Den största förändringen som har skett i informanternas liv, är att de lärt sig leva utan den avlidna. Att inte ha sin pappa eller sin fru kvar i livet är en stor omställning, främst i vardagen. Genom att en närstående dör måste den drabbade omforma sitt biografiska schema, då den avlidna utgjorde en stor del av detta. Hela sorgeprocessen kan ses som en omformning av det biografiska schemat, då man letar efter en ny framtid och vardag. De som har svårt att acceptera någons död, har alltså svårt eller kanske till och med vägrar att hitta ett nytt biografiskt schema.
Enligt socialisationsprocessens sekundära del är bidrar de signifikanta andra regelbundet till att upprätthålla individens identitet.144 När en signifikant annan dör, upprätthålls inte individens identitet på samma sätt som förut, och därför sker en förändring.
När det gäller mina tre informanter, märks det väl hur de ställer sig i förhållande till händelsen. Deras samtal formas beroende på hur sorgen har sett ut och vilken hjälp de fått. Kenneth talar sammanhängande och tydligt om ämnet. Det märks att han är van att prata om den svåra tid han ändå har haft. Hans berättelse blir en historia som tydligt löper framåt. Känslorna i samtalet utvecklar sig från tunga, negativa känslor till en mer positiv och harmonisk syn på det hela. Han är lugn och hel i sig själv och har accepterat sin frus död. Nu har han endast de positiva minnena kvar från henne:
Och det, nu har jag gett mig den på att jag ska klara det här och det, som sagt var det känns väldigt bra just nu. Och, eh, om vi, vi, ehm, jämför med när Marianne dog och nu så, då såg jag ju bara sjukdomsförloppet hela tiden och, eh, hur hon led och hur jag led själv. Men nu, eh, nu har jag det bara, bara det positiva ifrån henne. Jag kan ju till och med titta på kort utan att liksom tänka på. Jag kunde ju gråta emellanåt när jag tittade på kort då och såna saker.
Han minns sin fru med glädje och kärlek. Sorgen finns inte kvar i lika stor utsträckning. Hela hans sociala identitet har förändrats, då han talar om närhet till grannar och vänner. Förut var han tillbakadragen, men nu öppnar han upp sitt hem och välkomnar alla. Han berättar även hur han upplever i det stora hela hur händelsen påverkade honom:
Ja, jag har väl fått, ehm, ett lugn, ett lugn i själen som jag inte har haft förut. Jag har alltid varit en orolig, orolig människa. Och, eh, jag har haft väldigt svårt att sova jämt, sovit oroligt. Men det är ju klart att det kommer ju perioder man känner oro ändå. Och vissa händelser då.
Innan dödsfallet var han en orolig och rastlös människa, vilket har förändrats till att han nu är lugn och harmonisk. Han har den inställningen att: inget ont som inte för gott med sig och tycker att hans liv ser bättre ut nu än vad det någonsin har gjort. På något sätt har dödsfallet hjälpt honom att bli lyckligare.
Karin för istället en dialog med mig. Hon berättar sina upplevelser med stor inlevelse och man förstår verkligen vad hon menar med det hon säger. Eftersom hennes pappa dog när hon var så ung, har sorgen format hela hennes tonår, med kaosartat inre och en hysterisk bild utåt. För henne är döden inte riktigt accepterad, hon håller tillbaka i vissa perioder, på grund av minnesluckor och svårigheter med att beskriva saker. Den största förändringen i hennes liv är att hon har hittat sig själv genom sorgen och tröstat sig själv. Hon berättar väldigt levande om hur hon skulle vilja gå tillbaka till den hysteriska flickan hon var och agera som en mamma. Hon har accepterat sig själv nu och hur hon var då.
144Peter L Berger, & Thomas Luckmann, Kunskapssociologi, Hur individen uppfattar och formar sin sociala verklighet (Falun,
Nu är det ju klart att nu är man ju äldre och man hittar ju ett lugn i sig själv till slut, och man lär sig att älska sig själv också. Så det är en annan sak, men just i den ungdomstiden är ju, då behöver man fortfarande det där från sin mamma och. Jag menar, om Henrik skulle försvinna från mig nu så tror jag nog inte att jag beter mig likadant. Det kan jag inte tänka mig. Jag känner att jag har mer, har byggt upp mer inuti (…)
Sandras resonemang om hennes upplevelser om hur hennes kompis förändrades efter mamman dog är uppenbart och entydigt. Det är inte alltid hon minns händelser, men hon kommer ihåg många tankat och känslor både hos sig själv och kompisen. Hennes sätt att tala om situationen tyder på att hon brydde sig om och tog hand om kompisen. Hon menar att kompisen blev tuffare och hårdare mot omgivningen och inte lika öppen och framåt som hon var innan händelsen. Hennes egna tankar bestod av ett slags omhändertagande och tröstande. Hon ville finnas där och hjälpa. Att vara nära var inte lätt, och hon försökte ge kompisen utrymme för sina egna reflektioner och tankar. Samtidigt var hon rädd för att förvärra situationen och riva upp sår. Det var en balansgång mellan att stötta och dra sig tillbaka.
Alla upplevelser av sorg och sorgearbete är individuella och unika för varje individ och situation, oh detta påverkar identiteten på något sätt beroende på tidigare erfarenheter, livsvillkor och identitet. Att ryckas ifrån en närstående människa är krävande, både med tanke på energi och tid och att man själv blir av med en bit av sin egen identitet. På grund av detta måste individen förändra eller omforma identiteten och anpassa den till att fungera utan den döda.