Stadsarkeologi i Norrland – varför inte?

Bebyggelsehistorisk tidskrift

Nordic Journal of Settlement History and Built Heritage

Author Mathias Bäck

Title Stadsarkeologi i Norrland – varför inte?

Issue 70

Year of Publication 2015

Pages 24–42

ISSN 0349−2834 ISSN online 2002−3812

www.bebyggelsehistoria.org

iteln till denna artikel är flerbottnad. Den bör läsas med (minst) två olika betoningar i syfte att förstå grunden till föreliggande text. Arkeologin har under de senare årtiondena kommit att stärka sin roll och fått allt större betydelse i diskussionen om och förståelsen av urbaniseringsprocesserna i Sverige. Efter att ha varit delaktig i ett större antal arkeologiska un- dersökningar i städer runtom i Sverige, har jag dock insett att kunskapsläget för urbanarkeolo- gin i de äldsta norrländska städerna är eftersatt och att det genomförs färre stadsarkeologiska undersökningar i Norrland än i andra regioner.

Denna situation resulterar i en kunskaps- lucka vilken påverkar historieskrivningen om de tidigmoderna norrländska stadsetableringarna, främst under 1500- och 1600-talet. Det begränsa- de befintliga arkeologiska källmaterialet har där- till endast använts sporadiskt i diskussionen om städernas bebyggelsehistoria och människors ut- nyttjande av dessa platser. Vi vet därför mycket litet om människors faktiska konsumtion av ma- teriell kultur i dessa städer. Arkeologin är i ett sådant sammanhang det enda redskap som kan ge oss mer kunskap om människors vardagsliv, dvs. vilka föremål man använt, hur man byggt sina hus och hur man strukturerat och utnyttjat sin levnadsmiljö. Äldre byggnader finns visserli- gen ibland kvar i stadsmiljöerna och en del an- märkningsvärda föremål har bevarats på museer, men vardagslivets föremål i sina samtida kon- texter, i byggnader och offentliga rum kan bara återskapas genom arkeologiska undersökningar.

Den arkeologiska metodens styrka ligger i att man kan studera konkreta händelseförlopp i en

stads framväxt. Det är denna kunskap som går förlorad vid inkonsekvent eller bristfällig antikva- risk hantering.

Huvudfrågan som diskuteras här är således varför de tidigmoderna städerna i Norrland inte har undersökts arkeologiskt i samma omfattning som t.ex. de tidigmoderna städerna i södra Sve- rige. Till grund för artikelns diskussion ligger en analys av de antikvariska ställningstaganden i form av myndighetsbeslut om utförda arkeo- logiska undersökningar som gjorts för de norr- ländska städerna. I artikeln redovisas dels hur många beslut som tagits om undersökningar i de norrländska städerna, dels vilken typ av under- sökningar som har gjorts.

Artikeln diskuterar den svenska kulturmiljö- vårdens praxis och därför saknas exempel från motsvarande tidigmoderna städer i nuvarande Finland. För att ge ett perspektiv på frågan kan dock kort refereras till verksamheten i Torneå, vilken är den stad på den finska sidan som ligger fysiskt närmast Sverige. Torneå/Tornio grunda- des samtidigt som flertalet norrländska städer men här har, i motsats till städerna i den svenska rikshalvan, omfattande arkeologiska undersök- ningar och forskningsinsatser bidragit till en mer gedigen historieskrivning om staden.

Detta har också bidragit till ett bättre utgångsläge för att förstå urbaniseringen i Norrland.

Bakgrund

I de landskap som idag räknas till Norrland finns endast en medeltida stad: Gävle. Gävle är också den sydligaste av de städer som kommer att be-

Stadsarkeologi i Norrland – varför inte?

av Mathias Bäck

T

handlas här. Städerna representerar i det här sammanhanget platser vars borgare hade sär- skilda rättigheter för t.ex. handel, vilket tydligt skiljde dessa från landsbygden. Urbaniseringen i Norrland sker under tidigmodern tid och om- fattar följande städer (officiella grundläggnings- datum inom parentes): Hudiksvall (1582/1620), Härnösand (1585), Umeå (1588/1622), Söder- hamn (1620), Sundsvall (1621/1648), Luleå (Gammelstaden) (1649/1621), Piteå (Öjebyn) (1666/1621) samt Östersund (1786). Arkeolo- giska undersökningar i t.ex. kyrkbyarna i Piteå och Luleå har emellertid resulterat i en mängd medeltida dateringar.

Syftet med denna artikel är alltså inte att presentera forskningsläget för de tidigmoderna städerna i Norrland. Utifrån historieämnets ho- risont är dessa städer sannolikt inte utforskade i mindre grad än många städer i den södra delen av Sverige. För samtliga städer har stadsmono- grafier framtagits.

Stadsmonografierna är i hu- vudsak författade under perioden ca 1920–1945, dvs. långt innan stadsarkeologin var ett etablerat och professionaliserat arbetsfält. För några stä- der finns, från senare tid, även kompletterande studier särskilt inriktade på topografi och be- byggelsehistoria.

Bland övriga studier rörande dessa städer vill jag här lyfta fram publikatio- nerna från symposiet ”Städers uppkomst och liv” på landsarkivet i Härnösand 1985 samt en artikel från 1983 om 1500-talets stadsbildning i Norrland av Nils Blomkvist, vilken kan betraktas som en prolog till ovan nämnda seminarium.

Den tidigaste stadsutvecklingen i Norrbotten (Luleå och Piteå) har delvis berörts i Thomas Wallerströms avhandling från 1995 samt för Lu- leås del även i min bok från 2008 där jag disku- terar prästgårdens relation till kyrkstaden.

Leif Grundberg skisserar i sin avhandling från 2006 en övergripande, grundläggande bakgrund till urbaniseringen i Norrland.

De tre sistnämnda arbetena har det gemen- samt att författarna är arkeologer vilket innebär att arkeologiskt källmaterial har använts i ana- lyserna. Det är uppenbart att resultaten från arkeologiska undersökningar gör det möjligt att komma längre i en diskussion om hur urba- niseringen har gått till och hur de norrländska

städerna gestaltade sig i de tidigaste skedena.

Det är därför viktigt att även de norrländska städerna omfattas av arkeologiska undersökning- ar enligt gällande lagstiftning. En betydelsefull aspekt av arkeologi som historisk vetenskap är att nytt källmaterial hela tiden produceras, till skillnad från källsituationen inom historieämnet.

Det bristfälliga arkeologiska källäget i de norr- ländska städerna har också uppmärksammats av historiker.

Den arkeologiska metoden innebär att vi kan arbeta med outtalade strukturer och relationer i samhället som endast kan fångas genom hur människor organiserat och använt sin stad, hur de använt materiell kultur, vad och inte minst hur de konsumerat mat eller vilka kontaktnät de haft, på lokal såväl som regional och interregio- nal nivå. Detta är särskilt intressant att studera i de norrländska städerna, som existerade under mycket hårt reglerande förhållanden, ett givet exempel är det s.k. Bottniska handelstvånget.

Detta överstatliga regleringsinstrument påver- kade städernas möjligheter att bedriva handel/

utbyte och inverkade därmed på deras möjlighe- ter att utvecklas från grundläggningsskedet. Hur var dessa samhällen att leva i för de människor som mer eller mindre frivilligt kom att bebo dem? Vilka som faktiskt vistades i städerna och i vilken hastighet och grad städerna förändrades över tid, är frågor som det arkeologiska källma- terialet är väl lämpat att svara på. Bruket av var- dagsföremål, byggnadsskick och matkonsumtion är företeelser som är traditionsrelaterade och som utgör ett utmärkt underlag för att disku- tera ett samhälles befolkningssammansättning, invånarnas kontaktnät, sociala och ekonomiska status m.m. Utan arkeologiska undersökningar har vi inte tillgång till denna kunskap — berät- telserna om dessa städer baseras således helt på en begränsad del av de befintliga källorna till städernas historia. Faktum är att det skulle vara svårt att skriva dessa städers historia utifrån da- gens arkeologiska källsituation — vilket är anled- ningen till att denna artikel skrivs.

Underlaget för följande diskussion har in-

hämtats från

(Riksantikvarieämbetets

fornlämningsregister som är en sökmotor för

fornlämningar och finns tillgänglig på Riksanti-

kvarieämbetets hemsida), arkeologiska rapporter från de verksamma institutionerna i Norrland samt i vissa fall arkeologiska undersökningsregis- ter hos de berörda länsstyrelserna och länsmu- seerna i Norrland. Sammanställningen gör inte anspråk på att presentera en fullständig redo- visning av samtliga undersökningar i respektive stad, möjligen saknas enstaka undersökningar men dessa är i så fall äldre och utförda innan stadsarkeologin blivit professionaliserad. Bilden av den arkeologiska situationen i de olika städer- na bedöms således vara representativ och kunna utgöra ett fullödigt underlag för diskussionen i denna artikel (se fig. 3).

Diskussionen vilar på en statistisk samman- ställning av antalet genomförda arkeologiska undersökningar av olika karaktär i de, under ti- digmodern tid, grundade städerna i Norrland.

En viktig faktor i utvärderingen av källvärdet i de undersökningar som genomförts hänger sam- man med vilken typ av undersökning det rör sig om (se avsnittet Arkeologiska undersökningar i norrländska städer). Tolkningsutrymmet vid en arkeologisk undersökning är oftast avhängigt storleken på det område som undersöks. Det finns således en underförstådd gradering av käll- värdet beroende på vilken typ av undersökning det handlar om. Enkelt sagt genererar ett smalt ledningsschakt i en gata vanligen betydligt mer svårtolkad information än en större yttäckande undersökning.

Förutsättningar för urbanism i Norrland

Utan att närmare gå in på en diskussion om de- finitionen av städer måste ändå några ord sä- gas om den för Norrland specifika situationen vad gäller centrala platser och bebyggelsekon- centrationer av stadsliknande karaktär. Urbani- tetsbegreppet har under det senaste årtiondet, i den stadsarkeologiska diskussionen, kommit att nyanseras gentemot det tidigare förhållnings- sättet till relationen mellan stad och land som två motsatser.

Detta innebär bl.a. att begrep- pet omland, i betydelsen resursområde för en stad, blivit föråldrat. Med ett betraktelsesätt som istället erkänner ett dubbelsidigt relationsförhål-

lande mellan stad och land öppnas också möj- ligheter för att diskutera urbanitetsbegreppet på ett nytt sätt.

I södra Sverige skapades under 1600- och 1700-talet friköpingar, lydköpingar och fläckar vilka skulle kunna beskrivas som icke-privilegie- rade ”städer” med varierande beroendeförhål- lande till rådsstäderna.

Deras uppkomst och existens är direkt kopplade till handelspolitik och köpenskap. Dessa typer av stadsbildningar var ur norrländskt perspektiv, med enstaka un- dantag som t.ex. Torneå/Tornio i nuvarande Finland , inte besvärande för myndigheterna då det där inte fanns äldre stadsbildningar som landköpsmarknaderna konkurrerade med. Sta- tens regionalpolitik under 1600- och 1700-talet kretsade annars mycket kring problemet med just landsköpmännens verksamhet, dvs. yrkes- mässig handel på landsbygden vilken konkur- rerade med städernas handelsmonopol. De norrländska stadsgrundningarna var ett instru- ment för staten att kontrollera och kanalisera frihandeln med norrländska produkter. De nya norrländska städerna hade att förhålla sig till fri- stående samiska marknader i Lappland, lokala marknader och handelshamnar.

I Norrland var det de olagliga handelshamnarna som tydligast stack i statens ögon. Bland dessa hamnar fanns Härnösand och Hudiksvall. Att dessa platser se- dermera kom att få stadsprivilegier påvisar en av statens strategier för att lösa olaglig handelsverk- samhet (fig. 1).

I sammanhanget utgör de s.k. birkarlarna ett särskilt fenomen. Dessa hade under medeltiden bl.a. haft en roll som skatteindrivare åt staten i Lappmarken, men i och med att statliga fogdar under 1500-talet övertog den uppgiften, över- gick birkarlarna till att bli fristående köpmän.

I samband med detta förlorade birkarlarna sin statligt gynnade legitimitet och kom att bli en konkurrerande faktor gentemot den centrering av handeln som stadsmakterna ville uppnå ge- nom stadsgrundningarna i Norrland.

En för Norrland särpräglad bebyggelsestruk-

tur är de s.k. kyrkstäderna. Det finns samman-

lagt 72 kyrkstäder i Sverige, varav endast en,

Kopparberg i Västmanland, återfinns utanför

Norrlandslandskapen.

Kyrkstäder förekommer

i varierande storlek där Gammelstaden i Neder- luleå idag är den i särklass största och ger det mest stadsliknande intrycket. Gammelstaden är utsedd till världsarv, något som sannolikt är en viktig anledning till att ett större antal arkeo- logiska undersökningar faktiskt genomförts på platsen. Floran av centrala samlingsplatser där större mängder människor träffades och socia- liserade mer eller mindre regelbundet under en kortare eller längre tid, var stor. Kyrkstädernas ursprungliga funktion har diskuterats, men de har snabbt blivit multifunktionella, stadsliknan- de samlingsplatser.

I flera fall finns det arkeo- logiskt och historiskt material som belägger en medeltida bakgrund på de platser där kyrkstä- derna växer fram.

Flera projekt som behandlar medeltida cen- tralortsbildning i Norrland har genomförts un- der de senaste 25 åren.

I samband med dessa projekt har arkeologiska undersökningar utförts på flera av platserna (fig. 2). Dessa har genererat ett viktigt källmaterial för diskussionen om den tidiga centralortsbildningen i Norrland. Platser som berörs och som kan räknas in i det spekt-

rum av centralorter som föregår urbaniseringen utgörs i dessa fall av bl.a. marknadsplatser, kyrk- platser, gillen, hamnar, befästningar/fogdebor- gar och kungsgårdar.

För Norrbottens del har Kjell Lundholms och Thomas Wallerströms un- dersökningar i Piteå, Luleå och på Kyrkudden i Hietaniemi varit avgörande för att förstå förut- sättningarna för urbanisering i den nordligaste delen av Sverige.

Jag skall inte här vidare fördjupa mig i bak- grunden till urbaniseringen i Norrland utan istäl- let diskutera antikvarisk praxis utifrån antal och typ av arkeologiska undersökningar i de norr- ländska städerna — och konsekvenserna därav för berättelserna om dessa.

Arkeologiska undersökningar i norrländska städer

Enligt svensk lagstiftning utgör lämningar date-

rade till tiden före 1850 fast fornlämning och

skall därmed undersökas arkeologiskt i samband

med att fornlämningen förstörs när ett område

exploateras. Det innebär att samtliga tidigmo-

derna städer omfattas av denna lagstiftning.

Trots detta behandlas kulturlager i tidigmoderna städer inkonsekvent i ett nationellt perspektiv.

Att tidigmoderna lämningar inte alltid under- söks är delvis ett utslag av den allmänna uppfatt- ningen att fornlämningar är mer intressanta och motiverade att undersöka ju äldre de är. Detta är dels ett generellt problem som framför allt sammanhänger med den mediala världens för- hållningssätt till arkeologi, dels historieämnets relation till det arkeologiska källmaterialet och arkeologin som vetenskap. Det är emellertid an- märkningsvärt att det under lång tid även skett en diskriminering av tidigmoderna fornlämning- ar inom kulturmiljövårdssektorn.

I syfte att diskutera denna situation har jag valt de tidigmoderna stadsbildningarna i Norr- land som exempel då det, just vad gäller städers kulturlager, i detta område finns en tydlig inkon- sekvens i den antikvariska hanteringen. Det är dock viktigt att påpeka att fenomenet som hel- het inte bara gäller Norrland utan förekommer i hela Sverige. Som underlag har en inventering gjorts av arkeologiska undersökningar genom- förda i de tidigmoderna städerna i Norrland från i huvudsak 1970-talets mitt till 2015.

Resul- tatet har sammanställts i fig. 3, där vi först kan konstatera att det sammanlagt utförts cirka 260 arkeologiska undersökningar i de nio städerna.

Jag kommer i denna artikel inte att gå närmare in på var i städerna dessa undersökningar ge- nomförts, inte heller diskutera resultaten från dem. Vi kan bara konstatera att resultaten från de undersökningar som genomförts represente- rar hela skalan — från att inga arkeologiska läm- ningar fanns bevarade, till kvarliggande, omfat- tande medeltida och tidigmoderna lämningar.

Fokus ligger istället på mängden undersökning- ar samt vilken typ av arkeologisk undersökning som utförts. Som framgår av tabellens huvud har undersökningarna klassificerats enligt kulturmil- jövårdens kategorisering.

figur 2. Tidigmoderna städer i Norrland. Observera det geografiska sambandet och lokaliseringen av städerna i relation till medeltida centralplatser som undersökts arkeologiskt. karta: författaren.

Kategorin arkeologisk utredning/schakt- ningsövervakning/schaktkontroll innebär van- ligen en mindre arkeologisk insats där en beva- rad fornlämning sällan eller i mycket begränsad omfattning berörs av ingrepp. En arkeologisk förundersökning kan variera kraftigt i omfatt- ning men syftar i huvudsak till att konstatera om

och i vilken utsträckning en fornlämning finns inom ett exploateringsområde. Det är inom den tredje kategorin, arkeologisk slutundersökning, som egentliga arkeologiska undersökningar ge- nomförs, men även dessa kan vara av mycket va- rierande omfattning och beröra hela eller mind- re delar av en fornlämning.

figur 3. Sammanställning över fördelningen av olika typer av arkeologiska undersökningar i de aktuella stä- derna under perioden ca 1975–2015. Inom parentes anges den relativa andelen för varje undersökningsform av det samlade antalet undersökningar från samma plats. Observera att uppgifterna för Luleå, Piteå, Umeå och Hudiksvall även omfattar undersökningar i dessa städer efter att de flyttats från den ursprungliga etable- ringsplatsen.

* I friluftsmuseet Hägnan, på prästgårdens mark i Nederluleå, har dessutom 15 undersökningar genomförts.

** Östersunds äldsta stadsområde är inte lagskyddad fornlämning enligt kulturmiljölagen.

Typ av arkeologisk undersökning

Arkeologisk utredning/

övervakning/kontroll

Arkeologisk förundersökning

Arkeologisk slutundersökning

Totalt antal undersökningar Luleå 1621*

(Gammelstad) RAÄ 330:1

67 (52 %) 54 (42 %) 8 (6 %) 129

Luleå 1649 RAÄ 233:1

3 (100 %) 0 0 3

Piteå 1621 (Öjebyn) RAÄ 225:1

4 (27 %) 9 (60 %) 2 (13 %) 15

Piteå 1666 RAÄ 226:1

3 (60 %) 2 (40 %) 0 5

Umeå 1588 RAÄ 127:1

2 (50 %) 2 (50 %) 0 4

Umeå 1622 RAÄ 128:1

4 (57 %) 2 (29 %) 1 (14 %) 7

Härnösand 1585 RAÄ 26:1

15 (56 %) 7 (26 %) 5 (18 %) 27

Sundsvall 1621 RAÄ 21:1

8 (44 %) 4 (22 %) 6 (33 %) 18

Hudiksvall 1582 RAÄ 21:1,23:1

1 (100 %) 0 0 1

Hudiksvall 1620 RAÄ 1:1

1 (50 %) 1 (50 %) 0 2

Söderhamn 1620 RAÄ 26:1

0 1 (100 %) 0 1

Gävle 1446 RAÄ 51:1

24 (51 %) 6 (13 %) 17 (36 %) 47

Östersund** 1786 RAÄ ?

0 0 0 0

132 (51 %) 88 (34 %) 39 (15 %) 259

På grund av att de är rumsligt omfattande utgör kulturlager i städer en objektstyp som ald- rig blir totalundersökt vid en arkeologisk under- sökning. Bevarandegraden för kulturlagren i de medeltida och tidigmoderna städerna i Sverige varierar naturligtvis från stad till stad men gene- rellt sett har stora delar av kulturlagren i stads- kärnorna schaktats bort eller på annat sätt öde- lagts i samband med bebyggelseexploateringen under 1960- och 1970-talet. Detta innebär att det kvarvarande kulturlager som kan hjälpa oss att tolka och förstå hur urbaniseringen i Sverige gått till och hur de tidiga städerna utformats (obero- ende om tidig innebär 1100-tal eller 1600-tal), är mycket fragmenterat och kräver fullödiga arkeo- logiska insatser för att tillvaratas.

Fördelningen av olika typer av arkeo- logiska undersökningar i städerna

Med denna utgångspunkt kan vi börja kommen- tera situationen i de norrländska städerna. Först

måste bara nämnas att några städer — Luleå, Piteå, Umeå och Hudiksvall — har etablerats två gånger eftersom respektive stad kort efter den första etableringen har flyttats till ett nytt läge

— oftast närmare kusten. I Piteås fall skulle man nästan kunna tala om tre etableringsplatser.

Även Sundsvall flyttades på liknande sätt men i detta fall var avståndet mellan den ursprung- liga platsen och den nya så litet att kulturlagren från den gamla respektive nya staden utgör en sammanhängande fornlämning (fig. 4). Fördel- ningen av utförda arkeologiska undersökningar i de flyttade städernas olika lägen är i sig intres- sant eftersom de äldsta platserna är undersökta i högre grad än de yngre, och vi har anledning att återkomma till detta strax.

Med utgångspunkt i tabellen ovan kan vi börja med att konstatera att 51 % av samtliga registrerade undersökningar utgörs av kategorin utredningar/schaktningsövervakningar/schakt- ningskontroller. Detta innebär, som vi sett av

figur 4. Kreatursmarknad ”väst på stan” i Sundsvall. Fotografiet från ca 1895–1904 är taget i den västra delen av nuvarande Sundsvall på den plats där staden grundlades 1621. Liksom flera av stadsbildningarna i Norrland flyttades sedermera staden, i detta fall år 1648. foto: Sundsvalls museum.

definitionen ovan, att dessa undersökningar i mycket begränsad utsträckning tillför arkeolo- giskt tolkningsbart material. Undersökningar av denna typ sker vanligen i direkt anslutning till andra typer av schaktningsarbeten (som kabel- nedläggning,

-arbeten o.dyl.), och det rör sig om mycket små ytor. Visserligen finns en, oftast outnyttjad, vetenskaplig potential i denna typ av undersökningar om de skulle sammanställas och analyseras. Trots detta skulle kunskapsuttaget sannolikt vara begränsat. Nästa undersöknings- typ, förundersökning, representerar 34 % av den samlade mängden undersökningar genomförda i de norrländska städerna. Återstående 15 % i dessa städer utgörs således av arkeologiska slut- undersökningar av större omfattning. Vi måste dock åter påminna om att även undersökningar inom denna kategori många gånger är ytmässigt begränsade.

Om vi utgår från de 13 platser som omfattas av studien har totalt 39 arkeologiska slutunder- sökningar genomförts. (Detta är en låg siffra i jämförelse med städer i södra Sverige.) På sju av platserna har dock i själva verket ingen arkeolo- gisk slutundersökning genomförts. Tre av dessa

platser representeras av nyetableringarna av Luleå, Piteå och Hudiksvall. Samtliga dessa stä- der är grundade under första hälften eller mit- ten av 1600-talet men det förefaller som att de, just för att de är ”nya” i relation till sina före- gångare, blivit förbisedda. (fig. 5)

Ingen arkeologisk undersökning har heller genomförts i de tidigaste etableringslokalerna för Umeå och Hudiksvall eller i nuvarande Sö- derhamn och Östersund. Arkeologiska under- sökningar i dessa städer skulle avsevärt förbättra kunskapsläget kring platsernas topografi och bebyggelsehistoria. Ingen arkeologisk under- sökning har genomförts på någon av de plat- ser där Hudiksvall grundlagts, vilket begränsar kunskapen om bebyggelsens lokalisering och karaktär under stadens äldsta skeden. Umeås första etablering förefaller ha haft en mycket be- gränsad omfattning i tid och rum, men det gör inte platsen mindre intressant i en urbaniserings- diskussion.

De övriga städerna, Söderhamn och Östersund, representerar kanske de mest problematiska platserna i undersökningsmate- rialet då det här i princip inte förekommit nå- gon arkeologisk verksamhet över huvud taget.

figur 5. Luleå efter att staden flyttats år 1649. Denna bild är intressant såtillvida att vi ser en väl sammanhål- len 1600-talsstad som den framställs av Erik Dahlberg i hans Suecia Antiqua et Hodierna. Däremot vet vi egentligen ingenting om hur staden faktiskt såg ut.

Söderhamn grundades i samband med den våg av stadsetableringar som genomfördes på 1620- talet och är därför av stort intresse vid en analys av statsmaktens olika politiska strategier under stormaktstiden

(fig. 6). Östersund är den enda stad som grundläggs i den svenska rikshalvan under 1700-talet.

I Riksantikvarieämbetets fornlämningsregister (

) finns landets forn- lämningar registrerade och är geografiskt sök- bara. I denna databas ingår inte Östersunds stad som registrerad fornlämning, trots att staden är etablerad på 1700-talet. Att platsen inte blir fy- siskt stadsliknande förrän långt in i 1800-talet motiverar inte att avstå från att klassificera den som fornlämning. Den senaste uppdateringen av kulturmiljölagen och Riksantikvarieämbetets föreskrifter understryker länsstyrelsernas man- dat att fatta beslut om arkeologisk undersökning av verksamhet som kan förväntas vara äldre än från år 1850.

Om vi återgår till diskussionen om antalet ar-

keologiska slutundersökningar i de kvarvarande städerna kan vi konstatera att 65 % av dessa utförts i två städer, nämligen Nederluleå Gam- melstad och Gävle. Än mer anmärkningsvärt är det faktum att cirka 44 %, alltså närmare hälften av samtliga arkeologiska slutundersökningar i de norrländska städerna, utförts i Gävle — som ju också är den enda medeltida staden i under- sökningsmaterialet. I övrigt kan vi notera att det i Härnösand och Sundsvall utförts en handfull arkeologiska slutundersökningar. Värt att upp- märksamma är också att den största relativa an- delen arkeologiska slutundersökningar inom en stad har genomförts i Gävle (36 %) och Sunds- vall (33 %).

Förundersökningar har genomförts i fler-

talet städer, men inte i nuvarande Luleå stad,

den första etableringen av Hudiksvall och, av

skäl som nämnts, inte heller i Östersund. För-

undersökningar är en indikator på långt gångna

planer för exploatering av ett område. De 88

förundersökningarna i undersökningsmaterialet kan således i viss utsträckning relateras till och jämföras med antalet arkeologiska slutundersök- ningar (39 stycken). Mindre än hälften av förun- dersökningarna har lett vidare till en arkeologisk slutundersökning. Detta är emellertid en för grov generalisering. Det är inte ovanligt att en förundersökning konstaterar att det inte finns någon fornlämning kvar inom det aktuella ex- ploateringsområdet, vilket därför inte föranleder fortsatta arkeologiska insatser. I flertalet av de städer där både förundersökningar och arkeolo- giska slutundersökningar genomförts förefaller relationen (i antalet grävningar) mellan de bägge typerna rimlig. Två platser utmärker sig dock i detta hänseende. För det första framstår anta- let förundersökningar i relation till arkeologiska slutundersökningar litet i Gävle. Antingen ser vi här skillnader i praxis mellan olika länsstyrelser, t.ex. genom att man i högre utsträckning tagit beslut om arkeologisk slutundersökning utan att innan dess genomföra en förundersökning.

Alternativt kan det relativt stora antalet utred- ningar/schaktningsövervakningar/schaktnings- kontroller antyda att detta instrument ansetts ha givit tillräcklig information för att beslut om arkeologisk undersökning skall kunna tas.

Ett tredje alternativ är att de förväntade arkeo- logiska undersökningarna varit av så begränsad omfattning att förundersökningsinstrumentet betraktats som (byråkratiskt) överflödigt i sam- manhanget.

I Nederluleå Gammelstad är relationen mel- lan de olika undersökningstyperna helt motsatt gentemot bilden i Gävle, där det finns få för- undersökningar (6 st.) i förhållande till slutun- dersökningar (17 st.). I Gammelstaden har inte mindre än 54 förundersökningar genomförts, vilket kan ställas mot endast åtta arkeologiska slutundersökningar. Gammelstaden har även en låg andel slutundersökningar i förhållande till de andra städer där arkeologiska slutundersökning- ar genomförts. Endast 6 % av det totala antalet undersökningar i Gammelstaden är av denna ka- tegori. Här bör vi söka andra orsaksförklaringar än de i Gävle. Visserligen kan det, som i Gävles fall, vara ett uttryck för regional praxis i läns- styrelsens myndighetsbeslutande. En troligare

förklaring är sannolikt att förundersökningsin- strumentet i Nederluleå Gammelstad blivit legio som undersökningstyp på grund av att platsen är ett världsarv och därmed åtnjuter ett extra starkt bevarandeskydd. Förändringar av kultur- miljön kan inte ske på samma sätt som i en nor- mal stad, vilket innebär att större arkeologiska undersökningar inte heller är aktuella. Av de arkeologiska undersökningar som genomförts i Gammelstaden har flertalet därför endast berört gatu- eller allmänningsmark.

De flesta undersökningar som utförts i de norrländska städerna har, som vi sett, genom- förts i form av utredningar/schaktningsöver- vakningar/schaktningskontroller. Detta är den vanligaste förekommande undersökningsformen i städer generellt i landet. Mycket ofta handlar det om att antikvarisk personal övervakar ar- beten i redan tidigare grävda ledningsschakt.

Arkeologens uppdrag handlar vanligen om att dokumentera väggarna i dessa schakt. För Norr- lands del är den i särklass största andelen (67 st.) genomförda i Nederluleå Gammelstad. Där- efter följer, inte förvånande, Gävle (27 st.) och Härnösand (15 st.). Trots den lågintensiva under- sökningsmetod som denna typ av undersökning innebär i praktiken, och det faktum att det är den första signalen från myndigheternas sida att fornlämning kan förväntas påträffas på platsen, är det påfallande få utredningar/schaktningsö- vervakningar/schaktningskontroller genomförda i de norrländska städerna. På inte mindre än nio av tretton platser har färre än fem undersökning- ar av denna typ utförts. Detta är en tydlig indika- tion på att förutsättningarna för urbanarkeologi skiljer sig mellan de olika städerna och påvisar en inkonsekvens i den antikvariska processen.

Med den utgångspunkten kan vi konstatera att kunskapsläget är mycket allvarligt för städer som Söderhamn och Östersund, där inga un- dersökningar genomförts. I princip lika stora kunskapsluckor finns vad gäller det äldsta och nuvarande Umeå samt nuvarande Luleå, Piteå, Hudiksvall. De platser som förefaller åtnjuta bäst hantering i relation till kulturmiljölagen är Nederluleå Gammelstad, Härnösand och Gävle.

Sammanställningen av undersökningar i

dessa städer mynnar ut i att en rad problema-

tiska förhållanden på olika plan kan identifieras.

Ett exempel som på ett grundläggande sätt be- lyser dilemmat är att de människor som bodde i t.ex. Östersund på 1700-talet inte behandlas lik- värdigt i relation till de människor vars livsmiljö undersökts arkeologiskt. Den historia om deras liv, som bara kan skrivas utifrån det arkeologiska källmaterialet saknas.

Den stadsarkeologiska

problematiken — teori och praktik

Det går inte att söka en enskild förklaring till varför så få arkeologiska undersökningar ge- nomförts i de norrländska städerna. Orsaken är enligt min mening flerdimensionell och en ana- lys måste omfatta ett brett synsätt på kulturmil- jövårdsarbetets förutsättningar i Norrland vad gäller urbanarkeologi. Jag har i en tidigare arti- kel lyft en problematisk och oförutsedd bieffekt av det ovärderliga standardverk som vanligen benämns Medeltidsstaden.

Mycket kort sam- manfattat handlar det om att de medeltida de- larna av våra städers kulturlager (vilka diskuteras i Medeltidsstaden), uppfattas som mer motivera- de att undersöka arkeologiskt inför exploatering än de delar som hyser bebyggelse från 1600-talet och framåt. Till viss del ligger den relativt höga kostnadsbilden för stadsundersökningar bakom prioriteringar som försummar de tidigmoderna partierna av en stads arkeologiska lämningar.

Vid Stadsarkeologiskt Forums (

) konfe- rens i Uppsala 2014 presenterades exempel på detta förhållande där föredragshållarna visade hur två likvärdiga stadsgrundningar konsekvent behandlas olika i relation till kulturmiljölagen.

I den ena, Kristianstad, utförs i det närmaste inga arkeologiska undersökningar medan man i det andra exemplet, Jönköping, genomfört ett flertal storskaliga arkeologiska projekt.

Det finns dessutom en viss tendens till att länssty- relserna i högre utsträckning fattat beslut om undersökning av tidigmoderna kulturlager i stä- der som etablerats efter det medeltida skedet än i de medeltida städerna.

Kanske är det en reminiscens av det arkeologiska ämnets förban- nelse — att målet alltid är att finna de äldsta lämningarna på den plats som undersöks. Nu

är ju detta trots allt inte syftet med lagstiftning- en, vilken ger samma skydd för fornlämningar oavsett under vilken tidsperiod de tillkommit.

Man riskerar att hamna i en för myndigheterna ovälkommen demokratidiskussion — vilka män- niskors levnad skall vi undersöka och vilkas kan väljas bort.

Den kronologiskt exkluderande situation som råder i dagsläget var naturligtvis inte syftet med projektet Medeltidsstaden då det initierades. Detta är dock en första faktor av betydelse för att förstå varför kulturlagren i de tidigmoderna städerna i Sverige i många fall bristfälligt omfattas av det formella lagskyddet.

Problemet framstår tydligare i vissa delar av lan- det och Norrland är ett sådant exempel.

Det finns emellertid andra faktorer som på- verkat den stadsarkeologiska verksamheten i de norrländska städerna. En första mycket prag- matisk faktor, som samtidigt på ett tydligt sätt belyser det fundamentala arbete som Medeltids- staden innebar, är de utschaktningskartor som framställdes för varje medeltidsstad i Sverige.

Utschaktning indikerar i detta sammanhang att fornlämingen inte kvarstår. Denna typ av kartor, vilka visar var större markingrepp har genomförts och som samtidigt ger en uppfatt- ning om var det kan finnas bevarade kulturlager, saknas för de norrländska städerna. Det enda undantaget är Gävle som i egenskap av medel- tida stadsgrundning ingår i Medeltidsstadens rapport serie. Jag kan därför inte bilda mig en uppfattning om huruvida utschaktningsgraden i de enskilda norrländska städerna varit avgöran- de för att det inte genomförts undersökningar.

Att arkeologiska undersökningar inte görs i vissa delar av städerna kan bero på beslut grundade på känd utschaktningsgrad. Det är dock inte rimligt att den ringa mängd undersökningar som det rör sig om i de aktuella städerna, har genere- rat ett tillräckligt kunskapsunderlag för att göra tillfredsställande bedömningar av utschaktnings- graden i alla delar av de berörda städerna.

Samhällsplanering och arkeologi

Man kan fråga sig om det inte hade skett fler un-

dersökningar i de norrländska städerna om det

funnits ett referensprojekt som hette Den tidig-

moderna staden, eller varför inte som projektet

Medeltidsstaden egentligen hette — den tidiga urbaniseringsprocessens konsekvenser för nuti- da planering. Vilken är den, i kulturmiljövårds- hänseende, av görande skillnaden mellan tidig urbanisering under medeltid och tidigmodern tid, eller för den delen ännu senare? Intentionen i projektet Medeltidsstaden, att relatera till sam- tida samhällsplanering, genom att bl.a. skapa un- derlag för länsstyrelsernas planering och bidra med kunskap till kommunernas översiktsplaner- ing, var föredömlig och betonade uppdragsar- keologins sammanhang. Samhällsplaneringen är därför en faktor som inte går att bortse ifrån i en analys av det här slaget. I syfte att relatera den antikvariska statistiken över utförda arkeo- logiska undersökningar (sammanställd i fig. 3) med samhällsbyggandet i de aktuella områdena

har statistik från

använts. Denna redovisar nyproduktion av flerfamiljslägenheter per år un- der perioden 1975–2013 (fig. 7 ).

Perioden sam- manfaller i princip med att kulturlager i städerna kom att få officiell status som fornlämning och att stadsarkeologin kom att leda metodutveck- lingen inom hela fältarkeologin. Perioden utgör därmed en utmärkt fond för en antikvarisk dis- kussion. Först av allt måste påpekas att denna bild av exploateringstrycket är skissad med yt- terst grov pensel. Den övervägande delen av ny- produktionen i samband med städernas expan- sion har skett i städernas utkanter eller precis utanför dessa, dvs. i de områden i städerna där det i lägre grad kan förväntas finnas bevarade kulturlager från de äldre stadsmiljöerna. Det innebär att den jämförelse som görs här endast

0 200 400 600 800 1000 1200 1400 1600

1975 1976 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013

Gävle flerbostadshus Söderhamn flerbostadshus Hudiksvall flerbostadshus Härnösand flerbostadshus Sundsvall flerbostadshus Östersund flerbostadshus Umeå flerbostadshus Luleå flerbostadshus Piteå flerbostadshus

figur 7. Färdigställda lägenheter i nybyggda hus un- der perioden 1975–2013 i de städer som diskuteras i artikeln. Den röda linjen markerar den arkeologiska undersökningen i kvarteret Biografen i Nyköping 1987–1988. Statistiken är hämtad från Statistiska Centralbyrån.

syftar till att visa tendenser för nybyggnation ge- nerellt i de aktuella städerna, och ge en antydan om skillnader i exploateringstryck över tid. För att fånga kronologiska trender i bostadsbyggan- det över tid har de sju år då flest bostäder byggts i respektive stad identifierats. Detta har sedan ställts mot den antikvariska aktiviteten i form av arkeologiska undersökningar. Noterbart vid en sådan jämförelse är att det finns en viss tidsmäs- sig överensstämmelse mellan hög byggnadstakt och arkeologisk verksamhet. Denna framträder tydligast i Härnösand, Sundsvall och i mindre ut- sträckning i Gävle och Piteå. I Hudiksvall, Luleå och Umeå finns en sämre kongruens mellan ny- byggnationsperioderna och antikvarisk aktivitet.

I dessa fall har alltså ett ökat exploateringstryck inte renderat motsvarande större antal arkeolo- giska undersökningar.

Vidare kan vi konstatera att antalet arkeolo- giska undersökningar ökar över tid.

Detta gäller framförallt Nederluleå Gammelstad och Gävle med en ökande trend från och med 1990-ta-

lets slut. Vad gäller Umeå har de få undersök- ningar som genomförts ägt rum efter omkring 2005. Trots att antalet undersökningar i Umeå är ytterst begränsat kan vi ändå ana en svag tendens till att antalet beslutade kulturmiljövårdsärenden som rör kulturlager ökat i denna stad under de senaste tio åren. Förutom en topp under 1990- talets början kan vi även se en liknande trend i Härnösand under de senaste fem åren.

Några generella trender är giltiga för flertalet städer i undersökningsmaterialet. Med utgångs- punkt i de sju mest produktiva åren vad avser byggandet för respektive stad, kan vi konstatera att dessa år nästan uteslutande har inträffat före 1994. De stora byggnationsperioderna har infal- lit under åren 1975–1980, men framför allt mellan 1990 och 1993.

Umeå är den stad som i reella tal har den största tillväxten, med toppår 1991–1992.

Umeå är också den stad som fortsätter att växa överlägset mest av de tidigmoderna städerna i Norrland. Om vi sätter stadens tillväxt i relation till antalet arkeologiska undersökningar av samt-

figur 8. Vintermarknad i Östersund i början av 1900-talet. Marknaden kallades inte Gregoriemarknaden vid den tid då bilden togs, men den representerar en tradition som är en av få reminiscenser av det tidigmoderna Östersund. Vi vet dock inget om hur staden såg ut vid etableringen. foto: Riksantikvarieämbetet, Kulturmil- jöbild.

liga typer, är Umeå sannolikt den stad där minst antal arkeologiska undersökningar genomförts i förhållande till det stora exploateringstrycket.

Glädjande nog kan vi notera en positiv trend vad gäller den arkeologiska verksamheten i staden då fyra av de sju undersökningarna är beslutade under de senaste fem åren.

I andra städer ser situationen mer dyster ut.

En stad där det i hög grad saknas arkeologisk kunskap är nuvarande Luleå som anlades år 1649. Från Luleå finns totalt endast tre arkeolo- giska undersökningar registrerade, vilket måste betraktas som mycket anmärkningsvärt. Samt- liga dessa är dessutom i form av utredningar/

schaktningsövervakningar/schaktningskontrol- ler.

Även Sundsvall är, utifrån stadens storlek, förhållandevis litet undersökt och ett relativt sentida exploateringstryck har inte resulterat i motsvarande ökad arkeologisk verksamhet.

Mittuniversitets campus Åkroken i Sundsvall uppfördes mellan 1997 och 2005 på platsen för den första stadsetableringen i Sundsvall år 1621.

Trots detta är endast mycket begränsade om- råden undersökta arkeologiskt. Tre undersök- ningar är genomförda i denna del av Sundsvall till dags dato.

Tidigare har två undersökningar genomförts i Åkrokenområdet. Dessa utfördes före 1985, mer än tio år innan det första spad- taget för Mittuniversitet togs. Bland fynden från dessa grävningar fanns både kritpipor och tidig- modern keramik, dvs. tydliga indikationer på att tidigmoderna lämningar vid den tiden fanns be- varade. I Selångersån, i anslutning till Sundsvalls äldsta delar, finns dessutom uppmärksammade båtvrak som undersökts arkeologiskt.

Östersund är ett annat exempel på en stad vars kraftiga expansion under perioden 1880–

1915 sannolikt förstört mycket av den då knappt 100 år gamla stadens äldre bebyggelse.

Trots detta finns äldre strukturer kvar som reminiscen- ser av den stad vars historia inte vid något till- fälle undersökts med arkeologisk metod. Strax efter att staden etablerats flyttades nämligen Jamtamotmarknaden hit. Denna marknad, som sannolikt har anor ner i vikingatid, flyttades från Frösön till Östersund 1789 varvid namnet sam- tidigt ändrades till Gregori marknad då denna hölls på S:t Gregorius dag den 12 mars. Efter ett

uppehåll under delar av 1900-talet återupptogs det gamla namnet på marknaden igen i mitten av 1980-talet (fig. 8). Spår av denna marknad skulle kunna ge viktig information om stadens karaktär i detta tidiga skede, nästan ett århund- rade innan den börjar expandera och drastiskt ändrar gestalt.

Stadens administrativa status i relation till antalet arkeologiska undersökningar

Slutligen vill jag lyfta fram några av de faktorer som kan tänkas ha påverkat det arkeologiska kunskapsläget i de norrländska städerna. Utifrån en sådan analys kan en del logiska förklaringar identifieras, men även mindre tydliga samband och antikvariska lakuner som är mer svårförkla- rade framträder.

Den röda linjen i figur 7 visar när de arkeo- logiska undersökningarna i kvarteret Biografen i Nyköping genomfördes.

Detta är en av de för- sta större undersökningar som enbart omfattade tidigmodern tid och representerar därmed en da- terad brytpunkt att förhålla sig till då man disku- terar tidigmodern urbanarkeologi i Sverige. Att detta sker visar också när kulturmiljövården var mogen att undersöka tidigmoderna lämningar i större skala i Sverige. Denna brytpunkt infaller strax före perioden 1990–1993, som i de flesta städer i den här undersökningen innebar en period av omfattande nybyggnation. Detta fick emellertid ingen inverkan på den antikvariska hanteringen av kulturlager i de norrländska tidig- moderna städerna. Bara under enstaka år finns mer än tio beslut om kulturmiljövårdsärenden som berör kulturlager i dessa städer.

Endast un- der 1989 utförs undersökningar i minst fem olika städer. Övriga år samlar sig de utförda undersök- ningarna till enbart två eller tre städer. Efter år 2004 har i genomsnitt ca fem undersökningar per år genomförts i de norrländska städerna.

En faktor som förefaller inverka på hur

många undersökningar som utförts i städerna är

deras administrativa status. I residensstäderna,

där länsstyrelser och länsmuseer är lokaliserade,

har inte mindre än 84 % av samtliga undersök-

ningar genomförts.

Det finns emellertid ett

flertal anomalier i denna statistik som kräver en

kommentar. För det första kan vi återigen på-

minna om att ingen arkeologisk undersökning utförts i residensstaden Östersund. Vad gäller Luleå har hela 98 % av undersökningarna gjorts i Nederluleå Gammelstad inklusive prästgården.

Endast tre undersökningar har genomförts i re- sidensstaden, dvs. nuvarande Luleå. I Umeå är antalet undersökningar endast marginellt fler — sju stycken. Slutsatsen blir att de enda residens- städer där platsens administrativa status kan sä- gas ha påverkat antalet beslutade ärenden enligt kulturmiljölagen, är Härnösand och Gävle. Även städernas historiskt belagda privilegiedatum fö- refaller ha betydelse för i vilken omfattning ar- keologiska undersökningar sker. Umeås första lokalisering, Hudiksvall och Härnösand är alla etableringar från 1580-talet. Av dessa städer är det endast i Härnösand där mer än någon en- staka undersökning genomförts (fig. 9). I Gävle, som är den enda medeltida staden i Norrland, har 18 % av samtliga undersökningar i analysom- rådet genomförts. Det innebär att det endast är i Gammelstaden i Nederluleå som det bedrivits mer arkeologi. Från den senare platsen finns en mängd medeltida dateringar även om privilegie- brevet dateras till år 1621. I Piteå nya kyrkplats

(Öjebyn) har relativt många undersökningar genomförts, bl.a. som forskningsgrävningar på 1960- och 1970-talet. Även här finns ett antal medeltida dateringar. Frågan är hur mycket det faktum att Gävle publicerats som en volym i pro- jektet Medeltidsstaden, påverkat den relativt sett större mängden undersökningar i staden? Jag menar att så är fallet, vilket styrks av statistiken.

I särklass flest enskilda undersökningar har, som vi sett, genomförts i Gammelstaden, Nederlu- leå. Denna plats är belägen nära den nuvarande residensstaden, har medeltida ursprung och är dessutom klassad som världsarv. Det är svårt att inte se ett samband mellan dessa förhållanden och den stora mängden beslut enligt kulturmil- jölagen.

Bland resterande platser — vilka inte är resi-

densstäder, inte har dateringar tidigare än 1600-

tal eller är världsarv — återfinns universitetssta-

den Sundsvall, Söderhamn samt de nuvarande

lokaliseringarna av Piteå och Hudiksvall. Av

dessa städer har flest undersökningar genom-

förts i Sundsvall. På övriga platser har samman-

taget endast drygt en handfull undersökningar

genomförts. Anledningen till denna lakun är

svårbedömd. I Söderhamns och Hudiksvalls fall kan en förklaring vara den blygsamma eller obe- fintliga nybyggnationen från mitten av 1990-talet till idag. I Härnösand har en relativt sett större mängd undersökningar genomförts trots att ny- byggnationen även i denna stad var blygsam un- der samma period.

Slutkommentar

Sammanfattningsvis finns stora skillnader i om- fattningen av den urbana arkeologiska verksam- heten i de norrländska tidigmoderna stadsgrund- ningarna. Detta avslöjar en diskrepans i den antikvariska hanteringen. På vissa platser har ett förhållandevis stort antal undersökningar genom- förts medan det i andra knappast bedrivits någon arkeologi över huvud taget. Detta är ett problem som inte bara gäller Norrland utan hela landet — det handlar om antikvariskt fokus, tradition och erfarenhet av tidigmodern arkeologi hos regio- nala myndigheter, universitet och museer.

Konsekvenserna av detta är att den forskare som arbetar arkeologiskt med dessa städer har ett minst sagt disparat källmaterial att hantera (alltså precis det som projektet Medeltidsstaden bl.a. avsåg att avhjälpa för de medeltida städer- na). Det är i princip omöjligt att diskutera ex- empelvis Söderhamns eller Hudiksvalls karaktär, bebyggelseutveckling eller invånarnas materiella konsumtion under tidigmodern tid. Det finns idag många exempel på hur arkeologin kan be- rätta unika historier om tidigmoderna städer

— historier som inte kan berättas med andra källmaterial än det arkeologiska. Det bristfäl- liga källäget i flertalet norrländska tidigmoderna städer är inte bara allvarligt för forskarsamhället utan bidrar också till det, sedan länge, diskrimi- nerande förhållningssättet till den norrländska historien ur ett nationellt perspektiv. Skillnader- na i omfattning av den stadsarkeologiska verk- samheten mellan de norrländska städerna har fått till följd att det i princip inte har kunnat bedrivas någon forskning kring urbaniseringen i Norrland utifrån arkeologiskt källmaterial.

Sammantaget kan vi konstatera att en över- siktlig studie av urbanarkeologisk verksamhet i de tidigmoderna städerna i Norrland, utifrån ett

antikvariskt perspektiv, blottar en kunskapslucka som påverkar den regionala historieskrivningen och det viktiga demokratiska instrument som historisk kunskap utgör.

Stort tack till Lars Nylander, Hälsinglands mu- seum, Rolf Boström, Riksarkivet, Landsarkivet i Härnösand och kommunarkivet i Söderhamn genom Thommie Nord, DiBiS Produktion för generöst tillstånd att använda bildmaterial.

mathias bäck är arkeolog med inriktning på den historiska tidens arkeologi. Han har arbetat med exploateringsarkeologi inom kulturmiljö- vården i 30 år och är doktorand i historisk ar- keologi vid Lunds universitet.

mathias.back@shmm.se Statens historiska museer

Arkeologiska uppdragsverksamheten Instrumentvägen 19

126 53 Hägersten

Noter

1 Torneå/Tornio var en svensk stad under tidigmodern tid, tillika finska Lapplands äldsta stad. Se t.ex. Herva, Ylimaunu & Symonds 2012; Nurmi 2011; Puputti 2010;

Ylimaunu 2007, 2013.

2 Wallerström 1995a, s. 101 f., 1995b, s. 69 f., Bäck 2008;

Törmä 2012, s. 21.

3 Söderhamn, Jensen 1919; Piteå, Steckzén 1921; Luleå, Steckzén och Wennström 1921; Sundsvall, Ahnlund 1921, Tedebrand (red.) 1996; Umeå, Steckzén 1922; Hudiks- vall, Brun 1932; Härnösand, Bucht och Wik 1935; Öster- sund, Bromé 1936; Gävle, Humbla och Norling 1946.

4 Härnösand, Näslund 1980; Söderhamn, Karlström 1970;

Sundsvall, Liliequist 1983; Gävle, Karlström 1974.

5 Matsson (red.) 1986a, 1986b, Blomkvist 1983.

6 Wallerström 1995a, 1995b, Bäck 2008.

7 Grundberg 2006.

8 T.ex. Blomkvist 1983.

9 Se t.ex. Anglert & Lindeblad 2004; Larsson (red.) 2006.

10 Ett symposium med fokus på just mångfalden av ”små- städer” hölls på Midgard historisk senter i Borre, Vest- fold 2007, Brendalsmo, A.J., Eliassen, F.-E. & Gansum, T. (red.), 2009. En av poängerna med mötet var att både historiker och arkeologer kunde mötas i dessa frå- gor utifrån sina respektive källmaterial.

11 Blomkvist 1983, s. 27 ff.

12 Bergling 1964, fig. 2.

13 Se Bergling 1964, s. 35 ff., Bäck 2008, s. 16 ff.

14 T.ex. Luleå och Piteå.

15 Risöfjärdsprojektet, Styresholmsprojektet och projektet Centralort i norr.

16 Grundberg 2001.

17 T.ex. Lundholm 1970, 1978; Wallerström 1986, 1987, 1995a, 1995b, 1995c.

18 Vill man överblicka och fördjupa sig i den medeltida centralortsbildningen i Norrland kan man med fördel läsa Blomkvist 1983; Andersson 1986; Wallander 1986;

Grundberg 2001, 2006 och där anförd litteratur.

19 Här är jag ett stort tack skyldig till följande personer för deras engagerade hjälp vid insamlingen av material: Lars Backman, Norrbottens museum, Peter Persson, Läns- styrelsen i Västernorrland, Bo Ulfhielm, Länsmuseet Gävle borg, Bengt Nordqvist, Länsstyrelsen i Jämtland och Nina Karlsson, Länsstyrelsen i Västerbotten.

20 Nyligen utkom Riksantikvarieämbetets rapport 2014-12- 08; Konsekvensutredning, Verkställighetsföreskrifter 2 kap. 11–13 §§, kulturmiljölagen (1988:950).

21 Gamla kyrkbyn, Nya kyrkbyn/Öjebyn samt nuvarande läget för Piteå stad.

22 Sandström 1996, s. 143 f.

23 Lundkvist 1986; Wikström 1986.

24 Under 1700-talet grundlades även två städer som inte fick privilegier, fristaden Eskilstuna 1771 och friköping- en Malmköping 1784, Nilsson 1986; se även Rumar 1986.

25 Bäck 2009, s. 48 f. Rapportserien omfattar 77 volymer publicerade under perioden 1976–1990. Projektets pro- gramförklaring och bakgrundsbeskrivning redovisas i Medeltidsstaden 1, Andersson 1976.

26 Föredrag av Ing-Marie Nilsson och Claes Pettersson vid SAF-mötet i Uppsala 2014.

27 Här är det viktigt att understryka att det även finns många goda exempel där lagstiftningen utövas enligt skrivningen och där kronologisk diskriminering inte sker i någon större utsträckning. Norrköping är ett sådant exempel, där ett stort antal arkeologiska slut- undersökningar av tidigmoderna kulturlager genom- förts under det senaste decenniet. Andra platser med medel tida ursprung där omfattande undersökningar av tidigmodern tid utförts är Göteborg, Västerås, Örebro, Jönköping och Kalmar.

28 Bäck a.a.

29 http://www.statistikdatabasen.scb.se/pxweb/

s v / s s d /S TA R T _ _ B O _ _ B O0101 / L g h R e H u s t y p Ar/?rxid=c372eb2d-c8fc-477b-9d14-d3301b353a85.

30 Utan direkt koppling till de större exploateringsåren.

31 Dessa tidsbundna expansionsfaser sammanfaller i viss utsträckning med nationella trender, men ibland är de plats- och funktionsspecifika, som t.ex. i Luleås fall kan kopplas till utbyggnaden av Stålverk 80 och märks tyd- ligt i statistiken från 1975–1976.

32 Jag vill betona att det inte i denna analys finns en be- lagd koppling mellan faktiskt exploatering av den äldre stadskärnan i Umeå eller någon av de andra städer som diskuteras, men erfarenheten från andra liknande städer i Mälardalen talar för att denna expansion tillsammans

med normalt underhåll av äldre bebyggelse, VA-ledning- ar och fjärrvärmenät borde ha renderat mer än totalt sju undersökningar i Norrlands största stad, grundlagd 1622.

33 Det kan finnas luckor i sammanställningen men det är inte frågan om mer än enstaka undersökningar, som i förekommande fall sannolikt är genomförda före stads- arkeologins professionalisering och innan städernas kul- turlager fick fornlämningsstatus i praxis på 1970-talet.

34 Den senaste genomförde författaren själv 2014, tillsam- mans med Maria Lindeberg på Länsmuseet (Murberget) i Härnösand. Det skall understrykas att resultatet från denna undersökning visade en mycket omfattande ut- schaktning av området strax utanför såväl som innanför den äldsta stadsgränsen inom undersökningsområdet.

Det är viktigt att poängtera att detta i sig inte kan tas som incitament för att det inte finns kvarvarande forn- lämningar i andra delar av Åkrokenkvarteren.

35 Holmqvist 2004; Eriksson 2008.

36 Rumar 1986, s. 166 ff.

37 Förundersökningen gjordes 1987 och den arkeologiska undersökningen 1988. Se Andersson, Persson & Hållans Stenholm 1990.

38 1989, 1991, 1998, 2001, 2003, 2004.

39 Luleå, Umeå, Härnösand, Gävle och Östersund.

Käll- och litteraturförteckning

Digitala källor

Statistiska Centralbyrån, Färdigställda lägenheter och rumsenheter i nybyggda hus efter region och hustyp.

År 1975–2013, http://www.statistikdatabsen.scb.se/

pxweb/sv/ssd/START__BO__BO0101/LghReHustyp Ar/?rxid=c372eb2d-c8fc-477b-9d14-d3301b353a85

Tryckta källor och litteratur

Ahnlund, Nils, 1921, Sundsvalls historia. D. 1, Tiden 1621–

1721.

Andersson, Carolina, Persson, Boje & Hållans Stenholm, Ann-Mari, 1990, Biografen. Ett 1600–1700-talskvarter i Nyköping. För- och delundersökning 1987, slutunder- sökning i två etapper 1988 i kvarteret Biografen i Nykö- ping, Södermanland, Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer. Rapport 1990:1.

Andersson, Hans, 1976, Projektprogram. Den tidiga urba- niseringsprocessens konsekvenser för nutida planering, Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museer.

Rapport, Medeltidsstaden 1.

Andersson, Hans, 1986, ”Projektet Medeltidsstaden och Norrland”, Arkiv i Norrland 8, s. 38–60.

Anglert, Mats & Lindeblad, Karin, 2004, Nya stadsarkeolo- giska horisonter, RAÄ FOU projekt 2003, UV Syd. Rap- port 2004:4.

Bergling, Ragnar, 1964, Kyrkstaden i övre Norrland, Skytte- anska samfundets handlingar No.3. Diss. Uppsala Univ.

Blomkvist, Nils, 1983, ”Och alla sina byar kalla de för stä- der”, Arkiv i Norrland. 4, s. 20–58.

Brendalsmo, A. Jan, Eliassen, Finn-Einar & Gansum, Terje (red.), 2009, Den urbane underskog. Strandsteder, ut- vekslingssteder og småbyer i vikingtid, middelalder og tidlig nytid.

Bromé, Janrik (red.), 1936, Östersunds historia.

Brun, Sven, 1932, Hudiksvalls historia. D. 1, Tiden 1582–1800. Bucht, Gösta & Wik, Harald, 1935, Härnösands historia. D. 1,

Tiden 1585–1721.

Bäck, Mathias, 2008, Prästgården och staden. Drivkrafter bakom tidiga urbaniseringstendenser i Luleå.

Bäck, Mathias, 2009, ”Stadsarkeologiska trender och ten- denser i Sverige — en personlig synvinkel”, i Den urbane underskog. Strandsteder, utvekslingssteder og småbyer i vikingtid, middelalder og tidlig nytid, s. 41–66.

Eriksson, Niklas, 2008, En fartygslämning från slutet av 1500-talet i Selångersån. Arkeologisk förundersökning, Medelpad, Sundsvalls kommun, Sundsvalls socken, Sta- tens maritima museer.

Grundberg, Leif, 2002. ”’Där som inga lagliga köpstäder äro.’ Medeltida urbaniseringstendenser i ett norrländskt perspektiv”, Bebyggelsehistorisk tidskrift 42/2001, s.

75–102.

Grundberg, Leif, 2006, Medeltid i centrum. Europeisering, historieskrivning och kulturarvsbruk i norrländska kul- turmiljöer. Diss., Umeå Univ.

Herva, Vesa-Pekka, Ylimaunu, Timo & Symonds, James, 2012, “The urban landscape and iconography of early modern Tornio”, Fennoscandia archaeologica XXIX, s.

73–91.

Holmqvist, Magnus, 2004, ”Det medeltida skeppsvraket i Selångersån, Sundsvall”, Bottnisk kontakt XI. Maritim- historisk konferens, Länsmuseet Västernorrland 1–3 februari 2002, Båtar och skepp i äldre tid (förhistoria–

medeltid), s. 146–150.

Humbla, Philibert & Norling, Nils (red.), 1946, Ur Gävle stads historia.

Jensen, Alfred, 1919, Söderhamns historia, Bd 1.

Karlström, Ture, 1970, Stadsbild i förvandling 1620–1970. Karlström, Ture, 1974, Gävle stadsbild. Bebyggelsehistoria

och samhällsutveckling till 1900–talets början. Diss., Uppsala Univ.

Larsson, Stefan (red.), 2006, Nya stadsarkeologiska hori- sonter, Riksantikvarieämbetet.

Liliequist, Inger, 1983, Sundsvalls bebyggelsehistoria 1621–

1650, Umeå Univ., Konstvetenskapliga inst.

Lundholm, Kjell, 1970, Kyrkvallen Öjeby. En arkeologisk undersökning i Piteå gamla stad, Norrbottens museum.

Lundholm, Kjell, 1978, ”Kyrkbyn. Pitebygdens äldsta mark- nadsplats”, i Studier i norrländsk forntid. Till Ernst Westerlund 9 november 1975, s. 94–105.

Lundkvist, Sven, 1986, ”Centralmakten och de norrländska stadsgrundningarna”, Arkiv i Norrland 7, s. 50–64.

Matsson, Per (red.), 1986a, Landsarkivet i Härnösand 50 år 1935–1985, Symposiet Städers uppkomst och liv 17–19 september 1985, 1, Arkiv i Norrland 7.

Matsson, Per (red.), 1986b, Landsarkivet i Härnösand 50 år 1935–1985, Symposiet Städers uppkomst och liv 17–19 september 1985, 2, Arkiv i Norrland 8.

Nilsson, Lars, 1986, ”Den tredje vågen. Bildandet av städer och köpingar i Sverige 1770–1865”, Arkiv i Norrland 8, s. 181–193.

Nurmi, Risto, 2011, Development of the urban mind. An ob- ject biographical approach, the case study of the town of Tornio, Northern Finland. Diss., University of Oulu.

Näslund, Rolf, 1980, Studier i Härnösands bebyggelsehisto- ria, 1585–1800-talets mitt. D. 1, Samhällshistorisk bak- grund, planutveckling och offentlig bebyggelse. Diss., Umeå Univ.

Puputti, Anna-Kaisa, 2010, Living with animals. A zooarcha- eological study of urban human-animal relationships in early modern Tornio, 1621–1800. Diss., University of Oulu.

Rumar, Lars, 1986, ”Östersund – staden i mitten”, Arkiv i Norrland 7, s. 161–172.

Sandström, Åke, 1996, Plöjande borgare och handlande bön- der. Mötet mellan den europeiska urbana ekonomin och vasatidens Sverige, Stads- och kommunhistoriska institutet.

Steckzén, Birger & Wennerström, Henrik, 1921, Luleå stads historia 1621–1921.

Steckzén, Birger, 1921, Minnesskrift till Piteå stads 300-års- jubileum.

Steckzén, Birger, 1922, Umeå stads historia 1588–1888. Tedebrand, Lars-Göran (red.), 1996, Sundsvalls historia.

Törmä, Maria Aili, 2012, Fornlämningen Luleå Gammel- stad. De äldsta spåren från de arkeologiska undersök- ningarna inom Nederluleå socken RAÄ 330:1. Kandidat- uppsats i arkeologi, Inst. För idé- och samhällsstudier, Umeå universitet. Otryckt stencil.

Wallander, Anders, 1986, ”Förutsättningar för medeltidsar- keologi i några norrlandsstäder”, Arkiv i Norrland 8, s. 8–12.

Wallerström, Thomas, 1986, ”Medeltidsarkeologi på han- delsplatser i Norrbotten”, Arkiv i Norrland 8, s. 13–24.

Wallerström, Thomas, 1987, ”Om de arkeologiska under- sökningarna på Kyrkudden i Hietaniemi s:n och kolo- nisationen av Tornedalen”, Nordkalotten i en skiftande värld. Kulturer utan gränser och stater över gränser, Archaeologica Historica, s. 140–187.

Wallerström, Thomas, 1995a, Norrbotten, Sverige och medel tiden: problem kring makt och bosättning i en europeisk periferi. D. 1. Diss., Lunds Univ.

Wallerström, Thomas, 1995b, Norrbotten, Sverige och medel tiden: problem kring makt och bosättning i en europeisk periferi. D. 2, Bilagor. Diss., Lunds Univ.

Wallerström, Thomas, 1995c, ”De arkeologiska undersök- ningarna i G:a Kyrkbyn, Piteå landsförsamling”. Norr- botten, Sverige och medeltiden D. 2, Bilagor/problem kring makt och bosättning i en europeisk periferi, s.

25–45.

Wikström, Lars, 1986, ”Norrlandsstädernas handel på Stock- holm under andra hälften av 1600-talet”, Arkiv i Norr- land 8, s. 159–168.

Ylimaunu, Timo, 2007, Aittakylästä kaupungiksi. Arkeolo- ginen tutkimus Tornion kaupungistumisesta 18. vuo- sisadan loppuun mennessä. Diss.

Ylimaunu, Timo, 2013, “Discipline, church and landscape.

The material culture of social hierarchy in Northern Fin- land from the seventeenth to the eighteenth centuries”, i Symonds, James, Badcock, Anna & Oliver, Jeff (red.), Historical archaeologies of cognition. Explorations into faith, hope and charity, s. 28–42.

Keywords: Northern Sweden, urban excavations, archaeology of the early modern period, exploitation, antiquarian assessment

Urban archaeology in Norrland — why not?

By Mathias Bäck

Summary

Our knowledge of early modern Norrland towns is, in terms of the archaeological record, insuf- ficient. The article discusses possible underlying reasons for the archaeological situation in these towns. The 13 towns in question are (with founda- tion dates in brackets): Hudiksvall (1582/1620), Härnösand (1585), Umeå (1588/1622), Söder- hamn (1620), Sundsvall (1621/1648), Luleå (Gammelstaden) (1649/1621), Piteå (Öjebyn) (1666/1621) and Östersund (1786). Inhabitants had varying means and opportunities to influ- ence the growth and form of their towns. Among other things, the interests of government in the role of the provinces in maintaining the war-torn country in the 17th century, when Sweden was a Great Power, affected the vitality of the towns.

Archaeology is an important tool when we try to understand and nuance the standard of liv- ing, habitat and contact networks etc. of the inhabitants of these towns. In short, the central

issue is that Norrland towns have seen surpris- ingly few archaeological excavations. There is of course variation, with Nederluleå Gammelstad and Gävle prominent in having witnessed by far the greatest number of excavations. At the other end of the scale we find Umeå, Söderhamn and Hudiksvall, where few excavations have been carried out, and particularly Östersund which has seen no archaeological investigations. A par- ticular problem is well illustrated by the present- day site of Luleå, to where the town relocated from Gammelstaden. Hardly a single excavation has been carried out in new Luleå although the town was founded in 1649.

The article highlights the problem of unequal

distribution of excavation permits and the dis-

parate archaeological management of Norrland

towns — which impair scholars in any discussion

of urban living conditions or the nature of the

towns themselves.