Inflytandefrågan

Inflytandefrågan i pensionärskommittén

Under Ingela Thaléns tid på Socialdepartementet kom inflytandefrågan att tas upp av pensionärsorganisationerna vid ett flertal tillfällen. Det skedde bl.a. vid pensionärskommitténs möten i oktober 1995 och i mars 1996.²⁴ Under mötet i mars 1996 uppmanade pensionärsorganisationerna Thalén att tillsätta en arbetsgrupp för att se över frågan. Den uppmaningen kom också att hörsammas och arbetsgruppen fick i uppdrag att utvärdera och effektivisera pensionärernas möjlighet till medinflytande. Inom ramen för uppgiften skulle också verksamheten inom kommunernas och landstingens pensionärsråd kartläggas.²⁵

21 Veteranposten, Nr. 11, 1993, s. 7.

22 PRO-Pensionären, Nr. 1, 1994, s. 9.

23 Den s.k. inflytandefrågan bestod även av en strävan efter att pensionärsorganisationerna skulle kunna företräda sina medlemmar i den juridiska processen. Det s.k. Öhrn-målet hade pensionärsorganisationerna varit tvungna att driva som ett pilotfall, eftersom de saknade förhandlingsrätt för sina medlemmar. Denna ordning försökte PRO, SPF och SPRF att ändra, genom att i en skrivelse till Arbetsmarknadsdepartementet 1994 kräva att MBL skulle kompletteras med en förhandlingsrätt för pensionärsorganisationerna. Det skulle ge pensionärs-organisationerna rätt att dels förhandla i frågor som rörde pensionerade medlemmar, dels föra talan för pensionerade medlemmar i tvister i Arbetsdomstolen. Skrivelsen kom dock inte att föranleda några åtgärder från regeringens sida. Se Statspensionären, Nr. 4, 1994b, s. 3f.

24 Veteranposten, Nr. 12, 1995, s. 2; Statspensionären, Nr. 8, 1995, s. 13f.

25 Statspensionären, Nr. 3, 1996a, s. 4.

Strax efter det att detta möte hållits i pensionärskommittén, lämnade Thalén Socialdepartementet. För att inte beslutet om arbetsgruppen skulle rinna ut i sanden, tog SPRFs ordförande Bergvall genast kontakt med den nya socialministern Margot Wallström. Hon informerades om det beslut som tagits och om att SPRF redan utsett sin representant till arbetsgruppen.²⁶ Under mötet i pensionärskommittén den 29 augusti 1996 bekräftade den nya ledningen på Socialdepartementet att arbetsgruppen, bestående av en statssekreterare och representanter från pensionärsorganisationerna, skulle komma igång med sitt arbete. Slutredovisningen av arbetet var planerat att äga rum under våren 1997.²⁷

Efter det att arbetsgruppen tillsatts, redogjorde SPFs ordförande Carlshamre i en artikel i medlemstidningen för vilka frågor förbundet skulle driva inom arbetsgruppen. Under våren 1996 hade nya besparingskrav lagts, utan att först ha aviserats inom pensionärskommittén. Det förfarandet bedömdes som ”otillfredsställande” av Carlshamre, som ville se att det skapades en praxis från regeringens sida om att alltid kalla in pensionärskommittén innan förslagen lades fram:

”Ett gott resultat av pensionärskommitténs arbete förutsätter emellertid en ömsesidig vilja att verkligen utnyttja möjligheterna.

Organisationerna har hög beredskap och är alltid beredda att ställa upp med mycket kort varsel. Vad vi nu kräver är att det i regerings-arbetet ska vara en lika självklar rutin att alltid samråda med pensionärs-organisationerna inför den äldre befolkningen viktiga beslut.”²⁸

Det bedömdes alltså som viktigt att regeringen slöt upp bakom principen om att förankra förslag av betydelse för de äldre i pensionärskommittén före beslut. Gjorde inte regeringen det bedömdes det av Carlshamre bli svårare för pensionärsorganisationerna att via kommittén kunna ”bryta upp” regeringens ståndpunkter. En annan uppgift som SPF önskade att arbetsgruppen tog itu med var att se över kommitténs reglemente mot bakgrund av att antalet organisationer ökat. Från början var bara PRO, SPF och RPG med, men senare tillkom även SPRF och Svenska Kommunalpensionärernas Förbund (SKPF).²⁹

Statsminister Perssons tal på PROs kongress

Några veckor efter det att arbetsgruppen tillsatts höll PRO sin sextonde kongress, vars huvudnummer utgjordes av ordförandebytet. Efter att ha haft posten som ordförande i 17 år lämnade Lars Sandberg över till Lage Andréasson, tidigare ordförande i Livsmedelsarbetareförbundet.³⁰ Ett annat av kongressens

26 Bergvall, Olof 1996, Brev till socialminister Margot Wallström, 1996-04-10.

27 Statspensionären, Nr. 6, 1996b, s. 4.

28 Veteranposten, Nr. 6-7, 1996a, s. 7.

29 Ibid.

30 PRO, Kongressprotokoll 1996, s. 143.

110

huvudnummer var det tal som hölls av statsminister Persson. Under sitt anförande kom statsministern in på just den fråga som arbetsgruppen på Social-departementet hade i uppgift att hantera, nämligen pensionärsorganisationernas inflytande. Den frågan introducerades av statsministern på följande sätt:

”Tar vi vara på den kompetens som de äldre representerar i samhälls-arbetet? Gör vi det fullt ut? Jag vill säga att vi inte gör det.”³¹

I sitt tal gav Persson uttryck för uppfattningen att yngre har lättare än äldre att göra sig hörda i samhället, eftersom ungdomlig entusiasm och ”gåpåanda” av många värdesätts högre än de äldres livserfarenhet. Persson betraktade dock de äldres livserfarenhet som minst lika mycket värd, varför han såg det som önskvärt att deras representation ökar i folkvalda församlingar. Han förespråkade också ett annat sätt att tillvarata de äldres livserfarenhet, vilket gick ut på att ge deras organisationer utökade inflytandemöjligheter i beslutsprocessen:

”Jag kan idag tala om för er att vi skall ge pensionärs-organisationerna samrådsrätt. Det skall genomföras så snabbt som möjligt och i samråd med era organisationer. De närmare formerna får vi diskutera, men det är rimligt att ta in den sakkunskap ni representerar i regeringskansliet, så att vi får med era synpunkter i arbetet. Vi skall ge samrådsrätt till pensionärs-organisationerna – precis det som Lars Sandberg har verkat för.”³²

Statsministern var alltså beredd att utöka pensionärsorganisationernas inflytandemöjligheter på central nivå. Det skulle ske genom att de gavs något han kallade för samrådsrätt. Varifrån den termen härrör är oklart, men det före-faller som att det var statsministerns tolkning av det krav på en överläggnings-rätt för pensionärsorganisationerna som tidigare drivits av Sandberg.

Trots att de närmare formerna för samrådsrätten skulle bli föremål för fortsatta diskussioner, gjorde statsministern vissa preciseringar av vad löftet gick ut på. För det första hade statsministern för avsikt att träffa pensionärs-organisationernas företrädare en gång om året. För det andra skulle pensionärsorganisationerna ges en ökad representation i statliga utredningar:

”Ni finns representerade på några ställen, men långtifrån alla. Vi kommer den närmaste tiden att bjuda in er att också bli representerade i genomförandegruppen för det nya pensionssystemet. Där skall ni vara med, därför att ni kan en del om pensioner – det är inte oviktigt att lyssna på er. Ni skall vara med i utredningen om översyn av systemet med efterlevnadspension. Det berör också er. Ni skall bjudas in till kommittén för nationella folkhälsomål, och ni skall bjudas in till kommittén för levnadsvillkor i storstadsområden.

Vi tar steget fullt ut.”³³

31 PRO, Kongressprotokoll 1996, s. 338.

32 PRO, Kongressprotokoll 1996, s, 340.

33 PRO, Kongressprotokoll 1996, s, 340.

Ett konkret uttryck för samrådsrätten var således utökad representation för pensionärsorganisationerna i statliga utredningar. Statsministern radade också upp exempel på olika utredningar där pensionärsorganisationerna erbjöds plats. Det kanske mest uppseendeväckande exemplet var Genomförandegruppen för det nya pensionssystemet. Ingen intresseorganisation hade hittills erbjudits möjligheten att delta i den gruppen.

Det var ingen slump att statsministern gav sitt löfte om utökade inflytandemöjligheter för pensionärsorganisationerna på central nivå, samtidigt som en arbetsgrupp på Socialdepartementet arbetade med frågan. Socialminister Wallströms statssekreterare, som också ledde den arbetsgrupp som tillsatts på departementet, berättar att han blev kontaktad av Statsrådsberedningen inför Perssons besök på PRO-kongressen. Då skulle det ha diskuterats vilka konkreta löften Persson kunde gå ut med i inflytandefrågan under sitt framträdande på kongressen.³⁴ På min fråga till statssekreteraren om vilka motiv som låg bakom regeringens agerande, svarade han att:

”Det är inte ovanligt att de politiska partierna gör taktiska och strategiska bedömningar. Pensionärskollektivet var naturligtvis en väldigt viktig grupp inför det stundande valet som skulle hanteras på ett bra sätt, för att få dem med sig, och naturligtvis för att pensionärskollektivet råkat illa ut.”³⁵

För den socialdemokratiska regeringen handlade det alltså om att inte tappa stöd bland de äldre väljarna i valet 1998. Den risken fanns med hänvisning till det missnöje effekterna av besparingspolitiken skapat inom pensionärs-gruppen. För att säkerställa socialdemokraternas stöd bland de äldre väljarna tillämpades flera strategier, varav en av dessa kom till uttryck genom statsministerns löfte om att ge pensionärsorganisationerna samrådsrätt.

Perssons utfästelse kan ha varit särskilt påkallad av den pågående diskussionen om pensionärspartier, vilken han också i sitt tal sade sig ha lagt märke till. Den diskussionen hade initierats under 1996 av den f.d. utrikes-korrespondenten Arne Thorén. Som ledare för ett parti som strävade efter att maximera framgångarna på väljararenan, hade det inte varit särskilt klokt att lämna spelplanen öppen för ett pensionärsparti. Klokare var att försöka motverka det, vilket Persson kan sägas ha gjort genom sitt löfte om samrådsrätt.

Därmed bidrog han till att reducera slagkraften hos pensionärspartiernas retorik om att de äldre saknade inflytande i samhället.³⁶ Samtidigt kunde det förväntas att behovet av att vara företrädda av ett pensionärsparti minskade bland de äldre när deras organisationer gavs utökade inflytandemöjligheter.³⁷

34 Intervju 77.

35 Intervju 77.

36 Den retoriken beskrivs av Sutorius 1998, s. 31.

37 Under förutsättning att den här strategin förelåg gav den inga omedelbar effekt i riksdagsvalet 1998, då Pensionärernas Intresseparti (SPI) blev det största partiet inom gruppen ”övriga partier” med 53 000 röster. På längre sikt kan dock Perssons strategi ha gett effekt, eftersom SPI förlorade en tredjedel av sina röster i valet 2002. Se <www.val.se>

112

Arbetsgruppens förslag

Den arbetsgrupp som tillsatts våren 1996 lade sitt förslag om utökade inflytandemöjligheter för pensionärsorganisationerna under hösten samma år. Förslaget, som tydligt präglades av Perssons utfästelser, bestod av fyra punkter: Pensionärskommitténs arbetssätt, pensionärernas medverkan i den politiska processen, representation i kommittén samt representation i statliga utredningar. Av innehållet under de två första punkterna framgår att möten i pensionärskommittén skall hållas fyra gånger per år och därutöver skall ett möte ske med statsministern. Det innebär att antalet rekommenderade möten per år kom att öka i jämförelse med direktivet från 1991. Under själva mötet skulle diskussionerna gälla ”propositioner, uppdrag och direktiv av betydelse för de äldre”. Det fastslogs också att samrådet skulle ske ”i sådan tid att det är praktiskt möjligt att ta hänsyn till organisationernas synpunkter”.³⁸ Den markeringen får anses vara ett uttryck för de erfarenheter pensionärs-organisationerna haft av kommitténs sätt att fungera under de första åren samt under våren 1996. Då hade det inträffat att regeringen gått ut med förslag som inte var förankrade i pensionärskommittén.³⁹

Arbetsgruppens förslag innehöll inga större nyheter beträffande kriterierna för vilka organisationer som skulle släppas in i kommittén. Även fortsättningsvis gällde att de skulle vara rikstäckande och öppna för alla pensionärer. Ett tillägg gjordes dock beträffande pensionärsorganisationernas förhållande till politiska partier. I förslaget heter det att organisationerna skall vara partipolitiskt obundna.⁴⁰ Den formuleringen går inte att finna i direktivet från 1991 och tillkom förmodligen mot bakgrund av den pågående debatten om pensionärspartier.

Avslutningsvis behandlades frågan om pensionärsorganisationernas deltagande i statliga utredningar. Av förslaget framgår att pensionärsorganisationerna skulle beredas möjlighet att delta i utredningar som berörde pensionärernas intressen och där pensionärernas erfarenheter bedömdes som värdefulla.

Ansvaret för att så skedde skulle enligt förslaget åligga både pensionärs-organisationerna och regeringen. Möjligheten att delta i utredningsarbetet kunde dock inte tillkomma samtliga pensionärsorganisationer. Enligt förslaget var det upp till pensionärsorganisationerna att internt göra upp om en representant.⁴¹

En sidoprodukt av arbetsgruppens arbete, som dock inte togs upp i det skriftliga förslaget, var att det föreslogs ske en kartläggning av pensionärs-råden på regional och lokal nivå. Den kartläggningen skulle, enligt en intervju med en tidigare tjänsteman på departementet, utföras av Socialdepartementet

38 Socialdepartementet. Utredningsgruppen för pensionärskommittén. Förslag 1996-11-13 (Intern departementsstencil).

39 Dagens Nyheter, 1996-04-20, s. A15.

40 Socialdepartementet. Utredningsgruppen för pensionärskommittén. Förslag 1996-11-13 (Intern departementsstencil).

41 Ibid.

genom att en enkät skickades ut till landets samtliga pensionärsråd. När det stod klart att Socialdepartementet hade fått i uppgift att genomföra kart-läggningen, uppstod en debatt bland personalen. Det ansågs nämligen inte vara förenligt med departementets uppgifter att genomföra en kartläggning åt pensionärsorganisationerna. Diskussionen löstes genom att departementet lyckades bolla över ansvaret för sammanställningen av enkäterna till PRO.⁴² Resultatet av sammanställningen utgör en del av underlaget till avhandlingens tionde kapitel om de kommunala pensionärsråden.

1996 års överenskommelse om utökat samråd

Pensionärskommittén beslutade att ställa sig bakom arbetsgruppens förslag vid ett möte den 21 november 1996. I ett pressmeddelande, som sändes ut efter kommitténs sammanträde, deklarerade statsråden på Socialdepartementet, Klingvall och Wallström, att det var ”positivt” och ”glädjande” att en överenskommelse nåtts kring formerna för det utökade samarbetet mellan pensionärsorganisationerna och regeringen. Det förväntades förse pensionärs-organisationerna med större möjligheter att i framtiden kunna påverka regeringens politik. I pressmeddelandet från Socialdepartementet uttalade sig även PROs ordförande Andréasson om överenskommelsen, som ansågs utgöra en ”klar framgång för pensionärsorganisationerna”.⁴³

Vilken status har då överenskommelsen? En av tjänstemännen på Socialdepartementet menar att den inte har ”någon formell status alls”.⁴⁴ Den betraktas mer som ett ”hyfsat regelverk” för vad som gäller i kontakterna mellan pensionärsorganisationerna och Socialdepartementet. I teorin kan regel-systemet ändras så fort det sker ett regeringsskifte eller ett byte av social-ministrar. Det är dock få som tror att så kommer att ske. Tjänstemannen uttrycker det som att överenskommelsen ”kan ändras, [men] kommer inte att ändras”.⁴⁵ Den uppfattningen delas av en annan av de tjänstemän på Socialdepartementet som intervjuats, liksom en av statssekreterarna:

”Rent teoretiskt kan man gå in och säga att nu gör vi inte så här längre. Jag tror att den reaktion man skulle få från pensionärs-organisationerna är så pass, jag vet inte om jag skall kalla den farlig, men så pass besvärlig för en regering som vill ändra på det där så att man avhåller sig från att göra det av det skälet.”⁴⁶

”Jag tror att det blir oerhört svårt att bryta en sådan tradition som är etablerad. Det skulle förvåna mig mycket om någon vågade göra det, oavsett om det är en annan socialdemokratisk statsminister eller om det är någon ifrån ett annat parti.”⁴⁷

42 Intervju 17.

43 Socialdepartementet, pressmeddelande 1996-11-21.

44 Intervju 81.

45 Intervju 81.

46 Intervju 70.

47 Intervju 77.

114

Att ändra på den kurs regeringen en gång bestämt sig för, skulle alltså vara förenat med vissa problem. Anledningen är att en kursändring i negativ riktning skulle föranleda protester från pensionärsorganisationerna, vilket i sin tur riskerar att skapa en negativ inställning bland de äldre till den sittande regeringen.

Sammanfattningsvis innebar den överenskommelse som slöts hösten 1996 att pensionärsorganisationerna automatiskt fick tillträde till utredningar med anknytning till äldrefrågor; att det slogs fast en princip om att samråd skulle ske i sådan tid att det var praktiskt möjligt för departementet att ta hänsyn till de synpunkter som framfördes; samt att pensionärsorganisationerna fick träffa statsministern en gång per år. Pensionärsorganisationerna får anses ha haft ett inflytande över regeringens beslut att ingå överenskommelsen. Det kan nämligen inte anses vara praxis att ett organiserat intresse får så pass konkreta löften av en regering angående sina inflytandemöjligheter över politiken. Det tyder därför på att pensionärsorganisationerna fick regeringen till att göra något som den annars inte skulle ha gjort. Dessutom får pensionärsorganisationernas grad av inflytande över beslutet anses vara hög.

Innan beslutet fattades hade pensionärsorganisationerna uttryckt missnöje över representationen i statliga utredningar, pensionärskommitténs funktions-sätt och möjligheterna att få träffa statsministern. Samtliga av dessa punkter kom att fångas upp i den överenskommelse som träffades mellan regeringen och pensionärsorganisationerna.

5.3 Inflytandemöjligheter 1996-2002