TOTAL-KOSTNAD, MKR
8. Tandvårdsförsäkringen
8.3 En ny tandvårdsförsäkring Fortsatta besparingar och reformförslag
Våren 1996 tillträdde en ny regering under ledning av statsminister Göran Persson. Den nya regeringen fortsatte på den redan inslagna vägen med att föreslå besparingar inom tandvårdsförsäkringen. I vårbudgeten föreslogs en
25 Prop. 1994/95:150, bet. SfU10, prot. 107.
26 Prop. 1994/95:100. Bil. 6.
27 Prop. 1995/96:119.
28 Dagens Nyheter, 1995-11-27, s. A12.
29 Dagens Nyheter, 1996-02-08, s. A13.
30 Dagens Nyheter, 1996-02-09, s. A13.
188
relativt drastisk åtgärd, som gick ut på att ersättningsnivån i intervallet 700-13 500 kronor sänktes till 35 procent. För kostnader därutöver skulle patienten ersättas med 70 procent av sina kostnader. Dessa förändringar föreslogs träda i kraft i september 1996.31 Nästa besparingsåtgärd kom ett år senare och gick ut på att självrisken i tandvårdsförsäkringen höjdes från 700 till 1 300 kronor.32
Förutom ett upprepande av tidigare regeringars besparingspolitik, kom regeringen Persson också att upprepa reformförsöken. I vårbudgeten från 1996 markerades att regeringen såg det som angeläget att fullfölja reformeringen av tandvårdsförsäkringen. De tidigare misslyckandena avskräckte således inte, men nu var det inte längre frågan om något premiesystem. Istället talades det i vårbudgeten om ett system som skulle träda i kraft från fr.o.m. 1998, i vilket samtliga subventioner slopades helt med undantag för de riktade mot vissa ”utsatta patientgrupper”. För att kunna ge detta stöd, reserverades en utgiftsram på en miljard kronor för 1998, vilket gav en ytterligare besparing på 900 miljoner jämfört med kostnaderna för det befintliga systemet.33
I kommentarerna till budgeten konstaterade pensionärsorganisationerna att botten nu var nådd. I SPFs medlemstidning ställdes frågan ”Vem får råd att gå till tandläkaren i framtiden?”. Den undran var föranledd av de aviserade besparingarna inom den befintliga tandvårdsförsäkringen samt riktlinjerna till en framtida tandvårdsförsäkring. Den skulle innebära att tandvårdsersättningen i princip upphörde för alla vuxna efter 1997, med undantag för vissa ”utsatta patientgrupper”. SPF såg det därför som en prioriterad uppgift att få till stånd en utredning av förslagets effekter för befolkningens tandhälsa.34
Artikeln följdes upp av en ledare i nästa nummer av medlemstidningen med rubriken ”De äldres tandvård måste tryggas”. I ledaren konstaterade SPFs ordförande Nils Carlshamre att tandvårdsförsäkringen visserligen var i behov av en reformering, men att det gällde att inte ”kasta ut barnet med badvattnet”. I samtalen med regeringen i pensionärskommittén såg Carlshamre det därför som en viktig uppgift att göra pensionärerna till en prioriterad grupp bland de ”särskilt utsatta grupper” som i framtiden skulle få ta del av tandvårdsförsäkringen.35
Peterson drar i bromsen
Pensionärsorganisationerna var dock inte de enda som framhöll åsikten att besparingarna inom tandvårdsförsäkringen hade nått sin botten. Gustav Jönsson, som figurerat i tidigare kapitel av avhandlingen, gick i egenskap av
31 Prop. 1995/96:150, bet. FiU10 (SfU5y), prot. 109.
32 Prop. 1996/97:150, bet. FiU20 (SfU6y), prot. 118.
33 Prop. 1995/96:150.
34 Veteranposten, Nr. 5, 1996b, s. 6f.
35 Veteranposten, Nr. 6-7, 1996b, s. 2.
tidigare överdirektör på Riksförsäkringsverket ut i en intervju i Dagens Nyheter och kallade besparingarna för ”onödiga”. Anledningen var att de faktiska kostnaderna för bl.a. pensioner, bostadstillägg och föräldrapenning beräknades bli lägre än vad regeringen planerat för. Därför fanns det inget behov av så pass drastiska besparingar som regeringen föreslagit.36
En annan aktör som gick ut i media och påpekade det orimliga med de fortsatta besparingarna var en av statsminister Perssons närmaste medarbetare i Statsrådsberedningen, Thage G. Peterson. I en intervju i Dagens Nyheter förkunnade Peterson att neddragningarna inom tandvårdsförsäkringen var ett
”olyckligt beslut”. Därför hade arbetet med att försöka stoppa de planerade besparingarna ”högsta politiska prioritet”.37 Petersons utspel skall ha skapat irritation på Socialdepartementet. Av en uppföljningsartikel framgår att socialminister Margot Wallström avböjt att kommentera Petersons utspel.
Istället uttalade sig Socialdepartementets pressekreterare, som menade att det var upp till Peterson att svara på huruvida det var frågan om ett personligt utspel. Departementet skulle i alla fall inte ha nåtts av några signaler om att regeringen ändrat inställning i fråga om tandvårdsförsäkringen.38
Petersons utspel kom att få effekt. Dagen efter Petersons utspel i tandvårdsfrågan, träffades regeringen ute på Harpsund. Enligt Peterson skulle Wallström då ha varit ”sur som en ättika” över hans inhopp i frågan och bett statministern att ”ta itu med sin närmaste man”. Istället för att läxa upp Peterson, förklarades sig dock Persson beredd att mildra besparingarna inom försäkringen med en halv miljard. Statsministerns ställningstagande upplever Peterson ha varit direkt orsakat av hans inhopp i tandvårdsfrågan.39 I vårbudgeten 1997 bekräftades också att regeringen ändrat sig i frågan om tandvårdsförsäkringen. Nu handlade det om en utgiftsram på 1,4 miljarder, mot tidigare 1 miljard. Som en följd av de minskade besparingarna, föreslogs reformen träda i kraft tidigast i januari 1999.40
Utredningen ny inriktning för tandvårdsförsäkringen
Våren 1997 gav regeringen en utredning i uppdrag att ta fram ett förslag till nytt ersättningssystem för tandvården. I direktivet till utredningen står att ersättningssystemet i första hand bör inrikta sig på särskilt utsatta patient-grupper. Det låg helt i linje med regeringens ursprungliga planer, men efter Petersons utspel hade ett utökat ekonomiskt utrymme uppstått för tandvårds-reformen. Därför gav regeringen utredningen i uppdrag att överväga ett stöd
36 Dagens Nyheter, 1997-03-20a, s. A6.
37 Dagens Nyheter, 1997-03-19, s. A10.
38 Dagens Nyheter, 1997-03-20b, s. A6.
39 Peterson 1999, s. 604ff.
40 Prop. 1996/97:150, bet. FiU20 (SfU6y), prot. 118.
190
som även omfattade vuxna patienter. Regeringen såg det som en förutsättning att ett sådant stöd blev mer tandhälsoinriktat, jämfört med den gamla modellen där ersättning utgick efter utförd åtgärd.41
Inom utredningen, som leddes av den socialdemokratiska riksdags-ledamoten Karin Olsson, var konsumentsidan företrädd genom representanter från pensionärsorganisationerna (en vardera från SPF respektive SPRF) och handikapprörelsen. Producentsidan var företrädd genom representanter från bl.a. Sveriges Tandhygienistförening, Sveriges Privattandläkarförening och Sveriges Tandläkarförbund. Utredningen arbetade snabbt och var klar med sitt slutbetänkande i januari 1998. Att betänkandet kunde presenteras så pass snabbt var dock delvis orsakat av att utredningen ”tjuvstartat” med sitt arbete några år tidigare. Det arbetet hade resulterat i en departementsskrift som tillsammans med remissvar utgjorde utgångspunkten för den nya utredningen.42
Av utredningsbetänkandet framgår att utsatta patientgrupper kom att prioriteras särskilt, vilket var i överensstämmelse med regeringens direktiv.
Utredningen ansåg det inte vara rimligt att personer som hade större tandvårds-behov till följd av sitt handikapp skulle ha högre tandvårdskostnader än den övriga befolkningen. Den patientgruppens tandvårdskostnader skulle därför, enligt utredningens uppfattning, ersättas med 60 procent. En annan prioriterad patientgrupp var boende på vårdinrättningar, som servicehus. De föreslogs av utredningen få tillgång till avgiftsfria undersökningar och en avgift för efterföljande behandlingar som motsvarade den inom den öppna hälso- och sjukvården.43
Tack vare de extra pengar som skakats fram efter Petersons utspel, fanns möjligheter att erbjuda stöd även till andra patientgrupper. Utredningen fastnade för en modell med s.k. bastandvård där alla vuxna föreslogs få ersättning för all tandvård, med undantag för undersökningar och protetiska åtgärder (kronor, broar och proteser). Ersättningen föreslogs uppgå till 30 procent av tandvårdskostnaden. En särskild satsning föreslogs ske på ungdomar i åldern 20-29 år, som i förebyggande syfte även skulle erhålla stöd för undersökningar. Premiesystemet hade inte helt glömts bort av utredningen, utan föreslogs som ett alternativ till den åtgärdsbaserade taxan. Dess roll hade dock tonats ned väsentligt jämfört med tidigare förslag.44
I det fall ytterligare medel skulle tilldelas tandvårdsförsäkringen, gav utredningen förslag på vilka delar som i sådana fall borde prioriteras. En önskvärd prioritering var att bygga ut ersättningen för bastandvård till att även omfatta undersökningar och protetik. Det kunde ske genom att införa ett högkostnadsskydd så att avgifterna inte blev orimliga för behandlingar
41 Dir. 1997:86.
42 Ds 1997:16.
43 SOU 1998:2.
44 Ibid.
som implantat.45 Utredningen föreslog också att prisregleringen av vårdgivar-arvodena skulle avregleras. Sedan reformen 1974 fanns en tandvårdstaxa som fastställde taket för de arvoden tandläkaren fick ta ut av patienten.
Regleringen av tandtekniska åtgärder togs bort redan 1996 och utredningen ansåg nu att tiden var mogen för att ta steget fullt ut.46
Remisserna
Av remissvaren framgår att pensionärsorganisationerna var negativa till utredningens betänkande. PRO ansåg att utredningens förslag utgjorde ett allvarligt ”grundskott” mot tandvårdsförsäkringen. Under 1990-talet hade PRO genom egna undersökningar kunnat konstatera att många pensionärer med låga inkomster avstod från att gå till tandläkaren. Den utvecklingen kunde organisationen inte acceptera, eftersom det gav upphov till en situation där tandvården åter kommit att bli en klassfråga. Särskilt allvarligt såg PRO på att ersättning för undersökningar och protetik helt lämnats utanför ersättningssystemet. Det var inte rimligt, varför PRO krävde att regeringen avsatte mer pengar till reformen.47
SPF var även de kritiska till att pensionärer med låg inkomst inte getts ett rimligt skydd i förslaget till ny tandvårdsförsäkring. Det var olyckligt, eftersom det kunde leda till en försämrad tandhälsa hos många äldre. Därför yrkade SPF, precis som PRO, på att regeringen sköt till extra pengar utöver de 1,4 miljarderna. Organisationen var också kritisk till att pengar lagts på ungdomar upp till 29 års ålder. Det stödet borde tas bort helt, eller ges till ungdomar under 25 år, vilket skulle ge pengar över till de ekonomiskt sämst ställda pensionärernas tandvård.48
Bland övriga remissinstanser kom i stort sett samtliga att sluta upp kring kravet på införandet av ett högkostnadsskydd för protetik. Exempelvis ansåg Gotlands kommun i sitt remissvar att det var ”mycket” angeläget att ramen för tandvårdsförsäkringen utökades för att kunna inkludera ett sådant skydd.49 Kravet restes även av tandläkarnas organisationer, som för övrigt var mycket positiva till utredningens förslag om att avskaffa prisregleringen.
I remissvaret från Sveriges Tandläkarförbund ansågs det förslaget skapa bättre förutsättningar för tandläkarna att kunna investera i utbildning, teknik och miljö.50
45 SOU 1998:2.
46 SOU 1998:2, s. 88ff.
47 PRO, Remissyttrande över SOU 1998:2, 1998-02-13.
48 SPF, Remissyttrande över SOU 1998:2, 1998-02-25.
49 Gotlands kommun, Remissyttrande över SOU 1998:2, 1998-02-10.
50 Sveriges Tandläkarförbund, Remissyttrande över SOU 1998:2, 1998-02-11.