Pensionär och pensionering är positiva ord för samtliga informanter och de beskriver pensioneringen som en positiv upplevelse. Pensioneringen är en tid som de njuter av och är otroligt tacksamma för. De känner att de verkligen vill kunna ta tillvara på den underbara möjlighet, som de menar att pensioneringen är. Den skapar möjligheter att kunna göra allt det som de tidigare drömt om att göra men aldrig haft tid med, och det är det som gör pensioneringen så fantastisk. Informanterna menar att de upplever att de fått tiden som en gåva, som de nu själv får råda över och att detta skapar en känsla av frihet. Vid flera tillfällen under intervjuerna gjorde alla tre informanterna uttalanden som ”nu har jag tiden”, ”nu finns tiden” och ”nu har jag tid”, vilket visar att tillgängligheten till tiden är en betydande del i deras upplevelse av pensionering. Birgitta Andersson beskriver pensioneringen så här:
Tid att göra det jag har lust med. Tid att… inte göra sådant jag inte vill. Tid att välja vad jag vill göra eller inte göra. Jag kan gå en hel dag och inte göra någonting och tycka det
är så härligt och sen kan jag hålla på med det och det och det och det är också härligt. Det tycker jag att det är. Det är en tid av frihet skulle jag säga.
Denna frihetskänsla frambringas även av det egna ansvaret som informanterna känner att de som pensionärer har över sin tid. Informanterna förklarar att de tidigare upplevde att deras tid styrdes väldigt mycket av jobbet och klockan. Det var tider att passa och arbetspass att anpassa sig efter. Nu kan de själva disponera tiden som de vill och de har nu chansen att kunna vara spontana och flexibla. De kan resa bort när de vill utan att kontrollera med andra om när det skulle passa. Denna frihet som informanterna upplever är något som Cecilia Larsson menar är omöjligt att uppleva i en tidigare del av livet eftersom pensioneringen innebär ett väldigt annorlunda levnadssätt. Hon säger att hon har jobbat och gjort sin insats för samhället och nu som pensionär är det inte längre någon som begär något av henne och hon får sköta sig själv och göra vad hon vill. Det är detta som gör pensioneringen så suverän anser Cecilia.
Pensioneringen var något som alla tre informanterna såg fram emot och de var inställda på att lämna arbetet och att gå i pension. De hade inga förväntningar på hur tiden som pensionär skulle bli, annat än att få känna sig ledig och att få disponera sin tid själv. Men de kände att deras tillvaro ändå skulle komma att förändras och att tiden som pensionär skulle bli betydligt annorlunda mot hur de hade haft det tidigare. Därför började de under sista året som yrkesverksamma att mentalt förbereda sig inför pensioneringen. Samtliga av informanterna trivdes väldigt bra på sina arbetsplatser och med sitt yrke men de berättar att under den sista tiden kändes det av olika anledningar inte lika roligt längre och pensioneringen framstod därmed som en annalkande ljuspunkt i tillvaron. Birgitta Andersson berättar att hon medvetet gjorde jobbet och arbetet till något negativt och då framstod pensioneringen som en positiv händelse.
Jag har ju förberett mig i ett helt år. Jag tror att man måste mentalt förbereda sig för det blir ju stor skillnad. Och då var jag sån att jag tog fram de negativa sakerna som jag slipper göra. […] det är sista hösten jag behöver cykla till jobbet halv nio på kvällen när det är halt. Det är sista vintern jag behöver cykla i massa snö och halka.
På detta vis skapade Birgitta negativa associationer till arbetet och det kan då vara enklare att acceptera pensioneringen. Även Anita Karlsson producerade negativa tankar om arbetet, fast inte lika medvetet som Birgitta, och hon berättar att på grund av nedskärningar och omändringar inom äldrevården hade arbetet blivit stressigt och det kändes inte lika roligt längre. Cecilia Larsson kände att arbetet i skolan på slutet var tungt och tröttsamt och hon säger att hon upplevde att hon hade tappat gnistan för det. Cecilias mentala förberedelse bestod däremot av en annan teknik än Birgittas och Anitas.
[…] jag satte igång direkt med att vara väldigt aktiv och jag hade bestämt vad jag skulle göra. Under höstterminen då under sista terminen jag jobbade då hade jag i stort sätt planerat hela min vårtermin, vad jag skulle göra sen när jag var ledig. Så jag hade preparerat mig för det här.
Cecilia Larsson planerade sin tid efter pensionsdagen och fyllde den med olika aktiviteter och sysselsättningar som till exempel träslöjdskurser, läsecirklar, linedans och även en aktiv roll inom PRO, där hon hade lovat att leda en studiecirkel. Förhoppningen kan ha varit att genom att fortsätta vara aktiv och engagerad i andra människors liv inte känna av den förändring och den yrkesförlust som pensioneringen faktiskt medför. Det är tydligt att dessa två tekniker av mental förberedelse inför pensioneringen var ett sätt att förhålla sig till den okända förändring som dessa kvinnor stod inför. Lars Tornstam förklarar i Åldrandets socialpsykologi (2005) att det finns väldigt få av samhället skapade fasta förväntningar och normer som kan guida den nyblivna pensionären i sin anpassning till sitt nya liv. De normer som finns till hands handlar ofta om att de bör lämna plats åt yngre på arbetsmarknaden och om hur de ska förhålla sig till sina barnbarn, men detta är inga normer som på ett effektivt sätt hjälper pensionären att strukturera sin vardag. Tornstam menar att åldringsrollen är något man kommer oförbered till utan någon grundläggande skolning eller förberedning i hur man bör vara och bete sig.110 Karin Wahlström som är socialantropolog vid Stockholms universitet skriver i ”Resa med vuxen smak” (1998) att pensioneringen är en intressant passage där en individ går från att ha varit yrkesverksam ena dagen till att kastas in i ålderdomen nästa dag. Pensioneringen är en snabb övergång samtidigt som det innebär en otydlig statusförändring för individen där det inte finns någon markerad övergång.111 Birgitta Andersson och Anita Karlsson valde att markera sin förändring från yrkesverksam till pensionär med en resa. Birgitta hade under en längre tid planerat och sparat för att under sin första tid som pensionär åka med sin syster till USA för att hälsa på ett systerbarn. Anita tog ut sin resterande semester i samband med pensioneringen och åkte med sin man till Norge för att under ett par veckor hälsa på en av döttrarna och hennes familj. Karin Wahlström fortsätter med att berättar att en sådan resa i samband med pensioneringen kan ses som en passagerit där individen får möjlighet att komma bort och lära sig förhålla sig till sin nya status och roll som pensionär, utan att bli störd eller påmind om den tidigare vardagen och dess mönster, för att sedan lättare kunna anpassa sig till sin nya roll som pensionär.112