Skadereducerande arbete med kvinnor i aktivt substansbruk i Vancouver, Kanada

SKADEREDUCERANDE ARBETE

MED KVINNOR I AKTIVT

SUBSTANSBRUK I VANCOUVER,

KANADA

MY KJELLBOM

SKADEREDUCERANDE ARBETE

MED KVINNOR I AKTIVT

SUBSTANSBRUK I VANCOUVER,

KANADA

MY KJELLBOM

JOHANNA LÖWENBORG

Kjellbom, M & Löwenborg, J. Skadereducerande arbete med kvinnor i aktivt substansbruk i Vancouver, Kanada. Examensarbete i socialt arbete 15

högskolepoäng. Malmö universitet: Fakulteten för hälsa och samhälle,

institutionen för socialt arbete, 2018.

Denna uppsats utforskar hur de intervjuade socialarbetarna beskriver sina

upplevelser av att jobba utifrån skadereduktion med kvinnor i aktivt substansbruk, samt hur de motiverar sitt skadereducerande arbete med denna målgrupp. Då skadereduktion inte är särskilt utbrett i Sverige, har materialet till denna uppsats samlats in i Vancouver, Kanada. Till uppsatsen har en kvalitativ metod använts, med semi-strukturerade intervjuer. Materialet har kodats utifrån tre teman; Socialarbetarnas syn på sin egen förmåga och handlingsutrymme,

Socialarbetarnas syn på kvinnornas förmågor och behov samt Socialarbetarnas syn på risk utifrån ett skadereducerande perspektiv. Materialet har analyserats utifrån en teori om socialt arbete som etiskt arbete, samt en socialinteraktionistisk teori. De intervjuade socialarbetarna beskrev att de upplevde att de fick mer flexibilitet, kunde möta kvinnorna utifrån deras behov och blev mer icke-dömande när de arbetar skadereducerande. Socialarbetarna beskrev att de upplevde en tillit till skadereduktion, att de fått ett mer realistiskt förhållningssätt till kvinnorna, att maktobalansen utjämnas och att deras syn på risk breddats. Socialarbetarna upplevde att de fick en flexiblare riskbedömning vilket även sågs som ett motiv till skadereduktion. Vidare motiverade de praktiken med att de får dem att må bättre, att filosofin bakom skadereduktion stämmer med deras egna värderingar, och att det ger ökat utrymme till kvinnorna att själva definiera sina behov och problem.

Nyckelord: kvinnor, motiv, risk, skadereduktion, substansbruk, upplevelser, Vancouver

A HARM REDUCTION APPROACH

TO WOMEN IN ACTIVE

SUBSTANCE USE IN

VANCOUVER, CANADA

MY KJELLBOM

JOHANNA LÖWENBORG

Kjellbom, M & Löwenborg, J. A harm reduction approach to women in active substance use in Vancouver, Canada. Degree project in social work 15 credits. Malmö University: Faculty of health and society, Department of social work, 2018.

This thesis aims to explore how the interviewed social workers describe their experiences of, and reasons for, working from a harm reduction based approach with women in active substance use. Since harm reduction is not a common approach in Sweden, the data for this thesis has been collected in Vancouver, Canada. The method used for this thesis has been a qualitative method with semi-structured interviews. The data was later on coded into three themes: The social worker’s views of their own abilities and capacities, The social worker’s views on the needs and abilities of the women and The social worker’s views of risk from a harm reduction perspective. The collected data has been analyzed with the help of a theory on social work as ethics work and a social interactionist theory. The social workers interviewed described that they experienced that they had more flexibility, could meet women where they are at and become more

non-judgemental when working from a harm reduction based approach. The social workers described that they felt a trust in harm reduction, that they had developed a more realistic approach to the women, that the power imbalance decreased and that their view of risk had broadened. The social workers experienced that they had become more flexible when assessing risk, which they also viewed as a reason for working from a harm reduction approach. They also argued for the approach by saying it made them feel better, that the harm reduction philosophy matched their own values and that the approach gives the women more space to define their problems and needs on their own.

Keywords: experiences, harm reduction, motives, risk, substance use, Vancouver, women

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. INLEDNING OCH PROBLEMFORMULERING……….….4

1.1 Syfte………...5

1.2 Frågeställningar………..5

1.3 Överväganden och begrepp………5

2. BAKGRUND………...6

2.1 Skadereduktion och nolltolerans i Sverige……….…7

2.2 Skadereduktion i Vancouver, Kanada………7

3. TIDIGARE FORSKNING……….…………..…9

3.1 Socialarbetaren som representant för det normala……….9

3.2 Att jobba utifrån skadereduktion………..10

3.3 Kritik riktad mot skadereduktion………..12

4. TEORI………13

4.1 Socialt arbete som etiskt arbete………14

4.2 Sociala interaktioner...……...………...15

5. METOD………..17

5.1 Kvalitativ metod och rollen som forskare….………...17

5.2 Urval……….17

5.3 Materialinsamling – kvalitativa intervjuer………...18

5.4 Analysmetod………19

5.5 Arbetsfördelning………..………19

5.6 Etiska överväganden………19

5.7 Metodologiska överväganden………...21

6. RESULTAT OCH ANALYS……….22

6.1 Socialarbetarnas syn på sin egen förmåga och handlingsutrymme…………...23

6.2 Socialarbetarnas syn på kvinnornas förmåga och behov………..29

6.3 Socialarbetarnas syn på risk utifrån ett skadereducerande perspektiv……….34

6.4 Sammanfattning………...…….38

7. SLUTDISKUSSION……….…….…39

REFERENSER……….….….42

BILAGA 1: Initialt mejl utskickat till organisationer/socialarbetare…...………..45

1. INLEDNING OCH PROBLEMFORMULERING

I Vancouver, Kanada, har skadereducerande insatser vuxit under de senaste decennierna. Skadereduktionsarbetet i Vancouver riktar sig till många grupper av människor på olika sätt, bland annat till substansbrukande kvinnor som alla har olika livsvillkor och olika hjälpbehov. I Vancouver är det skadereducerande arbetet ett självklart inslag på fältet för det sociala arbetet. I Sverige, däremot, är skadereducerande insatser fortfarande kontroversiella och fokus för socialt arbete ligger vanligen på nykterhet och drogfrihet. Detta sätt att angripa substansbruk har kritiserats internationellt (EMCDDA, 2016). Trots detta genomsyrar den

repressiva inställningen till drogbruk socialt arbete och socialarbetarens praktik (Svensson, 2012; Richert, 2014).

Socialt arbete är ett omfattande fält och har därmed bred räckvidd. Arbetet styrs främst av lagar, nationella och regionala riktlinjer men även av sociala normer och organisatoriska ramar. Gemensamt för allt socialt arbete är att det i någon mån syftar till att förhindra och lindra konsekvenserna av vad som definieras som sociala problem. Problemdefinitionen ger samhället rätten och ansvaret att ingripa i olika situationer som betraktas som problematiska och riskfyllda för individen själv eller samhället i övrigt (Morén, 2015). Den som definierar det sociala

problemet är därmed inte nödvändigtvis den som anser sig, eller anses, drabbad av det. En individ som befinner sig i en situation där ett flertal “sociala problem” överlappar varandra, har därmed inte alltid möjligheten att definiera vad den själv anser sig behöva hjälp med. Detta skapar ett ojämlikt maktförhållande mellan den som utför det sociala arbetet och den som behöver eller anses behöva ta emot en viss typ av hjälp: socialarbetaren och klienten. Maktförhållandet bygger på det tolkningsföreträde som nyss beskrivits, men även på ett flertal andra

omständigheter. Beroende på arbetsuppgifter, tillvägagångssätt och organisation har socialarbetaren tillgång till olika resurser som klienten kan vara i behov av (Payne, 2006; Morén, 2015). Socialarbetarens utrymme att förstärka eller minska ojämlikheten i relationen till klienten kan bland annat härledas till socialarbetarens bemötande. Bemötandet inom socialt arbete kan vara en organisations mottagande och socialarbetarens sätt eller beteende gentemot en klient (Blennberger, 2013). Socialarbetarens bemötande bottnar bland annat i dennes egna värderingar, kunskaper, fördomar, personliga erfarenheter och bild av klientens tillskrivna grupptillhörighet (Mattsson, 2010a). I mötet med en kvinnlig klient som befinner sig i ett aktivt substansbruk finns många risker med det traditionella sociala arbetets goda vilja att samhällsanpassa och normera klienten. Kvinnor i aktivt substansbruk möter många hinder i sitt liv och framförallt i mötet med instanser med målet att hjälpa. Dels på grund av sin sociala position som kvinna och dels på grund av de ofta nedsättande attityderna som finns gentemot människor som brukar droger och alkohol (British Columbia Centre of Excellence for Women’s Health, 2009). Att ha kunskap om klientens möjlighet att förändra eller påverka den aktuella livssituationen skapar en förståelse för vilken roll socialarbetaren själv bör inta samt vilka stödinsatser som kan hjälpa eller försämra klientens situation (Banks, 2016; Mattsson, 2010a).

Hur socialt arbete bedrivs påverkas, som nämnts, av lagar, riktlinjer och organisationers och socialarbetares bemötande. Av denna anledning kan det sociala arbetet antas påverkas av utövarens syn på sina egna arbetsuppgifter samt målen med dessa. Insatser som bygger på skadereduktion utgår ofta ifrån att socialarbetaren behöver förlika sig med att klienten måste få utrymme att själv

definiera vad som upplevs problematiskt i situationen. I arbetet med

substansbrukande kvinnor finns det exempelvis strukturella förtryck såväl som individuella omständigheter att ta hänsyn till (Mattsson, 2010a). En socialarbetare som arbetar med substansbrukande kvinnor utifrån målet att reducera skadorna i deras liv kan därmed antas få ett förändrat förhållningssätt till sina klienter i jämförelse med den traditionella missbruksvården. Därför är det intressant att undersöka hur socialarbetare som arbetar utifrån skadereduktion beskriver sitt arbete. I Sverige utgår socialarbetares arbete med personer i substansbruk från den traditionella synen att personer måste vara nyktra eller drogfria för att få tillgång till och kunna tillgodogöra sig eventuell vård. I och med att insatser riktade till individer i aktiva substansbruk i Sverige påverkas av det narkotikapolitiska målet om nolltolerans, är de skadereducerande insatserna begränsade (Johnson m.fl., 2017). Ett arbete som grundar sig i tanken om att klienten själv ska få definiera sitt hjälpbehov till den grad att substansbruk tillåts är idag en kontroversiell fråga i Sverige. Trots detta, har Socialstyrelsen (2015) gått ut med rekommendationer om ökade skadereducerande insatser till människor i substansbruk. I en omfattande rapport har Socialstyrelsen (2011) beskrivit de hinder som kvinnor i substansbruk möter om de söker hjälp för våldsutsatthet. En kvinna i aktivt substansbruk som söker stöd, hjälp eller skydd från våld kommer med största sannolikhet att ombes att först bli drogfri eller nykter, innan det hon efterfrågar kan erbjudas henne. Detta är bara ett exempel på hur nolltoleransen och attityder gentemot kvinnor i substansbruk motverkar kvinnors rätt att definiera vad som är problematiskt i sina egna liv. Detta är ett problem i det sociala arbetet i Sverige idag då socialarbetare kan bli låsta vid en praktik där det inte finns utrymme för alternativ till drogfrihet och nykterhet. Det kan eventuellt även leda till ett underhållande av

marginalisering då klienter som inte kan leva upp till nykterhetsideal stängs ute från insatser.

Eftersom det skadereducerande arbetet inte är utbrett i Sverige idag har denna studie utförts på en plats där skadereduktion är en självklar del av det sociala arbetet. För att få en inblick i hur socialarbetare upplever skadereducerande praktiker i arbetet med substansbrukande kvinnor, utförs denna studie i Vancouver, Kanada.

1.1 Syfte

Syftet med denna studie är att beskriva socialarbetares, i Vancouver (Kanada), upplevelser av att arbeta skadereducerande med substansbrukande kvinnor och hur de motiverar sitt skadereducerande arbete.

1.2 Frågeställningar

Hur beskriver de intervjuade socialarbetarna sina upplevelser av att arbeta skadereducerande med kvinnor i aktivt substansbruk?

Hur motiverar de intervjuade socialarbetarna sitt skadereducerande arbete med kvinnor i aktivt substansbruk?

1.3 Överväganden och begrepp

När ämnet för denna uppsats började diskuteras fanns en medvetenhet om att skadereduktion som arbets- och förhållningssättet inte är så förekommande i Sverige. För att ge forskningsprojektet djup och god inblick i det formulerade syftet utförs arbetet och datainsamlingen i Vancouver, Kanada, där

funktionen att ge inblick i socialarbetarnas beskrivningar av sina upplevelser och inte för att jämföra Vancouver med Sverige.

Valet att intervjua socialarbetare som jobbar utifrån skadereduktion med substansbrukande kvinnor har gjorts utifrån en förförståelse av att kvinnor påverkas i högre grad av sociala orättvisor på grund av strukturella förtryck (British Columbia Centre of Excellence for Women’s Health, 2009; Mattson, 2010b). Intentionen är inte att underminera det förtryck substansbrukande män utsätts för, utan att genom de intervjuade socialarbetarnas beskrivningar belysa situationen för och behoven hos de substansbrukade kvinnor som de arbetar med. Begreppet som översätts till ordet skadereduktion är det som de intervjuade socialarbetarna benämner som harm reduction. Skadereducerande insatser syftar till att minska skador av ”riskfyllda” beteenden (Ministry of Health, 2005; Riley m.fl., 1999). För bakgrund till begreppets praktiker och filosofi se kapitel 2. Bakgrund.

Termen kvinna definieras i denna uppsats som självidentifierad kvinna, vilken inte bara inkluderar cis-kvinnor, utan också transkvinnor, genderqueer och icke binära personer som identifierar sig som övervägande femme.

När begreppet våld används i denna uppsats, antingen av uppsatsförfattarna eller de intervjuade socialarbetarna, refererar det inte alltid till fysiskt våld eller våld i nära relationer. Det kan även handla om sexuellt, psykologiskt, materiellt och ekonomiskt våld (Socialstyrelsen, 2017). Även “gatuvåld” och trauma kan inkluderas i definition av drabbad av våld eller våldsutsatt.

I denna uppsats används begreppet substansbruk i bokstavlig betydelse, det vill säga brukandet av olika substanser (vanligen alkohol eller illegala droger). Begreppet substansbruk används inte som en synonym till substansmissbruk, eftersom detta är upp till varje enskild individ att definiera för sig själv. Genom att använda begreppet substansbruk/substansbrukande (kvinnor) intas en neutral attityd till olika typer av bruk. När informanterna refererar till substansbrukande kvinnor så syftar vissa till missbruk och andra bara till bruk. Begreppet missbruk kommer att skrivas ut när det används inom tidigare forskning eller i en intervju.

2. BAKGRUND

I det här kapitlet kommer det ges en bakgrund till skadereduktion i Sverige och i Vancouver, Kanada. Eftersom det är avsaknaden av skadereducerande arbete i Sverige som problematiseras i inledningen av denna uppsats, är det av vikt att överblicka några orsaker till attityder gentemot skadereduktion i Sverige idag. Bakgrunden av skadereduktion i Vancouver syftar till att ge en bild av den kontext som informanterna refererar till när de beskriver sina upplevelser av att arbeta med skadereduktion. Då alla de intervjuade socialarbetarna arbetar i Vancouver, fungerar bakgrunden även som en kortare guide till hur

2.1 Skadereduktion och nolltolerans i Sverige

Skadereduktion i Sverige beskriver olika politiska initiativ och program för att minska skador av droganvändning och alkohol. Med ordet skador avses här hälsomässiga konsekvenser för individen och samhället i övrigt samt sociala och ekonomiska konsekvenser. Synen på droger i Sverige präglas av nolltolerans som innebär att målet om ett narkotikafritt samhälle genomsyrar hur arbetet med människor i substansbruk bedrivs. Eftersom alla droger (förutom

läkemedelsförskrivna samt nikotin och alkohol) är illegala betraktas allt bruk som missbruk. Alkohol betraktas som en accepterad del av det svenska samhället, och regleras istället av skatter, åldersgränser, reklamrestriktioner, försäljnings och serveringsregler. Av denna anledning förknippas begreppet skadereduktion vanligen till drogbruk, även om de centrala utgångspunkterna för

skadereducerande interventioner är applicerbara inom olika sociala områden. Även om nolltoleransen är djupt förankrad i Sverige förekommer användning av illegala droger precis som överallt i världen. Att få bort drogerna från samhället är därför främst en narkotikapolitisk fråga som realiseras genom kriminalisering av användning och försäljning av droger (Johnson m.fl., 2017). Det finns idag få sociala interventioner som utgår ifrån tanken om skadereduktion i Sverige. Initiativen som har blivit verklighet är idag främst nålutbyte för personer som injicerar droger, underhållsbehandling vid opioidbereonde samt Bostad först (Johnson m.fl., 2017; Malmö stad, 2017). Bostad först arbetar med att hjälpa människor att få bostad innan de varit drogfria en viss tid, är stabilare i sin psykiska ohälsa eller fått ett arbete. Vanligtvis ställs krav på människor innan de får rätt till vissa interventioner, men Bostad först jobbar utifrån filosofin att människor först kan leva upp till dessa krav när deras mest grundläggande behov har täckts (Malmö stad, 2017).

2.2 Skadereduktion i Vancouver, Kanada

Den kanadensiska definitionen av skadereduktion skiljer sig inte avsevärt från den svenska. Skadereduktion avser olika principer och program som är inriktade på att minska skadliga konsekvenser av ”riskfyllda” beteenden (Riley m.fl., 1999). Skadereduktion i Vancouver betraktas ofta som ett komplement till andra strategier för att förhindra och minska drogkonsumtionen (International Harm Reduction Association, 2017). Som i Sverige, är de övergripande målen med skadereduktion i Vancouver att minska sociala, ekonomiska och hälsomässiga skador av riskfyllda beteenden (a.a.). Vanligast är att praktiker med en

skadereducerande ingång fokuserar på de konsekvenser som kan komma av drogbruk och hur dessa kan begränsas. Men tanken om skadereduktion har, i och med dess utbredning, även kommit att fokusera på att minska individuella och samhälleliga konsekvenser av andra så kallade “riskfyllda” beteenden. Att något betraktas som ett riskfyllt beteende behöver inte innebära att beteendet i sig är riskfyllt, snarare att det kan förknippas med risker. I arbete med hemlöshet, sexförsäljning och psykisk ohälsa har detta synsätt anammats och skadereduktion har blivit ett allt vanligare förhållningssätt inom organisationer som arbetar med dessa grupper (British Columbia Centre of Excellence for Women’s Health, 2009).

I en guide publicerad av Ministry of Health (2005), beskrivs skadereduktion utifrån en praktisk och en konceptuell nivå. De som bedriver

skadereduktionsarbete ska ha ett icke-dömande bemötande mot individer som använder droger. Detta får dock inte utesluta förståelsen för att drogbruk kan och ofta är förenat med olika risker. Idag finns det olika skadereducerande insatser i

Vancouver, Kanada. Exempel på dessa är: metadonbehandling (kan jämföras med LARO), nålutbyte, säkra injektionsplatser, lågtröskelboenden, subventionerade boenden och även ett flertal olika mötesplatser och stödverksamheter som inte har krav på avhållsamhet från droger vid deltagande (Ministry of Health, 2005). Dessa verksamheter argumenterar allt som oftast för ett folkhälsoperspektiv vilket innebär att ett minimerande av skadliga sociala, hälsomässiga och ekonomiska konsekvenser gynnar hela befolkningen. Detta är den hållning som går att återfinna i staden Vancouvers och provinsen British Columbias

rekommendationer och guider för skadereduktion. Tanken är att programmen ska stötta individers självidentifierade och mest akuta behov, utan att bidra till stigma och förtryck (Riley m.fl., 1999). I och med etableringen av skadereduktion är det centralt att förstå att det ideologiska och politiska utgångsläget för förespråkare kan se olika ut. Det är lätt att begreppet används utan att dess egentliga innebörd synliggörs. Förespråkare samlas kring viljan att inte förstärka förtryck eller stigmatisering av vissa grupper i samhället, men det är inte alltid givet att de delar en gemensam grund för dessa åsikter (Beirness m.fl., 2008).

Kritiker menar att förespråkare av skadereduktion förespråkar legalisering av idag illegala droger. Detta argument går även att finna i den svenska debatten som omger skadereduktion. Ett av målen med skadereduktion i Vancouver är att öka säkerheten i samhället genom att minska brottsligheten och kostnaderna av den kriminalitet som finns och som är kopplad till droghandel (Ministry of Health, 2005). Av denna anledning hörs allt fler röster om en legalisering av idag illegala droger, för att få en ökad kontroll över droghandeln (Canadian Nurses

Association, 2011). För den utomstående kan det verka som att skadereduktion därför är ett steg i riktningen mot en friare marknad även när det gäller droger. Av denna anledning är det av vikt att se till de lokala omständigheterna i Vancouver och få en förståelse för skadereduktionens framväxt och betydelse just där. Året var 2001 när Vancouver gick över till en strategi, för hur samhället ska ta hand om droganvändande och den illegala drogmarknaden, som för första gången inkorporerade skadereduktion jämte de tidigare ingångarna prevention,

behandling och bestraffning (MacPherson m.fl., 2006). År 2005 hade ytterligare en skadereducerande plan antagits av staden Vancouver. Tanken med båda planerna var att drogbruk skulle börja bemötas lika mycket som en fråga gällande den allmänna folkhälsan, som den allmänna ordningen. Argumentationen lydde att förbud och bestraffning inte hade bidragit till några framsteg och att politiken behövde ta en ny riktning (a.a.). De samhällsförändringar som legat till grund för den ökade tilltron till skadereduktion började redan i 80-talets Vancouver. Under denna tid växte den illegala drogmarknaden snabbt och detta ansågs vara orsaken till att kriminaliteten ökade avsevärt under samma tid. Under 90-talet fram tills 2000 började spridningen av HIV öka och detsamma gällde antalet människor som avled till följd av överdoser. Det talades vid denna tidpunkt om en kris i folkhälsan (a.a.). Fokus riktades därför mot den aktuella drogpolicyn som

förespråkade förbud och kriminalisering av droganvändning. För att en förändring skulle komma till stånd efterfrågades en politik där drogbruk främst sågs som ett hälsomässigt problem. Av denna anledning kom skadereducerande interventioner att förespråkas, där individer som brukar droger anses vara i behov av sociala och hälsomässiga insatser framför straff och sanktioner (a.a.).

3. TIDIGARE FORSKNING

Detta kapitel är ägnat åt att presentera ett urval av forskning som tidigare skrivits om kvinnor i aktivt substansbruk, socialarbetare och skadereduktion. De

innehåller alla gemensamma beröringspunkter med denna studie, men har olika fokus. Forskningen har hittats på Malmö universitets bibliotek samt genom sökningar på Malmö universitets biblioteks databas för vetenskapliga artiklar. Sökorden inkluderar skadereduktion, harm reduction, women och substance use.

3.1 Socialarbetaren som representant för det normala

Mattsson (2010b) har beskrivit behandlingspersonalens roll i och inflytande över hur könsideal och könsnormer upprätthålls och reproduceras inom

missbruksvården i Sverige. Utifrån sina deltagande observationer och intervjuer på ett LVM-hem för kvinnor och ett behandlingshem för kvinnor och män, för Mattsson fram hur socialarbetarens bild av normalitet i förhållandet till det avvikande skapar specifika och smala former av maskuliniteter och femininiteter. Mattsson använder sig av ett flertal teoretiska begrepp varav klass,

sexualitetsnormer, könsnormer, kategorisering, normalisering och makt är några av de mest framträdande (a.a.). Som kort nämndes redan i inledningen präglas klienters livsvillkor av hur deras egenskaper kategoriseras, samt av de attityder som finns kring den problemsituation klienten befinner sig i. Även Richert (2014) skriver i sin avhandling att personer som brukar droger är en utsatt grupp, vilket till viss del har att göra med de negativa attityder som droganvändare möter från samhället. Några substansbrukande kvinnor som Richert (2014) intervjuat till sin avhandling uppgav att de såg samhällets bemötande av droganvändare, och den repressiva och bestraffande drogpolitiken i Sverige, som ett större problem än drogerna i sig.

Mattsson (2010b) beskriver hur behandlingspersonalen förhåller sig olika till klienterna beroende på om de är kvinnor eller män. En grundläggande tanke i behandlingen av kvinnorna på LVM hemmet är att personalen ska representera det normala (a.a.). Personalen som intervjuats har svårigheter med att definiera vad det normala är, och vad som gör att de själva kan representera en normalitet. Istället definieras det “normala” i regel utifrån vad som anses avvikande. Mattsson (2010b) visar på hur kvinnor i missbruk inte bara anses behöva få hjälp med att komma ur det problematiska bruket, utan hur de mer eller mindre behöver uppfostras till att bli “normala” kvinnor. Behandlarna i studien utgår ifrån att kvinnorna är traumatiserade och endast haft dåliga erfarenheter i sina liv.

Kvinnornas positiva erfarenheter osynliggörs och de konstrueras som avvikande kvinnor i behov av att lära sig hur ett normalt liv kan levas. Ett genomgående sätt att lära ut normalitet är enligt behandlarna att bejaka kvinnornas femininitet. Behandlarna menar att alla de intagna kvinnorna har en inneboende kvinnlighet och att alla kvinnor vill bejaka denna, hindret ligger i att de inte vågar eller kan göra detta. Mattsson (2010b) menar dock att det är en snäv femininitet som belönas och som egentligen representerar behandlarnas och samhällets bilder av hur “kvinnlighet” bör göras. Föreställningar om hur kvinnlighet bör göras presenteras även i Butlers teoretiska begrepp, den heterosexuella matrisen

(Ambjörnsson, 2016). Enligt den heterosexuella matrisen uppfattas en kvinna som en “riktig” kvinna om hon ser ut som samhällets bild av en kvinna, beter sig i enlighet med samhälleliga normer och visar rätt typ av sexuellt begär - det heterosexuella (a.a.). Problemet med dessa föreställningar och bilder av

intagna kvinnorna som Mattsson (2010b) skriver om. Mattsson (2010b) visar på hur det finns ett antagande från personalens sida att kvinnlig personal och kvinnliga klienter automatiskt delar erfarenheter på grund av sitt kön. Det som osynliggörs vid detta antagande är de sociala positioner som behandlarna har, istället för att dessa blir tydliga görs de till norm. I och med att

behandlingspersonalen i regel har en annan klassbakgrund, andra typer av kulturella och ekonomiska kapital än de intagna, blir behandlingspersonalens specifika ideal något som kvinnorna på institutionen förväntas sträva efter. Genom dessa, bland flera andra, normaliserande praktiker konstruerar personalen sig själva som normala och kvinnorna som avvikare (a.a.).

3.2 Att jobba utifrån skadereduktion

Mancini och Wynter (2013) undersöker upplevelser av skadereduktion hos både personal och klienter på ett boende i USA där skadereduktion används. Studien är av kvalitativ sort, och insamlingen av data har gjorts via intervjuer med personal och brukare på ett boende med skadereducerande arbete riktat till personer med allvarlig psykisk sjukdom och substansbrukssyndrom (Mancini & Wynter, 2013). De amerikanska författarna Bayliff, Broderick, Linhorst och Mancini (2008) har i en liknande studie utvärderat svårigheterna med att implementera

skadereducerande praktiker i arbetet med klienter som har så kallade

“dubbeldiagnoser” och som levt i hemlöshet. Dubbeldiagnoser definieras som ett tidigare eller aktuellt tillstånd av en psykiatrisk diagnos och

substansbrukssyndrom. Metoderna som använts är enkäter och fokusgrupper med personal som arbetade inom ett så kallat “housing program” för den ovan

beskrivna målgruppen. Författarna ville med hjälp av metoderna undersöka hur personalen upplever skadereducerande arbete (a.a.).

Resultaten från Mancinis och Wynter (2013) intervjuer presenteras utifrån teman. Det första temat som beskrivs är praktisk guidning och villkorslöst stöd (egen översättning). Personalen som intervjuades uttryckte att deras arbete utifrån skadereduktion gjorde att de kunde vara mer hjälpfulla och skapa relationer med brukarna (Mancini & Wynter, 2013). De beskrev att skadereduktionen gör att de slipper använda sig av mer kontrollerande eller bestraffande tillvägagångssätt. De upplevde även att de fick fler tillfällen att ge brukarna kunskap om varför

någonting kunde vara skadligt. Det villkorslösa stödet ansågs bevara individens självbestämmanderätt, vilket även brukarna hade beskrivit att de upplevde. Det andra temat var svårigheter i att förhandla skadereduktionens gränser på grund

av frustrationens påverkan (egen översättning). Under detta tema beskriver

författarna att personalen uttryckte att de hade svårigheter med att bibehålla det villkorslösa stödet och att ge guidning samt kunskap när brukarnas beteenden inte ändrades, främst i relation till deras substansbruk. Detta är en inneboende del i skadereduktion, men det upplevdes orsaka moraliska och etiska dilemman för personalen. Det kunde ge upphov till sorg, ångest och frustration när brukare som personalen arbetat mycket nära med fortsatte att göra val som personalen ansåg skadade dem. Detta ledde till en upplevd dubbelhet som kunde göra det svårt för personalen att upprätthålla det skadereducerande arbetet. Viss personal upplevde att de var en del i att möjliggöra skadliga beteenden, annan personal kunde uppleva ilska kopplat till brukarnas “beroende-beteenden”. Enligt brukarna så kände de av detta och upplevde det som att personalen kunde se ner på dem, vilket upplevdes försvåra återhämtning och tillfrisknande (Mancini & Wynter, 2013).

I studien utförd av Bayliff m.fl. (2008) framkom liknande upplevelser under intervjuerna. Överlag förespråkade personalen skadereduktion utifrån

pragmatismen i principerna och fokus på att engagera klienterna i behandling. Dock uttrycktes en frustration över en upplevd otydlighet gällande de långsiktiga målen och resultaten med det skadereducerande arbetet. Enkätundersökningen visade att majoriteten av personalen accepterade behandling som hade andra mål än nykterhet och avhållsamhet från droger. Men en minoritet av personalen accepterade inte eller var ambivalenta inför behandling med andra mål än nykterhet och avhållsamhet. Majoriteten inom personalen ansåg även att de behövde mer utbildning (Bayliff m.fl., 2008). Även i Mancini & Wynters (2013) studie framkom betydelsen av vidare utbildning då personalen upplevde att de behövde stöd och vägledning i implementeringen av skadereduktion, framförallt när etiska dilemman uppstår.

Bayliff m.fl. (2008) presenterar kritik som personalen riktar mot det

skadereducerande arbetet. Vissa ställde sig frågande till vad som händer inom och med klienten när så kallade “naturliga” konsekvenser av klienternas beteenden minskade. Viss personal var oroliga för att möjliggöra och underhålla beteenden som de ansåg skadade klienterna. Det uttrycktes även en oro för att klienterna eventuellt förlorade motivation att förändra beteenden i frånvaron av sanktioner. Personalen ansåg även att det fanns en brist på konkreta direktiv eller metoder för implementeringen av skadereduktion i deras arbetssätt. De upplevde även att det fanns en otydlighet om vad de långtgående målen egentligen bör och ska vara när en arbetar skadereducerande (Bayliff m.fl., 2008). En del personal uttryckte frustration över att deras kollegor missförstått arbetet med skadereduktion.

Författarna beskriver att det både i frågeformuläret och i fokusgrupperna framkom att personalen hade svårigheter att se hur de skadereducerande praktikerna hänger ihop med filosofin och idéerna bakom dem. Vissa ansåg även att de hade svårt att förena det skadereducerande arbetssättet med egna kunskaper, erfarenheter och värderingar. Författarna anser att personalens positiva upplevelser av det

skadereducerande arbetet kan vara av stor betydelse för klientgrupper med flera diagnoser, då tidigare forskning visat att det kan finnas svårigheter att engagera klienterna och få dem att stanna i behandling. Men som beskrivits ovan uttryckte personalen en osäkerhet inför vad det praktiskt skadereducerande arbetet i längden bör ha för mål, samt att det kan uppstå etiska dilemman under vägen i och med att beteenden kopplade till drogbruk tillåts, trots att dessa kan leda till skadliga konsekvenser (Bayliff m.fl., 2008). En liknande osäkerhet presenteras i Mancini & Wynters (2013) tredje tema oklarhetens påverkan (egen översättning). Detta tema ringar in den inneboende oklarhet som personalen upplever finns i

skadereduktion, nämligen att brukarna tillåts fortsätta med sitt drogbruk och därmed fortsätter att utsätta sig för risker som kan vara skadliga för dem. Personalen upplevde en osäkerhet inför hur bra det är att endast arbeta utifrån skadereduktion. Vissa menade att förhållnings- och arbetssättet behöver utövas vid sidan om andra praktiker. Det fanns även ett pågående inre arbete hos flera av personalen där de själva försökte ta reda på om skadereduktion var kompatibelt med deras egna professionella värderingar. Brukarna upplevde också att det kunde finnas en oklarhet inom skadereduktion. De ansåg alla att om det villkorslösa stödet och den praktiska guidningen faller bort så kan det skicka felaktiga signaler till brukarna, att det av brukarna själva kunde upplevas som ett möjliggörande av bruket men även som en likgiltighet inför det från personalens sida (Mancini & Wynter, 2013).

I diskussionerna i Bayliffs m.fl (2008) fokusgrupper framkom det att arbetet utifrån skadereduktion upplevdes ha positiva effekter på relationerna till

klienterna. Detta ansågs delvis bero på att drogbruk och återfall inte betraktades som svagheter eller misslyckanden, vilket ansågs skapa en tolerans och acceptans gentemot klienterna som gjorde relationerna starkare och bättre. Personalen upplevde att arbetet utifrån skadereduktion hjälpte dem att acceptera klienterna och att engagera klienterna i sin egen behandling. Detta främst på grund av att nykterhet och avhållsamhet flyttats till ett kontinuum av olika resultat som kommit av att personalen fått en breddad förståelse för vad ett mål kan vara. Många i personalen uttryckte att de vände sig emot ett paternalistiskt förhållningssätt då det upplevdes motverka den öppenhet och ärlighet i

relationerna till klienterna, som skadereduktion ansågs bidra med (Bayliff m.fl., 2008).

3.3 Kritik riktad mot skadereduktion

Allman och Souleymanov (2015) har analyserat de dominerande diskurserna kring skadereduktion. De intar en kritisk hållning och pekar på vikten av att reflektera kring skadereducerande praktiker. De utgår främst från temat social exkludering och “andrafiering” av människor som brukar illegala droger, och menar att detta upprätthålls och reproduceras genom olika diskurser för skadereduktion. De erkänner vissa fördelar med skadereduktion som att det är positivt med initiativ som utmanar sociala orättvisor och att skadereduktion kan leda till minskade överdoser samt spridning av blodburna smittor såsom HIV och hepatit C. Men författarna ställer sig frågan om fältet för socialt- och hälsoarbete egentligen var redo för det de kallar skadereduktionsparadigmet.

Förespråkare för skadereduktion menar att tillvägagångssättet kan motverka stigma och utanförskap, men Allman och Souleymanov pekar på att

skadereduktion istället kan bidra till att underhålla den aktuella synen på

droganvändare (Allman & Souleymanov, 2015; Beirness mfl. 2008). De menar att en av farorna med skadereduktionsdiskurserna, i samband med ett oförberett fält, är att de droganvändande individerna konstrueras som/till självkontrollerande subjekt. För att förklara sitt resonemang använder de sig av Foucaults begrepp biomakt och governmentalitet. Med biomakt menar de att samhället sanktionerar viss kunskap och vissa discipliner genom att stigmatisera och medikalisera det avvikande. På så sätt upprätthålls en slags social dominans över kroppen. Detta sammankopplar författarna med governmentalitet, som syftar till hur staten använder sig av olika teknologier som ska/kan utföra det staten anser lämpligt. Författarna menar att i vårt nyliberala samhälle så uppstår nya teknologier och samhällsmekanismer som gör att individen kontrollerar sig själv, och ses som ytterst ansvarig för vad som händer den. Socialarbetare är vana vid att tänka på maktperspektiv, men enligt författarna så är statens teknologier (till exempel nyliberalism, skapandet av självreglerande subjektivitet) direkt kopplat till hur

risk bedöms och hanteras (a.a.). Riskbedömning sker genom socialarbetarens egen

subjektivitet och rädslan för risk är en grundstomme i “andrafiering” enligt författarna. Med den kunskapen menar författarna att socialt arbete bara kan bli reflexivt när socialarbetare börjar ta i beaktande hur vi tar oss an och betraktar risk i samhället. De skriver vidare att genom att säga att någon är en risktagare så reproduceras internaliseringen av självbevakning.

I förhållande till risk så skriver Allman och Souleymanov (2015) också om njutning och lust. De skriver att de tycker att det är märkligt att begreppen

njutning och lust inte får något utrymme i diskurserna om skadereduktion. I diskurserna om skadereduktion är njutning kopplat till risk vilket innebär ett patologiserande av lust, vilket enligt författarna underhåller stigmatisering av människor som brukar illegala droger. Sjukdomsförklarandet av lusten, i den här kontexten, kan delvis bero på att den professionella sällan kommer i kontakt med lustfyllda erfarenheter i samtal med klienter. Detta då klienter vanligen använder sig av en anpassad berättelse i mötet med professionella och en subversiv

berättelse i mötet med invigda (Svensson, 2007). Den anpassade berättelsen utgår ifrån de förväntningar som avsändaren av berättelsen tror att den utomstående har, vilket samspelar med rådande syn på individens egenskaper och grupptillhörighet. (Svensson, 2007, Mattsson, 2010a) I den anpassade berättelsen framkommer ofta bilder av ett hårt och misärfyllt liv där drogernas negativa effekter får mest fokus. Den subversiva berättelsen innehåller det som den utomstående inte “bör” höra och delas vanligen bara med andra som har liknande erfarenheter. (Svensson, 2007). Den subversiva berättelsen är inte helt sällan mer mångfacetterad och innehåller även lust och kärlek till drogen (a.a.). Genom att bara se den anpassade bilden och genom patologiseringen av lust konstrueras drogbrukare som

irrationella och drivna av tvångsmässiga begär (Allman & Souleymanov, 2015). För att socialarbetare ska kunna behålla kritiskt tänkande och en medvetenhet om sjukdom och patologisering, så menar Allman och Souleymanov (2015) att socialarbetare behöver se till hur deras förståelse av lust och njutning ser ut. Om socialarbetare inte gör det så missar de hur lust och säkerhet kan vara

sammankopplat med risk och skada/fara.

Allman och Souleymanov (2015) anser att reflexivitet är viktigt i fältet för socialt arbete. De anser att det är ett viktigt verktyg för socialarbetare, genom vilket de kan inta en självkritisk position och börja reflektera kring hur maktrelationer och kunskap produceras och reproduceras (Allman & Souleymanov, 2015).

Författarna skriver att detta är viktigt, då socialarbetare som jobbar med skadereduktion kan gynnas av att ifrågasätta hur deras klienter påverkas av underliggande värderingar och värden (a.a.). Vikten av att kritiskt reflektera över strukturer och kontexten en befinner sig i skriver även Fook (2002) om. Fook (2002) menar att kritisk reflektion är ett viktigt verktyg för socialt arbete då det hjälper de professionella att se sin medverkan och del i underhållandet av

strukturer och förtryck. Kritisk reflektion hjälper den professionella att analysera och förstå sina handlingar och känslor, samt erbjuder ofta en större förståelse för de klienter de möter (Fook, 2002; Fook & Gardner, 2007). Allman och

Souleymanov (2015) konstaterar slutligen att skadereduktion, istället för att ersätta de traditionellt bestraffande och kontrollerande attityderna till substansbrukare, idag samexisterar med dessa attityder. De menar att detta potentiellt kan maskera och dölja de bestraffande elementen inom dessa, liberala, attityder till droganvändande.

4. TEORI

De teorier som presenteras i detta kapitel är tänkta att föra fram och förstärka aspekter som de intervjuade socialarbetarna själva tog upp under intervjuernas gång. Ett av målen med detta arbete har varit att göra informanternas upplevelser och erfarenheter rättvisa i så hög utsträckning som möjligt. Mot bakgrund av detta har ett etiskt och ett socialinteraktionistiskt perspektiv valts för att analysera det insamlade materialet.

4.1 Socialt arbete som etiskt arbete

Banks (2016) menar att socialt arbete är ett etiskt laddat arbete. Utan att diskutera olika etiska perspektiv, lyfts istället olika praktiska aspekter av socialarbetarens dagliga arbete för att visa på hur och varför detta arbete kan betraktas som etisk laddade aktiviteter. Banks vill synliggöra vilka praktiker som påverkar

socialarbetarens upplevelser av det egna arbetet och resultaten det får för klienterna. Banks (2016) försöker att bredda förståelsen för hur socialt arbete är ett etiskt arbete. Banks (2016) menar att de etiska aspekterna ligger invävda i själva praktiken och kritiserar därmed hur etik inom socialt arbete vanligtvis illustreras genom så kallade klassiska etiska dilemman. Genom att benämna socialt arbete som etiskt arbete, vill Banks visa på hur de etiska aspekterna återfinns i alla typer av praktiker inom det sociala arbetet och inte bara i etiska dilemman. Banks använder därför inte ordet etik för att referera till olika etik-skolor, utan för att diskutera hur socialarbetarens avvägningar mellan rätt och fel, vinster och skador, rättigheter och ansvarsskyldigheter påverkar socialarbetarens överväganden och handlande. Ordet arbete använder Banks (2016) utifrån en socialinteraktionistisk och socialkonstruktivistisk lins och vill därigenom fånga olika dimensioner av begreppet. Banks menar att arbete rymmer många aspekter, såsom förmågorna att lägga märke till, tänka, interagera, utföra och ibland iscensätta känslor, roller eller företrädarskap för en profession eller organisation. Denna uppsats kommer att använda tre av Banks begrepp för att fånga upp de upplevelser som informanterna beskrivit under intervjuerna.

Begreppet etisk inramning beskriver socialarbetarens förmåga att sätta klientens aktuella situation i en större ram. Denna ram rymmer såväl maktförhållandet mellan socialarbetaren och klienten, som klientens materiella omständigheter. Banks (2016) fokus ligger främst på att socialarbetaren behöver ha en förståelse för hur sociala strukturer och ojämlikheter påverkar klienten, men också på hur det påverkar socialarbetarens förhållningssätt till klienten. Av denna anledning, menar Banks (2016) att socialarbetaren behöver kunna reflektera kritiskt inom och utifrån denna ram, då det i slutändan är dennes tolkning av situationen som

erhåller mest legitimitet vid beslutsfattande. Det är därför socialarbetarens “etik” som i slutändan guidar dennes beslut. Socialarbetaren har på så sätt utrymme att inkludera klienten och medvetandegöra aktuella omständigheter samt strukturer och därmed “etiskt” rama in situationen (Banks, 2016). Att göra en etisk

inramning förutsätter att socialarbetaren kan närvara till klientens berättelse och samtidigt ha ett “kritiskt” förhållningssätt till aktuella strukturer. Klientens berättelse kan betraktas som ett narrativ inom vilket det klienten delar med sig av betraktas som personens tolkning av sitt liv, även kallat den narrativa etiken (Henriksen & Vetlesen 2013). Ursprungligen föreslår den narrativa synen ett linjärt levnadslopp där individen går mot det mål hon satt upp för sig själv. Denna syn kompliceras dock i vår tid genom att normsystemen vi rör oss mellan blir allt fler (a.a.). Relationen mellan socialarbetare och klient kan betraktas som ett sådant “normsystem”. Inom socialt arbete finns förväntningar på klienter beroende på deras situation. Förväntningarna innebär att det alltid finns en ram som klienten önskas anpassa sig till (Morén, 2015). Banks (2016) menar att socialarbetarens praktik blir etisk när socialarbetaren kan se till individuella omständigheter i förhållande till strukturer. Genom att ha förståelse för strukturellt förtryck och aktuella normer, kan socialarbetaren också ha möjlighet att se klientens berättelse ur flera perspektiv. Att arbeta utifrån etisk inramning kan också skapa en

vem de berättar den för (Svensson, 2007; Banks, 2016).

Banks benämner en annan aspekt av det sociala arbetet som relationsarbete. Relationsarbete handlar om att lära känna, skapa tillit och ha förmåga att fånga upp andra människors behov. Banks (2016) gör skillnad på att bry sig om andra och att ta hand om andra, båda delarna innebär ett arbete men existerar inte alltid sida vid sida. Detta överensstämmer även med Banks (2012) begrepp “ethics of care”, som poängterar den professionelles ansvar och relationens status framför fasta etiska principer. Blennberger (2005) pekar på att det sociala arbetet ofta får kritik för sin repressiva natur som kan upplevas kränkande för klienten. Att ta hand om klienter kan därför komma att handla om kontroll eller uppfostran (Payne, 2006). Det Banks (2016) beskriver som relationsarbete diskuterar Blennberger (2005) i termer av bemötande. Likt Banks, försöker Blennberger synliggöra vad själva bemötandet behöver inbegripa för att relationer ska kunna upprättas och upprätthållas. Relationsarbetets praktiker (som att lära känna och etablera tillit) görs enligt Blennberger (2005) via ett bemötande präglat av bland annat respekt, omsorg, empati, medlidande, vänlighet och artighet. Detta gör tydligt hur det sociala arbetets etiska dimensioner ligger i alla hörn. Det kan framstå som att socialarbetare behöver vara supermänniskor för att kunna bedriva ett etiskt försvarbart arbete, men det är inte nödvändigtvis fallet om en ser till Banks begrepp rollarbete (Banks, 2016). Här betonar nämligen Banks att olika situationer kräver olika typer av “bemötande”, som Blennberger skulle benämnt det. Rollarbete handlar om att socialarbetaren behöver kunna växla roller utifrån klientens behov, men också utifrån vad socialarbetaren anser krävs i situationen (Banks, 2016). Det kan handla om att växla mellan omhändertagande och

kontrollerande roller, eller mer inlyssnande och handlingskraftiga roller. Som går att förstå utifrån de olika typerna av etiskt arbete, går de ofta hand i hand med varandra. Men Banks (2016) vill göra en poäng av att särskilja dem från varandra. Detta för att visa på hur alla praktiker inom det sociala arbetet är etiskt laddade. Traditionellt sett diskuteras etiska dilemman för att belysa de etiska aspekterna av det sociala arbetet (Banks, 2012). Banks (2012) vill visa på att det är i arbetet och relationen som de etiska aspekterna ligger, och därmed flytta fokus från de

klassiska överordnade etiska principerna och de etiska dilemman som traditionellt sett diskuteras i förhållande till vad etik inom det sociala arbetet anses vara.

4.2 Sociala interaktioner

Idén att vår uppfattning av andras upplevelser påverkar vår egen upplevelse återkommer i Randall Collins teori om interaktionsritualer och emotionell energi. Medan Banks (2016) försöker beskriva vad socialt arbete är laddat med, så fokuserar Collins på hur laddningarna uppstår från första början. Uppsatsen kommer att använda Collins interaktionistiska infallsvinkel för att bättre fånga informanters upplevelser av, och motiv till, att arbeta skadereducerande. Fokus kommer att ligga på fyra av Collins begrepp; emotionell energi, gruppsolidaritet, kollektiva symboler och maktdimensioner. Dessa har alla sin grund i Collins teori om interaktionsritualer. En interaktion består av minst två personer och det behöver finnas en slags gräns mellan interaktionens deltagare och personer som står utanför interaktionen. Deltagarnas fokus ska vara riktat mot samma aktivitet eller objekt och deltagarna behöver dela en gemensam upplevelse eller

sinnesstämning (Collins, 1993; Dahlgren & Starrin, 2004). Enligt Collins behöver alla dessa fyra dimensioner finnas för att interaktionsritualer ska uppstå. Teorin om interaktionsritualer är baserad på idén att individer laddas med en viss grad av

emotionell energi i en interaktion. Graden av emotionell energi varierar beroende på hur lyckad interaktionen är.

Som nämnts skapas interaktionsritualer bland annat kring ett gemensamt fokus. Detta fokus är det som senare kan omvandlas till kollektiva symboler. Tillgången till kollektiva symboler innebär att nya interaktioner kan uppstå, då det blir lättare för ”gruppmedlemmar” att återfå gemensamt fokus, eftersom de värdesätter samma symbol/er. Eftersom de kollektiva symbolerna återkommer vid varje nytt möte skapas det en solidaritet inom gruppen. Detta innebär att medlemmarna kommer att associera symbolerna med solidaritet (Collins, 1993).

Varje individ bär, enligt Collins med sig tre olika ”resurser” in i sociala

interaktioner. Dessa resurser är emotionell energi (t.ex. depressiv, entusiastisk), kulturella och språkliga kapital (kunskap om relevanta ämnen och samtalskoder) och ett socialt ryckte (vad andra vet eller tror sig veta om personen) (Layder, 2006). Enligt Collins (1993) så utvärderar människor sina interaktioner baserat på om deras resurser har bekräftats eller minskat i ett möte. Sociala interaktioner kan därför bekräfta, stärka eller minska en individs sociala rykte, emotionella energi och kulturella och språkliga kapital. Sociala ojämlikheter kommer därför påverka deltagarnas resurser och hur de uppfattar mötet. Om en individ interagerar med någon med starkare resurser än de själva, så kan det ha en positiv eller negativ effekt på individen beroende på om interaktionen upplevs som lyckad eller misslyckad. Detta hör ihop med det som Collins kallar maktens dimensioner, ett fenomen som Collins menar för samman individer med olika (ojämlika) resurser (Dahlgren & Starrin, 2004). Ett exempel kan vara att ge order och ta emot order. I den typen av interaktionsritual så finns det ett delat fokus (ordern) och deltagarna är medvetna om var och ens involvering. Den som ger order får emotionell energi av att dominera i ritualen. Är det så att den som ger order är representant för en organisation (exempelvis som chef eller socialsekreterare) så får de även emotionell energi för att de visar sig lojala inför organisationens symboler och regler. Att vara mottagare av order kan ske på olika sätt. Det kan handla om tvång, som inom fängelsesystemet. Men det kan också handla om ett informellt tvång, där ordermottagaren känner sig tvingad att lyda och följa order för att de annars kan gå miste om fördelar och uppskattning (Dahlgren & Starrin, 2004).

Maktritualen skapar emotioner, men Collins menar att dessa inte är fria och positiva. Individen tvingas acceptera och respektera ordern, även fast hen kanske känner sig arg och nedstämd över situationen. I sådana interaktioner så förstärks ordergivarens känsla av dominans, makt och kontroll. Den som är ordermottagare känner också av ordergivarens stämningsläge, men känner samtidigt egna

negativa känslor som exempelvis svaghet och nedstämdhet. Ordermottagaren har också ofta ambivalenta känslor inför de symboler som förknippas med

makten/ordergivaren. Individen kan känna avsmak och förakt inför de symboler som påminner om tvånget och maktobalansen (Dahlgren & Starrin, 2004). Ett exempel hade kunnat vara en situation där en klient inom missbruksvården har kravet att hålla sig avhållsam/nykter för att få tillgång till boende via

socialtjänsten. Det är inte ett direkt tvång, men om hen inte uppfyller kravet så går hen miste om välbehövliga resurser. Att känna det ”tvånget” manifesterar

maktobalansen mellan ordergivande socialsekreterare/socialtjänst och klienten. För att sammanfatta kan en se hur möten eller interaktioner kan utvecklas till interaktionskedjor, eftersom emotionell energi och gruppsolidaritet gör individer mer benägna att åter uppsöka dessa interaktioner. Det har även beskrivits hur

social ojämlikhet och maktobalans påverkar individens resurser och upplevelse av interaktionen. Collins teori ger verktyg att förklara hur social ojämlikhet kan reproduceras, men också hur social ojämlikhet kan skifta och leda till

interaktionskedjor som stärker individers resurser.

5. METOD

I detta kapitel kommer vald metod, diskussion kring forskarrollen, urval, datainsamling och dataanalys för studien att presenteras och beskrivas. Genomförande och etiska överväganden kommer också att presenteras i detta kapitel.

5.1 Kvalitativ metod och rollen som forskare

Målet med denna uppsats har varit att fånga de intervjuade socialarbetarnas beskrivna upplevelser av att arbeta skadereducerande med kvinnor i substansbruk och hur de motiverar sin praktik. För att realisera detta syfte har en kvalitativ metod använts, då en kvalitativ metod fokuserar på informanternas beskrivningar och upplevelser (Bryman, 2011). Denna uppsats har inte för avsikt att nå fram till generaliserbara svar, utan att presentera det som informanterna beskrivit och delat med sig utav under datainsamlingen. En kvalitativ metod anses ge utrymme för flexibilitet och möjlighet att fokusera på informanterna och deras perspektiv (a.a.). Synen på rollen som forskare utgår i denna studie från perspektivet att forskning aldrig kan bedrivas frikopplat från forskarens subjektiva uppfattningar,

erfarenheter och värderingar. Det finns i denna uppsats en strävan efter att presentera de teoretiska ramverken på ett tydligt sätt, genom vilka det insamlade materialet har analyserats. Dock är det svårt att uppnå fullständig transparens gällande tillvägagångssättet. Detta då en kan redogöra för den kunskap som förvärvats under uppsatsarbetet, men inte redogöra för all annan

erfarenhetsmässig och känslomässig kunskap som en bär på. “Glasögonen”, genom vilka det insamlade materialet bearbetas och analyseras präglas av

uppsatsförfattarnas egna sociala positioner. Uppsatsförfattarna ser hur de själva, i viss mån, kan ha påverkat vad som delats och inte delats med dem under de utförda intervjuerna. Detta då dynamiken mellan informanten och intervjuaren, påverkas av intervjuarens förförståelse om det berörda ämnet, hur frågor läggs fram och hur de båda parterna uppfattar varandra. Trots detta anses kvalitativ metod kunna minska den potentiella maktobalansen mellan intervjuaren och informanten på grund av möjligheterna som ges för informanterna att själva skapa sina svar och för intervjuaren att vara närvarande, inkännande och följsam

(Bryman, 2011). På grund av detta valdes en kvalitativ metod för studien.

5.2 Urval

Urvalet av informanter för den här uppsatsen skedde genom ett målinriktat urval. Ett målinriktat urval innebär att en aktivt söker individer eller organisationer som har någon form av koppling till forskningsfrågorna (Bryman, 2011). Eftersom målet var att intervjua socialarbetare som arbetar skadereducerande med kvinnor i aktivt substansbruk så kontaktades organisationer där förhoppningen var att komma i kontakt med personer som arbetade i linje med detta. Som kort beskrevs i kapitlet 2. Bakgrund, finns det olika motiv till varför skadereduktion praktiseras. Den generella hållningen är den utifrån folkhälsoperspektivet, vilket också var det genomgående perspektivet inom de organisationer som kontaktades. Inom ramen

för denna studie valdes det att kontakta organisationer som bedrev olika typer av socialt arbete på olika nivåer, allt från provinsiella- till frivilligorganisationer för att få en variation på urvalet. Då det är socialarbetarnas beskrivningar som var av intresse, och inte organisationernas, så kan socialarbetarna som kom att intervjuas ha haft skilda perspektiv och motiv till varför de arbetar skadereducerande. Målet för denna studie var att intervjua mellan sex och åtta socialarbetare.

Processen att finna intervjupersoner började med ett sökande efter organisationer på internet. På organisationers hemsidor fanns det ofta beskrivningar av arbetet som utfördes och om där arbetade socialarbetare. Av de organisationer som hittades via sökningar mejlades 20 stycken. I det initiala mejlet (se Bilaga 1) som skickades fanns en kort förklaring av det som studien syftade till att undersöka, samt att önskan var intervjua socialarbetare som arbetade skadereducerande med kvinnor i aktivt substansbruk. I mejlet framkom även att uppsatsförfattarna inte hade för avsikt att intervjua socialarbetare som representanter för sin organisation, utan att fokus kommer ligga på personliga erfarenheter och perspektiv hos

informanterna. Av de 20 mejlen som skickades ut svarade sex stycken som

matchade det som efterfrågades. Efter viss mejlkontakt bokades intervjuer in med dessa socialarbetare. Detta resulterade i sex intervjuer med sju socialarbetare, varav två närvarade vid samma intervjutillfälle.

5.3 Materialinsamling - kvalitativa intervjuer

Som framgår tidigare i detta kapitel så använder studien sig av en kvalitativ metod (se 5.1 Kvalitativ metod), närmare bestämt kvalitativa intervjuer. Intervjuerna som utförts har varit semi-strukturerade, vilket innebär att det har utförts med hjälp av en intervjuguide (se Bilaga 2). Guiden innehåller ett antal bestämda teman och några förutbestämda frågor som har hjälpt att föra intervjuerna i en viss riktning, samtidigt som det har gett uppsatsförfattarna möjligheten att hålla ett öppet sinne för att följa informanterna i deras resonemang och beskrivningar (Bryman, 2011). De teman som använts i intervjuguiden har varit: background (bakgrund), harm reduction (skadereduktion), women in active substance use (kvinnor i aktivt substansbruk), possibilities and limitations (möjligheter och begränsningar). Under varje tema har det funnits några förkonstruerade frågor för att få en likartad riktning i det insamlade materialet. Enligt Bryman (2011) kan en bygga en

intervjuguide genom att organisera valda teman och frågor så att intervjun har ett slags flöde (a.a.). Med detta i åtanke organiserades intervjuguiden på ett sätt som tänktes kunde gynna dynamiken mellan uppsatsförfattarna och den eller de som intervjuades. Även om uppsatsförfattarna har utgått ifrån ett antal förberedda frågor och teman fanns det en strävan efter en avslappnad atmosfär under tillfällena för intervjuerna.

Allt som allt utfördes sex intervjuer. En intervju utfördes med två personer anställda inom samma organisation då de arbetade i ett team om två. Sammanlagt intervjuades sju personer. Intervjuerna som genomfördes tog mellan 45–70 minuter att utföra och utfördes på socialarbetarnas kontor eller i rum på deras arbetsplatser. Intervjuerna spelades in med hjälp av en mobiltelefon.

Alla intervjuer inleddes med en presentation av uppsatsförfattarna som svenska studenter på ett universitetsprogram för socialt arbete, för att sedan ge information om informantens rättigheter (mer detaljerad redogörelse under rubriken 5.6 Etiska överväganden). Intervjuerna började sedan med att uppsatsförfattarna, utifrån temat background (bakgrund), frågade informanten om grundläggande information som deras position inom organisationen de arbetar för och deras

arbetsuppgifter inom denna. Utifrån det andra temat, harm reduction

(skadereduktion), frågades informanten om dennes syn på och definition av skadereduktion, samt hur de ansåg att detta påverkade deras arbete. Efter dessa frågor ställts leddes intervjun över till att samtala om informanternas

skadereducerande praktik i förhållande till kvinnor i aktivt substansbruk och om detta bidrar/bidrog med något särskilt till just denna klientgrupp. Temat

possibilities and limitations (möjligheter och begränsningar) valdes att lägga på slutet av intervjuerna då det kändes som ett bra sätt att runda av intervjuerna på. Ibland hade informanten redan tagit upp dessa aspekter när de pratade utifrån de föregående temana. Bryman (2011) menar på att det är viktigt att inte ha ledande frågor när en utvecklar en intervjuguide. Några av de förkonstruerade frågorna i intervjuguiden kan anses vara av ledande sort, exempelvis utifrån det sista temat som berör för- och nackdelar av den skadereducerande praktiken. Men eftersom det frågades om båda sidorna av myntet behöver det inte upplevas som ett försök till att manipulera fram särskilda svar. Att det valdes att utgå från några teman och frågor hindrade inte informanterna att ställa frågor till uppsatsförfattarna. De var ofta nyfikna på hur arbetet med skadereduktion ser ut i Sverige. Detta uppfattades i viss mån som att det kunde få informanterna att ännu säkrare framföra sina ståndpunkter, men det var aldrig något som verkade få informanterna att byta riktning i sina egna beskrivningar. Efter att alla intervjuer genomförts

transkriberades de och inspelningarna raderades.

5.4 Analysmetod

Det insamlade materialet har analyserats genom kodning. Kodningen innebär ett försök till att hitta skilda distinkta drag och återkommande ämnen i de

transkriberade intervjuerna (Aspers, 2011). Till en början bearbetades de transkriberade intervjuerna för att hitta de ämnen som var återkommande i informanternas beskrivningar. Sedan gicks transkriberingarna igenom ytterligare en gång, och de olika ämnena färgkodades. Efter detta överblickades materialet igen, med fokus på de olikheter samt likheter som kodats, för att försöka hitta övergripande teman som dessa koder hade gemensamt. De teman som

utkristalliserades kommer att presenteras i kapitel 6. Resultat och analys.

5.5 Arbetsfördelning

Allt arbete inför intervjuerna, utförandet av intervjuerna, transkribering och bearbetning av materialet har fördelats jämt mellan de båda författarna av denna uppsats. Under själva intervjuerna turades de om med att vara den som ledde intervjun. Intervjuerna har delats upp utifrån hur långa de har varit och båda har transkriberat lika mycket av de inspelade intervjuerna. Kodning har båda i allra högsta grad utfört tillsammans genom många diskussioner och reflektioner, parallellt med separata bearbetningar av transkriberingarna. Vissa delar av uppsatsen har uppsatsförfattarna skrivit var för sig, men de har i dessa fall alltid lästs igenom och justerats av den andra. Därmed är denna uppsats ett resultat av författarnas gemensamma insatser och båda tar ansvar för alla delar av den.

5.6 Etiska överväganden

De etiska avvägningar som kommer presenteras här och som har gjorts inför och under detta arbetes gång utgår från egna etiska diskussioner mellan

uppsatsförfattarna, samt de etiska koder som getts kunskap om via litteratur. Alla intervjuer och all hantering av material har utförts med hänsyn till de fyra

huvudsakliga forskningskraven: information, samtycke, sekretess och transparens rörande användningen av det insamlade materialet (Vetenskapsrådet, 2002;

Bryman, 2011). Information och samtycke, även kallat informerat samtycke, innebär att informanten bör informeras om syftet och tillvägagångssättet för intervjun. När informanten har fått ta del av informationen görs en frivillig överenskommelse om deltagande. Det behöver vara tydligt att informantens deltagande sker av fri vilja och att hen även kan välja att inte delta (Cahana & Hurst, 2008). Inför intervjutillfällena gavs denna information till alla informanter innan intervjun påbörjades. Varje intervju inleddes med att förklara för

informanterna att deras deltagande i intervjun var frivilligt och att de när som under intervjuns gång hade rätt att avsluta den. Det gjordes därefter en muntlig överenskommelse om informantens deltagande. Sekretessen innebär att

informantens personliga information kommer att behandlas med aktsamhet och i enlighet med sekretessen anonymiseras (Vetenskapsrådet, 2002). Detta har i praktiken för detta uppsatsarbete inneburit att all personlig information som informanterna delgett har anonymiserats. Ingen annan än uppsatsförfattarna har haft tillgång till ljudupptagningarna av intervjuerna eller det transkriberade materialet. Kravet på transparens gällande hur de insamlade materialet kommer att användas innebär att intervjuerna och det insamlade materialet endast kommer att användas för det avsedda forskningsprojektet (Vetenskapsrådet, 2002).

Informanterna informerades om att intervjumaterialet endast skulle användas för denna uppsats. De informerades även om att ljudinspelningarna skulle tas bort efter att de transkriberats. Det förklarades även att engelska är uppsatsförfattarnas andra språk och att de därför när som under intervjun kunde be om

förtydliganden.

Informanterna hade redan innan intervjun fått information om intervjuns syfte i ett mejl skickat till dem (se Bilaga 1). Även om de fått tillgång till denna information gjordes valet att presentera uppsatsförfattarna, samt projektet, innan intervjun påbörjades. Alla informanter fick veta att deras namn, information om arbetsplats och annan personlig information kommer att anonymiseras i själva uppsatsen. Detta för att de under intervjuns gång skulle kunna känna sig fria och bekväma med att beskriva sina upplevelser av sitt arbete fritt. I resultatdelen i denna uppsats har informanterna fått andra namn och deras arbete har beskrivits utan detaljer som kan härledas till dem. Uppsatsförfattarnas mejladresser gavs ut om de intervjuade socialarbetarna i efterhand ville tillägga eller fråga någonting. Innan intervjun påbörjade frågades informanterna om de samtyckte till att intervjuerna spelades in. Det förklarades att det endast är uppsatsförfattarna som skulle lyssna på inspelningarna och att dessa skulle tas bort efter att de blivit transkriberade. Intervjuerna har inte utförts med personer som kan anses tillhöra en så kallad sårbar grupp, vilket vanligen definieras som människor i behandling, i aktivt substansbruk eller som är under 18 år (Bryman, 2011). Dock så har de intervjuats människor som arbetar med kvinnor i aktivt substansbruk. Därför kan det anses att uppsatsen behandlar en så kallad sårbar grupp som inte har möjlighet att påverka hur de framställs i detta arbete. Av denna anledning har det språkbruk som används, både under intervjuernas gång samt i skrift, eftersträvat att i viss mån utmana fördomar och stereotyper. När ord användes som kan reproducera

outtalade värderingar eller förståelser av begreppet, har de försökts definieras för att vara transparenta med hur begreppen används och för att inte reproducera förhärskande normer.

Inför detta projekt har det förts flera diskussioner kring faktumet att författarna är tillfälliga besökare i staden och områdena där intervjuerna utförts. Båda

författarna har tidigare bott och utfört sin verksamhetsförlagda praktik, inom ramen för socionomutbildningen, i Vancouver. Det har ansetts viktigt att vara respektfull i mötet med personer och de erfarenheter de delat med sig av, samt gentemot de övriga omständigheter som omger den kontext i vilken denna studie är utförd och delvis producerad. En del av dessa övriga omständigheter innebär ett erkännande och bekräftande av att staden Vancouver, utan tillåtelse, är byggt på Musqueam, Squamish and Tsleil-Waututh territorier och att denna studie därför har utförts på land som är ockuperat av den kanadensiska staten (CAUT, 2016). På grund av Kanadas historia av kolonialism och rasistiska strukturer, har det för oss, uppsatsförfattarna, varit viktigt att medvetandegöra och reflektera över våra vithetsprivilegier.

5.7 Metodologiska överväganden

I början av arbetet med denna uppsats låg fokus på socialarbetarnas upplevelser av att arbeta med kvinnor i aktivt substansbruk som varit/är våldsutsatta. Dock så insågs redan efter den första intervjun som utfördes att våldsutsatthet (såsom det är definierat i kapitel 1.3 Överväganden och begrepp) var en så pass integrerad del i arbetet med kvinnor i aktivt substansbruk, att det inte gick att separera ut som något särskilt eller enskilt fenomen. Våldsutsatthet var en, bland många, av de aspekter som socialarbetarna behövde ha kunskap om eller uppmärksamhet kring i deras arbete. Det blev därför tidigt tydligt att det var svårt för informanterna att tala om våld som ett enskilt fenomen. Av denna anledning innehåller det initiala mejlet som skickades till organisationerna (se Bilaga 1) denna aspekt, som senare kom att plockas bort.

Som det tidigare beskrivits så valdes kvalitativa intervjuer som metod för denna studie. Viss kritik som har riktats mot den kvalitativa metoden är relevant att ta upp i relation till detta uppsatsarbete. Bryman (2011) har beskrivit fyra aspekter av den kvalitativa forskningen som fått utstå kritik: subjektivitet, replikation, generaliserbarhet och transparens (a.a.). Subjektiviteten inom den kvalitativa forskningen har problematiserats av kritiker som menar att forskaren ofta är desorganiserad i sin syn på vad som bör tas tillvara på från insamlad data. I linje med denna tanke anses en forskare inte ha möjlighet att upprätthålla tillräcklig distans till informanterna, vilket kan bidra till svårigheter att organisera data. Detta kan även leda till otillräcklig information om varför ett särskilt fenomen har valts ut och lyfts fram. Av denna anledning kan en kvalitativt utförd studie heller aldrig göras om på ett exakt likadant sätt. Den ”desorganiserade” forskaren är själv ett verktyg då hen har egen uppfattning av vilken data som är viktigast. Forskaren anses även kunna påverka informanterna, vilket kan göra att de svarar olika beroende på hur de upplever forskaren. Detta i sin tur påverkar både svaren som forskaren får med sig, samt vilken information som informanterna väljer att dela med sig utav. Utöver detta, är generaliserbarhet inte ett möjligt mål för kvalitativa studier, enligt kritiker. Resultat som presenteras i kvalitativa studier är inte representativa för den kontext de är utförda i. Slutligen anses kvalitativa studier ofta ha en bristande transparens. Urval inför, och resultaten i, en kvalitativ studie anses inte tydligt nog ge läsaren en god förståelse för hur forskarens

processer har sett ut (a.a.). Trots denna kritik som riktats mot kvalitativ metod, finns där fördelar som inte går att hitta i andra metoder. Den främsta anledningen till att en kvalitativ metod valts till detta uppsatsarbete är metodens

maktutjämnande egenskaper (a.a.). Dock är dessa egenskaper avhängiga

intervjuarens förmåga att följa, lyssna och inte ifrågasätta informanten. Att vara följsam i intervjusituationen utesluter däremot inte ett kritiskt sinne med uppgift