anspråk på mark
Min bedömning: Gällande svenska regler uppfyller inte konventionens krav på att samerna skall ha en reell möjlighet att få sina anspråk på mark prövade. Skälet är att samebyarna inte har möjlighet att betala rättegångskostnaderna i sådana mål, som ofta uppgår till stora belopp.
För att samerna skall kunna ha en reell möjlighet att få sina anspråk på mark enligt konventionen prövade måste en regel införas som innebär att staten står för rättegångskostnader i mål som rör principiellt viktiga frågor rörande samernas markrättigheter.
Regeln bör omfatta båda parter i sådana mål eftersom detta bäst överensstämmer med den skyldighet staten enligt konventionen har att bidra till att ursprungsfolkens markrättigheter klarläggs.
Artikel 14
3. Lämpliga förfaranden skall införas inom det nationella rättssystemet för att ta ställning till anspråk på mark från berörda folk.
7.4.1 Innebörden av artikel 14 punkt 3
I ILO-guiden kommenteras denna bestämmelse endast genom att man anger att det finns många fall där ursprungsfolk först nu är i den positionen att de kan framställa anspråk på mark som de en gång innehaft. Bestämmelsen i artikel 14 punkt 3 innebär en skyldighet för regeringarna att inrätta förfaranden inom det nationella rättssystemet och utforma dem på ett sådant sätt att ursprungsfolken ges en reell möjlighet att få tillbaka mark som de har rätt till eller kompensation för förlorad mark (s. 19).
Norges tillämpning
ILO:s expertkommitté noterar i sin kommentar till Norges rapport angående bestämmelsen att det inte där finns några särskilda förfaranden inrättade för att avgöra samernas anspråk på mark.
Enligt gällande norsk rätt finns det två möjligheter för samerna när det gäller att väcka talan om rätt till mark, nämligen antingen vid allmän domstol eller vid Utmarkskommissionen i Nordland och Troms.
Utmarkskommissionen är en specialdomstol med rätt att avgöra tvister rörande eventuella privata rättigheter på av staten ägd mark i Nordland och Troms (se vidare i avsnitt 3 angående Utmarkskommissionen).
Samerettsutvalgets folkerettsgruppe har kommit till den slutsatsen att bestämmelsen i artikel 14 punkt 3 inte innebär ett krav på att inrätta specialdomstolar för att avgöra samernas anspråk på mark, men väl att det krävs att ett – i förhållande till den allmänna statliga förvaltningen – oavhängigt förfarande inrättas för att ta ställning till samernas krav på rätt till mark.
Samerettsutvalgets folkerettsgruppe anger som bakgrund till detta ställningstagande att varken allmänna domstolar eller Samerettsutvalget kan fullgöra uppgiften att ta ställning till samernas anspråk på mark.
När det gäller de allmänna domstolarna anser Samerettsutvalgets folkerettsgruppe inte att de är organiserade på ett sådant sätt att de kan företa självständiga historiska undersökningar i den omfattning som krävs för att träffa avgöranden i dessa frågor. När det gäller Samerettsutvalgets möjlighet att avgöra samernas rätt till mark anger de att Samerettsutvalget visserligen är organiserat på ett sådant sätt att det uppfyller kravet på en i förhållande till den statliga förvaltningen oberoende ställning men att det inte är praktiskt möjligt för Samerettsutvalget att vidta en tillräckligt grundlig undersökning av alla markområden som samerna kan ha anspråk på rättigheter till.
Min analys
Enligt min uppfattning är kravet i artikel 14 punkt 3 uppfyllt om ursprungsfolket har möjlighet att föra talan vid allmän domstol angående anspråk på mark under förutsättning att den allmänna domstolen förfogar över den kompetens som krävs för att ta ställning till de ibland mycket komplicerade historiska rättsförhållanden som rättsprocesser angående ursprungsfolks anspråk på rätt till mark normalt innefattar.
Ytterligare en förutsättning är att domstolsförfarandet i sådana mål är utformat på ett sådant sätt att ursprungsfolket har en reell ekonomisk möjlighet att föra talan vid domstol rörande sina anspråk på mark.
Annars kan ursprungsfolket inte anses ha den reella möjlighet att få tillbaka mark eller ersättning för mark som ILO-guiden anger att bestämmelsen ställer krav på.
7.4.2 Svenska bestämmelser
Talan om samernas anspråk på mark kan enligt gällande rätt föras vid allmän domstol i Sverige. Så har också förekommit. Det mest kända målet som rört samernas rätt till mark är skattefjällsmålet NJA 1981 s.1 som jag tidigare redogjort för. Flera samebyar förde i skattefjällsmålet talan mot staten och yrkade bl.a. full äganderätt till vissa fjäll i Jämtland.
På senare tid har som jag nämnt en rad mål stämts in till domstol av markägare med yrkande om fastställande av att det på deras fastigheter inte finns renbetesrätt. I ett av dessa mål har Svegs tingsrätt meddelat dom den 21 februari 1996, det s.k. renbetesmålet.
Mål rörande samernas på urminnes hävd grundade renskötselrätt innefattar ofta en bedömning av vidlyftigt historiskt material i syfte att bevisa att samerna har viss på urminnes hävd grundad rätt till mark och motbevisning rörande detta förhållande. Förebringandet av detta material innebär som regel stora kostnader för parterna.
Gällande regler om rättshjälp täcker inte rättegångskostnaderna i dessa mål. I de fall en sameby är part kan rättshjälp över huvud taget inte beviljas samebyn eftersom samebyn betraktas som juridisk person och juridiska personer med ett undantag inte kan beviljas rättshjälp.
7.4.3 Min bedömning
Jag anser att de allmänna domstolarna får anses väl skickade och i konventionens mening lämpliga för att avgöra tvister rörande samernas rätt till mark. I den mån en domstol inte anser sig förfoga över tillräckliga historiska kunskaper för att kunna bedöma bevisning rörande historiska förhållanden av intresse i målet finns möjligheten att enligt 40 kap. 1 § RB inhämta yttrande från sakkunnig i frågan. Har denna behandlats av den tidigare nämnda gränsdragningskommissionen, kan detta naturligtvis också underlätta domstolens arbete.
Problemet med gällande processuell lagstiftning ställd i relation till konventionens krav är dock att tvister rörande rätt till mark grundade på urminnes hävd i regel är mycket kostsamma. Samerna har bevisbördan när det gäller att visa att de har på urminnes hävd grundade rättigheter till mark och förebringande av bevisning rörande historiska förhållanden i dessa mål innebär i normalfallet stora kostnader. Förlorar samerna sådana tvister är de i normalfallet enligt gällande regler också skyldiga att betala motpartens rättegångskostnader. Dessa kostnader är ofta också stora eftersom de innefattar motpartens kostnader för bevisning rörande historiska förhållanden. Samebyar kan inte enligt gällande regler beviljas rättshjälp i dessa mål. Det har också visat sig svårt för samebyarna att teckna rättsskyddsförsäkring. Detta innebär i praktiken att samebyar av kostnadsskäl kan vara förhindrade att få sina anspråk på mark prövade.
Mot denna bakgrund anser jag inte att gällande bestämmelser ger samerna en reell möjlighet att få sina anspråk på mark prövade. Av det skälet är konventionens krav på att det skall finnas lämpliga förfaranden inom det nationella rättssystemet för att ta ställning till samernas anspråk på mark inte uppfyllt.
7.4.4 Åtgärder som krävs
För att kravet i artikel 14 punkt 3 skall kunna uppfyllas krävs det enligt min uppfattning att det i större utsträckning än nu blir ekonomiskt möjligt för samerna att föra talan vid domstol rörande sina anspråk på mark.
Detta kan ske genom att en regel införs som ger både enskilda samer och samebyar möjlighet att få ersättning för sina rättegångskostnader i mål som rör frågor av principiellt intresse för att klarlägga innehållet i samernas markrättigheter. Det kan röra sig om mål som rör den geografiska omfattningen av områden där samerna har markrättigheter men det kan också röra mål angående innehållet av sådana rättigheter.
I sådana mål där enskilda är motparter, bör enligt min uppfattning staten också stå för motpartens rättegångskostnader. En sådan ordning kan motiveras med att det måste anses som statens ansvar att klarlägga omfattningen och innebörden av ursprungsfolkens markrättigheter. I den mån dessa rättigheter är oklara bör denna oklarhet inte drabba tredje man i egenskap av motpart i mål rörande samernas markrättigheter.
Att staten har ett ansvar att klarlägga den geografiska omfattningen av samernas markrättigheter framgår klart av artikel 14 punkt 2 där det anges att regeringarna skall vidta åtgärder för att identifiera mark som ursprungsfolken har rättigheter till. Av ILO-guiden framgår också att statens ansvar när det gäller att erkänna ursprungsfolkens markrättig-heter också kan innefatta en skyldighet att fastställa rättigmarkrättig-heternas innebörd (s. 19).
De överensstämmer således enligt min uppfattning bäst med konventionen att staten står för båda parters rättegångskostnader i mål som rör principiellt viktiga frågor rörande samernas markrättigheter.
Det bör lämnas till domstolarna eller till myndighet som regeringen bestämmer att – i ljuset av innebörden av konventionens bestämmelser om ursprungsfolks rätt till mark – avgöra vilka mål som rör frågor av principiellt intresse för samernas rätt till mark och där följaktligen staten skall stå för parternas rättegångskostnader.
8 Ursprungsfolkens rätt till
naturtillgångar, artikel 13 punkt 2 och artikel 15
8.1 Inledning
I artikel 15 finns bestämmelser om ursprungsfolks rättigheter till naturtillgångar. Artikeln innehåller två punkter. I den första punkten anges vilka rättigheter ursprungsfolken generellt har till naturtillgångar som hör till deras mark och i den andra punkten behandlas det särskilda fall att staten, oavsett vem som äger marken, behåller äganderätten till vissa naturtillgångar såsom mineral- eller underjordiska tillgångar. Jag behandlar de båda punkterna var för sig.
Gemensamt för båda punkterna i artikel 15 är det geografiska område där de skall tillämpas och de naturtillgångar som de omfattar. I artikel 13 punkt 2 kommenteras både vilket geografiskt område och vilka naturtillgångar som artikel 15 omfattar. Jag börjar därför med att redogöra för denna bestämmelse innan jag redogör för artikel 15.