Den chock informanterna beskriver är omedelbar och överväldigande. De har med andra ord drabbats av en traumatisk kris och reaktionerna på denna är individuella, beroende på tidigare erfarenheter, identitet hos den drabbade och avlidna och deras förhållande till varandra. Nu börjar det så kallade sorgearbetet, för att till slut kunna komma ur sorgen. Den övergripande upplevelsen informanterna beskriver består i att hela världen slås i spillror och framtiden trängs undan ur medvetandet. Det enda som existerar är nuet och självfokusering. Det finns ett antal primära känslor man känner i det här skedet. Bitterheten känner individen främst då maktlösheten och hjälplösheten är som störst. Man frågar sig: varför skulle det just hända mig? och man vill gärna ha något eller någon att skylla på och kanalisera ilskan och bitterheten mot som framträder. Detta kan visas med hjälp av ett citat från Kenneth, där han beskriver den bitterhet han kände mot de läkare som haft hand om hans fru i hennes sista tid i livet:
139 Richard Jenkins, Social identity (New York, 2005)
140 Peter L Berger, & Thomas Luckmann, Kunskapssociologi, Hur individen uppfattar och formar sin sociala verklighet (Falun,
Läkarna sa ju att det ska ordna sig och, och liknande men jag tyckte att läkarvården var helt under. Läkarvården var under all kritik ju längre sjukdomsförloppet varade. Och till slut så kunde dom inte göra nånting och då vart ju jag precis förstörd.
På så vis överför han den ilska han kände mot sjukdomen på läkarna. Cullberg skriver att ”aggressivitet kan ofta uttryckas i form av allmänt krävande (…) med tendens att spela ut ett skuldbeläggande beteende”141. Detta gjorde Kenneth för att inte känna maktlöshet, då läkarvården går att förändra. Sjukdomen däremot var både Kenneth och läkarna hjälplösa inför.
Detta hänger starkt ihop med den förtvivlan som uppstår. Individen blir uppfylld av sorg och riktar alla tankar mot den avlidna. Tankar som: vad ska jag göra utan min mamma (och liknande)? Hur ska jag någonsin kunna gå vidare? dyker upp i medvetandet hos den sörjande. Detta hänger även ihop med skuldkänslor som uppstår i den påföljande fasen, då man känner att man inte får göra vissa saker, som att skratta och liknande, och ångrar att man gjorde eller inte gjorde vissa saker när personen i fråga var vid liv.
Den sörjande upplever en slags inre tomhet efter den avlidna. Det kan upplevas som att en bit av själen har försvunnit eller att det finns ett sår eller hål i själen. Man är inte längre hel i det själsliga livet.
Isolering
Informanterna pratar om hur de drog sig undan från det sociala livet efter dödsfallet. Hela det sociala livet och den sociala identiteten förändrades i och med detta, eftersom informanterna drog sig undan och förändrade sin sociala identitet. Det talades mycket om att man nu fokuserade på sig själv och sina egna känslor. Man orkade inte med att engagera sig i andra helt enkelt. Karin berättar om sin mamma och sin familj tiden direkt efter faderns dödsfall:
Nej men att hon hade, hon hade ju fullt upp med sin, ja vi hade alla fullt upp med våran egen sorg, så vi kunde ju liksom inte knappt stötta varandra. Så vi kom ju, vi kom ifrån varann på nåt sätt, alla, alla i familjen.
Hon berättar vidare om hur hon hanterade omvärlden:
Jag drog mig ju väldigt mycket undan i skolan. Jag var väldigt, jag satt ofta ensam på raster och så där och ja, jag drog mig undan väldigt mycket (…) jag ser mig själv som en ensling just under den tiden, under sjuan, åttan och nian. Så var jag väldigt mycket borta och väldigt mycket, och var jag där så satt jag väldigt ofta ensam.
Karin pratar om att hon ville gömma sig undan från omvärlden. Hon orkade inte handskas med de omgivande människorna, då hon hade mycket inom sig att ta hand om själv. Informanterna talar om en slags inåtsträvan och inåtfokusering under denna tid. Det enda som räknas är en själv
och det är det som måste tas hand om i första hand i alla lägen. Den yttre världen är inte lika verklig, man behåller inte samma koppling till den under den här tiden, som man gjorde innan händelsen. Det blir som en slags utestängning av verkligheten. Yttervärlden nekas tillträde till det inre. Karin förklarar:
Så då, man hamnade alltid i försvarssituationer hela tiden, egentligen gentemot alla. Så man var tvungen och hela tiden tänka och försöka skyla det här hela tiden på nåt sätt.
Det bildas ett slags försvar av personligheten och identiteten, då individen vill slippa att försvara sitt handlande. Karin vill egentligen inte ställas inför dessa situationer eftersom hon egentligen vill gömma sig, men ibland måste hon och då kommer hennes försvarande sida fram. Hon vill inte visa att hon är sårbar och skapar på så sätt en mur mot omgivningen.
Isoleringen från omvärlden innebär också en slags alienering för individen. Informanterna pratar om att de blir främmande för den verklighet som innan händelsen var så självklar. Helt plötsligt är denna inte så självklar längre. Döden har fått ett ansikte. Döden finns på riktigt och den kan slå till var som helst och när som helst. Med döden kommer en rädsla. Den består mycket av att inte hinna med det man vill göra av livet och av att förlora andra nära anhöriga. Kenneth menar att han är beredd på att bli sjuk själv, däremot skulle han bli förtvivlad om ännu en nära anhörig skulle insjukna i en allvarlig sjukdom. Det är han inte alls beredd på.
Sandra berättar om hur hennes kompis förändrades efter mammas bortgång. Hon blev tuffare mot okända människor och skapade murar samtidigt som hon kom närmre de vänner hon redan hade:
Att hon liksom var mer, nej. Jag vet inte. Att, eh, ja hon skulle vara lite tuff, att hon skulle ha lite skal runt sig. Att hon skulle verkar lite tuff så och inte. Ja, hon kanske ville ha vänner nära sig men hon kanske inte ville ha okända för nära, utan hon ville liksom skapa ett avstånd, så att. Nej men jag är, jag mår bra och liksom såhär. Visa det skalet utåt om man säger.
Att inte släppa okända människor för nära blir ett försvar och man vill dölja att man mår dåligt. Att berätta för alla okända människor vad som hänt och varför man mår dåligt kan bli krävande i längden och tar mycket tid och energi för den drabbade. Därför bygger den drabbade många gånger upp en mur runt sig, där endast de närmsta har tillträde till individens ”riktiga” identitet.