VN 7.8.2009 Markus Öst
Kolumnserien "Aronia - just nu"
Svarta döden?
Svarta skitsugna ödödare som äter upp allt; bör skjutas, oljas in och göras till korv.
Goebbelsk krigspropaganda? Saurons arméer ur Sagan om ringen? Nej, utdrag ur årets Stora Finlandssvenska Skarvdebatt. Varje redaktion har sett sig tvungen att skicka ut reportrar till en
skarvkoloni med en yrkesfiskare som fågelguide. Reportrarna - som ofta för första gången ser en skarv - beskriver sedan domedagsvisionerna de möter, uppbackade av klatschiga bilder och chefredaktörer som manar till kamp mot miljömyndigheterna. Jeremiaderna om skarven, som kritiklöst anammats av röstfiskande politiker, har visat hur kompakt okunskapen om skarven är. Lågvattenmärkena i debatten är ofta tragikomiska. En chefredaktör ondgör sig över oljudet - skarven är nästan stum - medan en EU parlamentariker undrar vilken art av skarv som bör skyddas - här häckar bara storskarv Phalacrocorax carbo, men underarter förekommer. Men jag inriktar mig här på att finna fem större fel.
Din stugholme blir knappast en skarvkoloni. Över 70 % av skarvarna häckar i skyddsområden. Varför?
Skarven är störningskänslig och väljer sin boplats med omsorg. Ett minimum av mänsklig aktivitet räcker för att de ska lämna just din holme i fred.
Skarven har inte orsakat yrkesfiskets kollaps. Skarven äter vad den lättast får tag på. Stammen har inte kunnat växa sig så stark genom att frossa på värdefisk som kraschade långt innan skarven återvände.
Samtidigt har mörten i Östersjön ökat kraftigt p.g.a. övergödningen som ger mat och utsötningen som gynnar förökningen. Nej, vi får se oss själva i spegeln. Övergödning, syrefria bottnar, algmattor - och överstora fiskekvoter - är bovarna i dramat.
Mellanskarven: en sann europé. Den marina underarten P. carbo carbo har häckat i Östersjön sedan istiden, men utsötningen gjorde att häckningen upphörde efter medeltid. De näringsrika sjöarnas specialist mellanskarven P. carbo sinensis tog över för 200-500 år sedan. Den har alltid funnits i Europa och gradvis spritt sig norrut. Även om ett enskilt ben inte avslöjar underarten då de största sinensis hanarna överlappar i storlek med de minsta carbo honorna, är de 5000 år gamla bulgariska sinensis benen så många att underarten säkert kan bestämmas m.hj.a. biostatistik. Också vinkeln på strupsäcken minskar ju längre västerut man kommer i mellanskarvens utbredning - implanterade kinesiska skarvar skulle avslöja sig direkt. Östersjöskarvarna har också behållit sina gamla flyttningsvägar - de övervintrar i Centraleuropa och östra Medelhavet - typiskt för fåglar som sprider på sig.
Skarven har naturliga fiender. Havsörnsstammen har vuxit sig så stark att den kan hålla bukt på populationen. Allt fler örnar har nu hittat till kolonierna, där skarvungarna utgör en enkel Big Mac Meal.
Skarven har en ekologisk roll. Utfiskning av skräpfisk förbättrar vattenkvaliteten: då mörtfiskar
avlägsnas ökar djurplankton som håller alger i schack. När skarvarna gör samma jobb för oss gratis får de utstå spott och spe. Mörten tävlar också med ejdern, vår snabbast minskande sjöfågel, om
blåmusslor. Blåmusslan kan gynnas av skarven, även om saken ännu inte undersökts. Skarvkolonin skyddar också bl.a. tordmulen mot minken.
Enligt VN:s webbenkät vill 51 % helt utrota skarven. Även om jag själv är en stor korvvän hoppas jag ändå inte att hela stammen skickas till korvfabriken. Bilden av skarven är betydligt mer nyanserad än vad som utmålats i medierna.
