Besparingar och misslyckade reformförsök Nedskärningar och försök till reformer under regeringen Bildt

Under 1990-talet avlossades det första skottet mot tandvårdsförsäkringen av regeringen Carlsson, som föreslog att riksdagen fattade beslut om försämrade ersättningsnivåer från den 1 juli 1991. Ersättningen för kostnader mellan 3 000-6 999 kronor skulle sänkas från 75 till 50 procent, vilket beräknandes resultera i en årlig besparing för statskassan på 270 miljoner kronor.⁶

I den regeringsförklaring som lämnades av statsminister Carl Bildt hösten 1991, nämndes inget om tandvårdsförsäkringen. Däremot aviserades ett behov av omfattande besparingar av de statliga utgifterna, i storleksklassen 10-15 miljarder.⁷ Besparingarna kom att drabba tandvårdsförsäkringen, vars utgifter skars ned med ytterligare 580 miljoner kronor.⁸ Det skedde genom att den enskilde fick stå för 70 procent av kostnaden (tidigare 60 procent) upp till den s.k. högkostnadsgränsen på 3000 kronor och genom att ersättningen för ädla metaller som ingick i tandvården skulle reduceras med hälften.

Kostnader mellan 3 000-6 999 kronor skulle som tidigare ersättas med 50 procent och kostnader över 7 000 kronor med 75 procent.⁹ Våren 1994 försämrades ersättningsnivåerna ytterligare genom att det infördes en självrisk i tandvårdsförsäkringen på 500 kronor. Dessutom sänktes ersättningsnivån i intervallet 500-3 000 till 25 procent, för kostnader mellan 3 001-7 000 till 40 procent och för kostnader däröver till 70 procent.¹⁰

Pensionärsorganisationernas reaktion

Av det studerade materialet går det inte att utläsa huruvida besparingsförslagen skulle ha behandlats i pensionärskommittén. Pensionärsorganisationerna motsatte sig dock besparingarna, men det fick ingen effekt. I PROs medlemstidning deklarerades exempelvis att organisationen såg ”med stor oro på regeringens förslag om minskade statliga bidrag till kommunerna och kraftigt höjda avgifter

6 Prop. 1990/91:100, bet. SfU11, prot. 96.

7 Prot. 1991/92:6.

8 Prop. 1991/92:100. Bil. 6, bet. SfU13, prot. 127.

9 Prop. 1991/92:150, bet. SfU13, prot. 127.

10 Bet. 1993/94:SfU18, prot. 120.

för medicin och tandvård”.¹¹ Ett annat exempel är ett uttalande från PROs Representantskap till statsminister Bildt våren 1993. I uttalandet uppmärksammades de ökade kostnaderna för besök hos tandläkare. Den försämringen, liksom flera andra, skapade enligt Representantskapet ”oro bland landets pensionärer”.¹²

I samband med kongressen 1993 formulerade PRO sin hållning i tandvårdsfrågan. I en motion till kongressen påtalades problemen med de ökade avgifterna för den enskilde. Motionären påpekade att högkostnads-skyddet inom hälso- och sjukvården utelämnade tandvårdskostnaderna, trots att de utgjorde en viktig del av hälsovården.¹³ Motionen bifölls av kongressen, vilken därmed gav styrelsen i uppdrag att verka för att tandvården blev en del av högkostnadsskyddet inom sjukvården.¹⁴ Av det handlingsprogram som antogs på SPFs kongress 1995, framgår att SPF var inne på samma spår som PRO. I handlingsprogrammet står att SPF skall verka för ett högkostnadsskydd, i vilket den totala avgiften per månad för hyra, vård, omsorg och service inte skulle vara högre än 17 procent av ett basbelopp.¹⁵

Regeringen Bildts misslyckade reformförsök

Utöver besparingarna hade regeringen Bildt planer på en mer genomgripande reform av tandvårdsförsäkringen.¹⁶ Därför tillsattes våren 1992 en intern utredningsgrupp på Socialdepartementet, Översyn av tandvårdsförsäkringen.

Utredningen, som leddes av Gabriel Romanus, förespråkade ett nytt system med premietandvård. Systemet skulle förse vårdtagaren och vårdgivaren med valfrihet i fråga om avgiftsmodell. Valet kunde falla på ett system med antingen premietandvård eller åtgärdsbaserad taxa. Systemet med premietandvård innebar att vårdtagaren skulle erlägga en årlig premie som fastställdes av tandläkaren. Den åtgärdsbaserade taxan påminde om den gamla modellen, där vårdtagaren betalade för den behandling som gavs.Gemensamt för bägge systemen var förekomsten av dels ett högkostnadsskydd, dels ett statligt stöd.¹⁷

I remissomgången kom förslaget om premietandvård att möta hårt motstånd. Exempelvis avstyrkte PRO förslaget om premietandvård, med hän-visning till att patienten riskerade att hamna i underläge gentemot tandläkaren vid tvister kring premiens storlek.¹⁸ Konkurrensverket avstyrkte även de utredningens förslag, men med hänvisning till att konkurrenssituationen inte

11 PRO-Pensionären, Nr. 1, 1992, s. 14.

12 PRO-Pensionären, Nr. 5-6, 1993, s. 6.

13 Motion 158. I: PRO, Motioner och utlåtanden till kongressen 1993.

14 PRO, Kongressprotokoll 1993, s. 253.

15 SPF, Kongressprotokoll 1997. Se även Veteranposten, Nr. 10, 1995, s. 7.

16 Planer på att reformera tandvårdsförsäkringen fanns även hos den tidigare regeringen.

Planerna deklarerades av den dåvarande socialministern Ingela Thalén i en av regeringens budgetpropositioner. Prop. 1990/91:100.

17 Ds 1993:18.

18 PRO, Remissyttrande över Ds 1993:18, 1993-06-09.

186

var lika för folktandvården och privattandläkarna. Det kunde inte uteslutas att folktandvården bedrev vuxentandvård med inslag av skattemedel, vilket gynnande dem i ett system med premietandvård.¹⁹ Finansinspektionen hade granskat utredningens betänkande utifrån de bestämmelser som reglerar koncessionspliktig försäkringsrörelse. Den granskningen visade att regeringens förslag var för vagt formulerat för att kunna ligga till grund för en ny tandvårdsförsäkring.²⁰

Regeringen kom dock inte att ta fasta på den kritik som framförts under remissomgången, varför innehållet av propositionen på det stora hela överensstämde med utredningens betänkande.²¹ Kritiken från Finansinspektionen och Konkurrensverket kom emellertid att erhålla betydligt större uppmärksamhet av riksdagens socialförsäkringsutskott. Utskottet gjorde klart för regeringen att de inte var beredda att godkänna propositionen förrän regeringen återkommit med en ny proposition där kritiken bemöttes. Dessutom ville utskottet att regeringen inhämtade Lagrådets synpunkter på förslagen.²² Regeringen var alltså tvungen att återkomma med en ny proposition till utskottet, vilket de också gjorde efter knappt en månad. Den nya propositionen innehöll en utfästelse om att allmänheten skulle informeras om det nya tandvårdsstödet, en redogörelse för tandvårdsstödets principiella innehåll samt några förslag till ändringar av lagtexter.²³

Propositionen kom att bli föremål för en fullständig sågning av utskottet, som i sitt betänkande konstaterade att regeringen inte lämnat några

”tillfredställande klargöranden” på de punkter där så begärts. Regeringen hade inte heller brytt sig om att konsultera Lagrådet, vilket även det begärts av utskottet. Därför hade utskottet på eget initiativ inhämtat Lagrådets kommentarer. I Lagrådets utlåtande, vilket bifogades till utskottsbetänkandet, riktades allvarlig kritik mot oklarheter och brister i regeringens förslag. Det ifrågasattes t.o.m. huruvida reformen skulle kunna uppfylla sina syften. Den kritiken kom utskottsmajoriteten – i form av vänsterpartiet, socialdemokraterna och Ny demokrati – att ställa sig bakom. Därmed satte utskottet stopp för regeringen Bildts försök att reformera tandvårdsförsäkringen.²⁴

19 Konkurrensverket, Remissyttrande över Ds 1993:18, 1993-06-22.

20 Finansinspektionen, Remissyttrande över Ds 1993:18, 1993-07-22.

21 Prop. 1993/94:93.

22 Bet. 1993/94 SfU10, prot. 82.

23 Prop. 1993/94:221.

24 Bet. 1993/94:SfU18, prot. 120. I samband med voteringen i kammaren uppstod en situation med lika röstetal för utskottets hemställan respektive den borgerliga reservationen. Det föranledde en bordläggning av beslutet. Följande dag genomfördes en ny votering vilken resulterade i en återremittering av ärendet till utskottet. Prot. 1993/94:121. Majoritets-förhållandena i riksdagen kom dock inte att ändras under tiden varför propositionen kom att avslås i juni 1994. Bet. 1993/94:SfU28, prot. 122.

Regeringen Carlssons misslyckade reformförsök

Regeringen Carlssons tillträde hösten 1994 innebar ingen markant kursändring för tandvårdsförsäkringen. Den kom att bli föremål för ytterligare nedskärningar under våren 1995 med hänvisning till det ”statsfinansiella läget”. Besparingen i tandvårdsförsäkringen, som beräknades uppgå till 200 miljoner kronor per år, skedde genom en höjning av självrisken i tandvårdsförsäkringen från 500 till 700 kronor.²⁵

Tandvårdsförsäkringen kom också att bli föremål för nya reform-försök. Redan i budgeten hösten 1994 deklarerades att regeringen hade för avsikt att lämna en proposition om ett reformerat ersättningssystem för tandvården före sommaren 1995.²⁶ I slutet av december 1995, något försenat alltså, lämnade regeringen sin proposition om tandvård till riksdagen. Vissa bearbetningar hade gjorts, men på det hela taget var socialdemokraternas förslag en kopia av den borgerliga regeringens förslag.²⁷ Att det fanns stora likheter mellan dem, bekräftades även av partiföreträdare. På en fråga i Dagens Nyheter om vilka skillnaderna var mellan förslagen, svarade Åsa-Britt Karlsson, chef för centerns riksdagskansli, ”inte mycket”. Även folkpartiets Bo Könberg skulle ha medgett att det socialdemokratiska förslaget inte skiljde sig ”så mycket” från det borgerliga.²⁸

Trots att den socialdemokratiska regeringens förslag inte uppvisade några markanta skillnader jämfört med det borgerliga, misslyckades det med att få stöd. Vänsterpartiet stod fast vid sitt tidigare nej till införandet av ett premiesystem och miljöpartiet gjorde tummen ned. De borgerliga partierna gjorde en helomvändning och sade nej till ett förslag som de tidigare förespråkat. Inte ens folkpartiet kunde gå med på reformen, vilket var märkligt med tanke på att Könberg pekats ut som en av arkitekterna.²⁹ Att det erforderliga stödet för reformen skulle utebli, fick regeringen erfara i samband med sonderingar i riksdagen. Det var efter det att sonderingarna avslutats som regeringen tog beslutet om att dra tillbaka propositionen.³⁰

8.3 En ny tandvårdsförsäkring