Finns det då ingen möjlig utväg ur denna lustförnekelse för kvinnorna i arbetarskildringarna? Skulle en sådan kunna bestå i att kvinnan be-traktade sin sexualitet på samma vis som enligt rådande föreställningar mannen – fri från kontroll och återhållsamhet, som Martinsons glada flicka? Mitt svar är nekande. Inte heller mäns sexualitet föreställs eller framställs som respektabel i de båda författarnas texter. Martinson ut-manar föreställningen om kvinnan som sexuellt offer genom att också göra en man till ett sådant, genom Sallys son Bruno som dansar med rika damer i Paris. Ellen förstår inte ”det underliga i att damer betalar
vackra pojkar för danser” (214). Hon inser inte att han prostituerar sig, eftersom hon inte kan tänka sig en man i motsvarande situation i det sexuella spelet som en kvinna. Men Sally förstår och sörjer över sonens förmenta förnedring. Även män kan alltså falla då de antar sexualiteten på de villkor kvinnor tilldelas.
I Johanssons behandlade romaner har inte endast kvinnorna själva utan också männen en negativ inställning till kvinnors sexualitet. I Näckrosträdet anklagar maken hustrun för den våldtäkt hon utsatts för och plågar henne genom att ständigt påminna om hennes förmenta besudling: ”Arabhora var jag” (161). Så hade ”arabjäveln” (161) skän-dat och smutsat ner henne – och honom, eftersom hon inte längre är ren för honom. Sin egen renhet sätter han inte ifråga, trots att han har haft flera utomäktenskapliga förbindelser. Sexualiteten sätter enligt den etablerade föreställningen inte mäns respektabilitet på spel.
Frågan är om analysen av föreställningarna om sexualiteteten i skild-ringarna måste avslutas så dystopiskt, där det förnekade, förträngda och återhållna förblir förhärskande. Skulle det vara möjligt att se Kropot kins föreslagna gemensamma drift illustrerad i Martinsons roman genom den drift som socknens glada flicka representerar? Skulle den kunna utgöra en frizon i vilken sexualiteten kunde bli till den jämställda drift som skulle verka gemenskapande inom arbetarklassen? Byn föraktar inte den glada flicka som är så generös med sin kropp, och berättarrösten in tygar: ”Socknens glada flicka hade sympatier hos byn.” (163) I detta avseende förhåller sig Sally som byn, men Sally går ett steg längre och tar helt och hållet avstånd från föreställningarna om sexualiteten som skamlig eller syndig: ”Inför Sally fanns inget som hette synd” (165). Hon vägrar att betrakta sexualiteten som ett negativt klassmärke, men förnekar sig den för egen del.
Som för att bekräfta byns acceptans för den glada flickan får hon till sist ett namn och blir Mimmi (175). Mimmi installerar sig på byns största gård, får radio och dansar till musiken med sina barn. Hennes promiskuitet och bristfälliga respektabilitet till trots tycks det gå bra för henne. Efter hand framgår emellertid att ”Mimmi är åter glada flickan. Går åter på dans varje lördagskväll […], går ur famn i famn, en kyss här, ett famntag där, ler mot alla lika glatt” (225). I slutet av romanen har hon givit sig av med drängen och lämnat sina barn. Hon är åter glada flickan utan namn. Uppenbarligen tillåts inte det sexual-bejakande att skava mot föreställningen om sexualiteten som ett nega-tivt klassmärke i de kvinnliga arbetarskildringarna, varför den sexuellt frigjorda kvinnan utgår ur berättelsen. Frågan är då vad som hände med Kropotkins föreslagna kommunistiska drift. Föreställningen om en sådan återstår möjligtvis som en framtida utopi. I denna har
sexuali-teten befriats från sitt negativa klassmärke – även då den appliceras på kvinnor ur arbetarklass. Arbetarskildringarna rymmer ett embryo till en utopi i vilken arbetarkvinnors sexualitet inte förknippas med krav på kontroll och återhållsamhet utan med frihet och njutning.
Noter
1 Se t.ex. Lena Lennerhed: ”’Jag har låtsat en värme jag aldrig känt’. RFSU:s sexualrådgivning under 1930-och 1940-talen” i Tidskrift för genusvetenskap nr 3, 2000, 5–17. Artikeln diskuterar både radikala och konservativa aspek-ter av periodens sexualsyn.
2 Andrés Brink Pinto: Med Lenin på byrån. Normer kring klass, genus och
sexu-alitet i den svenska kommunistiska rörelsen 1921–1939 (Lund, 2008), 82f.
3 ”I enlighet med marxismens och materialismens uppfattning av ’individens frihet’ och dess obegränsade rätt till största möjliga ’lycka’, fattar marxismen könsumgänge såsom människans privata förlustelsesätt, där det gäller att förhindra obehagliga ’följder’, d. v. s. barnalstringen”, Hanns Clave: ”Sexuell upplysning. Slagord eller vilja” i Den Svenske Nationalsocialisten 1934:10. 4 Peter Öholm: ”Kvinnorna och hakkorset” i Aftonbladet 3.2.2000. 5 Hilma Hansegård: ”Äktenskapets kris och nydaning” i Nationell Socialism
1935:2. Senare publicerades artikeln under samma rubrik i Den Svenske
Nationalsocialisten 1936:29.
6 Brink Pinto: Med Lenin på byrån, samt Ebba Witt-Brattström: Moa
Martin-son. Skrift och drift i trettiotalet (Stockholm, 1988), 119f.
7 Ronny Ambjörnsson: Den skötsamme arbetaren. Idéer och ideal i ett
norr-ländskt sågverkssamhälle 1880–1930 (1988), 4 uppl. (Stockholm, 2001).
8 Brink Pinto: Med Lenin på byrån, 102.
9 Beverley Skeggs: Att bli respektabel. Konstruktioner av klass och kön (1997) sv. övers. (Göteborg, 2000), 11–15.
10 Witt-Brattström: Moa Martinson, 170f.
11 Ebba Witt-Brattström: ”Hur Lars Hård blev mjuk – en linje i vår arbetar litte-ratur” i Ur könets mörker. Litteraturanalyser (Stockholm, 1993), 205–223. Antologin har även utgivits under rubriken Ur könets mörker. Etc.
Littera-tur analyser 1983–1993 samt Ur könets mörker. Etc. LitteraLittera-turanalyser 1993–2003 (Stockholm, 2003).
12 Ebba Witt-Brattström: Förord till Moa Martinson, Kvinnor och äppelträd (1933), tredje uppl. (Stockholm, 1973).
13 Witt-Brattström: Förord, Kvinnor och äppelträd. 14 Witt-Brattström: Moa Martinson, 172.
15 Moa Martinson, Kvinnor och äppelträd (1933), tredje uppl (Stockholm, 1973), 97. I det följande refererar jag till de skönlitterära texterna med hän-visningar i texten efter en första introduktion i noten.
16 Elsie Johansson: Näckrosträdet. Roman (Stockholm, 2004), 108. 17 Witt-Brattström: Moa Martinson, 74, 119. Se även Brand 1929:12. 18 Witt-Brattström: Moa Martinson, 172.
20 Annelie Jordahl: Att besegra fru J. En bok om Elsie Johansson (Stockholm, 2006), 53.
21 Jordahl: Att besegra fru J., 10.
22 Elsie Johansson: Berättelsen om Nancy (Stockholm, 2003). Trilogin består av romanerna Glasfåglarna (1996), Mosippan (1998) och Nancy (2001). 23 Jordahl: Att besegra fru J., 23.
24 Jordahl: Att besegra fru J., 41.
25 Elsie Johansson: Kvinnan som mötte en hund. Roman (Stockholm, 1984), 65.
abstract
Bibi Jonsson
The Negative Class Marker
Conceptions of women’s sexuality in the writings of Moa Martinson and Elsie Johansson
According to Andrés Brink Pinto (2008), Swedish socialists of the 1920s and 1930s argued that women’s sexuality should be reconsidered and accepted. This notion does not seem to have been established in working-class literature at the time, at least not among male authors. The sexuality of working-class women was regarded as shameful. To win respectability they had to deny it.
The aim of this article is to clarify how notions of sexuality of working-class women are described in novels by two female working-class authors: Moa Martinson and Elsie Johansson. In Becoming Respectable (1997) Beverley Skeggs underlines respectability as crucial to women’s status in class society. To be sexually affirmative was not considered respectable and indicated low social status. Sexuality is looked upon as a negatively charged class marker and therefore incompatible with conceptions of working-class literature of the 1930s. The issue is whether there is a potential to reread the works of the two authors, liable to disclose new dimensions of working-class depictions of female sexuality and conceptions of working-class literature.
Key words: working-class women, sexuality, respectability, gender, desire, Moa Matinson, Elsie Johansson
Torborg Nedreaas’ første roman Av måneskinn gror det ingenting (1947) er blitt lest som et brennende innlegg i debatten om abort.1 Ar-beiderkvinnens gjentatte hemmelige og farlige svangerskapsavbrudd blir beskrevet som et ”nødvendig resultat av en hyklersk kirke og et de-moraliserende klassesamfunn”, slik Unni Langås nylig formulerte det i en artikkel om abortdebatten i norsk litteratur.2 Langås viderefører med det forestillingen om at arbeiderkvinner i norsk litteratur blir presen-tert i deres såkalte moralske fall, som hos Christian Krohg i Albertine eller hos Alexander Kielland i Else, og at arbeiderlitteratur (her først og fremst forstått som litteratur om arbeidere3) viser frem kvinnelig sek-sualitet som destruktiv. Men for arbeiderlitteraturforfatterne selv har det neppe vært uproblematisk å møte slike forestillinger om at arbei-derlitteratur viser fram arbeiderkvinner som ”falne”. Som forskere på arbeiderlitteratur tidligere har gjort oppmerksom på har det tvert imot vært viktig for forfattere fra arbeiderklassen, som for eksempel Maria Sandel, å løfte frem kvinner som hevder seg moralsk, og som motstår seksuelle fristelser. Ikke minst etter at debatten om ”smutslitteratur” var kommet i gang, gjaldt det å vise frem arbeidere som hadde en in-dre styrke og som kunne passe seg.4 Spørsmålet er hvordan Nedreaas forholder seg til forestillinger om arbeiderlitteratur som umoralsk og ”smutsig”? Vil hun som andre arbeiderlitteraturforfattere gå imot fore-stillingen om kvinners seksualitet som destruktiv, eller viser hun likevel, slik Langås hevder, arbeiderkvinnen fram som ”demoralisert”? Hvilke forestillinger om arbeiderlitteratur og dens bilde av kvinnelig seksual-moral driver Nedreaas når hun skriver sin egen roman om emnet?
Jeg kommer til å argumentere for at Av måneskinn gror det ingenting tegner opp en kvinnes tro på sin moralske rett til å bli mor, til tross for