Trötthet på tillvaron präglade mina informanters sista år som drogberoende. Anders säger så här: Jag kände mig så fruktansvärt trasig inombords… jag var spyfärdig på allt […] för första
gången i mitt liv så kände jag nu är det bra… för jag tog ett beslut när jag var i 20 års åldern, jag ville inte sitta som en 40åring utslagen på en parksoffa och ha en kasse öl under parksoffan…då kan jag lika gärna skjuta mig tänkte jag […] och för första gången i mitt liv…då ville jag lägga av.
Som mitt empiriska material visar är förutsättningen för att bli oberoende från droger att man själv vill och att man själv gör sig mottaglig för den hjälp som erbjuds av samhället. Det måste vara ens eget val att vilja svänga in på vägen till ett drogfritt liv, utan att samhället försöker tvinga en ofrivilligt till rehabilitering och andra metoder för att bli drogfri. Mina informanter uppgav att de vid flera tillfällen åkt in på behandling och lämnat sin vistelse där utan något som helst gott resultat, de har istället återvänt till sina gamla liv fyllda av droger och kriminalitet. Anders pratar om en behandling han deltog i som var frireligiöst och när jag frågade honom om den hjälpte svarade han:
Det hade säkert hjälpt om man hade gjort sig själv mottaglig… om man haft ett öppet sinne men det hade inte jag… för jag fick ju droger tillskickat på posten till mig.
Alltså är det egna valet oerhört viktigt för att bli drogfri. Samtliga informanter poängterade att de själva var tvungna att komma till insikt till och sluta, även om familj och vänner uppmanade dem att sluta missbruka gång på gång så tog inte mina informanter deras ord på allvar. De själva måste ha en egen vilja att sluta.
Uppenbarelsen
Under tiden som jag analyserade intervjuerna fann jag att mina informanter var med om något under deras behandling som jag valt att kalla en uppenbarelse. Bosse beskriver sin upplevelse av den så här:
En dag stod jag och tittade på en gräsmatta, det var en vår och jag glömmer det aldrig, och så tänkte jag såhär, jag stod för mig själv och tittade runt omkring…så bara tänkte jag det kanske går det här liksom att jag kan leva utan alla andra droger […] och då vart det så annorlunda allting och jag började vända.
Anders talar om den på detta sätt:
Vi låg i tält, det duggregnade…och jag har ingen aning om tiden stod stilla för mig, om jag låg där i tio minuter eller om jag låg där i fyra timmar det har jag ingen aning om, jag var ett med nuet…så jag har fått smaka på det…lite grann i kanten efteråt…så jag vet att det finns där.
Här just vid dessa tillfällen kände Bosse och Anders för första gången en början till frihet och harmoni, frihet från drogerna och harmoni i vardagen. De började inse att det fanns andra sätt för dem att leva och de började förstå hur de skulle gå tillväga för att nå dit. Alla mina informanter deltog i behandling på olika institutioner i ca ett år, den metod de använde sig av kallas för 12-stegsprogrammet. Det är ett stegarbete med tolv nivåer, ofta har man en sponsor som vägleder en genom arbetet. För att ta ett exempel handlar steg åtta om att man ska skriva en förteckning över alla man har skadat och är villig att gottgöra, sedan ska man genomföra den. De deltog även i NA-möten vilka samtliga informanter fortfarande gör idag. De påpekade även under intervjuerna att det är fundamentalt att fortsätta gå på NA-möten då de annars riskerar att falla tillbaka till de gamla levnadssätten. Vissa av mina informanter har testat andra sorters behandlingar men det som var gemensamt för samtliga var att de alla blivit drogfria med hjälp av 12-stegsprogrammet. När jag frågade Calle vilken metod han hade använt sig av för att bli drogfri svarade han så här:
12-stegsprogrammet [...] jag hittade nånting som kunde hjälpa mig och genom att jag trodde på det så kunde ja förändra en massa beteenden och så där och ... ändra mina tankar och att jag vågade lita på mig själv mer och det... tror jag att jag tror ju inte idag att den behandlingsformen är den ultimata eller nåt sånt utan den funkade för mig, den gav mig den tilltro som jag behövde för att kunna vända på skutan.
Med detta citat vill jag också visa att även om det framstår som att 12-stegsprogrammet är den bästa metoden så finns det många andra behandlingsformer som erbjuds missbrukare för att bli drogfria. Behandlingen beskrivs av mina informanter som lång och mödosam. Anders förklarar det så här:
När man plocka bort drogen då var det ju som rena popcornmaskin i huvet, känslor på känslor på känslor, och inte kunde förklara vad känslorna stod för…det var fruktansvärt skrämmande…och hålla på med redovisningar tanke känsla handling…ah känslobearbetningar…flera gånger i veckan…inför publik det är ganska tufft…och det gjorde jag i 25 månader så jag har grävt in och ut på mig själv.
Mina informanter sa att de hela tiden fick jobba med sig själva och ta tag i alla känslor som fanns inom dem för att tillslut hitta sig själva. Under behandlingen börjar också mina informanter att hitta tilltro. David säger att hans vänner på behandlingen gav honom stöd och hjälp vilket gjorde att han fick tilltro till själva behandlingen. När han såg att den hjälpte andra människor att bli
drogfria började han tro att även han kunde bli det. Successivt, säger mina informanter, började de utveckla en tilltro, först till behandlingen och senare till vänner och andra okända människor.