En annan onödig inskränkning av studieobjektet arbetarlitteratur – som har samma anledning som den ovan beskrivna oförmågan från arbetarlitteraturforskningen att mobilisera intresse för arbetarlittera-tur i alternativa offentlighetssammanhang, det vill säga en definition av denna litteratur som traditionell skönlitteratur som åtnjuter relativt högt anseende som just skönlitteratur – är arbetarlitteraturforskarnas oförmåga att inkorporera andra medier/konstarter än den tryckta lit-teraturen i den arbetarlitterära traditionen, eller att ens undersöka ar-betarlitteraturens förhållande till dessa.
Den svenska arbetarlitterära traditionen är vid, och kan kanske rent av sägas sakna ”essens”.32 Ett uttryck för detta är att den aldrig varit exklusivt skönlitterär. Åtminstone har den aldrig bara bestått av verk tillhöriga de traditionella skönlitterära genrerna. Sånger som ”Arbetets söner” kan exempelvis inte uteslutas ur den arbetarlitterära traditionen, och viktiga arbetarlitterära former som kollektivromanen, reportaget och den dokumentära rapportboken har på olika sätt utmanat de do-minerande uppfattningarna om skönlitteraturens gränser.
Detta har dock inte fått någon större uppmärksamhet inom den litte-raturvetenskapliga arbetarlitteraturforskningen. Brigitte Mral noterar exempelvis i förbigående att en stor del av den av henne undersökta lyriken i den socialdemokratiska pressen under slutet av 1800-talet ut-gjordes av sångtexter, men hennes analyser tar inte hänsyn till denna heterogenitet beträffande konstform/medium, utan betraktar arbetar-lyriken som arbetarlitteratur i tämligen traditionell mening. Samma ointresse för det som ligger bortom den traditionella skönlitteraturen
präglar forskningen om den svenska arbetarlitteraturen i stort. Få för-sök har exempelvis gjort att analysera arbetarlitteraturens relation till bildkonst, film, eller musik (utöver arbetarrörelsens sånger).33 Ändå finns det många icke-skönlitterära verk som uppvisar stora likheter med traditionell arbetarlitteratur, exempelvis: Jan Troells Här har du ditt liv (1966) som är en filmatisering av Eyvind Johnsons Romanen om Olof (1934–1937); Bo Widerbergs Kvarteret Korpen (1963), som motiviskt och tematiskt har stora likheter med flera av 1930-talets pro-letära bildningsromaner; Albin Amelins arbetarmålningar; eller, varför inte, Ebba Gröns låt ”Beväpna er”, som vad gäller klasshat inte står långt efter varken Johan Jönsons eller Leon Larssons dikter.
I det följande kommer jag att inleda en diskussion om relationen mellan arbetarlitteraturen och en konstart/ett medium som traditionellt betraktats som avskilt från skönlitteraturen, nämligen tecknade serier. Mitt huvudsakliga exempel kommer att utgöras av Hanna Peterssons ”Pigan” (2011).
Under de senaste decennierna har seriemediet differentierats kraftigt och vissa tecknade serier har kommit att närma sig den traditionella skönlitteraturen, bland annat genom framväxten av den så kallade serie romanen (graphic novel). Inom litteraturvetenskapen har serierna och deras relation till den traditionella skönlitteraturen också kommit att ådra sig allt mer intresse. Harry Morgan menar exempelvis att serier bör studeras som ”littératures dessinées” [tecknade litteraturer], om än med respekt för mediets/konstartens särart.34 Det är alltså inte orimligt att tänka sig att (vissa) serier skulle kunna betraktas som litteratur (på samma sätt som exempelvis illustrerade barnböcker självklart ingår i denna kategori).
Inom denna (möjliga) litterära undergenre finns åtskilliga exempel på serier som tematiskt och beträffande politisk tendens påminner om arbetarlitteratur. Som exempel kan man nämna serien Bellman som pu-blicerades i Folket i Bild/Kulturfront under några år på 1970-talet.35
Dess huvudperson är industriarbetare (bland annat arbetar han på en fabrik som tillverkar plastigelkottar) och berättelserna om honom kretar ofta kring klassorättvisor i det kapitalistiska samhället. Andra exempel är Historieboken (1970) och Sveriges historia (1979) som skildrar kapitalismens historia ur arbetarklassens och de koloniserade folkens perspektiv, samt Farliga tankar (1985) som beskriver socialis-mens och arbetarrörelsens historia.36 Man skulle också kunna nämna Claes Juranders serieberättelse Nilsson (1974) som handlar om en nattvakt och bland annat skildrar det kapitalistiska lönearbetets alie-nerande karaktär.
I samtiden finner man flera exempel på serier som tydligt anknyter till den arbetarlitterära traditionen. Verket Hundra år i samma klass (2014) av Mats Källblad presenteras exempelvis på följande sätt i bak-sidestexten: ”Det är något så unikt som en seriebok i Moa Martinsons eller Ivar Lo-Johanssons anda, en tecknad arbetarskildring för och om vår tid”.37 Flera serietecknare har också medverkat i Föreningen arbetarskrivares antologier. Omslaget till Det arbetande folket är till exempel tecknat av Ellen Ekman, som är upphovsman till serien Lilla Berlin. I samma antologi medverkar även Robert Nyberg. Hans bidrag är visserligen inte någon serie i strikt mening, utan snarare en satirisk skämtteckning, men hör mer hemma i seriernas än i den traditionella litteraturens värld. I ett panelsamtal om arbetarlitteratur och tecknade serier som arrangerades av Författarcentrum Syd våren 2015 hävdade serieskaparna Daria Bogdanska, Henrik Bromander och Hanna Peters-son vidare att de kände sig bekväma med att deras verk betraktades som tecknad arbetarlitteratur. Dessutom framhöll de släktskap mellan sina egna verk och samtida arbetarlitterära skildringar av främst pre-kärt arbete, exempelvis i Lundbergs Yarden.
Ett bra exempel på samtida tecknad arbetarlitteratur som på olika sätt uppvisar likheter med den traditionellt skönlitterära arbetarlittera-turen är Peterssons ”Pigan”, som skildrar författarens erfarenheter av att arbeta som RUT-subventionerad städare i Göteborg. Serien publice-rades ursprungligen som följetong i Arbetaren, men har också kunnat läsas i Galago och i tidskriftens Världens ende temanummer om arbete. Världens ende ges ut av ett författar-/konstnärskollektiv med samma namn. Flera av medlemmarna är verksamma både som serietecknare och författare och i tidskriften blandas tecknade serier med texter, vilka ofta, men inte alltid, är illustrerade. Intressant nog föregås serien ”Pi-gan” i Världens ende av essän ”Om städning” i vilken Petersson i stor utsträckning berättar samma historia som i serien. ”Pigan” har också remedierats som ”feministisk musikal” av Teater Tamauer.
Att ”Pigan” är självbiografisk och fokuserar på erfarenheter av arbe-te innebär att den arbe-tematiskt har likhearbe-ter med många skönlitarbe-terära verk i den arbetarlitterära traditionen. Likt många samtida arbetarförfattare – exempelvis Lundberg och Jönson (men också många av de författare som publicerat texter i Föreningen Arbetarskrivares eller Kommunal-arbetarförbundets antologier) – riktar Peterson också blicken mot pre-kärt arbete, exempelvis i följande skildringar av hur städerskor tvingas ha flera anställningar för att kunna försörja sig och hur de är uteläm-nade till chefernas godtycke:38
Dessutom tycks ”Pigan” explicit gå i dialog med några enskilda arbe-tarlitterära verk, exempelvis Jönsons Efter arbetsschema. Där skildras bland annat hur diktjaget fantiserar om att onanera hemma hos en överklassfamilj åt vilken han arbetar.39 I Peterssons serie förverkligas denna fantasi.
Istället för att onanera i arbetsgivarens hem kontaminerar diktjaget i Efter arbetsschema detsamma genom att torka av sin ”herpesangripna kuk på familjens, också barnens, upphängda handdukar”.40 Så långt går inte huvudpersonen i ”Pigan”. Dock idkar även hon ett slags bio-logisk klasskrigföring, bland annat genom att spotta i skurhinken och torka av diskbänken med en trasa som redan använts för att städa badrummet. Hon tycks också, precis som Jönsons diktjag, inkludera arbetsgivarens barn i sitt klasshat.
Även formmässigt går ”Pigan” i dialog med traditionell arbetarlitte-ratur – framför allt genom att etablera intertextuella förbindelser med bilder som på olika sätt är sammankopplade med denna litteratur. Seriens första ruta påminner exempelvis om såväl den närmast ikoniska omslagsbilden till Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink som Gunwor Nordströms ”Städerskan”, vilken av Margareta Ståhl beskrivits som ”en bildkonstnärlig motsvarighet” till Ekelöfs rapportbok.41
Det som främst leder tankarna från ”Pigan” till Rapport från en
skurhink och den ikonografi som inspirerats av dess omslag är den cen-tralt placerade hinken, samt det snedställda kvast-/moppskaftet.
Vid sidan av dessa likheter uppvisar ”Pigan” också flera skillnader gentemot den skönlitterära arbetarlitteraturen, skillnader som i några fall är utmärkande för dagens arbetarserier och som åtminstone i viss utsträckning är specifika för mediet/konstformen serier.
Vid det ovan nämnda panelsamtalet om tecknad arbetarlitteratur konstaterades exempelvis att arbetarserier oftare än arbetarlitteratur
i exempelvis romanform är humoristiska. Detta stämmer – särskilt om man reducerar arbetarlitteraturen till verk som åtnjuter högt litterärt anseende. Fortfarande tycks ju (den ”fina”) litteraturen (eller för den delen filmkonsten) inte ha lyckats frigöra sig från den antika stilåt-skillnadslära som tillskriver komedin lägre status än tragedin. Vad gäl-ler tecknade serier leder emelgäl-lertid fgäl-lera samverkande faktorer till att humorn ofta ges en framträdande plats. Några av dessa är: att serier ofta publiceras som följetong, vilket inbjuder till användande av punch lines; seriernas historiska släktskap med skämt- och satirteckningen; det faktum att serierna bland annat växt fram på arenor bortom hög-kulturens skepsis gentemot humorn, exempelvis den kommersiella tid-skriftsmarknaden och olika undergroundmiljöer.
En annan skillnad mellan samtida arbetarserier och arbetarlitteratur är att de förra ofta är mer direkt/explicit politiskt agiterande. Som ex-empel kan man anföra den kritik av RUT-avdraget som avlutar ”Pigan”. Som tidigare påpekats är politisk agitation inte något som står högt i kurs i den litterära institutionen. I de offentlighetssammanhang som format ”Pigan” verkar förhållandena dock vara annorlunda. Vid det ovan nämnda panelsamtalet om tecknade serier och arbetarlitteratur framhöll Bogdanska, Bromander och Petersson rent av att de ansåg att tecknade serier var ett utmärkt medium för politisk agitation, bland an-nat för att de är mer lättillgängliga än exempelvis romaner. Människor som aldrig läst en skönlitterär bok, menade de, kan mycket väl läsa en serie, och därmed kan serierna på ett helt annat sätt än den traditio-nella skönlitteraturen vara en litteratur för arbetarklassen.
Avslutning
Genom att lyfta blicken från den svenska arbetarlitteraturens huvud-fåra – traditionell skönlitteratur som åtnjuter relativt hög status som litteratur – kan man upptäcka mycket som ofta faller utanför den lit-teraturvetenskapliga diskussionen om denna litteratur. I detta bidrag har två sådana fenomen uppmärksammats: arbetarlitteratur som be-finner sig utanför den litterära offentlighetens centrum, eller rent av i alternativa litterära offentligheter, samt tecknad arbetarlitteratur. Naturligtvis finns det många andra typer av litteratur (eller andra for-mer av kultur) som skulle kunna betraktas som arbetarlitteratur, eller åtminstone relateras till den arbetarlitterära traditionen. Exempel på möjliga kandidater skulle kunna vara: bloggar, dagböcker, filmer, popu-lärlitteratur, barnböcker, lokalhistoria, populärmusik etc. som handlar om arbetarklassen, eller anknyter till arbetarlitteraturens motiv, former
och funktioner. Att rapparen Jason Diakité – mer känd under sitt ar-tistnamn Timbuktu – tilldelades Stig Sjödin-priset 2014 tål exempelvis att tänka på. Om man tänker på saken i egenskap av arbetarlittera-turforskare blir det snabbt uppenbart att händelsen ställer oss inför såväl möjligheter som utmaningar. Å den ena sidan kan ett vidgat stu-dieobjekt bidra till att vitalisera arbetarlitteraturforskningen genom att möjliggöra nya frågeställningar, nya perspektiv etc. Å andra sidan är det uppenbart att traditionell litteraturvetenskaplig kompetens är
räcklig för att hantera andra konstarter/medier/texttyper än den tradi-tionella skönlitteraturen. För att förstå hur arbetarlitteratur påverkas av andra offentlighetssammanhang än den litterära institutionen krävs exempelvis kompetenser som normalt hör hemma inom discipliner som kommunikationsvetenskap, statsvetenskap, sociologi etc. Och, om vi inrangerar nya konstarter/medier/texttyper i arbetarlitteraturen – ex-empelvis arbetarserier – måste vi naturligtvis utveckla analysredskap som är anpassade till dessa. En ny arbetarlitteratur kräver alltså en ny arbetarlitteraturforskning.
Noter
1 Lars Furuland & Johan Svedjedal: Svensk arbetarlitteratur (Stockholm, 2006), 15, 25; Rochelle Wright: ”Literature Democratized: Working-Class Writers of the 1930s” i Lars G. Warne (red.): A History of Swedish Literature (Lincoln & London, 1996), 334; Ola Holmgren: ”Proletärförfattarna och den litterära institutionen” i Kultur & Klasse 11:42 (1982), 64.
2 Furuland & Svedjedal: Svensk arbetarlitteratur, 372.
3 Lars Furuland: Arbetets ansikten. Arbetardikt i Sverige under ett sekel (Stockholm, 1998), 292. Furuland för också ett liknande resonemang i
Svensk arbetarlitteratur där han förutspår att vi skulle ha ”all anledning att
i framtiden även vänta oss en intressant utveckling av litteratur med motiv från arbetslivet som är skriven av invandrare”, men att TV hittills varit ”det viktigaste mediet för invandrarnas inbrytningar i det svenska kulturlivet”. Furuland & Svedjedal: Svensk arbetarlitteratur, 378.
4 Magnus Nilsson: Den föreställda mångkulturen. Klass och etnicitet i svensk
samtidsprosa (Hedemora, 2010), 65f.
5 Magnus Nilsson: ”En ny generation – en förnyad tradition? Klasspolitiska strategier i samtida svenskspråkig arbetarlitteratur” i Samlaren 135 (2014). 6 Magnus Nilsson: ”Den moderna(ste) svenskspråkiga arbetarlitteraturen”
i Even Igland Diesen, Ole Karlsen & Elin Stengrundet (red.): Stempelslag.
Lesninger i nordisk politisk litteratur (Oslo, 2016), 261–269; Magnus
Nils-son: Literature and Class. Aesthetical-Political Strategies in Modern Swedish
Working-Class Literature (Berlin, 2014), 65.
7 Johan Jönson har tilldelats Aftonbladets litteraturpris och nominerats till Nordiska rådets litteraturpris. Kristian Lundberg har bland annat mottagit Ivar Lo-Johanssons personliga pris, Pär Lagerkvistpriset, Aniarapriset, Signe Ekblad-Eldhs pris och ABFs litteraturstipendium. Susanna Alakoski har till-delats en lång rad litterära priser, inklusive Augustpriset och Ivar Lo-priset. 8 John Lennon & Magnus Nilsson: ”Defining Working-Class Literature(s). A
Comparative Approach Between U.S. Working-Class Studies and Swedish Literary History” i New Proposals. Journal of Marxism and Interdisciplinary
Inquiry 8:2 (2016), 56, http://ojs.library.ubc.ca/index.php/newproposals/
9 Se exempelvis Birgitta Holm: ”Efterkrigstidens litterära institution” i Arne Melberg (red.): Den litterära institutionen. Studier i den borgerliga
litteratu-rens sociala historia (Stockholm 1975); Birgitta Ahlmo-Nilsson: ”Inledning”
i Birgitta Ahlmo-Nilsson (red.): Inte bara kampsång. Fjorton analyser av
arbetarlitteratur (Lund, 1979); Lars Furuland: ”Svenska Folkrörelser som
litterära institutioner” i Jørgen Holmgaard (red.): Det grundtvigske
miljø. Arbejdspapirer fra forskningsseminar om det grundtvigske bonde-miljø, Vestbirk Højskole 13.–15 oktober 1978 (Aalborg, 1981); Holmgren:
”Proletärförfattarna och den litterära institutionen”; Brigitte Mral: Frühe
schwedishe Arbeiterdichtung (Uppsala, 1985); Lars Furuland: ”Litteratur
och samhälle. Om litteratursociologin och dess forskningsfält” i Lars Furu-land & Johan Svedjedal (red.): Litteratursociologi. Texter om litte ratur och
samhälle (Lund, 1997).
10 Holmgren, ”Proletärförfattarna och den litterära institutionen”, 66. 11 Två undantag från denna tendens är: Kristina Wallanders avhandling om
det litterära stoffet i Metallarbetaren och Jimmy Vulovics studie av litterär propaganda i socialdemokratisk och kommunistisk (samt nazistisk) press. Kristina Wallander: Metallarbetaren och litteraturen. Det litterära stoffet i
en svensk fackförbundstidning (Lund, 1982); Jimmy Vulovic: Reform eller revolt. Litterär propaganda i socialdemokratisk, kommunistisk och nazistisk press (Lund, 2013).
12 Denna insnävning hänger inte bara samman med litteraturvetenskapens rela-tiva ointresse för den moderna arbetarlitteratur som skapats och publicerats inom eller i anslutning till arbetarrörelsens organisationer, utan även med dess ointresse att pröva begreppet arbetarlitteraturs tillämplighet i forskning om andra sorters litteratur än den estetiskt anspråksfulla vuxenlitteraturen, exempelvis barn- och ungdomslitteratur, science-fiction, romantik och kriminallitteratur.
13 Magnus Nilsson: Arbetarlitteratur (Lund, 2006), 55–58, 61f, 66–68, 75–77, 84–87, 90f.
14 Siv Hackzell: Lyftpojkens skrik. En studie i Stig Sjödins poesi (Nacka, 2001), 24.
15 Hackzell: Lyftpojkens skrik, 26f.
16 Exempel på sådana tillfällesdikter är ”Ordet och friheten: Dikter vid Arbe-tets 75-årsjubileum 6 augusti 1962”, ”Arbete–trygghet–utveckling: Ett spel vid Socialdemokraternas kongress 1968”, ”Prolog vid Svenska Vägarbetare-förbundets kongress 19 maj 1964 tillägnad Arbetare på vägen” och ”Kom-munalprolog 1958”.
17 E-postintervju med Föreningen Arbetarskrivares dåvarande ordförande, Torgny Karnstedt, 2–5 juni 2015.
18 ”Nyhetsbrev för föreningen Arbetarskrivare 18 januari 2016” https://api. getanewsletter.com/v3/preview_mail/507383/?public_key=232016fe983cc4a 7a6ba658b18ed3485, access 16-03-07
19 Detta stycke bygger, när inga andra referenser ges, på en e-postintervju med Jenny Wrangborg som genomfördes 2–3 juni 2015.
20 Robert Jansson: ”Verkligheten i köket hörs i Jennys dikter” i
Kommunalar-betaren http://www.ka.se/verkligheten-i-koket-hors-i-jennys-dikter, access
21 Se http://www.jennywrangborg.se/blogg/framtradanden/, access2015-06-05. 22 Åsa Arping: ”Att göra skillnad: Klass, kön och etnicitet i några av det nya
seklets svenska uppväxtskildringar” i Bibi Jonsson m.fl. (red.): Från Nexø till
Alakoski. Aspekter på nordisk arbetarlitteratur (Lund, 2011), 196f.
23 Nilsson: ”En ny generation”, 106f. 24 Nilsson: ”En ny generation”, 118f.
25 Nilsson: ”Den moderna(ste) svenskspråkiga arbetarlitteraturen”, 271. 26 Arping: ”Att göra skillnad”, 194; Nilsson: ”Den moderna(ste)
svensksprå-kiga arbetarlitteraturen”, 266.
27 Nilsson: ”Den moderna(ste) svenskspråkiga arbetarlitteraturen”, 274. 28 Jenny Wrangborg: ”Till en kamrat” i Victor Estby (red.): Det arbetande
folket (Sundsvall, 2014), 10.
29 Arne Melberg: ”Inledning” i Melberg (red.): Den litterära institutionen, 11. 30 Mral: Frühe schwedische Arbeiterdichtung.
31 Nilsson: ”Den moderna(ste) svenskspråkiga arbetarlitteraturen”. 32 Nilsson: Literature and Class, 24, 104–111.
33 Några undantag finns dock. Göran Greider har exempelvis argumenterat för att Ulf Lundell är ”en modern arbetarförfattare” och att hans texten till hans ”Folket bygger landet” skulle uppvisa ”ett drag av tidig arbetarrörelsesång”. Margareta Ståhl – och i viss mån jag – har diskuterat förhållandet mellan arbetarlitteratur och arbetarkonst. Göran Greider: Bakom TV’n ändrades
ljuset. 56 politiska dikter valda och kommenterade av Göran Greider
(Stockholm, 2005), 38; Margareta Ståhl: ”Arbetarkonst och arbetarlitteratur i Sverige” i Bibi Jonsson m.fl. (red.): Från bruket till Yarden. Nordiska
per-spektiv på arbetarlitteratur (Lund, 2014); Magnus Nilsson: ”Arbetarkonst
och arbetarlitteratur – så funkar det” i Arbetarhistoria 31:4 (2007). 34 Harry Morgan: Principes des littératures dessinées (Angoulême, 2003). 35 Bellman skapades 1972 av Jan Lööf (manus och teckning) och Lars
Moss-berg (manus). Efter sju episoder lämnade Lööf samarbetet och MossMoss-berg blev ensam upphovsman. Senare under året övertogs upphovsmannaskapet av Ola Nyberg, innan Mossberg åter tog över i början av 1973. Senare sam-ma år tog emellertid Nyberg åter över stafettpinnen, men från och med julen 1974 övertogs serien av Per Johannesson (manus) och Hans Lind (teckning). 36 Historieboken skrevs och tecknades av Annika Elmqvist, Gittan Jönsson,
AnnMari Langemar och Pål Rydberg. Sveriges historia och Farliga tankar skrevs och tecknades av Annika Elmqvist och Pål Rydberg. Samtliga verk gavs ut av Ordfront.
37 Mats Källblad: Hundra år i samma klass (Stockholm, 2014). Boken inne-håller bland annat de tre tidigare utgivna albumen Garagedrömmar, Vakna
laglös och Lång väg tillbaka.
38 För en tematisk analys av Det arbetande folket och Var ligger min
arbetsplats i morgon, Se Nilsson: ”Den moderna(ste) svenskspråkiga
arbetarlitteraturen”.
39 Johan Jönson: Efter arbetsschema (Stockholm, 2008), 542. 40 Jönson: Efter arbetsschema, 542.
abstract
Magnus Nilsson
A New Working-Class Literature?
The aim of this chapter is to problematize and challenge the received under-standing of Swedish working-class literature as aesthetically advanced literature within traditional literary genres. This is done by highlighting two phenomena: working-class literature in counter public spheres and working-class comics. The first of these is exemplified primarily by the works of the poet Jenny Wrangborg. At the same time as her poetry is published by a prestigious publisher and is well received by literary critics, she is also active as a poet within the socialist labour movement. The main example of working-class comics is Hanna Petersson’s ”Pigan” [The maid], an autobiographical narrative that displays similarities with both more traditional working-class literature and artworks inspired by this literature. Eventually, the chapter discusses what consequences the inclusion of phenomena such as these in the tradition of working-class literature could have for the academic study of this literature.
Key words: working-class literature, counter public sphere, comics, Jenny Wrangborg, Hanna Petersson
”Verklig konst är folklig och lätt att förstå” Hella Wuolijoki, Työmies, 10.9.08*
Följande artikel handlar om den estnisk-finska författaren Hella Wuolijoki (född Ella Murrik 1886–1954) och hennes materialistiska estetik. Hon var verksam som författare under femtio år och hann arbeta både som journalist, recensent, dramatiker och skönlitterär författare. Sin estetiska teori utvecklade hon främst i förhållande till recensionsuppdrag under 1910-talet, en verksamhet som finns kartlagd i Aimo Roininens avhandling från 1993, Kirja liikkeessä [Boken i rörel-sen]. Långt senare i sin karriär, när hon arbetade som chef för Finlands Rundradio, O.Y Suomen Yleisradio A.B, skrev hon radioföljetongen Arbetarfamiljen. Arbetarfamiljen har oftast tolkats som en konkurrent och ett alternativ till en annan populär radiofamilj, Familjen Suominen. Paavo Oinonen har i sin avhandling Pitkä makta on Tippavaaraan … [Det är lång väg till Tippavaara …] undersökt flera populära radiopro-gram, bland dessa Arbetarfamiljen, med speciellt fokus på hur serien både förmedlade bilden av en arbetarfamiljs liv och samtidigt lyfte fram arbetarklassens delaktighet i historien, ”med andra ord var det frågan om att omtolka den finländska självbilden”.1
I den här artikeln kommer jag istället att undersöka hur Wuolijo-kis förståelse av vad arbetarlitteraturen bör förmedla ideologiskt och estetiskt kommer till uttryck i Arbetarfamiljen. Vilken funktion hade Arbetarfamiljen i ett politiskt projekt? Det handlar med andra ord om