Trädbärande hagmark utgörs oftast av betad inägomark med enstaka eller glest stående träd, vanligen lövträd. Genom att träden står glest och exponerat får de typisk hagmarksform med bred, lågt ansatt krona, grova grenar och grov, kort stam. De flesta lövträd kan utveckla denna form och det gäller även lågväxta arter som apel, hagtorn, rönn etc. Även barrträd blir mer vidkroniga i öppet läge och särskilt tallen kan ha ett karaktäristiskt hagmarksutseende. Inte sällan har lämpliga trädslag i hagmarken traditionellt hamlats för lövfoder, såväl på inägo- som på utmark.
Ofta förekommer ett visst inslag av buskar som en, hassel, slån, rosor, viden etc. De kan finnas antingen i form av gamla hagmarksbuskar, som under lång tid funnits i betesmarken, eller som resultat av en periods igenväxning. Även inslag av yngre träd kan finnas efter tidigare igenväxningsperioder. Dessa igenväxnings- buskar och -träd får ofta hagmarksform under förutsättning att de får växa upp tillräckligt öppet.
Beroende på andelen öppna partier finns större eller mindre ytor med välut- vecklad grässvål.
Biotopen finns både vid kusten och i inlandet och skiljer sig inte nämnvärt mellan de två områdena. Möjligen kan sägas att gränsen mellan trädbärande hagmark och betad skog oftare är mer flytande i skärgårdsområdena.
Olika typer behandlas i ”Handbok för inventering av ängs- och hagmarker” (Naturvårdsverket 1987), såsom ekhage, björkhage, blandlövhage och tallhage. Gränsen mot biotoperna ekdominerad hällmarksskog och skogsbetesmark kan ibland vara oskarp, men i allmänhet har hagmarkerna lägre krontäckning än skogsbetet och rikare jordmån än hällmarksekskogen.
Ekologiska processer och påverkan
De trädbärande hagmarkernas ekologi har inte behandlats samlat. Däremot finns flera lättillgängliga skrifter om hagmarksträd, exempelvis "Träd i odlingsland- skapet” (Jordbruksverket 1994), "Ekjättar" (Hultengren m.fl. 1997), ”Läderbaggen – ekologi och skötsel av livsmiljön” (Naturvårdsverket 1999), ”Hamling och lövtäkt” (Jordbruksverket och Skogsstyrelsen 2001) och ”Skötselhandbok för gårdens natur- och kulturvärden” (Jordbruksverket 1998).
Biotopgruppen som helhet präglas av bete och de speciella processer i träd- och buskskikt som är karaktäristiska för solexponerade miljöer. Betet hindrar igen- växning och påverkar grässvålen på samma sätt som i öppna betesmarker. Under träden blir grässvålen dock mindre artrik och mer eller mindre upplöst på grund av skugga och lövförna. Denna mosaik av grässvål och lövförnarik mark är viktig för biotopens artuppsättning.
De viktigaste biotopprocesserna är emellertid knutna till träd- och buskskiktet. De innefattar fr.a. uppkomsten av grovbarkiga träd och död ved av olika slag. Den döda veden kan grovt delas upp i yttre ved (döda och döende grenar, stambleckor m.m.) och inre ved (röta i stamhåligheter). Innanröta kan med tiden ge upphov till karaktäristiska hålträd där vedrester, spillning och rester av insekter m.m. bildar så kallad mulm. Mulmen är i sig livsmiljö för en hel näringsväv av specialiserade
organismer. Glest stående hagmarksträd blir inte bara grövre än i skogsmiljö utan också äldre. Mulmträd och hålträd över huvud taget bildas nästan bara av hag- marksträd som växer på bredden i stället för på höjden och där stamtillväxten under lång tid kan hålla jämna steg med innanrötan. Hålträden erbjuder därigenom ett kontinuerligt flöde av inre ved under mycket lång tid. Detta är utan tvivel en anledning till exempelvis ekens utomordentligt rika fauna av vedinsekter. Även grova grenar bidrar till detta flöde genom att de dör under lång tid. Skogsträd producerar död ved under en mycket kortare tidsperiod, i princip bara i samband med att de dör.
Den solöppna miljön blir örtrik och med ett varmt mikroklimat för mark-, träd- och vedlevande arter. I många lägen, särskilt i närheten av sjöar och vattendrag, kan miljön dessutom bli tämligen fuktig genom att fuktig luft, regn och nattdagg kan nå in till trädstammarna.
Trädbärande hagmarker har, tillsammans med lövängar, normalt en mycket lång trädkontinuitet. På många håll i södra Sverige är det antagligen dessa biotoper som står för huvuddelen av kontinuitetsbestånden. Många av de idag betade hag- markerna har ett förflutet som slåttermark och har ofta kvar gamla hamlade träd.
Om betet upphör växer biotopen igen till löv- eller blandskog. I norra Sverige blir slutstadiet oftast en barrdominerad skog medan många produktiva marker längre söderut tycks kunna förbli lövdominerade. Igenväxningsstadierna utgör ofta värdefulla lundbiotoper (se ädellövlundar, sid 145). Om gamla hagmarksträd ännu finns kvar i den igenväxande biotopen brukar emellertid listorna över naturvårds- intressanta arter domineras av hålträdsarter, vilkas livsmiljö således troligen är hävdberoende. Hur snabbt igenväxningen går beror bl.a. på markens fuktighet och produktivitet. De gamla hagmarksträden konkurreras snabbt ut i uppväxande löv- eller barrskog. I hagmarksträdens kronor dör grenarna undan för undan nedifrån i takt med att de nya träden växer upp.
Naturvärden
Betad trädbärande hagmark har en mycket välutvecklad träd- och vedlevande flora och fauna av det slag som beskrivits för ekdominerad hällmarksskog (sid 98). Särskilt vedinsekter och epifytiska lavar är mycket talrika. Till trädens och vedens höga biodiversitet bidrar bl.a. trädens grova dimensioner, diversitet av vedsubstrat, höga ålder och den solvarma miljön. Vidare har många bestånd troligen en mycket lång trädkontinuitet. Även skogsträd som asp och björk blir ofta knotigare och mer grovbarkiga i öppna lägen vilket gör att deras artuppsättning kan skilja sig från de skogsväxande trädens.
Betet skapar dessutom förutsättningar för en mycket artrik flora och fauna knuten till marken och örtvegetationen, av det slag som beskrivits för öppna
slåtter- och betesmarker (sid 65 och 72). Sammantaget gör kombinationen av
exponerade gammelträd och betad grässvål att de trädbärande betesmarkerna blir en av landets artrikaste naturtyper med ett stort antal rödlistade arter. Artrikedomen är störst i beteshagar med ädellövträd.
Biotopens allmänna struktur, med hålträd, död ved, örtrikedom och glest trädskikt, är gynnsam för flera fågelarter och fladdermöss.
Åtgärdsbehov
Gamla grova hagmarksträd hör till Sveriges artrikaste och mest hotade ”biotoper”. Sådana träd har minskat mycket kraftigt till följd av skogsbruk och upphört bete/- igenväxning under 1900-talet. Deras flora och fauna kan betraktas som den sista resten av en ytterst rik biologisk mångfald, i många avseenden med ett ursprung i bronsålderns värmetidsskogar. En stor andel av landets grova hagmarksträd står i igenväxningsmarker vilket dels innebär att träden själva skuggas ut och dör, dels att mikroklimatet troligen blir för kallt och skuggigt för delar av dess flora och fauna.
En avsevärd andel av de värdefulla träden är ännu vid liv men står i igenväxande miljöer. Att röja fram dessa träd innan det är för sent hör till de mest akuta naturvårdsåtgärderna. Restaurering av trädbärande hagmark med ädellövträd är antagligen den enskilda naturvårdsåtgärd som har störst positiv inverkan på röd- listade arter. Arter beroende av hagmarksträden är redan kraftigt tillbakaträngda till små och fragmenterade förekomster. För att bevara arterna krävs därför att flertalet
av dessa miljöers skötsel optimeras för att öka möjligheterna för de mest hotade arterna att överleva på lång sikt. Dessutom kan biotoperna behöva områdes- skyddas.
Erfarenheterna har visat att restaurering av trädbärande betesmarker alltför ofta blir schablonmässigt genomförd, så att viktiga kvaliteter röjs bort. Åtgärderna är inte sällan föranledda av alltför översiktliga åtgärdsplaner för betesmarker i miljö- ersättningsprogrammet. Förutom friställning av gamla hagmarksträd finns det överhuvudtaget få generella rekommendationer som går att tillämpa i igenväxande betesmarker med artrikt träd- och buskskikt. Betydligt större resurser behövs för rådgivning och utstämpling i fält, baserat på kunskap om olika organismgruppers krav. Igenväxande hagmarker är i många fall de sista utposterna för det gamla utmarkslandskapets arter och därför måste man, åtminstone i en övergångsfas, acceptera ett kanske otraditionellt högt inslag av träd och buskar när markerna restaureras.
Föryngringsåtgärder måste snarast sättas in för att i möjligaste mån undvika ett katastrofalt kontinuitetsbrott. Sådana åtgärder kan innefatta särskild information om framröjning av potentiella hagmarksträd samt stöd till plantering. Det bör noteras att trädbärande hagmarker bara i undantagsfall kan föryngras inom befintlig hagmark. Oftast blir beståndet alltför tätt om en ny generation träd släpps upp mellan de gamla. Detta gör att betet och grässvålen försämras, miljön blir skuggigare och de nya träden blir av högstammig skogstyp snarare än vidkronig hagmarkstyp. Det är främst i kanter och bryn som nya hagmarksträd kan utvecklas men i övrigt bör föryngringen göras strax intill hagmarken, eventuellt på åkermark.
Trädbärande hagmarker har inte fångats in särskilt väl av ängs- och hagmarks- inventeringen och om de är av igenväxande typ inte heller av senare inventeringar. En särskild uppföljande inventering är därför önskvärd. En sådan kan inriktas på att hitta alla objekt med hagmarksträd och huvuddelen av de enskilda träd som före- kommer spridda i landskapet. Det är angeläget att inte bara inventera enskilda träd utan att hänsyn också tas till deras helhetsmiljöer, för att kunna åstadkomma lämpliga skötselområden. Inventeringen bör huvudsakligen bygga på kvalitets- kriterier snarare än dimensionskriterier. I vissa län är en sådan kartläggning redan långt kommen, även om kusttrakterna hittills behandlats mindre ingående än motsvarande inlandsområden.
Gamla hagmarksträd är föremål för ett Åtgärdsprogram för särskilt skydds-