen nedanför branten påverka brantskogen negativ. En uppväxande planterad barrskog kan exempelvis skugga delar brant- skogen och försämra levnadsvillkoren för exempelvis vedlevande insekter beroende av solbelyst död ved. Det är därför nödvändigt att se brantskog och omgivande skog som en helhet i naturvårdsarbetet. Kända lokaler med värdefull brantskog bör ses över med avseende på eventuellt säkerställande av förstärknings- skog, såväl ovanför som nedanför branterna. Vid säkerställandearbete kan
dessutom ”naturvårdshuggning” av eventuell planterad skog nedanför branten behöva utföras för att återskapa mer naturskogsliknande strukturer/förhållanden.
Även klättring och annat friluftsliv bör ses över i dessa objekt och vid behov kanaliseras.
Värdekriterier
Senväxta eller grövre träd, stort lövinslag, inslag av ädellöv och hassel, solexpone- rade högstubbar och torrträd. Lodytor, sipperytor, helst på basiska/kalkrika berg- väggar, mossblock och grova block, rik förekomst av örtrika hyllor och skrevor. Boplatser för berguv och pilgrimsfalk eller risbon av andra rovfåglar. Förekomst av närbelägen skog med naturskogskvaliteter.