Hur ser mina informanter på sig själva idag? Mina informanter pratade under intervjun en längre tid när de berättade om sig själva idag jämfört med när de skulle berätta om sig själva i sina tidigare liv. De pratade med stolthet i rösten och det framgick tydligt att de idag var säkra på vilka de var. Det var trevligt för mig att upptäcka detta i mitt analysarbete, då de gjorde det omedvetet och med en säker framtoning. Exempelvis säger Anders under intervjun att:
Jag ser mig själv idag som en stor tillgång till samhället…och jag vill göra någonting gott utav mitt förflutna […] jag hade bara en enda tanke när jag gick in i behandling…drogfrihet, harmoni och livskvalité…jag har dom alla tre idag.
Detta uttalande visar på att han idag har ett självförtroende och vidare när jag frågar vad självförtroende är för honom säger han:
Att tro på sig själv…att tro på godhet […] det är att ta ett steg tillbaka och låta andra människer ta plats också.
De största förändringarna som skett identitetsmässigt som jag kunnat utläsa från mitt empiriska material är att mina informanter inte längre är så styrda av rädsla, att de vågar tro på sig själva och inte längre lägger så stor vikt vid andras uppfattningar om dem själva. När jag frågade Calle vad han tyckte att den största förändringen var svarade han såhär:
Den största enskilda förändringen är att jag idag vågar tro på mig…vågar tro på mig själv i den mening att…det är inte så viktigt hur andra uppfattar mig , det var viktigt förr för det var ju så min inre självbild skapades vad jag trodde andra tyckte om mig…och det var ju liksom bara fantasier va…det är ju olika…jag skulle inte kunna stå som lärare idag om jag skulle ta åt mig av all kritik jag får […] jag har lärt mig idag att jag kan få bekräftelse från många olika ställen…och jag kan ta till mig det.
Idag fungerar Jenkins teori på ett bra sätt på Calle. Han har en positiv intern uppfattning om sig själv som matchar med andras uppfattningar, då han lärt sig att lyssna till de tyckanden som stämmer överens med hans egna uppfattningar om sig själv idag. Detta kan jämföras med Calles förflutna, då det interna och externa uppfattningarna inte alls stämde överens med varandra. Bosse pratar om förändringen på detta sätt:
Jag vågar stå upp för mig själv då och jag vågar stå upp för det jag tror på och jag säger det jag tycket och tänker då det är väl den störta förändringen…och den är den som jag trivs med och
som jag vill utveckla mer, jag känner liksom att det är det som är kraften i vårat levande […] jag stolt över att våga stå kvar vid mitt ställningstagande.
Utöver dessa beskrivningar uppger mina informanter att de är snälla, naiva och lata, kvalitéer som de flesta människor har påpekar de. Något de anser som en gåva och som de lärt sig under behandlingen är att de kan finnas till för andra människor, de kan idag ge stöd och hjälp till andra individer utan att förvänta sig någonting tillbaka. Idag lever samtliga informanter ett vardagligt liv och de säger att de är nöjda med tillvaron. Calle berättar om sin vardag på detta sätt:
Jag går ut med hunden…äter frukost…åker till jobbet…sen kommer jag hem på kvällen och då så är det nånting…ofta nån typ av aktivitet så där då […] och övriga kvällar försöker jag att ägna mig åt min familj […] jag tycker att jag har …ehh…hittat rätt så mycket som i tillvaron som jag är ganska nöjd med.
David gestaltar sin vardag så här:
Jag går upp kl 7 på morgonen, väcker barna, äter frukost och åker hit då till jobbet…sen så…kommer hem på kvällen, äter middag…umgås med familjen och… lite tv tittande, det är det vanliga.
Då Anders beskriver sin vardag idag säger han att:
Jag har klockan ringande jag ska gå till skolan…den ringer vid halv 7, brygger mitt kaffe, kollar datorn och nyheterna…sen har jag skolgång…ehh…gå till en kompis…till hans kontor mitt i stan, prata lite skit…sen komma hem…äta…kolla blocket…titta efter hus och drömma och vänta på att min flickvän ska komma hem från jobbet…sen diskuterar vi…hon sin dag och jag diskuterar min dag…sen läser jag en timme…så att jag kopplar av min vardag…sen när jag börjar få jaga bokstäverna då släcker jag lyset, då sover jag.[…] idag kan jag vara nöjd med det jag har.
Idag lever således mina informanter ett ”Svensson liv” som de själva väljer att kalla det och de är tillfredsställda med hur de lever och vilka de är. Mitt empiriska material visar att mina informanter verkligen uppskattar Svenssonlivet som många andra människor faktiskt tar för givet. Eftersom mina informanter inte alltid levt som de lever idag och att de har fått kämpa hårt för att nå dit till Svenssonlivet, ses detta liv som något nästan underbart. Detta tycker jag märks tydligt då mina informanter i intervjuerna upprepande gånger talar om att de är nöjda med livet och att de, trots de ”normala” problem som hör till vardagen, vill fortsätta att leva, leva ett Svenssonliv.
Slutdiskussion
Som visas ovan är missbruk inget lättövervinnligt problem. Mina informanter har arbetat hårt för att bli och förbli drogfria Jag har valt att applicera Jenkins teori på mina informanters uppfattningar om sig själva. Calle hade svårt att passa ihop sin egen och andras bilder av sig själv.
Han uppger att han efteråt förstod att andra egentligen hade en bra uppfattning av honom. Har man då Jenkins teori i åtanke kan anledningen, till att Calle fick en negativ självbild och narkomanidentitet, vara att de interna och externa bilderna av honom inte stämde överens. Han kunde inte ta till sig de positiva uppfattningarna om honom då han själv hade matat sig med negativa. Växelspelet mellan dessa två dialektiker fungerade endast för Calle när han blev narkoman. Hans negativa självbild kunde då matchas ihop med andras uppfattningar om honom och han fick en identitet. Visserligen en negativ sådan men då var han ju i alla fall någon. Kan det vara så att Calle misslyckades med vad Mead kallar för rollövertagande? Att mina informanter som barn var oförmögna till att överta andras roller och då även reaktioner på deras egna handlingar. Ett antagande jag har är att det kan finnas en koppling mellan rollövertagande och den externa dialektiken av identifikation. Att motivet till att man inte kan ta till sig de uppfattningar man tror andra har om en ligger i att man som barn misslyckade att sätta den andre i sig själv. Jag kan inte grunda detta i min empiri men jag skulle gärna vilja forska vidare kring denna hypotes.
Ted Goldbergs karriärsmodell som en förklaring till varför man får en narkomanidentitet stämmer ganska bra överens med mina informanters väg till att bli en narkoman, dock inte i alla fall. Calle berättar ju att han fick kärlek och bekräftelse av sina föräldrar och jag kan inte tyda i mitt material att han blev stämplad av sina föräldrar. Självklart kan ju fallet ha varit så bara att det inte framgår i min empiri. Bosse däremot hade svåra uppväxtförhållanden och blev stämplad av sina föräldrar vilket han uppger yttrade sig i form av aggressivitet och bråk. David säger i intervjun att hans far var alkoholberoende och att han ofta beskyllde David för olika saker vilket gjorde att David i sin tur kände sig skamsen och nertryckt. Detta är ännu ett exempel på stämpling av föräldrar. Anders berättar att han i grundskolan var väldigt bråkig och upprorisk i skolan och fick ofta sitta på kvarsittning. Han blev då även stämplad av samhället då hans negativa beteende blev bestraffat och samtidigt blev hans negativa självbild bekräftad. Samtliga informanter tog till sig avvikarrollen som narkoman och levde under denna i många år, denna stadium kallar Goldberg för sekundär avvikelse. De olika stadierna har alltså stämt in mer eller mindre på mina informanter. Något som samtliga informanter berättade om under intervjuerna var att de, innan de påbörjade behandlingen, funderade starkt på att begå självmord. De hade då verkligen nått botten och två val fanns att välja på, behandling eller att ta sitt eget liv. Denna period i mina informanter liv liknas vid det sista stadiet, avvikarspiralen. Mina informanter ville inte längre leva i denna ”hopplösa och odrägliga tillvaro”. De började inse att en förändring måste ske. Kanske måste narkomaner gå så långt och i hög grad slå hårt mot botten för att själva, med eget initiativ, vilja förändra sina liv.