Flera av informanterna talar om en slags skam, något som är fult med sorgen, att sorgen i sig är skamlig. Det finns två olika bilder av sorgen som förmedlas av den drabbade, en öppen som man visar upp för omvärlden, och en sluten som man möjligtvis visar för någon som står personen väldigt nära. Detta kan kopplas till Jenkins resonemang om social identitet, på så sätt att individen formar personligheten utifrån omgivningens värderingar om vad man kan visa och inte visa. Den öppna bildens normer blir en slags inre reflektion med den slutna bilden om vad man känner och
vad man visar. Därmed formas den sociala identiteten efter dessa två bilders växelspel mellan varandra.
Den öppna bilden av sorgen visas upp för allmänheten. Man visar kanske att man är ledsen och framförallt försiktig mot andra. Men framförallt anpassar man sig. Alla typer av anpassning kan tänkas användas i dessa avseenden, men framförallt anpassar man sina känslor efter omgivningen. Om man går på stan, kan man inte bara bryta ihop mitt på gatan och börja gråta. Men när man är hemma med mamma eller sambon är detta oftast tillåtet i mycket större utsträckning. Här talar Sandra om när hon fick reda på att hennes kompis mamma hade avlidit och hur reaktionerna blev hos henne och hennes kompisar:
Jag kommer inte ihåg exakt vad hon sa men hon sa då att hennes mamma hade dött då (…) Och så kommer jag ihåg; jaha?! Och så vad, hur skulle man reagera liksom? Alltså det blev ju så här som en chock typ. (…) Och så kommer jag ihåg, ja och så kommer jag ihåg att det var en kille som stod där. Han började fnittra så här, för att han inte visste hur han skulle reagera (skratt) kommer jag ihåg, jag vet inte. Och då, det blev ju, man blev ju så här, ja bara. Att man inte visste vad man skulle säga liksom inte, utan bara; Gud vad hemskt.
Här finns det en sluten bild, där Sandra själv tänker att hon och hennes kompisar egentligen reagerar på ett annat sätt än vad de visar. Killen börjar skratta, det är det enda han känner att han kan göra i det här läget. Detta visar att det även finns en sluten och en öppen bild bland de omgivande människorna. Många blir behandlade annorlunda av deras omgivning efter dödsfallet, inte på grund av deras egna reaktioner på sorgen, utan själva händelsen. Rädslan att förvärra något hos den sörjande framkallar just detta beteende. Sandra berättar:
Man är ju så här, man vet ju inte om man kan prata om det eller, eller om man ska låta bli att prata om det för att det är känsligt. Och jag tror att jag var sån som skulle låta bli att prata om det, för så brukar jag reagera, att jag blir så här. O nej det kanske, för samtidigt vill man ju oftast att den. Om den personen börjar prata om det då kan jag ju så självklart prata om det. Annars är det ju svårt att nämna det, för vill inte den andra personen prata om det då blir det ju liksom lite fel, kanske
Hon uttrycker en slags rädsla för att göra fel. Känslorna hos den drabbade är så pass sårbara och viktiga för Sandra att hon inte vill riva upp något.
Två av mina informanter talar om alkoholmissbruk i samband med händelsen. Detta är ett känsligt ämne i sig och måste behandlas varsamt. Informanterna talar om en slags skam över missbruket och att detta bidrar ännu mer till det försvar de använder mot omgivningen. Kenneth pratar om sitt eget missbruk och hur han försökte gömma sig undan:
Sen har jag ju väldigt bra, har jag ju fått väldigt bra kontakt med grannar också sen jag slutade dricka. Förr då, då sprang man ju och gömde sig i stort sett och försökte gå undan. Nu finns ju inte det längre, utan nu, eh, nu har jag. Nu finns jag där alltså, nu är jag inte bara en skugga utan nu finns jag där.
Han ville inte visa grannarna hur dåligt han mådde efter händelsen. På grund av detta skapade han en öppen bild om att allt var bra, genom att inte konfronteras med grannarna. Han gömde sig i sitt eget hem. Han liknar sig själv vid en skugga och inte en riktig person, vilket beskriver om hur han såg på sig själv och hur han ville uppfattas av andra under den tiden. En annan orsak till att han drog sig undan från allmänheten, var att han tyckte väldigt synd om sig själv. Det är också en orsak till att han började dricka. Han kände en bitterhet främst mot läkarvården, men också mot människor som omgav honom. Han ansåg att det var han som var värst drabbad av sorgen och att de omgivande människorna också skulle tycke lika synd om honom, som han själv gjorde. Karin kände väldigt stor press på sig själv under en period. Hon jämförde ständigt sig själv med andra och såg sig själv som onormal och avvikande. Hon funderade mycket på varför hon inte kunde vara som alla andra och blev frustrerad över detta. Hon nedvärderade sig själv och tyckte att det var fel på henne. Cullberg skriver att det är vanligt att dra sig tillbaka från andra och uppleva sig själv som sämre. Man låter andras beteende vara en norm för hur man ska bete sig.142 Därför mådde hon väldigt dåligt och vågade inte visa vem hon egentligen var för omgivningen.