I inledningen av Yarden skriver Lundberg: ”Världen river mot huden. Det jag inte talar om har aldrig skett, det jag beskriver är det jag ge-nomlever.” (28) Liksom Zarathustra – och Albert Camus’ Mersault som upplever solens strålar som ”värjstyng”11 – upplever berättarjaget i det här stadiet, det passiva, existensen som ett hot. Han är en utsatt människa. Men i hans fall är det inte rymden eller solen som skadar honom. Det är världen i sig. Han är, precis som Mersault, på väg att
känna sig som en främling. Likheten med en passiv nihilist är stor. Be-sinnar han sig inte, säger han, och ”låter världen stiga upp” genom sig riskerar han att ”snart nog” förvandlas till ”ett ting, en sten, ett träd, ett avstånd” (31). Han har börjat inse att han måste bejaka existensen och livskraften. Men känslan av förtingligande återkommer när han är ensam. Han säger: ”Det är en ensamhet som får mig att förvandlas; från människa till bara ting.” (36)
Redan här anar man att berättarjaget kanske snart börjar den vansk-liga vandring som med Zarathustras ord går från ”djur till övermän-niska”, likt linan ”över avgrunden”.12 När berättarjaget inte finner någon ”väg ut” ur hopplösheten, inser han nämligen att han måste ”härda ut” (37). Återigen kan Zarathustra förtydliga: ”Livet är tungt att bära; men varför låtsa sig så ömtålig! Vi äro allesamman duktiga packåsnor och åsninnor”.13 Här skulle man kunna tillägga: Uthärda, bli stark och acceptera till fullo att du är ensam, att du inte ska ta hjälp av några ”sanningar”. Ta dina beslut själv även om du grips av ångest. Klarar du det, då lyckas du komma bortom nihilismen, älska livet och bli handlingskraftig. Att det inte är lätt, det vet Zarathustra: ”Kan du vara dig själv domare och verkställare av din lag? Fruktansvärt är att vara mellan fyra ögon med den egna lagens domare och verkställare. Sålunda slungas en stjärna ut i öde rymden och ut i allensamhetens isiga andedräkt.”14
Innan berättarjaget i Yarden kommit bortom nihilismen får han, lik-som Camus’ Sisyfos, under återkommande stunder uppleva den starka livsviljan. Detta sker när han vandrar från sitt hem till Yarden. Under dessa korta minuter känner han sig fri (43). Sisyfos gör detsamma varje gång han vandrar nedför berget för att hämta sitt stenblock. Han är lycklig och fri.15
Även i slutet av Yarden när berättaren går från Malmös ”urspårade” och ”fördettingar” vid parkbänkarna i Kirseberg genomströmmas han av livsviljan. Han tänker: ”ändå, denna lycka av allt och ingenting, att vi ändå lever.” (132) Han känner hur ”världen stiger upp” i honom. Epilogens slut styrker berättelsens budskap, nämligen att det ”enda som är beständigt är att jag hela tiden måste söka mig mot min egen fri-het” (136). Vi lämnar honom alltså lika okuvad som Kuvalda, och kan-ske kan vi hoppas att han liknar Orestes och därför kommer att ”smitta ner” hela riket och förstöra hela ”verket”, nämligen klassamhället.
Till det franskexistentialistiska ledet mellan Gorkijs noveller och Lundbergs Yarden kan läggas ytterligare en text, nämligen Sartres Äcklet. Det intressanta med just den romanen är att den har fler lik-heter med Yarden än enbart den nietzscheanska nihilismen. Även delar av miljöer och vissa av huvudpersonernas intressen är gemensamma
för de båda berättelserna. Eftersom Äcklet är den enda boktitel som nämns i Yarden kan det tänkas att romanen haft en viss betydelse för Lundberg. Men mitt syfte är inte, vilket tidigare nämnts, att klarlägga eventuella influenser mellan författarna utan i stället att med hjälp av de existentialistiska verken leta efter de nihilistiska trådar i Yarden som leder tillbaka till Gorkijs berättelser. Att Lundberg nämner Äcklet, och att romanen har många likheter med Yarden, kan också styrka miss-tanken att han är väl insatt i de nihilistiska dragen inom den franska existentialismen.
Helt kort skriver Lundberg: ”En morgon vaknar jag i häktet i Solna. I fickan, kan jag läsa, har jag haft en pocketbok: ’Äcklet’ av Sartre” (120). Mer sägs inte om romanen. Men trots att Äcklet nämns endast här, och inte i förordet där statarsystemet nämns, så är det inte till sta-tarförfattarnas texter som mina tankar går utan till Gorkijs noveller, den rörliga nihilismen, fransk existentialism – och särskilt Sartres ro-man Äcklet. Denna inleds med orden: ”Det bästa vore att skriva ned vad som hände dag för dag. Att föra dagbok för att kunna se klart”.16
Och det är just vad Lundberg gör.
Naturligtvis är existensen ett hot i Äcklet liksom i Yarden, men här representeras det inte av kylan. I Sartres roman, liksom i Främlingen, är det i stället solen – inte den nordafrikanska utan den franska: ”detta kalla sken som solen kastar över de skapade varelserna som en dom utan mildhet – det tränger in i mig genom ögonen; jag är invärtes upp-lyst av ett ljus som gör allting torftigt”.17
När man läser följande i Äcklet är det lätt att associera till Lundbergs beskrivning av hur ”världen stiger upp” i honom. Huvudpersonen An-toine säger: ”Existensen strömmar tillbaka över mig, frigjord, lösgjord. Jag existerar.” Han fortsätter: ”Jag existerar: Det är ljuvt, så ljuvt, så flytande.”18 Deras beskrivningar av hur den passiva nihilismen övergår i en aktiv, ligger som synes mycket nära varandra.
En ytterligare likhet, vid sidan av beskrivningen av olika nihilistiska stadierna, är berättelsernas miljöbeskrivningar. I slutet av Äcklet går Antoine, i likhet med berättarjaget i Yarden, genom en park. Även han möter dem han umgåtts med. Men viktigare är att Antoine kommer fram till att han skulle vilja skriva en roman. Visserligen blir det ett tråkigt och tröttsamt arbete, tänker han, men det skulle inte hindra ho-nom från att existera eller känna att han existerar. Framför allt skulle han kunna säga till sig själv, när boken blev klar och han mindes sitt be-slut att skriva: ”Det var den dagen, den stunden som allting började.”19
Det intressanta är att Kristian Lundberg tar vid där Sartre slutar. Livsviljan tar sig uttryck i att han beslutar sig för att skriva. I prologen säger han att du (man) efter ett tag har ”vant dig vid det omöjliga, vid
det hopplösa. Du är en människa och du försöker överleva. Du använ-der alfabetet.” (19) Det slående är att Lundbergs bok som vi håller i handen är liksom Sartres Äcklet skriven som en dagbok.
Trots vissa narrativa likheter med Äcklet är det framför allt de nihi-listiska dragen, där och i de andra existentianihi-listiska texterna, som fram-träder i Lundbergs berättelse. Nihilismen är dock på ett spännande sätt kopplad till berättelsens biblisk-kristna klangbotten, vilket skiljer den från de existentialistiska romanerna. En annan viktig skillnad är att det i Sartres och Camus romaner inte skildras några kroppsarbetare utan män från medelklassen – och framför allt: här diskuteras inte sociala orättvisor.
Går man till Gorkijs noveller finner man däremot att trasproletaria-tet och deras utsatthet står i centrum. Här såväl som i Lundbergs text beskrivs odrägliga sociala förhållanden. Men insikten i livets avsak-nad av auktoriteter och eviga sanningar övergår efter hand i en total frihetskänsla.