Åtgärder som krävs inom mark som samerna traditio-

Min bedömning: Inom mark som samerna traditionellt innehar måste skyddet mot inskränkningar i renskötselrätten stärkas så att åtgärder som innebär mer än ringa olägenheter för renskötseln eller samernas rätt till jakt och fiske inte tillåts. För att skyddet mot inskränkningar i samernas rättigheter skall bli effektivt måste samerna ges rätt att yttra sig över åtgärder som kan medföra sådana inskränkningar innan dessa vidtas och rätt att kunna få planerade åtgärder prövade av en opartisk instans med kompetens i renskötsel och i frågor som rör samernas rätt till jakt och fiske.

Ytterligare en åtgärd som bör vidtas för att stärka skyddet mot inskränkningar i renskötselrätten är att ge Sametinget rätt att yttra sig innan områden av riksintresse för rennäringen fastställs enligt miljöbalkens hushållningsregler och rätt för Sametinget att yttra sig innan exploatering av mark och vatten tillåts inom sådana områden.

För att samernas renskötselrätt skall kunna anses som en starkt skyddad rätt till besittning och nyttjande krävs att samerna inom de områden som de traditionellt innehar får möjlighet att förfoga över sin rätt till jakt och fiske. Detta kan ske genom att samerna får rätt att upplåta sin jakt- och fiskerätt till utomstående. För att kunna utforma en sådan regel krävs det att omfattningen av samernas jakt- och fiskerätt inom områden som de traditionellt innehar utreds.

För att Sverige skall kunna ratificera ILO-konvention nr 169 krävs att ytterligare åtgärder vidtas för att kraven i artikel 14 punkt 1 skall kunna uppfyllas. Dessa åtgärder måste syfta till att stärka skyddet mot inskränkningar i samernas renskötselrätt så att skyddet blir lika starkt som för andra liknande bruksrätter till mark och till att ge samerna en rätt att själva förfoga över sin rätt till jakt och fiske inom mark som de traditionellt innehar.

Ett stärkt skydd mot inskränkningar i renskötselrätten

Möjligheten enligt 30 § rennäringslagen för markägare eller brukare av mark att inom renskötselområdets året-runt-marker vidta åtgärder som medför olägenhet för renskötseln innebär så som jag tidigare har angett att renskötselrätten har ett svagare skydd än andra bruksrätter till mark (exempelvis servitut). Detsamma gäller möjligheterna för staten att enligt 32 § rennäringslagen upplåta nyttjanderätter inom delar av året-runt-markerna trots att detta medför olägenheter eller intrång i samernas renskötselrätt och rätt till jakt och fiske.

Dessa regler medför att skyddet för samernas renskötselrätt, inkluderande rätten till jakt och fiske, är alltför svagt ställt i relation till konventionens krav på en starkt skyddad rätt till besittning och nyttjande av mark. För att konventionens krav skall kunna uppfyllas bör därför renskötselrättens skydd mot intrång från annan markanvändning stärkas inom de områden som samerna traditionellt innehar.

Detta kan ske genom att införa en regel som innnebär att åtgärder som innebär mer än ringa olägenheter för renskötseln och samernas rätt till jakt och fiske inte tillåts. Regeln måste omfatta både markanvändning (innefattande bl.a. skogsbruk och jordbruk) och upplåtelser av nyttjanderätter på sådan mark. Helt bagatellartade olägenheter bör däremot samerna kunna acceptera.

För att en regel av detta slag skall bli ett verksamt skydd mot inskränkningar i renskötselrätten måste samerna ha möjlighet att yttra sig över åtgärder som kan medföra inskränkningar i renskötselrätten innan dessa vidtas och ha möjlighet att få sådana planerade åtgärder prövade av en opartisk instans med kompetens i renskötsel och i frågor som rör samernas rätt till jakt och fiske. Att bara ge samerna en rätt att i efterhand kräva ersättning för bevislig skada kan inte anses tillräckligt.

Detta skulle kunna ske genom att en regel införs som anger att åtgärder som kan medföra mer än ringa inskränkningar i renskötselrätten skall anmälas till en statlig myndighet med kompetens i renskötselfrågor, exempelvis länsstyrelsernas rennäringsenheter. Myndigheten kan sammanställa samtliga planerade åtgärder för respektive sameby, exempelvis på kartor med hjälp av modern datateknik. Vilka åtgärder som skall omfattas av en regel om anmälningsplikt bör avgöras i samråd med Sametinget och samiska organisationer.

Samerna får därefter genom myndighetens försorg med aktuella datakartor som grund möjlighet att inom viss tid yttra sig över om planerade åtgärder enligt deras mening kommer att medföra skada för

renskötseln eller samernas rätt till jakt och fiske. Samerna kan yttra sig genom berörd sameby eller Sametinget.

Redan i dag finns kartor som visar rennäringens behov av mark in-lagda i databasen ”Rennäringens kartskåp”. Kartorna visar det aktuella behovet av mark för renskötseln inom de olika samebyarna i Norrbottens län samt de olika vegetationstyper som är viktiga för renbetet. För närvarande pågår ett arbete med att ta fram motsvarande kartmaterial för övriga delar av renskötselområdet.

Detta kartmaterial skulle kunna användas för att lägga in planerade markanvändningsåtgärder. På det sättet skulle en helhetsbild skapas av rennäringens behov av mark och av planerade markanvändnings-åtgärder. Detta skulle underlätta bedömningen av om en viss planerad åtgärd kan komma att orsaka mer än ringa olägenhet för renskötseln i en viss sameby.

Om samerna anser att en viss åtgärd kommer att medföra mer än ringa olägenhet för renskötselrätten och därför motsätter sig åtgärden kan åtgärden prövas av den myndighet som regeringen bestämmer och som har kunskap om rennäringens behov och tillgång till aktuellt kartmaterial. Det bör finnas en möjlighet att överklaga ett sådant beslut till förvaltningsdomstol.

Redan i dag kan samerna få ersättning för intrång i renskötselrätten även om detta inte klart framgår av rennäringslagen. Av en ny regel som bara tillåter åtgärder som innebär ringa olägenheter för renskötseln eller samernas rätt till jakt och fiske, bör det framgå att åtgärder som vidtas och som medför mer än ringa olägenheter leder till ersättningsskyldighet gentemot berörd sameby.

En regel av detta innehåll skulle innebära ett stärkt skydd mot inskränkningar i renskötselrätten i de områden som samerna traditionellt innehar och skulle förhoppningsvis leda till en ökad benägenhet för markägare eller brukare av sådan mark att ta kontakt med berörd sameby innan åtgärder som berör renskötselrätten vidtas. Regeln skulle naturligtvis inte hindra att överenskommelse med samerna – mot ersättning – kan träffas om markanvändning som innebär mer än ringa olägenheter för renskötseln.

Fastställande av områden av riksintresse för rennäringen och exploatering av dessa

De delar av renskötselområdet som är av riksintresse för rennäringen skyddas särskilt genom hushållningsbestämmelserna i 3 kap. miljö-balken. Stora delar av renskötselns året-runt-marker har också ett indirekt starkt skydd genom bestämmelserna i 4 kap. miljöbalken som

innebär skydd mot exploatering av mark inom stora delar av fjällvärlden och skydd mot exploatering av älvar och andra vattendrag i dessa områden.

Miljöbalkens regler om fastställande av områden av riksintressen för rennäringen är viktiga för skyddet för samernas renskötselrätt. Reglerna medverkar till att ge särskilt skydd mot intrång i renskötselrätten i de områden som är av störst betydelse för renskötseln.

För att stärka samernas inflytande över skyddet mot inskränkningar i renskötselrätten bör samerna själva få rätt att yttra sig över vilka områden som skall anses vara av riksintresse för rennäringen.

Detta kan ske genom att den förordning som styr tillämpningen av miljöbalkens hushållningsbestämmelser ändras så att Sametinget ges en lagfäst rätt att yttra sig innan områden av riksintresse för rennäringen fastställs. Sametinget bör också få en lagfäst rätt att yttra sig innan exploatering tillåts inom områden av riksintresse för rennäringen.

Detta kan exempelvis ske genom att länsstyrelsen inom ramen för sitt ansvar att bevaka att riksintressen tas till vara vid prövning av mål och ärenden som rör exploatering av mark och vatten, inhämtar yttrande från Sametinget när prövningen rör markområden av riksintresse för rennäringen.

Sametingets kan i sina yttranden bedöma effekterna av planerade åtgärder för renskötselrätten i dess helhet och bevaka att skyddet för renskötselrätten inom renskötselområdet inte urholkas. En regel som ger Sametinget rätt att yttra sig skulle också stämma väl överens med det uppdrag Sametinget har att medverka i samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov beaktas, däribland rennäringens intressen vid utnyttjande av mark och vatten (2 kap. 1 § 4 p. sametingslagen, 1992:1433).

En viss rätt för samerna att förfoga över sin renskötselrätt

Förbudet för samer att upplåta sin rätt till jakt och fiske till utomstående måste upphävas inom mark som samerna traditionellt innehar. Annars kan konventionens krav på en starkt skyddad rätt till besittning och nyttjande av mark inte uppfyllas. Detta innebär att bestämmelsen i 31 § rennäringslagen måste ändras.

För att en bestämmelse som ger samerna rätt att upplåta sin rätt till jakt och fiske skall kunna utformas måste först den omstridda frågan om staten har jakt- och fiskerätt på den mark där staten i dag upplåter jakt och fiske enligt 32 § rennäringslagen utredas. I annat fall kan omfattningen av den jakt- och fiskerätt som samerna har rätt att upplåta till utomstående inte bestämmas.

Om staten i egenskap av fastighetsägare har jakt- och fiskerätt vid sidan av samerna leder detta till att någon form av uppdelning eller överenskommelse mellan samerna och staten måste äga rum när det gäller rätten att upplåta jakten och fisket på mark som samerna traditionellt innehar. Om samerna däremot ensamma innehar rätten till jakten och fisket på denna mark måste de ges rätt att ensamma upplåta all jakt och fiske inom denna mark.

Att denna fråga utreds är också angeläget för att Sverige helt skall kunna uppfylla konventionens krav i artikel 14 på att de rättigheter som ursprungsfolk har till mark skall erkännas och skyddas. Om omfattningen av en rättighet är omtvistad, så som är fallet med samernas rätt till jakt och fiske, så blir omfattningen av erkännandet av rättigheten också oklar och skyddet för rättigheten kan inte preciseras.

Efter det att omfattningen av samernas jakt- och fiskerätt har klar-gjorts kan en regel som ger samerna rätt att upplåta sin rätt till jakt och fiske till utomstående utformas i samråd med samerna och deras organisationer. Vid utformningen av en sådan regel kan självfallet hänsyn också tas till allmänna naturvårds- och jaktvårdssynpunkter.

En regel som ger samerna rätt att förfoga över sin jakt- och fiskerätt bidrar en sådan regel också till att kraven enligt artikel 7 punkt 1 uppfylls. Enligt denna bestämmelse skall ursprungsfolken så långt det går ha möjlighet att själva bestämma över sina markrättigheter.

Även kravet i artikel 23 punkt 1 kan uppfyllas genom att samerna ges möjlighet att upplåta sin rätt till jakt och fiske till utomstående. I denna bestämmelse anges att regeringarna skall stödja ursprungsfolkens traditionella verksamheter såsom jakt och fiske som viktiga faktorer för deras ekonomiska självständighet och utveckling.

En möjlighet för samerna att upplåta rätten till jakt och fiske till utomstående kan bidra till att samerna i ökad omfattning har möjlighet att försörja sig med jakten och fisket som bas. Detta framgår bl.a. av Finansdepartementets analys beträffande rennäringen, Ds 1998:8. Där anges att en kommersialisering av den resursbas som samernas jakt- och fiskerätt utgör representerar en helt annan ekonomisk potential än jakt och fiske för avsalu, som endast kan ge ett litet antal personer en svag försörjning.

En möjlighet för samerna att upplåta sin rätt till jakt och fiske till utomstående skulle därför leda till att samernas möjlighet att försörja sig på en för dem traditionell verksamhet, skulle stärkas.

7.2.6.2 Åtgärder som behövs inom mark som samerna traditionellt