Artikel 13
1. Vid tillämpningen av bestämmelserna i denna del av konventionen skall regeringarna respektera den speciella betydelse som de berörda folkens förhållande till mark eller områden, eller båda i tillämpliga fall, som de bebor eller nyttjar på annat sätt, har för deras kultur och andliga värden och särskilt de kollektiva aspekterna av detta förhållande.
2. Användningen av uttrycket ”mark” i artiklarna 15 och 16 skall innefatta begreppet områden, vilket täcker den totala miljön i de områden som berörda folk bebor eller nyttjar på annat sätt.
6.2.1 Innebörden av artikeln
I artikel 13 punkt 1 betonas markens betydelse för ursprungsfolkens kultur och andliga värden.
I ILO-guiden (s. 15) anges att syftet med bestämmelserna om ursprungsfolks rätt till mark är att ge ursprungsfolken en stabil bas för ekonomiska, sociala och kulturella företag (undertakings) och för överlevnad. Bestämmelserna syftar däremot inte till att skapa en stat inom staten. Detta framgår också av ingressen, där målet med konventionen anges vara att ge ursprungsfolken möjlighet att utöva kontroll över bl.a. sina egna institutioner, sin egen livsstil och ekonomiska utveckling ”inom ramen för de stater där de bor”.
Artikel 13 punkt 2 innehåller en definition av hur uttrycket ”mark”
skall förstås vid tillämpningen av artikel 15 och 16. Jag återkommer till denna definition i min redogörelse av hur artikel 15 skall tolkas.
Min analys
Innehållet i artikel 13 skall beaktas vid tillämpningen av övriga artiklar som berör mark. Detta innebär att bl.a. artikel 14 som berör ursprungs-folkens rättigheter till mark och artikel 15 som berör ursprungsfolks rättigheter till naturtillgångar på deras mark skall läsas tillsammans med artikel 13. Ett av syftena med bestämmelserna i artikel 14 och 15 är således att ursprungsfolkens rättigheter till sin mark och naturtillgångar skall erkännas så att ursprungsfolken med dessa rättigheter som bas har en möjlighet att försörja sig och bevara sin livsstil och kultur.
6.2.2 Svenska bestämmelser
Det finns ingen motsvarande svensk bestämmelse som anger att marken inom renskötselområdet och samernas rätt till denna är viktig för deras möjlighet att bevara sin kultur och livsstil och sina andliga värden.
Däremot finns uttalanden, bl.a. i prop. 1976/77:80, i förarbetena till RF 1:2 fjärde stycket och NRL (NRL har numera upphört och dess regler har influtit i 3 och 4 kap. miljöbalken), som betonar vikten av att bevara rennäringen som en bas för samisk kultur. Rennäringen är i sin tur knuten till samernas rätt till mark inom renskötselområdet.
6.2.3 Min bedömning
Bestämmelsen i artikel 13 i konventionen är att betrakta som en tillämpningsföreskrift som skall beaktas vid tillämpningen av övriga bestämmelser i konventionen som rör mark.
Bestämmelsen innebär därmed enligt min bedömning inte ett direkt krav på att motsvarande bestämmelse som den i artikel 13 skall finnas i de stater som ratificerar konventionen.
Det viktiga torde vara att de nationella bestämmelser som närmast motsvarar konventionens krav utformas och tillämpas med beaktande av bestämmelsen i artikel 13 i konventionen. Om Sverige ratificerar konventionen innebär detta att domstolar och andra myndigheter vid tolkningen av svensk lagstiftning skall beakta innehållet i konventionen.
Redan på grund av detta förhållande skall innehållet i artikel 13 följktligen beaktas vid tillämpningen av de bestämmelser som rör samernas rätt till mark.
De uttalanden som redan i dag finns rörande rennäringens betydelse för den samiska kulturens fortlevnad bidrar också till att bestämmelsen i artikel 13 kan uppfyllas.
Svensk lagstiftning skulle dock ännu tydligare motsvara bestämmel-sen i artikel 13 om det infördes en uttrycklig lagregel med den inne-börden att markens betydelse för samernas kultur, livsstil och möjlighet att försörja sig skall beaktas vid tillämpning av de lagregler som berör markanvändningen inom renskötselområdet.
Jag bedömer dock att Sverige redan med gällande bestämmelser och med en tillämpning av svenska bestämmelser i enlighet med vad som anges i artikel 13 uppfyller konventionens krav.
7 Ursprungsfolkens markrättigheter, artikel 14
7.1 Inledning
Artikel 14, som behandlar ursprungsfolks markrättigheter innehåller tre punkter. I punkt 1 anges vilken typ av rättigheter som ursprungsfolk har till mark. I punkt 2 anges att den mark som ursprungsfolk har rättigheter till skall identifieras och punkt 3 anges att det skall finnas lämpliga rättsliga förfaranden för att ta ställning till ursprungsfolkens anspråk på mark.
Det har förts omfattande diskussioner om hur artikel 14 skall tolkas.
Det är också denna bestämmelse som har ansetts utgöra det huvudsakliga hindret för Sverige att ratificera konventionen.
I den följande framställningen kommer jag därför att relativt utförligt redogöra för de olika tolkningar som gjorts av bestämmelsen i artikel 14.
Det gäller kommentarer i samband med den diskussion som fördes under utarbetandet av konventionen. Det gäller också de olika tolkningar som gjorts i Norge, dels i samband med Norges ratificering av konventionen, dels i Norges rapport till ILO:s expertkommitté rörande tillämpningen av konventionen. Jag redogör också för ILO:s expertkommittés kommentarer till Norges rapport. I vissa delar redogör jag även för den tolkning av artikel 14 som Samerettsutvalgets folkerettsgruppe har gjort (NOU 1997:5).
Efter redogörelsen för olika tolkningar av innebörden av artikel 14 gör jag min bedömning av hur artikeln bör tolkas.
Därefter redogör jag för de svenska bestämmelser som berör samernas rätt till mark och gör en bedömning av om dessa är tillräckliga för att uppfylla konventionens krav. I de fall jag anser att gällande svenska bestämmelser inte helt uppfyller konventionens krav anger jag vilka ändringar som behövs för att nå upp till konventionens krav.