Tendensen som hittills framkommit i åsikterna om arbetarlitteraturen och den samhällsanknutna romanen är också synlig i olika artiklar i Tiden, social demokratins viktigaste tidskrift för ideologisk-politisk de-batt. Arbetarlitteraturen i sin traditionella form var nu historia, menade både Evald Palmlund och Bo Bennich-Björkman, men utifrån olika ut-gångspunkter. Gunnar Gunnarson, med sin Adorno-inspirerade kritik av det kapitalistiska samhället och kulturindustrin, såg ingen möjlig
väg att med hjälp av ”traditionsrealism” med slutstation i ”reportaget, ja kol portaget”, som han föraktfullt spetsade till det, kunna beskriva det samhällstillstånd som nu rådde. Den tidigare kritiska och revolu-tionära realismen hade fastnat i sin egen estetiska konformism och ”urartat till en ofruktbar reproduktion av en litterär metod, som inte längre kan tjäna ett sannfärdigt gestaltande av den nya verkligheten.” Den ”nya realismen”, som han kallade den, måste söka sig andra vägar. Den folkliga epiken och myten kunde vara användbara redskap att bry-ta igenom verklighetens murar och konformismens pansar för att visa världens och människans sanna situation. Gunnarson urskilde visser-ligen den proletära romanen från den borgerliga som något ”principi-ellt annat”, men konstaterade samtidigt att den övertagit sin form från den borgerliga och att båda konsumerades på samma sätt, nämligen som fritidssysselsättning. Slutsatsen blev att också den måste söka sig andra vägar än den sociala realismens för att bli angelägen litteratur och inte reproduktion av verklighetens yta.13
Närmast att betrakta som ett bokslut över trettitotalsradikalis-men och arbetarlitteraturen var Bo Bennich-Björkmans artikel ”Den ovärdiga gemen skapen”. Hans tes var att många av trettiotalets ar-betarförfattare nu hade övergett sin gamla tematik, som hade grun-dats i föreställningen att de företrädde en klass. Andra hade behållit kontakten med sina ursprungsmiljöer men vänt blickarna inåt mot det personliga, till exempel Ivar Lo-Johansson i sin självbiografiska svit. Bennich-Björkman tyckte sig se något som liknade ett litterärt paradigm skifte med paralleller till utvecklingen efter 1848. Det inne-bar att politik undveks och efterträddes av estetik, historism trängde ut samtiden, moralisk-filosofisk- religiös analys ersatte ett socialt-psykolo-giskt betraktelsesätt. Specifikt för tret tio talet innebar det att marxism och psykoanalys gav vika för etik.
Den radikala litteraturen med rötter i arbetarklasskollektivet tunna-des ut också av andra skäl, nämligen den fortskridande reformeringen av samhället och inte minst utbildningssystemet, som den egna rörelsen var pådrivande av. Den autodidaktiska bildningstypen var på utdöen-de, när hela generationer, oavsett social bakgrund, konformerades av ett alltmer utbyggt utbildningssystem. Begåvningarna ur arbetarklassen slussades därmed direkt in i den akademiska miljön. Denna omvand-ling ledde till att den akademiska kulturen höll på att ”vinna tillbaka det grepp över författarna (liksom över samhället i stort) som från slu-tet av 1800-talet successivt slappades för att nå ett minimum under mellankrigstiden”. Resultatet blev att endast ett fåtal författare med arbetarklassbakgrund som debuterat efter trettiotalet skrev romaner utifrån sitt proletära ursprung.
Två av dessa var Folke Fridell och Kurt Salomonson, båda med aktu-ella romaner. Till skillnad från författarna ur trettiotalsgenera tionen var kollektivismens positiva livskänsla nu som bortblåst. Det som förenade de sinsemellan i övrigt olika romanerna var en skepsis mot kollektivet. I Fridells fall en förkvävande, konformistisk välfärdsapparat i romanen Äldst i världen och hos Salomonson en kritik mot ett arbetarkollektiv och dess organisationer som undertryckte det individuella ansvaret. Salomonsons roman Sveket karakteriserade Bennich-Björkman som ett idealistiskt verk i samma kategori som Ibsens Brand och Strindbergs Röda Rummet, men med den skillnaden att det nu inte var bourgeoisin som agerade sagans troll, utan arbetare och fackföreningar.14
Som bokslut kan man förstå också Evald Palmlunds artikel ”Arbetar-dikt – gammal och ny” från 1957, men också som en kritisk diskussion om vad arbetardikt är, kan vara och har varit. Han konstaterade att definitionerna var oklara och ledde till missförstånd. Med hänvisning till Ragnar Oldberg och hans Ivar Lo-biografi från samma år daterade han det offentliga genombrottet för arbetardikten kring 1920, då de-batten om proletärlitteratur drog igång, och arbetarrörelsen på allvar fick politiskt inflytande genom rösträttsreform och regeringsinnehav. Han tyckte sig kunna avgränsa en ”distinkt” grupp arbetardiktare be-stående av Eyvind Johnson, Rudolf Värnlund, fem unga och den så kal-lade statarskolan. Orsaken, vilket också får ses som hans definition av begreppet, var att ”deras bildningsgång är tämligen ensartad, likaså de-ras direkta kontakter med kroppsarbete och dede-ras intresse för arbetets villkor”. Föregångare eller ”främsta vägröjare” var Gustav Hedenvind- Eriksson, Martin Koch och Dan Andersson, och ”en viss avrundning och ansatser till fortsättning” fann han i Lars Ahlins debutroman och hos Folke Fridell. Tidsmässigt avgränsade han den svenska arbetardik-ten till tidsspannet 1930-1950 och karakteriserade den som en ”någor-lunda enhällig företeelse av stor betydelse både för vår litteraturhistoria och för vår politiska historia”.
Palmlund hade en prövande hållning till sitt tema och tog upp ett antal frågeställningar som borde belysas, till exempel svårigheterna att definiera begreppet arbetarlitteratur, arbetarlitteraturens kontakt med andra litterära former och uttryck och vilken inverkan det fått, bety-delsen av författarnas sociala ursprung, vilken roll arbetarrörelsen haft för svensk litteratur, inte minst den del av rörelsen som funnits i margi-nalen som ungsocialism, vänstersocialism och anarkosyndikalism och deras publikationer Brand, Stormklockan och Arbetaren. Om den nya arbetarlitteraturen hade Palmlund förhoppningen att den inte skulle kvävas redan i sin linda av ”förväntningarnas diktatur”, det vill säga av en tung tradition som kastade sin slagskugga över det nya med ett
förkvävande resultat och en ny Fridegårdsfejd som följd. Samhället var nu annorlunda, och den socialt engagerade dikten måste därför också förändras.15