Åtgärder som behövs inom mark som samerna

Min bedömning: Omfattningen av den mark som samerna traditionellt nyttjat tillsammans med andra måste klarläggas för att uppfylla konventionens krav på erkännande av samernas rättigheter till sådan mark.

Skyddet mot inskränkningar i renskötselrätten inom mark som samerna traditionellt nyttjar tillsammans med andra bör också stärkas så att åtgärder som innebär mer än ringa olägenheter för renskötseln eller samernas rätt till jakt och inte tillåts. Med tanke på samernas mer extensiva bruk av denna mark kan förbudet antas komma att gälla mer omfattande åtgärder eller åtgärder i för renskötseln särskilt känsliga områden.

Om åtgärder som medför mer än ringa intrång för renskötselrätten vidtas skall berörd sameby ha rätt till ersättning för skada från den som vidtagit åtgärden. Innan sådana åtgärder vidtas skall samerna skall ha möjlighet att yttra sig i de fall åtgärderna kan leda till mer än ringa intrång i renskötselrätten.

Sametinget skall ha rätt att yttra sig innan områden av riksintresse för rennäringen fastställs även inom områden där samerna traditionellt nyttjar marken tillsammans med andra. Sametinget bör också ges rätt att yttra sig innan exploatering av mark och vatten tillåts inom områden som är av riksintresse för rennäringen.

Åtgärder som bidrar till att samerna och andra som traditionellt nyttjar marken så långt möjligt kan uppnå samförstånd när det gäller nyttjandet av marken bör vidtas i syfte att på lång sikt säkra samernas skydd för sin traditionella rätt att nyttja sådan mark för renskötsel och jakt och fiske.

Huvuddelen av den mark som samerna traditionellt nyttjar tillsammans med andra utgörs av vinterbetesmarkerna. Även delar av året-runt-markerna som under lång tid varit i privat ägo kan anses som sådan mark. Som jag tidigare redovisat är gränserna för vinterbetesmarkerna i vissa delar omtvistade och skyddet för intrång i renskötselrätten inom vinterbetesmarkerna betydligt svagare än skyddet för andra bruksrätter.

Erkännande av samernas nyttjanderätt

Konventionen ställer krav på erkännande av samernas nyttjanderätt i områden som samerna traditionellt nyttjar tillsammans med andra samt åtgärder i lämpliga fall för att skydda nyttjanderätten.

Den viktigaste åtgärden för att stärka renskötseln i områden som samerna traditionellt nyttjar tillsammans med andra är att klargöra inom vilka områden samerna har renskötselrätt och tillförsäkra samerna tillgång till tillräckligt stora områden för att de skall kunna fortsätta att bedriva renskötsel. Vilka åtgärder som krävs i dessa avseende behandlar jag under artikel 14 punkt 2 samt under artikel 19 a).

Ett stärkt skydd mot inskränkningar i renskötselrätten

Det är som jag tidigare angett viktigt att skyddet för samernas renskötselrätt inom de områden som samerna traditionellt nyttjar tillsammans med andra stärks på ett sådant sätt att det möjliggör för samerna att fortsättningsvis kunna försörja sig på renskötsel inom renskötselområdet (jfr artikel 23 punkt 1). Vinterbetesmarkerna har i detta sammanhang stor betydelse för möjligheten att bedriva renskötsel.

Utgångspunkten för ett stärkt skydd för renskötselrätten i dessa områden är att samernas skydd mot inskränkningar i renskötselrätten skall vara lika starkt som det som gäller för andra liknande bruksrätter. I rennäringslagen finns det inte något sådant skydd mot inskränkningar i renskötselrätten inom vinterbetesmarkerna.

I skogsvårdslagen, 31 § finns det däremot en regel om att den som bedriver skogsbruk skall ta hänsyn till rennäringen inom hela renskötselområdet. Regeln innebär bl.a. att skogsbruk inom renskötselområdet skall bedrivas så att samebyarna har tillgång till bete och vegetation som behövs för samling, flyttning och rastning av renar.

Skogsstyrelsen har meddelat allmänna råd med anledning av bestämmelsen. Skogsstyrelsen eller Skogsvårdsstyrelsen kan också meddela föreläggande eller förbud för att bestämmelsen skall efterlevas.

Brott mot föreläggande kan leda till böter eller fängelse, 38 §.

För att markera skyddet för samernas renskötselrätt inom de områden som de traditionellt har nyttjat för renskötsel men som också andra använder bör en generell regel som innebär att åtgärder som medför mer än ringa olägenheter för renskötseln eller samernas rätt till jakt och fiske inte är tillåtna. Den bör inte bara ta sikte på skogsbruket utan på all markanvändning.

För att skyddet mot inskränkningar skall bli effektivt bör en sådan regel innehålla en bestämmelse om att berörd sameby har rätt till ersättning från markägaren eller brukaren för skada som åtgärder som medför intrång i renskötselrätten orsakar. Rätt till ersättning bör utgå så snart samebyn kan visa att sådan åtgärd medför skada eller olägenhet som inte är ringa för renskötseln eller för samernas rätt till jakt och fiske.

En sådan regel skulle ge samernas renskötselrätt inom mark som de traditionellt nyttjar tillsammans med andra motsvarande skydd mot inskränkningar som andra bruksrätter har.

Det är viktigt att understryka att den typ av åtgärder som kan antas leda till skada för renskötselrätten inom mark som samerna traditionellt nyttjar tillsammans med andra skiljer sig från de åtgärder som kan anses skada renskötselrätten inom mark som samerna traditionellt innehar.

Detta har att göra med att samernas behov av marken för renskötsel och därmed sammanhängande rättigheter skiljer sig åt mellan året-runt-marker och vinterbetesåret-runt-marker. Förbudet mot åtgärder som kan skada renskötseln inom mark som samerna traditionellt nyttjar tillsammans med andra kan antas komma att gälla mer omfattande markanvändnings-åtgärder eller markanvändnings-åtgärder i för renskötseln särskilt känsliga områden såsom områden som behövs för samling, flyttning och rastning av renar. När det gäller skogsbruket bör den regel (31 § skogsvårdslagen) som redan i dag finns om vilka hänsyn som skall tas till renskötseln kunna tas som utgångspunkt vid bedömningen.

För att tillföra domstolarna den kunskap som krävs i skadeståndsmål rörande åtgärders eventuella skador för renskötseln eller samernas jakt och fiske kan yttranden inhämtas från länsstyrelsernas rennäringsenheter och Sametinget.

För att undvika tvister om ersättning för intrång i renskötselrätten är det troligt att kontakter kommer att tas med berörda samebyar innan åtgärder vidtas som misstänks kunna leda till intrång.

Jag anser dock att samerna (berörda samebyar eller Sametinget) bör ha en lagfäst rätt att yttra sig innan åtgärder av större omfattning eller åtgärder inom för renskötseln känsliga och viktiga områden vidtas om dessa kan antas leda till intrång i renskötselrätten. Detta kan ske genom en föreskrift att sådana åtgärder skall anmälas till en av regeringen utsedd myndighet (lämpligen samma myndighet som den som skall ta emot anmälningar om planerade åtgärder inom områden som samerna traditionellt innehar). Denna myndighet kan sedan vidarebefordra anmälningarna till samerna för yttrande.

Vilka åtgärder som skall omfattas av en sådan regel bör fastställas i samråd med Sametinget och samiska organisationer. Det är också av stor vikt att inhämta synpunkter från andra markanvändare innan detta fastställs.

Åtgärder för att stärka skyddet mot inskränkningar i renskötselrätten i förhållande till markäganderätten

De åtgärder jag angett behövs för att stärka skyddet mot intrång i renskötselrätten inom mark som samernas traditionellt innehar och inom mark som samerna traditionellt delar med andra, kan inte betraktas som någon inskränkning av den äganderätt som enskilda markägare har till sina fastigheter. Det är närmast fråga om ett förtydligande av den renskötselrätt som samerna har på grundval av urminnes hävd, en rätt som sedan lång tid tillbaka belastar fastigheterna inom renskötselområdet.

Visserligen preciseras renskötselrätten närmare genom rennärings-lagens regler och annan lagstiftning, bl.a. skogsvårdslagen. Men den vilar, liksom de rättigheter till mark som konventionen skyddar, ytterst på samernas traditionella innehav och bruk av marken. Den på urminnes hävd grundade renskötselrätten skyddas liksom äganderätten av grundlagen genom bestämmelsen i 2 kap. 18 § RF. Som framgår av bl.a.

domen i skattefjällsmålet (NJA 1981 s. 248) gäller detta skydd oberoende av hur renskötselrätten närmare preciseras i lag.

De lagändringar som jag har angett som nödvändiga för att skydda samernas renskötselrätt mot intrång innebär i vissa delar att samernas traditionella markanvändning skyddas bättre än tidigare. Men av det sagda framgår att sådana ändringar bara får ses som ett klargörande av den grundlagsfästa rätt de redan har på grund av urminnes hävd, inte som något ingrepp i markäganderätten som avses i 2 kap. 18 § RF. Ett förbud mot ett markanvändningsföretag som innebär mer än ringa intrång i renskötselrätten framstår i detta läge närmast som ett värn för samernas grundlagsskyddade rättighet, inte som någon otillåten inskränkning i markäganderätten.

Det kan för övrigt erinras om att 2 kap. 18 § andra stycket RF föreskriver ersättning bara när pågående markanvändning avsevärt försvåras. Ett förbud mot sådana nya mer ingripande markanvändnings-företag som jag angett bör införas, innebär enligt min bedömning inte att grundlagsregeln blir tillämplig.

Jag anser av ovan anförda skäl därför inte behövligt att i förslaget föreskriva någon ersättningsrätt till markägaren eller annan i anledning av de diskuterade lagändringarna.

Så som jag angett ovan (under avsnitt 7.2.5) är åtgärder för att skydda renskötselrätten mot inskränkningar också nödvändiga för att ge samernas renskötselrätt motsvarande skydd mot inskränkningar som andra bruksrätter till mark har enligt gällande rätt.

Åtgärder för att hitta samförståndslösningar mellan samer och andra markanvändare rörande bruket av marken

För att på lång sikt skydda samernas möjlighet att utnyttja de områden som de traditionellt använt för renskötsel men som också traditionellt använts av andra är det också av största vikt att vidta åtgärder i syfte att så långt möjligt uppnå samförstånd mellan dem som nyttjar marken för olika ändamål. Såväl sättet för att bedriva renskötsel som sättet att bedriva skogs- och jordbruk och turism har förändrats avsevärt över tid och fortsätter att förändras vilket ställer krav på anpassning och ömsesidig hänsyn från samtliga nyttjare för att de som traditionellt nyttjat denna mark skall kunna fortsätta att göra detta.

Rennäringspolitiska kommittén har i uppdrag att överväga nya bestämmelser med syfte att minimera konflikterna mellan rennäringen och andra markanvändare inom renskötselområdet. Sådana konflikter finns på många håll i dag. Inom ramen för rennäringspolitiska kommitténs uppdrag bör det vara möjligt att föreslå åtgärder som ökar samförståndet mellan samerna och andra markanvändare och som säkrar en långsiktig möjlighet för samerna att fortsätta att använda den mark som de traditionellt haft tillträde till för renskötsel och jakt och fiske.

Sådana åtgärder skulle medverka till att konventionens krav på skydd för samernas traditionella nyttjande av mark bättre kan uppfyllas.

7.3 Artikel 14 punkt 2. Identifiering av