Kurt Salomonsons utgångspunkt som författare var gynnsammare än Adolfssons. Han publicerade alla sina romaner på Norstedts förlag och kom därigenom närmast automatiskt att hamna i den litterära huvud-fåran. Av kritiker tilldelades han rollen som den arge, unge författaren, som skrev samtidens sociala roman i Fridells efterföljd och beskrevs som förnyaren av arbetarlitteraturen. Debatterna som uppstod kring romanerna kulminerade när femtiotalet gått över i sextiotal, och sista delen av den så kallade folkhemstrilogin Skiljevägen publicerades 1962.
Salomonsons romaner blev i sin tid ett unikt exempel på hur det nya välfärdssamhället skildrades med femtiotalets arbetarsamhälle som te-matiskt centrum och med en kritisk blick på det folkhemsbygge som arbetar rörelsen nu var ansvarig för. Med avskalad naturalism och starkt känslo engagemang tecknade Salo mon son en välfärdssamhällets svarta motbild förlagd till norrländska gruvmiljöer och baracksamhäl-len. I Salomonsons värld var kroppsarbetets nedbrytande karaktär fort-farande verklighet. Det gamla klassamhällets maktstruktur var i stora stycken intakt, men nu förstärkt av arbetarrörelsens egen maktelit. Ar-betarklassen drömde hellre om den senaste bilmodellen och individu-ella karriärmöjligheter än om klasskamp. Han målade en bild av det nya samhällsbygget som kolliderade med den självbild som besjälade folkhemmets projektledare och kreatörer, men som även gick på tvärs mot renläriga socialister och kommunister.
Resultatet blev att romantexternas verklighet förflyttade sig från tid-ningarnas recensionssidor över i den politiska sfären och blev bränsle i hetsiga debatter som berörde både folkhemsbyggets kärnfrågor med stark politisk laddning och frågor som i vid mening berörde litteratu-rens egenskap som fiktion och som spegel av verkligheten. I Salomon-sons romanvärld fanns alla viktiga samhällsfrågor dolda och kunde användas av olika politiska intressenter i önskvärd riktning. Borgerliga liberaler liksom syndikalister tog fasta på individens kamp mot kol-lektivet och folkhemmets konformism. Socialdemokrater hyllade sam-hällskritiken så länge som den inte angrep det egna samhällsprojektet. Kommunisterna tog avstånd från hans kritik mot arbetarklassen och angrep honom för att ha fel klasståndpunkt. En av dem var just Gun-nar Adolfsson, som också var kritiker och en tongivande röst i den kommunistiska pressen.23
I artikeln ”Är sådant arbetardikt?” i partiets teoretiska tidskrift Vår Tid gav han en svepande kritik över författarskapet hittills, men fram-förallt var texten en uppgörelse med Salomonsons då aktuella roman Mannen utanför från 1958. Till den realistiska beskrivningen av den moderna versionen av det svenska klassamhället kunde Adolfsson ge sitt godkännande, liksom till romanens lyckade stil och komposition. Men det han tolkade som författarens tes i romanen ställde han sig mycket kritisk mot: att klasskampen nu är överspelad och kapitalismen i grunden förändrats, att den fortsatta frigörelsen måste vara individens eget verk, att arbetarnas sammanhållning mot bolaget är mer grundad i gammalt hat än äkta kamratskap och medveten klassolidaritet. Det nedärvda hatet får i berättelsen en levande måltavla i form av plats-chefen som oförtjänt får bli syndabock, fastän han är den som skulle kunna förändra arbetarnas situation till det bättre.
Adolfssons slutsats blev att Salomonson skrev medkännande men i grunden negativt om arbetare och klassen som helhet. Han hade också en förklaring. Visserligen var förlagskapitalismen ett hinder för verklig samhällskritik, men mer vägande i Salomonsons fall var förvirringen, rotlösheten och resignationen som blivit ett tidens kännetecken. Svaret på rubrikens fråga blev följdriktigt ett nej.24 Adolfsson och Salomonson representerade två ytterligheter inom den breda strömning som bru-kar etiketteras arbetarlitteratur: Trappan är närmast att betrakta som kamplitteratur med rötter i arbetarrörelsens tidiga skede och Salomon-son med sitt kritiskt sociologiska perspektiv befann sig i ett gränsland och ibland snubblande nära att få stämpeln renegatlitteratur.
Som en uppgörelse med Kurt Salomonson och med den traditionella abetarromanen kan man också se Per Olov Enquists essä i Bonniers Litterära Magasin under rubriken ”Den svåra lojaliteten”. Enquists essä ingick på sätt och vis i den allmänna litteraturdebatt som pågått i flera år om den moderna romanen, där den nya franska romanen intog en särställning. Enquist tog Kurt Salomonsons just avslutade trilogi och romanen Skiljevägen (1962) som utgångspunkt för en diskussion om hans författarskap och arbetardiktningens framtida vägval.
Arbetarlitteraturen hade skrivit fast sig i ett antal konventioner, som den haft svårt att ta sig ur, ansåg Enquist. Även den moderna varianten, som Kurt Salomonson var ett uttryck för och som kännetecknades av individens revolt mot kollektivet, var ett eko som fortplantat sig från Ossiannilssons Barbarskogen och framåt. Det innebar att hela frågan om lojaliteten och arbetarens komplexa relation med både kollektiv och arbetsgivare förbisågs och reducerades till en fråga om individuella rättigheter. Därför var Salomonsons huvudpersoner individualister som hamnade på kant med kollektivet, och följaktligen var också berättel-sen konstruerad ur den utanförstående arbetarens perspektiv. Det stora välanpassade arbetarkollektivets individer ägnades lite verkligt intresse av författaren. Deras roll inskränkte sig till att representera en negativ motbild. Enquists slutsats blev därför att den individuelle ”outsidern” egentligen var en återspegling av författarens egen utbrytning och hade lite att göra med den faktiska arbetarverkligheten. Lojaliteten hamnade på direkt kollisionskurs med friheten.
Den som däremot förstått lojalitetsproblemet på vidden och djupet, enligt Enquist, var Per Olof Sundman i sin aktuella roman Expe di-tionen (1962). Han visar hur lojalitet och offer är nödvändiga för att få ett samarbetande kollektiv att fungera. Expeditioner kan inte ge-nomföras med full frihet för individen. Samma insikter och principer är giltiga också för ett fackföreningskollektiv, som måste vara i stånd till gemensamt handlande. I Enquists läsning blev Expeditionen en social
roman tillspetsad med etiska frågeställningar, som förmådde belysa lojaliteten och kollektivet på ett mångsidigt sätt till skillnad från Salo-mon sons ensidiga. Den var i själva verket en social roman av ny typ som sprängde genregränserna, en nödvändig roman, eftersom förutsätt-ningarna för den, de yttre missförhållandena, i grunden ändrats. Den traditionella indignationsromanen med sina anspråk på autenticitet och representativitet övertygade inte längre. Den sociala romanen och ar-betarromanen (gränsen är flytande) befann sig i ett förvandlingsskede, som i stora stycken var positivt, men risken var att det verkliga kollek-tivets eller expeditionsdeltagarens röst, som Enquist valde att kalla den, aldrig skulle komma att höras.25
Summering
Arbetarlitteraturen blev under första halvan av 1900-talet i lika hög grad som arbetarklassen en viktig del i det moderna industrisamhällets framväxt. Berättandet hade rört sig mellan olika genrer som den episka krönikan, reportaget med sociologiskt perspektiv, kritiska uppgörelser, självbiografiska romaner, existentiellt eller religiöst sökande i poetisk form. Ett nytt samhällstillstånd hade inträtt sedan efterkrigstiden med arbetarrörelsen som den stabila makthavaren och administratören. Trygghetsreformer, konsumtionssamhälle och en tilltagande medelklas-sifiering bidrog till att lösgöra människorna från de gamla kollektiva gemenskaperna och gradvis stöpa om gränserna för den gamla klass-indelningen. En sådan omvandling och dynamik i det samhälleliga ske-endet väckte frågor men färre svar om vart riktningen framåt bar hän. Den socialdemokratiska maktsfären var medveten om att litteraturen spelade en roll i formandet av det nya samhällets kultur och pekade på behovet av förändring av den traditionella arbetarlitteraturen som redskap för en individuell frigörelse och självförståelse.
I arbetarrörelsens tidnings- och tidskriftspress återspeglades på olika sätt den samhällsomvandling som pågick. Fackförbundspressens stora tidningar genomgick omfattande förändringar från att vara kamporgan och medlemstidning till att bli en veckotidningsliknande produkt med brett innehåll, riktad till många läsare och gjord av professionella skri-benter. Litteraturen förmedlades på samma sätt som i annan press, även om det fanns en viss betoning av arbetarlitteraturen.
Debatten om arbetarlitteraturen i fackförbundspressen och i den so-cialdemokratiska tidskriften Tiden liknade på många sätt den debatt som fördes i den övriga litterära offentligheten. Den traditionella ar-betarlitteraturen hade kommit till vägs ände, men den nya hade inte stakat ut någon riktning för sig. Gunnarson avfärdade helt den sociala
realismen och trodde mer på folklig epik och myt för att nå en djupare sanning i samhällsskildringen. Paul Lindblom, som skrev regelbundet om litteratur i Tiden lyfte fram inte bara Camus filosofiska perspek-tiv att förstå och beskriva världen, utan kom senare under decenniet att framhäva den nya franska romanen som en möjlig modell för för-djupad verklighetsförståelse.26 Både Evald Palmlund och Bo Bennich-Björkman höll bokslut över abetarlitteraturen i Tiden, men ingen av dem kunde peka ut någon ny möjlig riktning. En som däremot formu-lerade ett svar på den framtida sociala romanens nya framkomliga väg var Per Olov Enquist, samtidigt som han underkände den gamla.
Att diskussionen om behovet av den nya sociala romanen pågick innebar inte att ingen arbetarlitteratur skrevs. Två författare, Gunnar Adolfsson och Kurt Salomonson, visade i sina romaner den spännvidd och laddning som fanns i ämnet arbetarlitteratur, och de visade hur olika bilden av klassen och samhället kunde framställas, och att reaktio-nerna kunde bli minst sagt starka när konventioner, vane tänkande och samhällets maktkonstellationer utmanades. Bådas fortsatta författar-karriärer var kanske också ett svar på den tidsanda som rådde som deklarerade den traditionella arbetarlitteraturens otidsenlighet. Adolfs-son övergick till att skriva historiska romaner och SalomonAdolfs-son slutade skriva skönlitteratur.
Samhällsomvandlingen orsakade stora omprövningar och nya före-ställningar om både den gamla arbetarlitteraturen och hur den nya skulle kunna gestalta sig, men den orsakade också något annat som Bennich-Björkman berörde, nämligen att en viktig förutsättning för arbetarlitteraturens hittillsvarande författartyp, autodidakten, sakta men säkert omvandlats i det alltmer utbyggda utbildningssamhäl-let och sugits in i den så kallade ståndscirkulationen. Arbetarrörelsen hade paradoxalt nog i och med sin reformpolitik bidragit till att av-skaffa de materiella och kulturella förutsättningarna för en fortsatt arbetarlitteratur.
Noter
1 Anders Frenander: Debattens vågor. Om politisk-ideologiska frågor i
efter-krigstidens svenska kulturdebatt (Göteborg, 1999), 112.
2 Människan och nutiden (Stockholm, 1952), 7–20, 29. 3 Människan och nutiden, 99–107.
4 Paul Lindblom: ”Kulturen och framtiden” i Tiden 1952:7, 406f.
5 Claes-Göran Holmberg: Upprorets tradition. Den unglitterära tidskriften i
6 Åke Runnquist: ”Den svenska romanen av i dag” i Bonniers Litterära
Magasin 1957:7, 563f.
7 Carl-Eric Johansson: Brutal social demaskering. Kurt Salomonson, bilden av
folkhemmet och offentligheterna (Möklinta, 2015), 284f.
8 Kristina Wallander: Med arbetarna som läsekrets. Fackförbundspressens
kulturstoff från 1887 till våra dagar (Gideå, 1992), 150–187.
9 Stig E. Lundqvist: ”Författaren och samhällsombyggnaden” i
Byggnads-arbetaren 1958:8.
10 Christopher Jolin: ”Vad är det för fel på litteraturen?” i Byggnadsarbetaren 1959:4.
11 Christopher Jolin: ”Misstro ’kulturpoliser’” i Byggnadsarbetaren 1959:13. 12 Johansson: Brutal social demaskering, 217f.
13 Gunnar Gunnarson: ”Romanen och ’den nya realismen’” i Tiden 1958:9, 543f. 14 Bo Bennich-Björkman: ”Den ovärdiga gemenskapen” i Tiden 1959:10, 589f. 15 Evald Palmlund: ”Arbetardikt – gammal och ny” i Tiden 1957:8, 476f. 16 Rolf Blom: Folke Fridell. Proletärförfattare (Stockholm, 1978), 97. 17 Knut Bäckström: ”Litteraturen som vapen” i Vår Tid 1955:8, 302f. 18 Gustav Johansson: ”Rykande aktuell roman” i Ny Dag 21.10.1955; Kurt
Aspelin: ”Arbetardikt i kris” i Ny Dag 7.1.1956.
19 Per Schwanbom: ”Upp till kamp” i Stockholms-Tidningen, 2.11.1955 20 Ingrid Segerstedt-Wiberg: ”Partipolitik i överkant” i Göteborgs-Posten,
9.4.1956.
21 Enar Jonsson (E.J): ”Arbetardiktning” i Göteborgs Handels- och
Sjöfarts-tidning 13.2.1956.
22 Lars Furuland & Johan Svedjedal: Svensk arbetarlitteratur (Stockholm, 2006), 501f.
23 Johansson: Brutal social demaskering, 205–282.
24 Gunnar Adolfsson: ”Är sådant arbetardikt?” i Vår Tid 1959:1, 36f. 25 Per Olov Enquist: ”Den svåra lojaliteten” i Bonniers Litterära Magasin
1963:1, 25f.
abstract
Carl-Eric Johansson The Nineteen-fifties
Working-class literature reconsidered
In the nineteen fifties Sweden had experienced a radical change from backward agrarian society to modern industrial welfare state. Working-class literature had along with the growing political power of the working-class movement become an important genre and a significant part of the modernist literary current in the thirties. The new welfare state reshaped living conditions as well as social och economic relations, and turned the workers into consumers and the working-class movement into the new rulers. The traditional working-class literature had become obsolete and a renewal of social realism was needed to portray the society that had emerged. This article describes how debates and analyses from different angles of the public sphere tackled this problem. Two writers, each of them representing opposite views, illustrate in a more concrete way critical visions of Sweden and the harsh response that met them.
Key words: modern welfare state, new working-class literature, literary debate, Kurt Salomonson, Gunnar Adolfsson