Kustnära lövskogsbeväxta raviner i lösa jordar, med gråal som dominerande trädslag. Skogstypen liknar i viss mån strandalskogarna men i det mer skyddade läget i ravinerna får träden ofta grövre dimensioner. Inslaget av död och döende ved kan vara mycket stort, ofta även i första generationens gråalsbestånd. I flera fall är underlaget tydligt kalkpåverkat och ibland förekommer källflöden eller öppningar med småkärr i anslutning till lövbestånden. I skyddade lägen och i opåverkade områden finns ofta en särpräglad och sällsynt svamp- och kärlväxtflora med sydliga inslag.
Lövskogsbeväxta raviner finns främst längs å- och älvdalar i inlandet men kustnära, gråaldominerade bestånd förekommer bl.a. vid Höga kusten. Kustnära bestånd skiljer sig inte nämnvärt från gråalraviner i inlandet.
Ekologiska processer och påverkan
Biotopen präglas av hög produktion på skuggig, fuktig, näringsrik mark, vilken skapar stora mängder död ved genom självgallring och intern beståndsdynamik. En förutsättning för biotopen är att vattendrag skär genom tillräckligt djupa, lösa jordlager.
Bäckarna har ofta ett kort lopp eftersom de avvattnar vanligen tjärnar och mynnar i havet, och är sällan mer än en meter breda – vilket innebär att själva trädridån ofta blir relativt smal. Bäckfåran är så gott som alltid skyddad från solen vilket medför att vattnet är svalt och att den terrestra biotopen därför vanligen är sval och fuktig. Det är vanligt att vattendraget periodvis torrläggs. I en del fall kan skogstypen utgöras av successionsstadier av gråal från tidigare öppen mark i uppodlade raviner.
Naturvärden
Naturvärdena är i första hand knutna till död ved (vedsvampar och vedinsekter), mark (mollusker och marksvampar) och vegetation (växtätande insekter och deras värdväxter) i lundmiljö. Artuppsättningen har ofta en sydlig prägel. Vedproduk- tionen är vanligen hög och kontinuerlig även om dimensionerna är klena. Ett viktigt vedsubstrat är rötade stammar och grenar som ligger halvt begravda i myllan.
Biotopen utgör viktiga kärnområden för lövskogsarter i skogslandskapet, särskilt där naturtypen förstärks med annan lövrik skog, t.ex. brand- och hygges- successioner. Även där biotopen förekommer i mosaik med jordbruksmark är den mycket värdefull genom de ved- och örtrika brynen.
Åtgärdsbehov
Lövskogsbeväxta raviner är vanligtvis nyckelbiotoper. Det är angeläget att dessa lämnas för fri utveckling i så stor utsträckning som möjligt och att deras potential som spridningskärnor utnyttjas genom att de förstärks med annan lövrik skog. I de fall då vattenföringen reglerats så att gran börjat vandra in behöver vattenregimen återställas och gran huggas ur.
Ź KUSTGRANSKOG
Natura 2000 Veg.typ. i Norden Kustbiotop. i Norden
Sydsv. lövskogar
9010, 9030 212 - -
Allmän beskrivning
Kustens och skärgårdens granskogar skiljer sig vanligen inte så mycket från inlandsbestånd att de behöver urskiljas som en specifik kustbiotop (se annan
grandominerad skog, sid 152). Undantaget är de exponerade, kortvuxna och
vindpinade granskogar i luckiga bestånd, med mer eller mindre hög andel död ved, som växer på öar i vissa regioner och lokalt även längs kusten. Utseendet hos dessa exponerade kustgranskogar skiljer sig ofta tydligt från vanlig granskog och
påminner snarast om höjdlägesskog och en del fjällnära skogar. I vissa fall kan stormar ha fällt ansenliga mängder träd. Biotopen kan täcka hela öar (vanligast i Västerbotten och Norrbotten) eller vara utbredd som en mer eller mindre bred zon längs kusten eller längs öarnas exponerade delar. På större öar, och i de fall
biotopen förekommer längs kusten, övergår kustgranskogen ofta gradvis inåt land i vanlig granskog som inte skiljer sig från motsvarande inlandsbiotop. Kustgran- skogarna följer ofta direkt efter albården i landhöjningssuccessionen.
Kustgranskogens hänglavsflora är ofta rikare än i många inlandsbestånd – men trots skillnader i utseende och ekologiska processer så skiljer sig naturvärdena i övrigt i kustgranskogarna längs ostkusten samt södra och mellersta norrlandskusten
Kustgranskogen följer ofta direkt efter albården i landhöjningssuccessionen. Kluntarna, Luleå skärgård, Norrbottens län. Foto: Jan Henriksson.
ofta inte nämnvärt från inlandets granskogar i motsvarande regioner. Det finns dock ett undantag, nämligen kustgranskog på öar i Bottenviken, där träden domineras av s.k. altaigran och vanlig gran. Dessa kustgranskogar har ofta en rik flora och fauna av sällsynta och krävande arter.
Altaigranen anses utgöra en egen underart (obovata). Dessa granar är smalare och dess kottar har rundade fjäll. Den är ingenstans vanlig, och numera tycks de största förekomsterna av altaigran finnas i Norrbottens skärgård där den före- kommer i bestånd tillsammans med vanlig gran. Altaigran förekommer endast i mindre antal i Norrbottens kustnära delar och rikliga förekomster finns huvud- sakligen på de mellersta och yttre öarna. I övrigt förekommer altaigranskog i ett bälte från finska gränsen och in i Norrbottens inland. I altaigranskogen finns ofta rikligt med död ved. Skogen är vanligen av ristyp och på vissa öar kan det finnas ett relativt stort inslag av tall.
Till skillnad från skog i andra delar av Norrbotten finns det i skärgården fort- farande betydande arealer kustgranskog som inte påverkats av trakthyggesbruk.
Ekologiska processer och påverkan
Kustgranskogar präglas av vind- och bryneffekter, och är ofta betydligt mer sönderblåsta än granskog i inlandet. Dessa störningar skapar stora mängder död ved, fr.a. i form av döda och döende toppar och grova grenar, högstubbar och lågor. Veden förekommer i både skuggiga och exponerade lägen. Exponerad ved är ovanligt rikligt förekommande i sönderblåsta och brynrika bestånd. Vidare präglas kustgranskog mer av solexponering, barkborreangrepp samt viss sommartorka jämfört med inlandsbestånd av gran. Den växer dessutom i ett klimat med relativt
Kustgranskog – luckig och närmast lik fjällnära granskog. Stor-Räbben, Piteå skärgård, Norrbottens län. Foto: Jan Norrman, Riksantikvarieämbetet.
kalla och blåsiga vintrar men varma höstar genom havets temperaturreglerande effekt.
I områden med kraftig landhöjning, framförallt längs Norrlandskusten söderut till norra Uppland, har kustgranskogen andra ekologiska förutsättningar jämfört med granbestånd i inlandet i samma regioner, genom att den:
x Växer på relativt nyligen svallad mark, inte på äldre moränmark med kontinuitet på platsen.
x Flyttar på sig ut på ny mark i takt med landhöjningen.
På otillgängliga öar kan bestånden av kustgranskog vara av naturskogskaraktär, medan de på andra öar påverkats kraftigt av utmarksbete, vedhuggning och kolning. I gamla skogsbetesmarker är granarna ofta tydligt spärrgreniga.
Det är inte känt vilka ekologiska faktorer som medverkar till att
kustgranskogen i Norrbottens mellersta och yttre skärgård har en så rik förekomst av rödlistade arter. Såvida inte själva förekomsten av altaigran är av betydelse för den rika faunan och floran, förefaller det troligast att det är dessa öars högre andel naturskog, längre beståndskontinuitet och högre andel död ved än i flertalet övriga svenska kustgranskogar, i kombinationen med områdets nordostliga läge, som främst påverkar artförekomsten.
Regionala skillnader
Norrlandskusten
Kustgranskogen är väl spridd från Norrbottens skärgård ned längs Norrlandskusten till Höga Kusten i Västernorrlands län. Den förekommer fläckvis i Gävleborgs län, dels i norra länsdelen runt Hornslandet, dels i söder på vissa öar utanför Gävle. Kustgranskog med bestånd av altaigran förekommer bara i Norrbottens skärgård söderut till i höjd med Piteå.
Ostkusten
Biotopen är relativt väl spridd längs norra Upplands kuster och skärgård, söderut till Singö i Uppsala län. Därutöver fläckvis i mellanskärgårdens yttre delar i Stockholms, Sörmlands och Östergötlands län.
Naturvärden och arter
x Död granved i form av lågor, högstubbar och liknande, med varierande exponering men ofta i lägen med hög luftfuktighet.
Vedinsekter: *större granbock (Norrbotten).
Vedsvampar: *gränsticka, *harticka, *rosenticka, *ostticka, *rynkskinn, *lappticka (Norrbotten), *blackticka, *finporing (Norrbotten),
*gammelgranskål, *doftskinn, *stjärntagging, granticka, kötticka, blodticka, trådticka.
Hot: skogsbruk och plockhuggning samt vedplockning på vissa öar som besöks flitigt av friluftslivet.
x Gamla senväxta granar.
Ofta finns en välutvecklad hänglavsflora: garnlav, *violettgrå tagellav. Hot: som ovan.
x Mark med lågörtsvegetation, ibland av sumpskogskaraktär och ofta kraftigt påverkad av fuktiga havsvindar.
Kärlväxter: spindelblomster, korallrot, knärot, grönpyrola. HOT: som ovan.
x Gamla lövträd, främst asp och sälg.
x Lavar: lunglav, *aspgelélav och andra gelélavar. HOT: som ovan.
x Biotopen som helhet.
Vertebrater: *tretåig hackspett.
Åtgärdsbehov
Förekomsten av kustgranskog behöver kartläggas och de mest värdefulla
biotoperna bör områdesskyddas, inte minst orörda bestånd i Norrbottens skärgård. Bestånden bör lämnas för fri utveckling, den naturliga dynamiken medför att det sker en naturlig föryngring i luckor och gläntor.
Värdekriterier
Stor mängd död ved i form av lågor i olika nedbrytningsstadier och torrträd. Lågor med basala stambrott, olikåldriga och luckiga trädbestånd, inslag av asp, gråal, rönn, sälg och gammal tall. Förekomst av sumppartier, bäckar, dråg och källor. Spår efter födosök av tretåig hackspett (”ringade” granar).