Överläggningar utan överläggningsrätt

Pensionsöverläggningarna

Efter valet kom överläggningar att äga rum mellan den nytillträdde social-ministern Sten Andersson och PRO. Under överläggningarna upprepade PRO kraven på en återgång till konsumentprisindex för beräkningen av pensionerna från januari 1983 samt kompensation för ettårsuppräkningen.⁹⁰ Kraven kom också att tillgodoses av regeringen, men situationen komplicerades av regeringens beslut att devalvera kronan. För att inte pensionärerna skulle få ökade pensioner till följd av devalveringen, ville regeringen att devalverings-effekten skulle räknas av pensionshöjningen för 1984. ⁹¹ Det kom också PRO att gå med på, med argumentet att pensionärerna var beredda att göra

”samma uppoffringar” som andra grupper i samhället med anledning av den ekonomiska situationen.⁹²

Eftersom PRO ensamt företrädde pensionärerna i överläggningarna med regeringen, var Sandberg mån om att förankra uppgörelsen hos SPF. Det upplevde han sig också ha gjort, vilket Andersson kom att underrättas om.

Efter att ha fått klartecken av såväl PRO som SPF, förkunnade Andersson att han var glad åt att landets pensionärer markerat ”sin vilja att medverka i uppbyggnaden av landets ekonomi”.⁹³ Sandbergs upplevda framgång med att ha förankrat uppgörelsen hos SPF, kom dock på skam. Den 1 november 1982 gick SPFs ordförande ut i såväl Dagens Nyheter som Svenska Dagbladet och förklarade att Sandberg inte hade något som helst mandat att tala för Sveriges alla pensionärer.⁹⁴ I SvD gjorde SPFs ordförande klart att: ”Vi ställer inte alls automatiskt upp på vad PRO och regeringen avhandlat. Vi ifrågasätter istället om inte detta är ett allvarligt svek mot pensionärerna.”⁹⁵

SPFs stöd åt uppgörelsen visade sig alltså tveksamt, vilket med största sannolikhet var orsaken till att de fick vara med i de fortsatta över-läggningarna som kretsade kring storleken på devalveringsavdraget. Enligt PRO skulle det uppgå till två procent, vilket ansågs motsvara den minskade köpkraft som löntagarna fick kännas vid till följd av devalveringen.

Härvidlag skiljde sig PROs bedömning från regeringens, som gick ut på att devalveringsavdraget skulle uppgå till fyra procent.⁹⁶ Överläggningarna

90 PRO, Verksamheten 1982, s. 63.

91 Prop. 1982/83:55, bet. SfU13, prot. 34. Regeringens förslag blev föremål för hård kritik från de borgerliga partierna under riksdagsdebatten. De ansåg att åtgärden rimmade illa med socialdemokraternas löfte att värdesäkra pensionerna som avgetts under valrörelsen.

92 PRO-Pensionären, Nr. 7, 1982a, s. 11.

93 Ibid.

94 Dagens Nyheter, 1982-11-01; Svenska Dagbladet, 1982-11-01.

95 Svenska Dagbladet, 1982-11-01.

96 PRO-Pensionären, Nr. 7, 1982a, s. 10f.

80

gällde även frågan om devalveringsavdraget endast skulle ha en inverkan på pensionerna 1984 eller vara beständigt. Pensionärsorganisationerna yrkade på att devalveringsavdraget skulle betraktas som ett tillfälligt ”lån” och enbart gälla 1984. Därför räknade de med ett påslag på pensionerna 1985, motsvarande devalveringsavdraget. ⁹⁷

I fråga om storleken på devalveringsavdraget kom regeringen att gå emot pensionärsorganisationerna. Storleken på devalveringsavdraget bestämdes nämligen till fyra procent. Beträffande frågan om huruvida devalverings-avdraget skulle vara beständigt, gick dock regeringen pensionärs-organisationerna försiktigt till mötes. I propositionen sägs att ”möjligheterna att i framtiden kompensera för avräkningen av devalveringseffekten blir beroende av hur snabbt den ekonomiska krisen i landet kan avhjälpas”.⁹⁸ Därmed kom regeringen att sluta upp bakom pensionärsorganisationernas inställning att devalveringsavdraget skulle betraktas som ett lån av regeringen från landets pensionärer som skulle betalas tillbaka.

Frågan om hur och när ”lånet” skulle betalas tillbaka, kom att tas upp av PRO i fortsatta överläggningar med Andersson under våren och hösten 1984.

Under överläggningarna gav Andersson ett löfte om att återbetalningarna skulle ske i samma takt som reallönerna ökade.⁹⁹ PRO påminde regeringen om återbetalningen av ”lånet” i nya överläggningar i februari, maj och november 1986. Det var under novembermötet som PRO skulle ha fått beskedet att halva ”lånet” skulle betalas tillbaka 1987.¹⁰⁰ Under nya över-läggningar hösten 1987 och början av 1988, drev PRO kravet om en återbetalning av den andra halvan av ”lånet”. Detta lyckades och den återstående delen av devalveringsavräkningen betalades tillbaka i januari 1989.¹⁰¹

Överläggningsrätten

Överläggningarna kring pensionerna efter valet 1982, visar att PRO kommit att erhålla en överläggningsrätt i praktiken. De diskussioner som fördes mellan regeringen och PRO hösten 1982, betraktades av Sandberg som ”ett

97 PRO-Pensionären, Nr. 7, 1983, s. 10f.

98 Prop. 1983/84:40.

99 PRO, Verksamheten 1984, s. 41f. Andersson 1993, s. 347. Huruvida Anderssons agerande var sanktionerat av regeringen, har varit föremål för debatt. Feldt (1991) hävdar i sina memoarer att så icke var fallet och att Palme därför skulle ha läxat upp Andersson. I sina memoarer hävdar emellertid Andersson (1993) tvärtom att varje steg i processen var förankrad i regeringen.

Den versionen får kanske inte helt oväntat stöd av Sandberg, som i samtal med författaren uppger sig ha haft telefonkontakt med Palme där denne skulle ha sanktionerat Anderssons agerande. Anderssons version har också erhållit stöd av Ingvar Carlsson (2003) i dennes skildring av den politiska dramatiken i Sverige under 1980-och 1990-talen.

100 PRO, Verksamheten 1986, s. 50f; Prop. 1986/87:100, bet. SfU10, prot. 105.

101 PRO, Verksamheten 1988, s. 46f; Prop. 1987/88:121, bet. SfU31, prot. 133.

genombrott för PROs krav på en överläggningsrätt”.¹⁰² Sandberg ansåg nämligen att till skillnad från den efterhandsinformation som hade lämnats av Söder, utgjorde kontakterna med Andersson en form av ”regelrätta över-läggningar där vi hade möjligheten att in i det sista säga vår uppfattning”.¹⁰³ Trots att överläggningar alltså hölls efter valet 1982, kom dessa aldrig att regleras. Av författarens intervju med f.d. socialminister Andersson, framgår att han inte var särskilt pigg på att reglera överläggningarna. Istället föredrog han en mer informell ordning:

”Däremot var det en styrka att de var informella för att så fort man formaliserade dem, så skulle man hamna i en helt annan situation. Då skulle också andra grupperingar som barnfamiljer och hyresgäster, olika intressegrupper, kunna kräva en sådan rätt att få resonera med regeringen … ”.¹⁰⁴

Av citatet framgår att Andersson föredrog kontakter med pensionärs-organisationerna under mer otvungna former. I det fall överläggningarna skulle regleras på något sätt, var risken att andra intresseorganisationer skulle kräva samma rätt, vilket kunde få negativa konsekvenser för regeringens handlings-frihet. Att regeringen inte var särskilt angelägen att reglera kontakterna med pensionärsorganisationerna bekräftas av Anderssons statssekreterare, Sture Korpi. Han upplevde det, under en intervju med författaren, som att:

” … vi hade en verklig avsikt att ge pensionärerna ett inflytande i de här frågorna [läs pensionerna]. Däremot fanns det väldigt lite intresse från vår sida att gå in på frågan om en lagstadgad förhandlingsrätt, absolut inte”.¹⁰⁵

Åter framgår bilden av ett regerande parti som å ena sidan inte hade något emot att överlägga med företrädare för pensionärerna, men å andra sidan inte var särskilt förtjusta i tanken på att behöva reglera överläggningarna. Frågan är då varför PRO inte röt till skarpare och krävde att överläggningarna med regeringen skulle regleras. På den frågan svarade Sandberg i min intervju med honom att: ”Vi diskuterade det här med överläggningsrätt med Sten Andersson också, men då tog man under tiden initiativ till det ökade inflytandet.”¹⁰⁶ Detta tolkar jag som att Sandberg skulle ha varit nöjd med de överläggningar som ändå hölls och därför inte hade någon anledning att driva kravet till sin spets.

102 PRO-Pensionären, Nr. 7, 1982b, s. 3.

103 Intervju 15.

104 Intervju 18.

105 Intervju 23.

106 Intervju 15.

82

I samband med att Andersson avgick som socialminister i oktober 1985, måste varningsklockorna ha börjat ringa uppe på PROs förbunds-kansli. Varningen gick ut på att organisationen fortfarande var beroende av politikers välvilja att hålla överläggningar, vilket var problematiskt eftersom detta kunde skilja sig åt mellan politiker. Hur skulle det nu bli efter det att Andersson lämnat Socialdepartementet? Skulle efterträdarna vara lika benägna till att överlägga? Hur skulle det bli i framtiden om ett regeringsskifte inträffade? Dessa tankar får antas ha legat bakom beslutet på PROs kongress 1985 att driva kravet på en ”reell” överläggningsrätt.

Kravet på en reell överläggningsrätt

Inför kongressen 1985 hade det inte väckts någon motion med krav på överläggningsrätt.¹⁰⁷ Trots det berörde Sandberg frågan i sitt tal till kongressen. Sandberg konstaterade att PRO under den socialdemokratiska regeringen hade getts tillfälle att överlägga i viktiga frågor, som pensioner, bostadstillägg och vårdavgifter. Med den erfarenheten i bagaget, menade Sandberg att tiden var mogen för att ”formalisera detta umgänge”. Det skulle ske genom att få till stånd en ”reell överläggningsrätt” för PRO och SPF.¹⁰⁸ En intressant detalj är att Sandberg uttryckligen nämnde värste konkurrenten SPF i sitt tal. Detta skedde förmodligen efter erfarenheterna av vilka följderna kunde bli om de lämnades utanför samtalen med regeringen.

Med anledning av Sandbergs tal fick kongressens beredningsutskott i uppdrag att göra ett uttalande angående krav på reell överläggningsrätt. I uttalandet heter det att:

”I frågor av riksintresse har överläggningar tidvis förekommit mellan regering och pensionärernas organisationer. PRO-kongressen kräver att organisationer på pensionärsområdet nu erhåller en reell rätt till överläggningar med regeringen innan beslut har fattats.”¹⁰⁹

Ordet ”reell” får antas ha varit ett uttryck för att organisationen redan ansåg sig ha en fungerande överläggningsrätt med regeringen i praktiken, men att det nu var dags att få den reglerad. Målet för PRO var fortfarande, enligt intervjun med Sandberg, att få en överläggningsrätt som formulerades övergripande i en lag, medan detaljerna formulerades i ett avtal.¹¹⁰

107 Däremot hade det i en insändare i PROs medlemstidning inför kongressen yrkats på en förhandlingsrätt för organisationen. I insändaren konstaterades att en sådan ordning givetvis fodrade ett ”konstitutionellt regeringsbeslut med lagändring som följd”. Se PRO-Pensionären, Nr. 6, 1985, s. 22.

108 PRO, Kongressprotokoll 1985, s. 13.

109 Uttalande antaget på PRO-kongressen 1985. I: PRO, Kongressprotokoll 1985, s. 206f.

110 Intervju 15.

I februari 1986 agerade PRO genom att i en skrivelse till regeringen yrka på införandet av en reell överläggningsrätt. Skrivelsen var relativt omfattande och innehöll en redogörelse för alla de turer som skett i ärendet.¹¹¹ Brevet lämnar därför intrycket att frågan kom att ställas på sin spets av PRO; det var ”nu eller aldrig”. Skrivelsen hamnade först på Statsrådsberedningen, som valde att skicka vidare den till Socialdepartementet.¹¹² Den hanteringen ogillades av PRO som kontaktade Statsrådsberedningen och påtalade att ärendet var att betrakta som departementsöverskridande. Efter detta räknade PRO med att frågan skulle ligga kvar hos Statsrådsberedningen och att en över-läggning med statsministern var att vänta innan sommaren.¹¹³ Överläggningen kom att äga rum den 20 maj och statsminister Ingvar Carlsson skulle då ha ställt sig ”positiv” till organisationens krav på överläggningsrätt.¹¹⁴ Ett klart besked i ärendet lämnades dock inte av regeringen förrän i november samma år. Det beskedet gick ut på att regeringen hade för avsikt att tillsätta en utredning för att se över formerna för pensionärernas inflytande i samhället.¹¹⁵

4.4 Utredningen om pensionärsinflytande