Frågan om akademiseringens och högskolemässighetens för- och nackdelar var ett spörsmål som ständigt återkom i samtalen med lärarna. Högskolemäs-sigheten ställdes i relation till eftersträvad status och professionell kompetens för sjuksköterskor. Men uppfattningarna om och hur detta gagnar yrket, lä-randet av etik och etisk kompetens var mera osäkra. Det föreföll svårt att be-stämma sig för om man var positiv eller negativ till akademiseringen och de medföljande förändringarna. Det gick dock att konstatera att förändringar i sig är tröttande och när det gäller just lärandet av bemötandeetik så har om-daningarna upplevts övervägande negativt. På en övergripande nivå upplev-des inte i första hand kraven på vetenskaplig grund som hindrande. De mest inskränkande förändringarna berörde uppdelningen i block och ämnen. Då denna uppdelning upplevdes ha splittrat kontinuiteten i studentrelationerna så uppfattades den också som ett hinder för lärandet av gott bemötande.
– L: Vi anpassade ju oss till den statliga högskolan och det var ju tur det efter-som vi bedömdes högskolemässiga vid den senaste bedömningen, men kan-ske är det så att Högskoleverket måste också påverkas för att förstå att våra utbildningar är lite annorlunda. Att man kanske inte precis kan ha dom här snäva kraven, nånstans så tror jag att vi måste bli tydliga tillbaka … att tala om att det här är också högskolemässigt utifrån den utbildning vi har. Ut-bildningen har ju ändrats mängder av gånger under tiden som jag har varit aktiv som lärare, pendeln den slår över mot kanterna och stannar på mitten ett tag sen slår den i andra kanten, så kommer det bli nu också.
– Vad är det för kanter som vi slår i ?
– Ja, den kanten där vi är nu så är det ju väldigt mycket fempoängskurser och alla har sitt intensiva stoff då som vi förmedlar till studenterna för att de ska bli bra sjuksköterskor, sen är det inte mycket kitt emellan.
– Den andra sidan då ?
– Den andra sidan var det här som vi hade när vi träffade studenten i tre år och där vi följde studenterna i alla kurser även i dom kurser vi inte var så duktiga själva, även om vi tog in mer föreläsare så klart att innehållsmässigt blev det säkert lidande, men växten till sjuksköterska blev ju bättre och det här med arbetsledarrollen jobbade vi med på ett helt annat sätt. Vi hade samtal om hur arbetet gick i gruppen, tar du initiativ, tar du ansvar, kan du lyssna på andras inlägg och så, sånt pratade vi om i grupp då och så fick kamraterna bekräfta där var ju verkligen det här med parallellprocesser då.
Fast det är ju viktigt att bli bedömd som högskolemässiga också, det är fruk-tansvärt viktigt, så på nåt sätt måste man ha en dialog tror jag. Någon som ansvarar för vår utbildning måste ha den dialogen, det måste förankras om vi ska ändra kursplaner igen, så tänker jag. Och nu är alla lite trötta så det är trögt, liksom …
Även de som ställer sig positiva till sjuksköterskeyrkets akademisering är lite undrande över hur just lärandet av etik och bemötande bör ske i den nya utbild-ningen. Dock är tilltron till forskning och teoretiska lösningar stor och proble-men anses också komma att lösas proble-men det kommer att ta sin tid.
– L: Jag ser det som väldigt positivt men det har sina negativa effekter också
… det är min personliga uppfattning, jag ser det som att det var det bästa som hänt att vi blev statliga att vi fick kandidatexamen och magisterrätten, det är bara positivt att omvårdnadsämnet blir mer centralt, att det blir cent-ralt vad är omvårdnad … att det kan utvecklas mycket mer framåt och så … och att vi har dom här biämnena då … det är enbart positivt men verkan av det tar tid, det kommer säkert att ta ett antal år till innan …
– Om du tänker på dessa fördelarna i relation till att lära bemötande ?
– Ja, då tror jag att man kan arbeta under andra former … när man formar en utbildning så är det alltid positivt och negativt men strävan är mot en akademisering och inte någon eftergymnasial utbildning som vi ska ha. Vi ska kunna ta våra poäng, ta våra examina och kunna doktorera och allt det-ta och återföra det i verkligheten … jag vill ju själv bli vårdad med den högsta kompetensen om man säger … som har de mesta kunskaperna … bå-de etiskt, estetiskt och då vill jag verka för bå-det för då vet jag att bå-det finns mer delar som ska förbättras. Det är så att en utbildning är ju hela tiden i ut-veckling och process och man måste hela tiden utveckla alla dom här delar-na och jag tror att vi är … mycket med omvårddelar-nadsutvecklingen och alla de här begreppen nu som … bemötande och allt … alltså vi måste grundforska först för att säkerställa vårt ämne, för att få fram – vad är omvårdnad egent-ligen och sen … vi har utforskat det länge nu … men det får ta tid … Mycket av studenternas frustration över utbildningen är också avhängig sjuksköters-keutbildningens akademisering. Den vetenskapliga grunden i form av omvårdnadste-orier upplevdes inte ge tillräcklig handlingsberedskap för vare sig det konkreta bemö-tandet av vårdsökande eller för att åstadkomma förändringar i vården.
– S: Dom försöker ju lära oss ett bra bemötande, teoretiskt som det ska va, men verkligheten ser ju annorlunda ut.
– Är meningen att ni ska påverka verkligheten ?
– Ja, det är väl det.
– Har du fått såna redskap i utbildningen ?
– Jag vet inte riktigt, det är ju en omvårdnadsvetenskaplig utbildning, då vill man ju tro att omvårdnaden är i fokus. Men som jag tänker … i den här ve-tenskapliga utbildningen så är det viktigare att man kan skriva vetenskapligt än att man lär sig så mycket om det. Det går ju ut på att vi ska bli bäst på omvårdnad och allt det här, men samtidigt så lägger dom väldigt mycket tid på det här, hur man ska skriva, hur man ska samla artiklar och det har ju inte riktigt med varandra att göra. Så gammal som jag är så tycker jag att det är lite löjligt det här. Det skulle vara riktiga diskussioner om vad om-vårdnad är, visst kan man väl skriva om det också men varför detta inled-ning, syfte … Det värsta är att man vaggas in i det och tycker att det är OK fast jag har varit helt emot det. Det blir så opersonligt, avidentifierat fak-tiskt. Det är en trend. Det blir inte roligt att komma ut och säga … nej, jag kan inte det och inte det … men jag skriver bra C-uppsatser.
Till sjuksköterskeutbildningens akademisering kopplas också frånvaron av alter-nativ pedagogik. Studenterna lyfter fram angenäma minnen av omväxlande lä-randeformer från tidigare utbildningar och som de tror skulle vara positivt även inom högskolan – vi har verkligen inte gjort någonting … sett nån film eller så
… på omvårdnadsprogrammet hade vi lite drama och det var faktiskt bra. Även om man skrattade så fattade man ju poängen liksom. Lärarna framför också en tilltro till alternativa undervisningsformer, men det finns hinder i vägen – vi inom psyk är den enda kursen som fortfarande har kvar uppgiften att läsa en skönlitte-rär bok som har anknytning och sedan recensera den.. jag hör att andra saknar det … det kan ge hemskt mycket. I den nya utbildningsformen finns det således mindre utrymme för det som tidigare upplevts fungera bra när det gäller lärande inom bemötandeproblematiken – för länge sen så jobbade vi med videoinspel-ning och det upplevde jag att det var positivt, rollspel har vi också provat och det var också bra. Men det finns inte utrymme för det nu, i alla fall inte i den kursen jag har, den är så späckad ändå. Det minskade utrymmet innefattar ock-så en krass ekonomisk åtstramning som inte rymmer ock-sådan pedagogik som inte uppfattas som tillåten eller helt ’rumsren’.
– L: Vi är så akademiska av så det finns inte utrymme för drama och sånt, det finns ingen tid …
– Finns det en motsättning mellan drama och akademiskt …?
– Ja, det finns det … det är ju inte lika mycket värt som att stå framme och prata vid katedern. Jag har ju förr jobbat mycket mer med film och det tyck-er jag är ett väldigt, väldigt bra sätt att arbeta. Tyvärr så har vi varken tiden eller ekonomiska möjligheter att … man får inte hyra en video på stan och visa den i en grupp här … nej, det får man inte och det finns vissa som håller väldig koll på att vi gör allting rätt, så det skulle jag aldrig våga.
Till följd av utbildningens nya utformning har ett allt större ansvar lagts på de kliniska handledarna som nu mera aktivt ska bidra med att knyta ihop teoretisk och praktisk kunskap. Utöver det förväntas de utgöra förebilder för
sjuksköters-kors professionella handlingar. Lärarna är medvetna om handledarnas svårighe-ter och resursbrissvårighe-ter och har olika lösningar på problemen. En av lösningarna ut-görs av att studenterna och handledarna får formaliserade uppgifter att lösa till-sammans. En annan är att handledarna får nedskrivna kriterier för bedömningen av den kliniska praktiktiden. Tillsammans är lösningarna ämnade att strukturera, teorianknyta och underlätta arbetet. En kritisk reflektion är att mycket av detta kräver en teoretisk begreppskännedom som handledarna inte alltid har.
– L: Det är väl alltid så att man som lärare kan önska att dom som handleder ute på kliniken tyckte att det var intressant och att dom hade tillräckliga kunskaper att förmedla. Tyvärr, är det ju inte så. Därför kommer ju alltid handledningskvaliteten att variera väldigt mycket.
– L: Ute på kliniken så är det ju förhållningssätt och bemötande som man be-dömer mest.
– Vem bedömer det ?
– Det är handledarna som bedömer det. Jag har ju också varit ute på kliniken och utifrån Capers kunskapsdomäner som vi har i bedömningsunderlaget, så har jag pratat med avdelningsföreståndarna om att … alla har ju gått med på att göra det, men det tar ju alltid tid innan man kommer igång.
Införandet av omvårdnadsämnet som sjuksköterskors karaktärsämne och akade-miseringen av utbildningen upplevs emellanåt som problematiskt av de kliniska handledarna. Utbildningens nya utformning uppfattas som fylld av krav, inte bara när det gäller uppgiften att sammanföra teorin med praktiken. Det som är kravfyllt är också de uttalade förväntningarna från högskolan om att handledarna ska vara förebilder för studenterna.
– H: Jag tror att det har att göra med utbildningen, att man ska vara mer teo-retiskt kunnig kanske … man ska kunna bedöma dom på väldigt kort tid … Det har ju kommit ut otroliga olika papper … man är mentor, man är ju lik-som inte bara handledare utan man ska vara någon slags … piedestalsittan-de person som kan allt … piedestalsittan-det kan man inte uppfylla.