tiken. Partiet sjösatte en utredning om den framtida kulturpolitiken, och i samband med partiets kongress 1952 presenterades betänkan-det Männi skan och nutiden med devisen ”människan är målet” som ideologiskt riktmärke. Här framhölls att samhällsbygget nu hade nått en ekonomisk och organisatorisk nivå som gjorde det möjligt att ta nästa steg, att hjälpa individerna att frigöra sig ur det gamla samhäl-lets kvardröjande tvångströjor och det nya industrisamhälsamhäl-lets plågoris. Inte bara samhället måste genomgå stora förändringar, utan också in-dividerna måste påverkas i rätt riktning. Utredningen resulterade inte i ett kulturpolitiskt program, men gav en vision av både mål och medel för reformeringen av Sverige.2 De traditionella kulturyttringarna fick alla sin beskärda del i betänkandet och naturligtvis också litteraturen, som är av speciellt intresse här och i synnerhet synen på dess roll i folkhemsbygget.
Litteraturavsnittet handlade om läsvanor, bokhandeln och biblio-teken, och som avslutning presenterades ett åtgärdsprogram i elva punkter, där distribution av god litteratur, uppfostran i goda läsvanor och bättre förståelse för kvalitetslitteratur skulle prioriteras. Endast i en kort passus berördes den sociala indignationslitteraturen, som hittills funnits som en litterär följeslagare till arbetarrörelsen. Denna litteratur ”var en kraftkälla under de politiska kampåren och rönte stort intresse från de engagerade arbetarnas sida. Nu måste vi med samma intresse ta emot och debattera den litteratur som låter de psykologiska samman-hangen komma till sin rätt. Det är nästa led i frigörelsekampen”, slog betänkandet fast.3
Utredningen möttes inte av omedelbart gillande. Paul Lindblom, flitig skribent i rörelsepressen, hänvisade i en artikel i Tiden till ett antal kritiska omdömen som fällts i olika debattartiklar. Själv vände han sig bland annat mot betänkandets syn på litteraturens sociala funktion och menade att social diktning inte kunde ställas mot psykologiska samman-hang. Litteratur har alltid en social funktion, betonade han, både som kommunikationsmedel och som redskap att uppleva och förstå världen. Den sociala realismen var däremot inte den enda möjliga vägen till en social litteratur.4
Lindblom var inte den enda som sökte svar på hur litteraturen skulle skildra en förändrad verklighet i inledningen till det nya decenniet. Birger Norman närmade sig frågan mer konkret ur arbetar litte ra turens perspektiv. I den litterära tidskriften Femtitals första nummer försökte han ringa in de nya villkor som skulle bestämma framtidens arbetar-dikt. Norman var medveten om att ”det socialpolitiska genombrot-tet” omgestaltat det gamla klassamhället, men inte i så hög grad att det skulle omöjliggöra arbetardiktens existensberättigande. ”Vi lever
i ett nytt samhälle, men det gamla är inte dött”, skrev han. Arbetar-litteraturen måste kunna fånga både det kvardröjande som fortfarande visade upp det gamla klassamhällets fattigdom och det nya som var på väg att skapas genom arbetarrörelsens dominerande ställning. Norman betonade att det inte var ett program för arbetardikten han just formu-lerat. I enlighet med tidsandan och den redaktionella linjen i Femtital förespråkade Norman en pluralistisk hållning. Arbetardikt utgick från författarnas erfarenhet, men kunde också drivas fram av andra över-tygelser och frälsningsläror, och syftet var inte att ”mota in skrivande arbetare i den sociala diktens verkstad”.
Den verklighetsanknutna litteraturen eller den socialt engagerade dikten var ett återkommande tema under femtiotalet. Explicit diskus-sion om den egentliga arbetardikten som Normans artikel i Femtital var däremot mer sparsam. I de unglitterära tidskrifterna återspeglades spännvidden inom framför allt den nya litteratur som hade ambitionen att sätta sitt avtryck på årtiondet. Även här höjdes röster för en mer samhällsinriktad och tidsmedveten dikt. Kritikern Göran O. Eriksson efterlyste en socialt engagerad litteratur som öppnade sig mot världen. Svante Foerster ville i Walt Whitmans och Artur Lundkvists efterföljd se en visionär dikt, präglad av en frigörande livsdyrkan, som kunde skapa en ny gemenskaphetskänsla och ackompanjera det påbörjade samhällsbygget. I Bonniers nya unglitterära tidskrift Upptakt efterlyste Reidar Ekner en försvunnen verklighet, som passande nog illustrera-des med ett stycke arbetarskildring av Kurt Salomonson, ett inslag som tillsammans med sökandet efter den nya socialt engagerade dikten av Claes-Göran Holmberg tolkades som ett förebådande av sextiotalet.5
Åke Runnquist, redaktör för Bonniers Litterära Magasin och för-fattare till ett översiktsverk över arbetarlitteraturen (Från Hedenvind till Fridell, 1952), skrev i en ledare i nr 7 1957 att han saknade den samtidsinriktade, moderna, sociala romanen. Han hoppades på en arv-tagare till Folke Fridell, som kunde skriva den stora romanen om det svenska nutidssamhället, där automationen präglade arbetet och de stora orga nisationerna satte gränserna för individen. Till skillnad från Birger Norman var han mer kategorisk i bedömningen av trettiotalets proletärroman, som han menade hade spelat ut sin roll som litterär form för den nya verkligheten, vilket bevisades av att författarna själva lämnat den och orienterat sig åt annat håll.6
En debatt om nutidslitteraturens bristande sociala engagemang ini-tierades också i den syndikalistiska tidningen Arbetaren 1958 av dess ledande kritiker Viveka Heyman. Kontentan av debatten var att den socialt inriktade diktningen hade lyst med sin frånvaro och formerna för den inte längre var självklara. Den nya svenska förortsverkligheten
var till exempel helt oplöjd mark. Den traditionella indignations- eller tendensromanen var inte en användbar form, såvida det inte gällde att belysa något specifikt samhällsproblem. Materiell nöd och klassmot-sättningar var inte aktuella som litterära teman, utan det nya konsum-tionssamhällets vulgärmaterialism och andliga utarmning borde vara mer angelägna teman. Författaren Stig Sjödin avvisade tanken på att kommendera fram en viss litteratur och trodde heller inte att det sociala reportaget kunde skrivas av författare på tillfälligt besök i en viss verk-lighet. En sådan roman skulle kräva en sociologiskt skolad författare och några sådana fanns inte. Och skulle det då bli litteratur, frågade han sig. Det självupplevda måste finnas med i skapandet som i Kurt Salomonsons Grottorna.7