De högskoleförlagda delarna av utbildningen kallar studenterna oftast för teori.
De använder ordet för att markera skillnad på de kliniska delarna som de benäm-ner praktik. Även om deras vardagsanvändning av teoribegreppet visar sig inne-hålla mycket mer än teori i vetenskaplig mening så har onekligen vårdvetenskap och omvårdnadsteori en stor roll i lärandet av bemötande.
I studenternas berättelser omtalas omvårdnadsteorierna i både positiva och nega-tiva ordalag och ibland som bekräftande och stärkande av uppfattningar som de redan haft – när vi läser om gott bemötande, då tänker jag – så bra, det är så här jag har gjort. Då har jag fått bekräftelse på att det har varit rätt det som jag har gjort … jag kan ju inte säga att det är så jag gör men jag kände att det är så jag tänker och vill göra … det ju inte helt fel i alla fall. I vissa fall är det den samla-de teoriunsamla-dervisningen som ger sådan bekräftelse. I andra fall fyller enstaka ex-empel på teoretisk litteratur samma funktion – när man som jag tänkt mycket på det här med bemötande då får man känna att det var rätt … att det var rätt att göra så och så … då får man bekräftat … det är härligt att kunna vifta med Katie Erikssons bok.
Lärarna lyfter fram undervisningens teoribaserade delar som det allra mest centrala och det förekommer en stark tilltro till omvårdnadsteoriernas möjligheter. Förutom att läsandet av teoretisk litteratur anses bidra till kunskap i bemötandets etik så ger
det också språkliga redskap (omvårdnadsbegrepp) för att kunna diskutera bemö-tandeproblematiken – jag tycker det märks tydligt att dom har ett omvårdnads-språk, att dom fått användbara begrepp. Förr hade vi inga ord att diskutera dom här sakerna med på samma sätt. Lärarna har olika uppfattningar om omvårdnads-ämnet och teorierna. En del ser omvårdnad som ett ämne vid sidan av andra, ex-empelvis psykologi och sociologi medan andra ser omvårdnadsämnet som ett pa-raplyämne som omfattar de övriga. Oavsett vilket så lyfts både teoretisk kunskap och struktur fram som viktiga för lärandet av bemötande. Undervisningen vid den studerade institutionen är numera indelad i block och ämnen där lärarna har ansvar för de delar som motsvarar vars och ens kompetens. Detta är något som vissa lärare framhåller som nödvändigt medan andra ser det som besvärligt då de anser att etik bör genomsyra utbildningen och inte utgöra ett block.
Samtidigt som teoretisk kunskap anses vara direkt utvecklande av kompetensen så bidrar den till givande diskussioner och vidare kunskapsbildning. Samtal, dis-kussioner och tillvaratagandet av studenternas personliga erfarenheter anses till-sammans med teori utgöra pedagogiska möjligheter– som dock inte är så lätta att förverkliga.
– L: Man måste ha en viss baskunskap innan man kan börja diskutera bemö-tandet, tycker jag. Annars är det svårt att greppa det.
– Hur får dom baskunskaper om det här ?
– Genom att läsa, en teoretisk förankring naturligtvis men också genom att ta med sig sina tidigare erfarenheter även om det inte har varit i vård. Jag brukar utgå ifrån teorier som har betytt så mycket för mig själv och då får jag fram det här om det ömsesidiga beroendet, om makten, om det här med integriteten och vad som händer när jag är i underläge och det ansvaret som det innebär. Hur det påverkar och så.
– Diskuterar ni ibland också vid föreläsningar ?
– Ja, det gör vi. Om jag eller vi lyckas skapa ett tillåtande klimat i gruppen då tar dom upp egna erfarenheter även där. Det är det där med … är det tillåtet
… är det bra klimat i hela klassen så … Ibland kan det vara svårt med jätte-grupper på 25 … ibland har dom med sig gamla olösta konflikter från tidi-gare kurser och då känns det i luften … kanske att vi kan prata och lösa upp det men ibland så kommer jag ingen vart …
I samtalen med studenterna löpte en genomgående uppfattning om att bemötande-frågor inte fått stort utrymme i utbildningen – jag tycker egentligen inte att det är så mycket om bemötande i utbildningen, visst är det lite i etiken och estetiken, där diskuterar man ju omhändertagande och så … men jag tycker ändå inte … nej vi har inte fått speciellt mycket utav det. Trots den upplevda bristen så framstod ändå den teoretiska kunskapen om bemötande som central inom omvårdnadsämnet, men erfarenheterna om hur kunskapsområdet hanterades i utbildningen skiljer sig. Nyt-tan med omvårdnadsteorierna ifrågasattes och upplevdes ha bidragit till att utvidga språket och ge ord för vårdproblematiken – jag har fått ord och teorier som står för det man upplevt, men det tog lång tid att knyta ihop det.
– S: Det är ju där i omvårdnaden bemötandet har varit … men liksom, jag vet inte att det har nämnts så mycket … det har vart så mycket med teoretiker,
jag menar omvårdnadsteoretiker men inte så att vi har sett människan riktigt
… Just när det gäller bemötande så är jag väl elak när jag säger att dom inte har lyft fram så mycket … visst pratar dom om bemötande och att man ska vara vänlig och så, respektera patienter och så … men vad de här stora orden innebär det är upp till var och en att komma underfund med under re-sans gång. Det tycker jag inte att man … det är väl sånt man kanske kan ta upp med sin handledare när man är ute på praktik …
I samband med talet om omvårdnadsteorier och -teoretiker så framkommer syn-punkter och problem på hur denna teoretiska kunskap ska komma till nytta i vårdpraktiken och hur man ska / får hantera den. Olika lärare uppfattas ha olika inställning till användandet av omvårdnadsteori och de lärare som förespråkar ett rättroget praktiserande skapar problem för studenter som försöker finna sina egna vägar.
– S: Det har hänt en sak som gjorde mig riktigt, riktigt ledsen och satt kvar som ett hjärnspöke ganska länge. Det var när vi pratade teorier, omvård-nadsteorier, och jag sa att jag tycker det är svårt att på den avdelningen så är det den teorin som ska vara och så … patienterna är ju olika … kan man inte plocka ihop lite granna så, göra det bästa möjliga, plocka russinen ur kakorna, så sa jag att jag som sjuksköterska vill göra det som jag tror blir bäst och så …Då sa den läraren, du kommer aldrig, aldrig att bli en profes-sionell och duktig sjuksköterska om du tänker så. Det gjorde mig så ledsen, det gjorde mig riktigt ledsen. Jag tycker inte att lärarna ska slå ner på en så utan lyfta en istället, man gör det ändå för att man vill väl och så …
– Hur tänker du omkring det nu ?
– Nu har det gått över, det har gått ett och ett halvt år. Men jag tycker fortfa-rande att det visst ska gå att göra som jag sa, att inte låsa sig vid nånting.
Visst är det alltid nåt som är bra, men det finns också det som inte är bra.
Jag vet ingen omvårdnadsteori som jag tycker är 100 % jättebra som skulle passa in på alla patienter rakt av. Nej, det bemötandet gjorde mig ledsen.
Sen har jag också träffat motsatsen, lärare som har varit positiva och som kunnat ge positiv kritik när det vart … jag vet samtidigt att det har vart är-ligt, och det var verkligen gott.
Trots viss tveksamhet har den teoretiska kunskapen också bidragit till nya insik-ter och flera teoretiker lyfts fram som betydelsefulla. De nya kunskaperna har ibland t.o.m. givit det privata livet nya dimensioner.
– S: Den här Katie Eriksson gillar jag nog. Detta med ansa, leka, lära är him-la kul. Antonovskis behovsteori är också nånting som jag har … Henderson och de fjorton stegen är inte dumma heller. Jag trodde inte att det skulle fastna men det har det faktiskt gjort inte så att jag tänker precis … att nu ska jag ansa men det var en himla go upplevelse när jag kom på att jag faktiskt leker när jag sjunger när jag jobbar. Det gör jag ofta patienterna tycker det är kul, kanske för att jag sjunger hellre än bra. Det spelar ingen roll, det lät-tar upp. Dom är ju inte bara sjuka för att dom är sjuka, dom är ju vanliga människor. Jag gillar ju Katie Eriksson och alla hennes böcker så jag låna-de några extra, jag läste dom som om dom var romaner och så där
…”Pausen” den gillade jag, då reflekterar jag både till vården och till pri-vata sammanhang.
Sammanfattningsvis har de studenter jag samtalat med förr eller senare insett och förstått nyttan med omvårdnadsämnet som en professionell disciplin och ett an-svarsområde för sjuksköterskor. Det som huvudsakligen ifrågasatts är hur och när i utbildningen det hela bör introduceras.
– S: Det är väl i omvårdnadsämnet som bemötandet kan komma in. Vår stora uppgift är ju omvårdnad, vi läser ju 60 poäng och där … om det är nånstans bemötandet ramlar in så är det ju där … men jag kan inte minnas att vi tagit upp mycket i utbildningen … men egentligen har ju allt med bemötande att göra på nåt sätt i omvårdnaden … hur man ska hjälpa patienter vidare … hur dom ska öppna sig och så … gör dom inte det så är det inte lätt att som omvårdnadsexpert hjälpa patienter … för det är ju ändå vi … fast jag vet inte … alla små grejer hoppas man ska hjälpa till … att man själv tar in det och gör det till nånting.
– Är det något speciellt du har med dig ?
– Nu är man ju så trött på dom här teoretikerna … sen har jag ju då … det är ju framför allt Katie Eriksson som dom från skolan sett … puffat på oss då att vi ska läsa henne … och sen då ska man ju välja en egen och tar man en efter hur man är … men dom är så svårbegripliga så det går inte att ta in hela utan man får ta bitar här och där.
– Tycker du att dom tar upp bemötande ?
– Teoretikerna ja, men ja, om man skulle läsa om det nu så kanske … men när vi fick dom här böckerna i första veckan … vad är det här … det var inte ro-ligt den slänger vi bort … men nu … kanske man skulle känna igen sig. Det var många som ville ramla ifrån då, det var inte det vi var sugna på. Alla kom sugna och ville göra saker med händerna och då ville vi inte diskutera torra grejer … nej, det skulle varit senare när jag var mogen för det.