Artikel 16
1. Med förbehåll för följande punkter i denna artikel skall berörda folk inte förflyttas från den mark som de bebor.
2. När förflyttning av dessa folk anses nödvändig som en undantags-åtgärd, får förflyttningen ske först sedan de informerats och har gett sitt fria medgivande. Om deras medgivande inte går att få, får förflyttningen ske endast enligt i den nationella lagstiftningen fastställda förfaranden, innefattande offentliga utredningar om så är lämpligt, där berörda folk har möjlighet till reell representation.
3. Närhelst det är möjligt skall dessa folk ha rätt att återvända till sin hävdvunna mark så snart som skälen för förflyttning ej längre finns.
4. När sådant återvändande inte är möjligt, skall dessa folk, såsom fastställts genom överenskommelse eller, i avsaknad av sådan överenskommelse, genom lämpliga förfaranden, i alla möjliga fall tilldelas mark, som till sin beskaffenhet och rättsliga status är minst likvärdig med den mark som de tidigare bebodde och som är ägnad att tillgodose deras nuvarande behov och deras framtida utveckling. I de
fall då berörda folk föredrar att få ersättning kontant eller in natura, skall de erhålla sådan ersättning under vederbörliga garantier.
5. Personer som förflyttas på detta sätt skall erhålla full ersättning för varje uppkommen förlust eller skada.
9.1.1 Innebörden av artikeln
En viktig aspekt av ursprungsfolkens rätt till mark är förflyttning och återflyttning. Artikel 16 är enligt ILO-guiden en nyckelbestämmelse i konventionen eftersom många ursprungsfolk ofta förflyttas från sin mark, huvudsakligen beroende på förnekande av deras sedvanerätt. Efter förflyttning är ersättningen för skadan oftast otillräcklig. Artikel 16 föreskriver att berörda folk inte mot sin vilja skall förflyttas från den mark som de bebor. Detta är en generell princip. Det är emellertid inte ovanligt att folkgrupper av olika skäl måste förflyttas från sin mark.
Punkten 2 i artikel 16 föreskriver att när förflyttning är nödvändig, som en undantagsåtgärd, får den ske först sedan berörda folk har gett sitt fria medgivande. I motsats till den tidigare konventionen nr 107 tar denna konvention inte upp anledningar till när förflyttning kan bli nödvändig.
Den ger i stället en beskrivning av hur proceduren skall ske.
Regeringarna skall först söka medgivande. Om detta inte går att erhålla får förflyttning ske endast enligt förfaranden som är fastställda i den nationella lagstiftningen. Dessa förfaranden skall innefatta offentliga utredningar när så är lämpligt, där ursprungsfolken har möjlighet till reell representation. Enligt ILO-guiden skall dessa procedurregler även omfatta mark som nyttjas och inte endast mark som traditionellt innehas av ursprungsbefolkningen. Förarbetena till konventionen fastlägger att begränsade ingrepp, som inte innebär folkomflyttningar, exempelvis expropriation, inte omfattas av bestämmelsen.
Punkten 3 i artikel 16 föreskriver en rätt för folken att återvända till sin hävdvunna mark så snart som skälen för förflyttning inte längre finns. I många fall förflyttas ursprungsbefolkningar från sin mark på grund av katastrofsituationer såsom krig, konflikter eller ekologiska katastrofer. Alltför ofta finner urbefolkningen att den för all framtid har förlorat sin mark trots att orsaken till förflyttning upphört. När ett återvändande inte är möjligt skall dessa folk närhelst det är möjligt tilldelas mark som till sin beskaffenhet och rättsliga status är likvärdig med den mark som de tidigare bebodde och som tillgodoser deras nuvarande behov och framtida utveckling. Om urfolken önskar erhålla ersättning skall deras önskemål respekteras.
9.1.2 Svenska bestämmelser
I 2 kap. 18 § RF anges bl.a. att varje medborgares egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller annat sådant förfogande, utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. I samma paragraf stadgas vidare att den som genom expropriation eller annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten.
Inför Norges ratificering av konventionen konstaterade det norska Justis- och politidepartementet att de mer begränsade ingrepp som inte innebär folkomflyttningar faller utanför artikelns tillämpningsområde (se St. Prp. Nr 102 1989-90). Man byggde sitt ställningstagande på förarbetena till konventionen som fastlägger att begränsade ingrepp som inte innebär folkomflyttningar, såsom expropriation, inte skall omfattas av bestämmelsen. Även om jag delar denna uppfattning vill jag kort redogöra för de svenska bestämmelserna om expropriation, eftersom detta förfarande kan innebära att renskötselrätten upphör inom vissa områden.
Av 26 § rennäringslagen framgår att renskötselrätt kan upphävas bara om det behövs för sådant ändamål som avses i 2 kap. expropria-tionslagen (1972:719). Enligt 29 § rennäringslagen gäller i frågan om upphävande av renskötselrätt och ersättning med anledning därav vissa bestämmelser i den lagen och i tillämpliga delar bestämmelserna i expropriationslagen om expropriation av särskild rätt till fastighet.
Enligt 2 kap. expropriationslagen får expropriation ske för att ge kommun möjlighet att förfoga över mark som med hänsyn till den framtida utvecklingen krävs för tätbebyggelse. Expropriation får även ske för att bereda utrymme för anläggning som tillgodoser allmänt behov av samfärdsel, transport, elektrisk kraft, vatten och värme för att bereda utrymme åt näringsverksamhet eller anläggning av större betydelse för riket eller orten eller viss befolkningsgrupp. Expropriation får också ske bl.a. för att bevara område som nationalpark, naturreservat, naturminne eller för att annars tillgodose väsentligt behov av mark eller anläggning för idrott eller friluftsliv, om marken eller anläggningen är avsedd att hållas tillgänglig för allmänheten.
Enligt 4 kap. expropriationslagen gäller för fastighet som exproprie-ras i sin helhet att ersättning skall betalas med belopp som motsvarar fastighetens marknadsvärde, dock med vissa undantag. Några bestäm-melser om rätt till ersättningsmark finns dock inte i denna lag eller någon annan lag med liknande innebörd.
Inför Norges ratificering av konventionen konstaterade det norska Justis- och politidepartementet att norsk rätt inte hindrar en lösning som
innebär tilldelning av ersättningsmark i ett läge där konventionen skulle kräva detta. Däremot finns det inga bestämmelser i norsk lag som ger rätt till ersättningsmark vid folkförflyttningar (se St Prp. Nr 102 1989-90).
Några folkomflyttningar har inte förekommit i Sverige på senare tid.
Så omfattande ingrepp som skulle behövas för att åstadkomma sådana omflyttningar måste vara föranledda av alldeles speciella förhållanden.
Sverige har dock använt sig av särskilda medel för att förflytta samer så sent som på 1920-talet. När man i Sverige och Norge enades om en ny renbeteskonvention år 1919 som bl.a. reglerade samernas rätt till renbete i Norge innebar detta att samerna förlorade stora områden av sitt sommarbetesland. Vid förhandlingarna med Norge gjorde Sverige stora eftergifter för att nå en överenskommelse, bl.a. försäkrade man att renantalet skulle minskas inom de fyra nordligaste samebyarna. Detta ledde till att samer från Karesuandoområdet förflyttades till sydligare områden i Sverige.
9.1.3 Min bedömning
I Sverige i dag är sådana folkförflyttningar som omtalas i artikel 16 otänkbara. Man bör dock observera de krav på bl.a. ersättningsmark som kan ställas om en sådan situation som täcks av artikeln undantagsvis skulle uppstå framgent. Särskilt mot bakgrund av detta och artikelns utformning kan det inte anses strida mot konventionen att regler saknas som direkt tar sikte på de undantagssituationer som omfattas av artikeln Jag anser sålunda inte att det föreligger någon bristande överensstämmelse mellan svensk rätt och artikel 16.