VN 20.11.2008 Johan Erlandsson
Kolumnserien "Aronia -just nu"
Skribenten verkar som specialforskare inom Kustlandsteamet vid Aronia.
Musslor och människor
Platsen är Plettenberg Bay på den sydafrikanska sydkusten. Solen lyser skarpt från en molnfri himmel och de ihärdiga vågorna kommer allt närmre in, då tidvattnet snart har kommit tillbaka igen. Jag har inte mycket tid kvar. Jag är på stranden pga forskning, för att fotografera brunmusslor (en inhemsk art) och blåmusslor (en främmande art) på klippstränderna här. Längs Sydafrikas kust är vågorna mycket kraftiga, och ofta är sandstränder och klippstränder insprängda mellan varandra på små avstånd.
Plötsligt uppmärksammar jag att några femåringar tar loss musslor, som sitter fast med kraftiga trådar (byssus), från klippytan och kastar dem ut i havet. Jag frågar dem varför de gör så och får till svar att de bara hjälper dessa arma djur tillbaka i vattnet, eftersom de blivit strandade på land. Barnen gjorde alltså detta i all välmening, även om dessa musslor ju troligen inte klarade sig utan sköljdes iväg av vågorna utan att kunna sätta sig fast igen. På samma strand ser man också vuxna som skrapar bort musslor med stora kraftiga spett, inte pga välvilja, utan de skördar dessa musslor för att få tillräckligt med föda eller för att sälja dem.
På den sydafrikanska östkusten är detta ett betydligt större problem än på sydkusten. Där är
kustbefolkningen mycket fattig och musslor är den proteinrika föda som är mest lättillgänglig och har varit så i tusentals år. Men nu (med ökande befolkning) så har musselpopulationerna utarmats. Det finns inte mycket kvar och det är svårt för brunmusslan att återhämta sig på stränderna. Musslor är generellt viktiga, inte bara för människors liv, utan även för att de utgör ett habitat (en livsmiljö) för en mångfald av organismer. De skapar ett specifikt ekosystem, som dessa organismer är beroende av. Detta innebär att musslor som försvinner i ett område kan ses som inte bara en förlust av en organism/resurs, utan även en förlust av ett habitat för andra arter.
Musselbestånd minskar även på andra håll i världen, så även i Finska viken. Förekomsten av blåmusslor här har minskat successivt, speciellt längre in i viken. En av förklaringarna är att salthalten har sjunkit, vilket således innebär ett hot mot de djur och alger som lever bland musslorna eftersom deras habitat minskar, men även mot ejdern då den livnär sig på musslor. Skulle salthalten minska ytterligare i egentliga Östersjön, ner till 3-4 promille, genom att t. ex. mer sötvatten tillförs havet (pga
klimatförändringar) så skulle blåmusslorna försvinna och då även ejdern. Enligt professor R. Elmgren (Stockholms universitet) innebär en sådan utveckling att när våra barnbarns barn läser Strindbergs Hemsöborna skulle de inte känna igen skärgården.
Att människan under så kort tid på olika sätt har bidragit till utarmningen av den biologiska mångfalden och förlusten av habitat är tragiskt, speciellt som det har tagit miljoner år för dessa organismer och system att utvecklas. Apropå evolutionen och kustlandet så avslutar jag med en dikt (Galicisk strand) från min diktsamling "Vägen hem till människa" (1999).
Då kosmos andas ebb och flod blir kustlandskapets profil levande.
Vågorna här omkring sträcker verkligen på sig och tar tag i mig
innan de slänger sig ner och tålmodigt ger form åt strandsnäckor på klippytan.
Vindens rytande öppnar havets fradgiga käftar som kanske hugger till oss
samtidigt som broskfisken rinner genom tidsperiodernas nät.
