Artikel 1
1. Denna konvention äger tillämpning på
a) stamfolk i självstyrande länder, vilkas sociala, kulturella och ekonomiska förhållanden skiljer dem från andra grupper av den nationella gemenskapen och vilkas ställning helt eller delvis regleras genom deras egna sedvänjor eller traditioner eller genom särskild lagstiftning;
b) folk i självstyrande länder, vilka betraktas som ursprungsfolk på grund av att de härstammar från folkgrupper som bodde i landet eller i ett geografiskt område som landet tillhör, vid tiden för erövring eller kolonisation eller fastställande av nuvarande statsgränser och vilka, oavsett rättslig ställning, har behållit en del eller alla sina egna sociala, ekonomiska, kulturella och politiska institutioner.
2 Identifiering av sig själv som ursprungsfolk eller stamfolk skall anses som ett grundläggande kriterium för att fastställa de grupper på vilka bestämmelserna i denna konvention äger tillämpning.
4.2.1 Innebörden av artikeln
I artikel 1 anges vilka folk konventionen äger tillämpning på. I punkt 1 anges en rad objektiva kriterier för att avgöra vilka grupper som omfattas av konventionens bestämmelser och i punkt 2 anges ett subjektivt kriterium för att avgränsa konventionens tillämpning.
Vikten av att gruppen själv identifierar sig som ursprungsfolk, det subjektiva kriteriet, betonas i konventionstexten. Självidentifikation, som detta brukar benämnas, anges i artikel 1 vara ett grundläggande kriterium för att fastställa vilka grupper som omfattas av konventionens tillämpning. Detta betonades också under utarbetandet av konventionen.
Enligt ILO-guiden skall definitionen i artikel 1, ses som en ram. Varje stat som ansluter sig till konventionen får inom den ram som definitionen ger och i samråd med de som berörs i detalj bestämma vilka grupper som skall omfattas av konventionens tillämpning (ILO-guiden s. 7).
I artikel 1 punkt 3 finns en bestämmelse som anknyter till diskussionen om ursprungsfolks självbestämmande. Där anges att termen ”folk” (peoples) i konventionen inte skall ha de implikationer som normalt tilläggs denna term i folkrätten. Det betyder att ursprungsfolk enligt denna konvention inte har rätt att kräva full självständighet, dvs.
en egen stat.
4.2.2 Svenska förhållanden och svenska bestämmelser
Riksdagen har år 1977 uttalat att samerna i egenskap av ursprunglig befolkning i Sverige intar en särställning (prop. 1976/77:80, bet.
1976/77:KrU43 s. 4, rskr. 1976/77:289). Genom detta uttalande är det klarlagt att samerna anses som ett ursprungsfolk i Sverige.
I svensk lagstiftning finns olika definitioner av vem som anses vara same. Den som omfattas av definitionen i lagstiftningen omfattas också av lagens tillämpning.
Den viktigaste definitionen är den som anges i sametingslagen (1992:1433). Den som enligt sametingslagens definition är att anse som same får delta i val till samernas folkvalda politiska organ, Sametinget. I sametingslagen 1:2 anges att med same avses i denna lag den som anser sig vara same och gör sannolikt att han har eller har haft samiska som språk i hemmet eller gör sannolikt att någon av hans föräldrar eller far-eller morföräldrar haft samiska som språk i hemmet, far-eller har en förälder som är eller har varit upptagen i röstlängd till Sametinget.
I rennäringslagen (1971:437) finns en annan definition av vem som anses som same. Där anges att den som är av samisk härkomst (same) får utnyttja mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. Lagens tillämpning begränsas emellertid ytterligare genom att det stora flertalet bestämmelser i rennäringslagen som berör renskötselrätten, endast gäller för de samer som är medlemmar i sameby (1§).
4.2.3 Min bedömning
I artikel 1 anges vilka grupper som ILO-konvention nr 169 skall tillämpas på. Jämför man de kriteriter som ställs upp i artikel 1 som en förutsättning för att en grupp skall omfattas av bestämmelserna i konventionen kan det konstateras att samerna i Sverige uppfyller samtliga uppställda kriterier.
Samerna bodde inom ungefär samma geografiska område som i dag när nationsgränserna mellan Norge, Sverige, Finland och Ryssland
fastställdes och har genom tiderna behållit flera av sina egna sociala, ekonomiska, kulturella och politiska institutioner. Som ett exempel på detta kan nämnas renskötseln, jakten och fisket som varit försörjningskällor och utgjort basen för den samiska kulturen under mycket lång tid och fortfarande är både ekonomiskt och kulturellt viktiga för det samiska folket. Ett annat viktigt exempel är det samiska språket som har bevarats av samerna. Samerna uppfyller följaktligen de objektiva kriterier som finns angivna i artikel 1 b). Till detta kommer att riksdagen genom det ovan nämnda uttalandet har bekräftat att samerna är ett ursprungsfolk i Sverige.
Samerna själva identifierar sig som ursprungsfolk varför också konventionens krav på självidentifikation i artikel 1 punkt 2 är uppfyllt.
Om Sverige ansluter sig till konventionen skall således konventionens bestämmelser tillämpas på det samiska folket i Sverige i enlighet med definitionen av ett ursprungsfolk i artikel 1 i konventionen.
Enligt konventionen får varje stat som ansluter sig till konventionen, inom konventionens ram, och i samarbete med dem som berörs, i detalj bestämma vilka grupper som skall omfattas av konventionens tillämp-ning.
Definitionen av vem som skall anses som same i sametingslagen innehåller flera av de kriterier som artikel 1 i konventionen innehåller.
Liksom konventionen innehåller definitionen i Sametingslagen både ett subjektivt och ett objektivt element; att man själv anser sig vara same och att man har en koppling till det samiska språket eller en koppling till samernas politiska institution, sametinget.
Även om således definitionen i sametingslagen ligger nära definitio-nen av ursprungsfolk i konventiodefinitio-nen är det inte självklart att sametings-lagens definition skall vara avgörande för den närmare bestämmningen av vilken personkrets som skall omfattas av en svensk tillämpning av konventionen.
Definitionen i sametingslagen har i första hand tillkommit för att avgöra vilka som skall ha rösträtt till sametinget. Det kan tänkas att även andra hänsyn bör tas när det avgörs vilken personkrets som skall omfattas av bestämmelserna i ILO-konvention nr 169.
Det kan därför vara lämpligt att Sverige i samband med en eventuell raificering av konventionen i samråd med Sametinget och samiska organisationer överväger om det behövs någon ytterligare definition av vilken personkrets som i enlighet med de kriterier som konventionens artikel 1 anger skall omfattas av en tillämpning av konventionens bestämmelser i Sverige.
Jag bedömer dock att den definition som redan i dag finns i Same-tingslagen uppfyller konventionens krav och kan användas vid
tillämpningen av konventionens bestämmelser med undantag för de bestämmelser som gäller ursprungsfolks rätt till mark.
När det gäller konventionens bestämmelser om rätt till mark och de svenska bestämmelser i rennäringslagen som reglerar vilka samer som har rätt att utöva renskötselrätten återkommer jag till detta i det avsnitt som behandlar artikel 14.