TILLSKOTT ATP
6.5 Från värdesäkring till skattesänkning Värdesäkringskravet släpps
Efter det att riksdagen beslutat om att slopa tvåprocentaren, påmindes SPFs styrelse av medlemmarna om att fortsätta driva kravet på att pensionerna skulle värdesäkras. Det kravet gick ut på att basbeloppet skulle höjas till den summa som skulle ha gällt om regeringen inte lagt förslag om att minska uppräkningen av basbeloppet i förhållande till prisutvecklingen.89 Detta påtalades bl.a. i en insändare i SPFs medlemstidning, som kom att bemötas på följande sätt av Carlshamre:
”Ingen är nöjd med de två procenten. Vi har ett kongressbeslut om ytterligare tio procent som jag är skyldig att rätta mig efter och därför framför nästan varje gång vi träffar regeringen.”90
Carlshamre bedömde sig alltså vara låst till det krav som ställts på kongressen 1997, men hans ordförandeperiod var under upphällning. På kongressen 1999 valdes den förre riksdagsledamoten för folkpartiet, Barbro Westerholm, till ny ordförande. Det intressanta är dock att förbundets hållning i värdesäkrings-frågan inte diskuterades, vilket kan tolkas som att den inte kom att omprövas under kongressen.91
Efter det att Westerholm blivit varm i kläderna som ordförande, framkom att hon inte var beredd att driva kravet på en värdesäkring av pensionerna.
Den inställningen deklarerades i en ledare i SPFs medlemstidning med rubriken ”Kraven måste prioriteras” och motiverades med att det inte fanns någon politisk majoritet i riksdagen för en värdesäkring av pensionerna. För att förbundet inte skulle tappa i trovärdighet genom att driva orealistiska krav, ansågs det därför nödvändigt att släppa det. Istället skulle andra frågor prioriteras, som bostadstillägget, tandvårdsförsäkringen och maxtaxan inom äldreomsorgen.92
88 PRO-Pensionären, Nr. 2, 1998, s. 5.
89 Den frågan drevs också av SPRF som gav SCB i uppdrag att räkna fram ett ”alternativt basbelopp”. Det skulle spegla den summa som skulle ha gällt om riksdagen inte beslutat om att reducera uppräkningen av basbeloppet i förhållande till prisutvecklingen. År 2000 beräknande SCB att det alternativa basbeloppet skulle utgöra 40 300 kronor, medan det faktiska basbeloppet uppgick till 36 600 kronor. Kravet på värdesäkrade pensioner implicerade alltså att basbeloppet år 2000 skulle höjas med tio procent. Se Statistiska Centralbyrån 1999-11-17, ”Beräkning av alternativa basbelopp för perioden 1991-2000”.
Brev från SCB till SPRF.
90 Veteranposten, Nr. 1, 1999, s. 22.
91 SPF, Kongressprotokoll 1999.
92 Veteranposten, Nr. 3, 2000, s. 4.
Även om SPFs vändning formellt ägde rum under våren 2000, måste bedömningen om att kravet inte var realistiskt att få igenom, och därför inte heller lönt att driva, ha gjorts långt tidigare. Som en konsekvens av 1997 års kongressbeslut i värdesäkringsfrågan, kom styrelsen i SPF att ge Gunnar Bramstång, professor emeritus i offentlig rätt, i uppdrag att undersöka utsikterna för förbundet att få igenom sitt krav genom en rättslig process.
Resultatet av den s.k. Bramstångska utredningen var nedslående för förbundets inställning i värdesäkringsfrågan. Bramstång ansåg nämligen att det kunde bli svårt att få rätt i domstol, men att chanserna var något större i Europa-domstolen. Förbundet kunde visserligen driva kravet genom den politiska kanalen, men utan ett juridiskt stöd i ryggen föreföll risken för ”slag i luften”
och ”misslyckande uppenbar”.93 Efter att ha inhämtat ett juridiskt utlåtande över Bramstångs utredning, som stödde utredningens slutsatser, konstaterade Carlshamre under ett styrelsemöte att förbundets krav skulle ta flera år att driva rättsligt, kosta pengar och ha få chanser att ge ett för förbundet önskat resultat. Därför förordade han att förbundet borde ”avstå från hela saken”.94
Frågan om värdesäkringen av pensionerna kom att hanteras på samma sätt inom PRO. På kongressen 1996 gavs styrelsen i uppdrag att verka för att pensionärerna blev kompenserade för nedskärningarna under 1990-talet. Det skulle åstadkommas genom en höjning av basbeloppet med de procent som gått förlorade under 1990-talet. Någonstans mellan kongressen 1996 och 2000 måste dock PROs styrelse kommit att göra samma bedömning som SPFs styrelse. Av PROs protokoll framgår emellertid inte exakt när i tiden det skedde, men implicit kom dock kravet att släppas av PRO när de tillsammans med SPF valde att prioritera ett annat krav, det om en skattesänkning för pensionärer.
Skattesänkningsförslaget
Skattesänkningsförslaget gick ut på att pensionärer med låg eller medelhög ATP skulle kompenseras för pensionsminskningen under 1990-talet genom en särskild skattereduktion 2002. Att pensionärer utan ATP inte omfattades av förslaget förklarade PROs förbundssekreterare med att de i viss mån redan blivit kompenserade genom höjningar av bostadstillägget och pensionstillskottet.
Ytterligare förbättringar för den gruppen var visserligen nödvändiga, men det skulle istället ske genom höjningar av ersättningsnivån i bostadsstillägget.
Skattesänkningsförslaget hade utarbetats av PROs pensionsexpert Einar Edvardsson och SPFs dito Olle Johansson och omfattade en utgiftsram på fyra miljarder kronor. Den summan stod i paritet med vad pensionärerna fått avstå under perioden 1995-1998 för att basbeloppet inte räknats upp fullt ut i förhållande till prisutvecklingen.95
93 Bramstång, Gunnar, ”Angående statens urholkning av den allmänna tilläggspensionen”.
Utlåtande till SPFs styrelse, 1998-02-06, s. 26.
94 SPF, Förbundsstyrelsen, mötesprotokoll 1998-05-05.
95 Intervju 36.
140
I samband med att skattesänkningsförslaget presenterades i ett press-meddelande från PRO i slutet av 2000, angavs också skälen till varför en skattereduktion prioriterats framför en värdesäkring av pensionerna. Jämfört med kravet på en värdesäkring av pensionerna, betraktade PRO skattesänkningen som en ”framkomlig väg”. Anledningen var att det förslaget gick att förena med både det nya pensionssystemet och riksdagens utgiftstak. Med hänvisning till fempartiöverenskommelsen kring det nya pensionssystemet, bedömde PRO det som svårt att få partierna att gå med på ytterligare ändringar inom pensions-systemet, vilket värdesäkringskravet skulle ha inneburit. Det bedömdes också som svårt att få riksdagen att gå med på en radikal ändring av det långsiktiga utgiftstaket. En sådan ändring hade varit nödvändig för en värdesäkring av pensionerna, men inte för en skattesänkning.96
Prioriteringen förankras
Styrelserna i SPF och PRO hade sedan som uppgift att förankra prioriteringen av skattesänkningsförslaget bland medlemmarna. Detta skedde på respektive förbunds kongress, men förankringen var inte alldeles problemfri. Till PROs kongress 2000 kom fem motioner med krav på att pensionerna skulle värde-säkras, vilket i klartext innebar att basbeloppet skulle höjas med den summa som gått förlorad under 1990-talet. Att det skulle kosta staten pengar upplevdes inte som något problem av motionärerna. Det fanns nämligen pengar i AP-fonderna som höll på att tömmas, utan att de pengarna kom dagens pensionärer till gagn. En av motionärerna uttryckte det som följande: ”De lagstiftade pensions-fonderna kommer således att halveras utan att dagens pensionärer får ett öre med av ’sina pengar’.”97 För att nå framgång med värdesäkringskravet, uppmanades PROs styrelse att söka samarbete med SPF och SPRF. Målet var att värdet på pensionerna successivt skulle återställas under en period av några år.98
Styrelsen yrkade avslag på motionen. Det anfördes en rad skäl till det, bl.a. att pensionärerna inte utgjorde den enda grupp i samhället som drabbats av nedskärningar under 1990-talet. Alla grupper hade i någon mån fått vara med och bidra till att välfärden skulle kunna behållas på sikt i landet. Ett andra skäl gick ut på att en stor del av pensionernas värdeminskning var en effekt av skattereformen. För den hade redan kompensation utgått genom sänkta skatter samt höjda bostadstillägg och pensionstillskott. Ett tredje skäl var att styrelsen prioriterade andra åtgärder än att höja pensionerna: Skatte-reduceringen, maxtaxa och förbehållsbelopp inom äldreomsorgen, höjningar av bostadstillägget samt förbättringar av tandvårdsförsäkringen.99
96 PRO, Pressmeddelande, 2000-12-22.
97 Motion nr. 238. I: PRO, Motioner och utlåtanden till kongressen 2000, s. 244.
98 Ibid.
99 Styrelsens utlåtande över motionerna 236-240. I: PRO, Motioner och yttranden till kongressen 2000, s. 248.
Under debatten försvarade Andréasson PROs prioritering av skatte-sänkningsförslaget och gick till hård attack mot dem som drev kravet på en värdesäkring. Andréasson bedömde kravet som helt orealistiskt med tanke på att det implicerade utgifter på uppemot 30 miljarder kronor:
”Med det här har jag velat få sagt att jag är nödd och tvungen att lägga lite sordin på de krav som jag menar är helt orealistiska idag.
De är så till den milda grad illa genomtänka att jag undrar om förslagsställarna verkligen är medvetna om vilken verklighet vi befinner oss i. Krisåren drabbade alla landets medborgare; löntagare, alla som förlorade sina jobb och fick se sin ekonomi totalförstörd, alla sjuka, alla barnfamiljer – alla fick del av samma eländiga nedskärningar som pensionärerna. Om alla dessa grupper nu skulle ställa samma krav som pensionärerna skulle det i ett huj föra landet tillbaka till samma bottenlösa ekonomiska träsk som vi hade i början av 1990-talet.”100
Andréasson gick alltså till skarp attack mot de ombud på kongressen som drev värdesäkringsfrågan. Han påminde dem om att deras krav implicerade en återgång för landets ekonomi till den situation den befunnit sig i under 1990-talet. En sådan utveckling var inte Andréasson beredd att ställa sig bakom.
I den efterföljande debatten uppstod en hård ordväxling mellan Andréasson och en av motionsställarna, Roy Lundgren. Han beskyllde Andréasson för att försvara regeringen och politikerna och påminde kongressen om att PRO svängt i värdesäkringsfrågan. Andréasson förnekade att han talade för politikerna, utan gjorde istället gällande att det hela handlade om att PRO hade vissa realiteter att rätta sig efter. Efter debatten gick kongressen till omröstning, vilken resulterade i ett stöd för styrelsens linje.101 Som en konsekvens av kongressens beslut, ströks kravet på en värdesäkring ur PROs handlingsprogram. Där heter det istället att PRO under tiden efter kongressen skulle verka för att ge pensionär med låg ATP en standardförbättring genom att driva kravet på en skattereduktion.102
Den oro som fanns inom leden i PRO, fanns även inom SPF. Inför SPFs kongress 2001, rasade inom förbundet en het debatt som på ytan tycks ha varit hårdare än den inom PRO. Redaktionen på SPFs medlemstidning fick ta emot flera insändare. I en av dem gjordes gällande att både PRO och SPF svikit sina medlemmar i värdesäkringsfrågan.103 Dessutom förekom insändare i Svenska Dagbladet där SPFs styrelse uppmanades till att avgå, eftersom den inte levt upp till det beslut som fattats under tidigare kongresser.104 Westerholm minns i en intervju med författaren att det vid
100 PRO, Kongressprotokoll 2000, s. 284f.
101 PRO, Kongressprotokoll 2000, s. 282ff.
102 PRO, Handlingsprogram antaget på kongressen 2000, s. 43ff.
103 Veteranposten, Nr. 1, 2001, s. 10.
104 Svenska Dagbladet, 2002-05-23, s. 31.
142
sidan av debatten i media förekom upprop och telefonsamtal från medlemmarna, där hon hotades med att inte bli omvald på kongressen 2002 med anledning av sitt ställningstagande.105 Westerholms motståndare kom dock att lida ett nederlag på kongressen. Deras motion om att förbundet skulle verka för en värdesäkring av pensionerna avslogs och kongressen beslutade dessutom att Westerholm skulle återväljas till ordförande.106
6.6. Regeringens bemötande av skattesänkningsförslaget