Bostadstillägget under 1980-talet Bostadstillägg i kommunal regi

I slutet av 1940-talet började kommunerna betala ut bostadstillägg för att pensionärer med låg pension skulle ha råd till en dräglig boendestandard.³ Det stod länge kommunerna fritt att välja om de ville införa bostadstillägg eller inte. Trots detta hade de allra flesta kommuner valt att göra så i slutet av 1950-talet. I en statlig utredning från 1957, rapporterades att antalet kommuner utan bostadstillägg uppgick till endast fem stycken.⁴ Även om de flesta

3 Följande avsnitt har inte som syfte att beskriva bostadstilläggets historiska utveckling fram till 1990, utan bakgrunden till pensionärsorganisationernas krav på ett mer enhetligt system. För en mer detaljerad genomgång av bostadstilläggets historiska utveckling, se SOU 1992:21, s. 63ff.

4 SOU 1957:7, s. 37.

kommuner valt att införa bostadstillägg, förekom stora variationer i det belopp som betalades ut. I den statliga utredningen från 1957 nämns att bostads-tilläggets maximala belopp för en ogift pensionär kunde variera mellan 100 kronor till 2000 kronor per år beroende på kommun. Det förhållandet ansåg utredningen ha bidragit till ”opåkallade ojämnheter i folkpensionsnivån”.⁵

Pensionärsorganisationerna var tidigt ute med att kräva en förändring av orättvisorna med bostadstillägget. I en skrivelse till socialminister Aspling 1963 påtalade SPF att skillnaderna gav upphov till orättvisor, varför förbundet yrkade på att ansvaret för bostadstillägget övertogs av staten.⁶ Skillnaden i storleken på de kommunala bostadstilläggen kritiserades också av PRO, som på ledarplats i medlemstidningen 1960 konstaterade att det inte kunde vara ”rätt och skäligt” att landets pensionärer hade så pass varierande bostadstillägg. För att råda bot på skillnaderna, uppmanades föreningarna och distrikten att medverka till ”riktigare, rimligare och mera rättvis tingens ordning på detta område”.⁷

Även bland medlemmarna rådde ett påtagligt missnöje med bostads-tillägget, vilket visade sig på PRO-kongressen 1973. Till kongressen hade fyra motioner lämnats in angående bostadstillägget. Till följd av motionerna antog kongressen ett uttalande, i vilket det ställdes krav på att bostadstillägget uppgick till den storleken att det täckte boendekostnaderna för en modern tvårumslägenhet. Att kommunerna verkligen införde en sådan nivå på bostads-tillägget skulle ske genom att staten införde ett stöd med de villkoren.⁸

Skärpta villkor för statsbidrag

Allt eftersom tiden gick kunde dock PRO konstatera att skillnaderna mellan kommunerna bestod. I samband med kongressen 1985 skärpte därför förbundet tonen i frågan om bostadstillägget. I utlåtandet över de motioner som lämnats in till kongressen, föreslog styrelsen att förbundet framöver skulle kräva att staten ensam ansvarade för bostadstillägget. Det statliga bostadstillägget var tänkt att utgå till dem med lägst pensionsbelopp. För en ensamstående skulle det motsvara hyran för en bostad om två rum och kök och för sammanboende hyran för tre rum och kök.⁹

Kravet från kongressen kom att modifieras i samband med överläggningar med regeringen 1986. Istället för att kräva en direkt övergång, skulle bostadstillägget successivt över föras till staten. Det skulle ske genom en väsentlig höjning av det statsbidragsberättigade taket i försäkringen samt ett

5 Ibid.

6 Sveriges Folkpensionärers Riksförbunds Tidning, Nr. 4, 1963, s. 2ff.

7 Folkpensionären, Nr. 5, 1960, s. 1.

8 PRO, Motioner vid PROs kongress 1973, s. 74ff; PRO, Kongressprotokoll 1973, s. 171ff.

9 PRO, Kongressprotokoll 1985, s. 240ff.

154

slopande av golvet.¹⁰ Det kravet nådde PRO viss framgång med, vilket framgår av den budget regeringen presenterade hösten 1986.

I budgeten konstaterades att kommunerna själva beslutade om bostads-tillägg skulle utgå och utefter vilka grunder. Detta hade resulterat i ”avsevärda”

skillnader mellan kommunerna. I det sammanhanget uppmärksammades den kritik som framförts av pensionärsorganisationerna:

”Ett av pensionärsorganisationernas huvudsakliga krav under senare år har därför varit att åstadkomma en utjämning mellan kommunerna.”¹¹

Det krav som ställts av pensionärsorganisationerna uppmärksammades alltså av regeringen i budgetpropositionen. Regeringen medgav också att kravet var berättigat i och med konstaterandet att skillnaderna mellan kommunerna utgjorde ett ”betydande problem”.¹²

För att komma tillrätta med detta problem, föreslogs för det första att tillhandahållandet av bostadstillägg blev obligatoriskt för kommunerna.

Tidigare hade det i teorin varit ett frivilligt åtagande för kommunerna, men i praktiken hade alla kommuner ändå valt att betala ut ett bostadstillägg. För det andra föreslogs att kommunerna var tvungna att hålla en viss nivå på bostadstillägget för att kunna ta del av statsbidraget på 25 procent av den utbetalade summan. Kommunerna skulle vara tvungna att betala ut en ersättning som omfattade minst 80 procent av hyran i intervallet 80-1 500 kronor för ensamboende och 80-1 650 kronor för sammanboende. Det var en stor skillnad jämfört med tidigare då taket i försäkringen var mycket lägre.¹³ Regeringens förslag innebar alltså att de kommuner som tidigare haft ett

”snålt” tak var tvungna att höja det för att få ta del av statsbidraget.¹⁴

PRO betraktade riksdagens beslut som en ”betydande framgång” för organisationens krav.¹⁵ Under 1987 och 1988 presenterades de nya reglerna för bostadstilläggen vid flera tillfällen i PROs medlemstidning, samtidigt som det underströks att de utgjorde ett steg mot målet att föra över ansvaret för bostadstillägget till staten.¹⁶ De nya bestämmelserna presenterades inte enbart i nyhetsartiklar, utan även i en socialdemokratisk annons i PROs tidning med rubriken ”Drygt tre miljarder till pensionärerna!”. I annonsen

10 Uppgifter från Lars Sandbergs anförande vid Representantskapets möte, 1987-02-03.

11 Prop. 1986/87:100. Bilaga 7.

12 Ibid.

13 Då hade statsbidraget utgått under förutsättning att kommunen ersatte minst 80 procent av boendekostnaden i intervallet 80-800 kronor (upp till 950 kronor för sammanboende).

14 Förslaget beräknades medföra en utgiftsökning för staten med 395 miljoner kronor per år och för kommunerna med totalt 810 miljoner kronor per år. Prop. 1986/87:100. Bilaga 7, bet. SfU10, prot. 105.

15 PRO, Verksamheten 1986, s. 53.

16 PRO-Pensionären, Nr. 8, 1987, s. 6.

upplyses läsaren om att regeringens budget innehöll flera ”glädjeämnen” för pensionärer. Ett av dessa var förbättringarna av bostadstillägget.¹⁷

I slutet av 1980-talet och början av 1990-talet föreslogs ytterligare höjningar av taket i bostadstillägget. I november 1989 lämnade regeringen ifrån sig en proposition där taket föreslogs bli föremål för en höjning med en hundralapp. Förslaget motiverades med att skattereformen föranledde ett behov av att kompensera pensionärer med låg pension.¹⁸ Höjningen av taket med en hundralapp ansågs dock inte tillräckligt av PRO, vilket de påpekade i en skrivelse till socialförsäkringsutskottet i november 1989. I skrivelsen till utskottet yrkade PRO på att taket för bostadstillägget höjdes ytterligare.¹⁹ Utskottet kom också att höja taket med ytterligare en hundralapp från och med januari 1990, vilket gav ett tak på 1 700 kronor för ensamboende och 1 850 kronor för sammanboende. Höjningen motiverades med att skatte-reformen förväntades orsaka ökade kostnader för den enskildes boende.²⁰

Redan den 5 april 1990 återkom regeringen till socialförsäkrings-utskottet med en ny proposition, i vilken taket föreslogs bli föremål för ytterligare en höjning med 200 kronor. För ensamboende blev det nya taket 1 900 kronor i månanden och för sammanboende 2 050 kronor i månaden.

Som motivering till förslaget hänvisades åter till effekten av skattereformen och behovet av att utjämna skillnaderna mellan landets kommuner. De nya reglerna började gälla fr.o.m. 1991 och utgör startpunkten för undersökningen av pensionärsorganisationernas inflytande över bostadstilläggets utveckling under 1990-talet, som följer härnäst.²¹

7.3 Införandet av ett särskilt kommunalt bostadstillägg