Äventyret som ideologi, brottet med det biografiskt bestämda i Salo-monsons eget liv, satte även spår i hans romaner. Inte så att allt det han skrev var äventyrsromaner. Tvärtom är det spännande att konstatera att Salomonson använder sig av flera olika genrer och att hans romaner
ofta är ett slags genrehybrider. Även Bachtin menar ju att då äventyrs-tiden mestadels är ”tom” kombineras äventyrsromanen ofta med andra genrer, exempelvis då Dostojevskij kombinerar äventyrsromanen med den sociala romanen.12 Det som styr valet av genre hos Salomonson är, som han själv påpekade i citatet jag inledde med, ambitionen att skildra samhället, ”det sociala dramat och människorna i detta drama”. På flera sätt spelar alltså äventyret en viktig roll i Salomonsons romaner. Både för att hans ambition var att gestalta hela samhället och öppna romanerna mot världen. Men också för att det skapande som äventyret erbjuder utgör ett väsentligt tema i författarskapet. Det är äventyret som kan förändra, förnya och omskapa tillvaron och förhindra att den blir en orubblig ordning med infrusna sociala positioner.
I genombrottsromanen Grottorna från 1956 märks både ambitionen att utforska samhället och världen och äventyret/skapandet som tema. Journalisten Ambjörn anländer till ett gruvsamhälle (Laisvall). Innan han stiger ur bussen river han sönder några brev, vilket får symbolisera brottet med det gamla. Nu väntar ett nytt, okänt liv med nya möjlig-heter. Omedelbart får han veta att platschefen vill tala med honom, och han tänker, på samma sätt som när revolvermannen i en västern blir igenkänd som trubbel, att nu börjar det igen.13 Här är det naturligtvis som journalist han har känts igen, och varningen gäller att om han ver-kar som journalist i gruvan kommer han att bli avskedad.
Genom hela romanen antyds det att det finns något i det förflutna Ambjörn döljer. Alldeles på slutet får han en delgivning om att inställa sig i rätten, men läsaren får aldrig veta vari brottet består. Är det ett barn han vägrat att ta ansvar för eller ett våldsbrott? För romanens handling har det ingen betydelse. Det viktiga är att Ambjörns posi-tion som nybliven gruvarbetare med ett dunkelt förflutet gör att han inte har några band till någon i det nya samhället. Han är alltså inte biografiskt bestämd, vilket ger honom möjlighet att få inblick i olika människoöden.
Han pratar med platschefen och får veta hur han betraktar arbetar-na; han träffar företagsläkaren och genomskådar dennes hyckleri; han möter förmännen och deras förhållningssätt till arbetarna; han lär kän-na arbetare och konfronteras med deras skiftande inställning till arbe-tet; han iakttar kvinnorna och föreställer sig hur de hanterar det trista livet i nybyggarsamhället. Det som gjorde att romanen väckte en sådan uppståndelse i samtiden, tvångsförflyttningen av de silikosskadade ar-betarna och företagets försök att tysta ner detta, är visserligen en viktig händelse i romanen men inte det centrala. Det centrala är Salo monsons allt överskuggande tema, nämligen frågan om huruvida arbetare, che-fer, förmän, företagsläkare betraktar arbetet som skapande eller inte.
Återigen måste det påpekas att när jag kallar Salomonsons tema för skapande menar jag inte enbart den estetiska dimensionen, utan huru-vida det rymmer en vilja att ta chanser, att aktivt söka efter förändring, utveckling och möjlighet. Det som även ryms i begreppet äventyr.
En arbetare, Rickard, har flytt in i alkoholens dimma från det han uppfattar som ett arbete utan något egentligt syfte. Han säger till sin hustru: ”När man går i gruvan hela dagarna och veckorna blir man lik-som förstenad. Allting omkring en förlorar mening och liv.”14 En annan, Simon, som visserligen funnit glädje i arbetet har som silikosdrabbad insett att hans arbetsglädje cyniskt exploaterats av bolaget.
När arbetet inte är skapande, när det inte har resulterat i något ar-betarna kan se som utvecklande eller när de känner sig utnyttjade, tar de i stället varje chans att fly undan till den ersättning som fritiden och det materiella välståndet erbjuder: bilen, drickandet, sexualiteten. Alla dessa sysslor beskrivs ofta i Salomonsons romaner som djuriska. För-mannen Zädt tänker föraktfullt om sina jobbare:
De var anställda för att lyda order, ändå gjorde de det inte; slöhet, tänkte han. De såg fram emot sängvärmen, sofflocket, de arbetade sina åtta timmar uteslutande för att bli lediga. Ingen tanke på att slita sig från den djuriska tillvaron.15
Det är som en illustration av Marx’ karaktäristik av arbetet under kapi-talismen. I Parismanuskripten från 1844 skriver denne att arbetet inte är
tillfredsställelsen av ett behov, utan det är bara ett medel att tillfredsställa behov utanför arbetet […]. Detta får till följd att människan (arbetaren) känner sig fritt verksam bara i sina djuriska funktioner, genom att äta, dricka och avla barn, på sin höjd också genom att sätta bo, att klä sig etc., medan hon i sina mänskliga funktioner inte är mer än ett djur.16
Nu måste man ställa frågan: Är Grottorna arbetarlitteratur eller inte? När det gäller idéinnehåll, motiv, miljö och personteckning är svaret ja. Det är arbetet, arbetarna och arbetsförhållandena som skildras i roma-nen. När det gäller tematik och genre kan man emellertid fråga sig om arbetarlitteratur är en adekvat beteckning. Jag har dessutom känslan av att Salomonson i detta tidiga skede av sin karriär skulle betrakta epitetet arbetarförfattare som en tvångströja för sitt skrivande. Jag tror att han skulle uppleva det som att bli återförd till en livsbana han brutit upp från. Det var ju via äventyret och sig själv som äventyrare som han kun-de öppna sig mot värlkun-den och i sitt författarskap utforska nya territorier.