Aktör och struktur, men också meningssammanhang

Det mest kända försöket att förena strukturer och aktörer i en helhetlig teori är struktureringsteorin, utvecklad av Anthony Giddens under 1980-talet (Giddens 1984). Struktureringsteorin uppfattar förhållandet mellan strukturer och aktörer

som en dualitet, det vill säga som oupplösligt förenade och två sidor av samma sak.4 _{Jessop var tidigt kritisk till struktureringsteorin (för en historik, se Jessop} 2007). Han stämplade den som en dualism eftersom Giddens inte anser sig kunna studera aktörer och strukturer i sin förening, utan menar att man i stället måste sätta vad som kallas metodologiska parenteser omkring den ena sidan av dualite- ten för att kunna studera den andra. Då blir det ingen dualitet, menar Jessop, utan en dualism, dock maskerad som en dualitet (Jessop 2005: 45).

Företrädare av kritisk realism som Roy Bhaskar och Margaret S. Archer har försökt bygga vidare på struktureringsteorin genom att förespråka just en dua- lism (Healy 1998). Därmed betraktas struktur och aktör som internt åtskilda, om än externt relaterade till varandra. Detta synsätt företräds också av Danermark et al. och det kallas analytisk dualism (2003: 136). Jessop är kritisk även till detta och kritiken har nyligen förtydligats (Sum & Jessop 2013: 48):

Much work on structure and agency brackets structure or agency to focus on the effects of its counterpart. But bracketing tends thereby to relate structure and agency in a rather mechanical fashion. It treats structure at any given time in isolation from action and so implies that a given structure is equally constraining and/or enabling for all actors and all actions. Similarly, action at any given time is isolated from structure, since actors are seen to choose a course of action more or less freely and skilfully within these rules and re- sources.

Jessop vill i stället betrakta relationen mellan aktör och struktur som en dialek- tisk dualitet, något som ingår i det förhållningssätt som Jessop har kallat det stra- tegiskt-relationella (Jessop 2007). I detta perspektiv har även begrepp från evo- lutionsläran införlivats, såsom variation, selektering och bibehållande (retention). Det möjliggör en förståelse av relationen mellan struktur och aktör som process, vilket jag strax ska återkomma till. Struktureringsteorin kan däremot sägas be- trakta relationen som ett tillstånd. Denna förståelse kan karakteriseras som sta- tisk, till skillnad från det strategiskt-relationella förhållningssättets dynamiska förståelse.

Den analytiska dualism som bland annat Danermark et al. förespråkar utgör en vidareutveckling eftersom just tidsdimensionen införs. De beskriver det som en kedja vilken börjar med de villkor som en social struktur sätter för våra hand- lingar (2003: 136). I det läget betraktas vi som aktiva subjekt och kallas agenter för att därefter, som aktörer i strukturer, förminskas till passiva rollobjekt (Da- nermark et al. 2003: 153). Med aktörer avses rollinnehavare. De menar att ”vi blir agenter innan vi blir aktörer. Vi kommer till världen som agenter genom att vi 4 Giddens (1984: xxii) använder benämningarna agents och actors som likabetydande.

föds in i vissa kollektiv och delar deras privilegier eller bristen på privilegier med andra – till exempel som män eller kvinnor, vita eller svarta, medelklass eller ar- betarklass.”

Jag kan inte förstå denna gränsdragning mellan agenter och aktörer. Var, när och hur ska en sådan skarp gräns dras? Som jag ser det är vi i princip aktiva sub- jekt hela tiden men aldrig obeoende av allt annat utan i förhållande till bestånds- delarna i de mer eller mindre strukturerade sammanhang som vi ingår i. ”Håll isär struktur och agent”, skriver Danermark, ”så att du inte reducerar den ena till den andra, och studera länkarna mellan dem över tid” (2003: 156). Villkoren an- ses vara förutbestämda, oberoende av den agent/aktör som gör strukturen. Vem vet vad dessa villkor innebär? Hur får agenten reda på det? Vad får agenten att förvandlas till aktör och göra precis det som har föreskrivits i strukturen? Var- för gör aktören det och inte något helt annat? Hur kan dessa villkor vara precis samma för alla oberoende av vad man tänker och tycker om dem?

Visst, vi forskare kan undersöka de sociala strukturerna, men vi fryser dem knappast i ett visst ögonblick. Det vi undersöker är sociala strukturer som görs av tänkande aktörer. De sociala strukturerna skulle inte existera om de inte gjor- des av aktörer, men dessa sätter därmed också sin prägel på selektiviteten. Därför måste vi i våra undersökningar av den strukturella selektiviteten även ta i beak- tande vilka aktörer som gör strukturen; vad de vill göra, varför de gör det, hur de förhåller sig till selektiviteten etc.

Hur vet vi sedan att det inte kan komma en skicklig praktiker och överskrida de slutsatser vi har dragit om selektiviteten? Denne praktiker kanske lyckas göra något annat av strukturerna än det vi har påstått vara möjligt i våra slutsatser. Det kan vi inte säkert veta eftersom vår undersökning har gällt den selektivitet som framträder i förhållande till en viss aktör. Vi har i själva verket undersökt en viss variant av selektiviteten. Just därför bör vi studera variationerna, det vill säga de olika selektiviteter som en social struktur kan ha beroende på vilken aktör som gör dem. Det lägger grunden till ett begrepp som kan kallas handlingsutrymme. Vissa varianter kan passa bättre för vissa aktörer, andra bättre för andra. Vissa aktörer kanske kan utnyttja en mindre del av handlingsutrymmet och andra en större del. Det beror på aktören och den strategi som denne vägleds av. Jag ska återkomma till begreppet handlingsutrymme i del 3.